Slorudsälvens naturreservat omfattar delar av vattendragen som rinner från sjöarna Mangen och Södra Baksjön i norr till Värmeln i söder. När vattnet lämnar Mangen kallas vattendraget Mangsälven och från Södra Baksjön heter det Bakälven. Dessa två vattendrag möts i byn Åmot och härifrån till Värmeln heter vattendraget Slorudsälven. Bakälven klassificeras som strömmande i större delen av sitt lopp men det finns även kortare sträckor med mer lugnt flytande vatten. Mangsälven och Slorudsälven har betydligt högre grad av lugna sträckor, men även kortare forsande delar. Stora delar av vattendragen har även relativt naturliga kantzoner. Jordarten i området är huvudsakligen morän men i lägre liggande delar täcks denna av silt och lera. I en del partier har älven skurit sig ner i dessa finkorniga sediment och aktiv skredbildning pågår. Där vattnet rinner över moränen skapas en botten bestående av grus, sten och block. Bottenförhållandena är delvis svagt påverkade av flottledsrensning men på några ställen vittnar stenhögar på stränderna om att flottningens påverkan är betydligt större. En del biotopvård har genomförts i vattendragen och tillsammans med strändernas karaktär ger det delar av området ett ganska orört intryck. Andra delar rinner genom jordbruksmark där endast en smal remsa skiljer vattendraget från betesmark eller åker.

Älvarna är klassificerade som ett av länets mest värdefulla system av vattendrag. I Mangsälven och Slorudsälven finns tre dammar för energiproduktion, varav en har ett omlöp för vandrande fisk, medan de andra är definitiva vandringshinder. Kalkning av vattendragen har skett kontinuerligt sedan 1981, och nu kalkas systemet uppströms reservatsområdet.

De tre vattendragen har, trots den antropogena påverkan, höga naturvärden med förekomst av flodpärlmussla och sjövandrande storvuxen öring. Flodpärlmusslans status i vattendragen betecknas som icke gynnsam eftersom beståndet är glest och föryngringen obefintlig till mycket svag. Öringen reproducerar sig i både Mangsälven och Slorudsälven men vandringshinder minskar fiskarnas möjligheter till vandring och därmed musslornas spridning. Stensimpan som lever i vattendragen är en utpekad art i Natura 2000-området. Bland de ryggradslösa djuren har flera mycket försurningskänsliga arter påträffats, vilket tyder på att kalkningen har