Stavgång - snabbhet eller koordinationsproblem

Hej,
Jag har tills nyligen varit en varm förespråkare av stavar under vandringar. Jag tyckte att man fick extra tryck i uppförsbackarna och kunde parrera bättre i nedförsluten.
Men så på senare år har jag omvärderat detta i takt med att jag börjat vandra mer utomlands där terrängen ofta är svårare än i Sverige. Idag tycker jag att stavar endast passar om marken är någorlunda flat (dvs om man inte regelbundet behöver lyfta fötterna över stora hinder) och då endast på de partier som är platta eller med motlut där det hjälper att få extra tryck framåt/uppåt. Alltmed att terrängen blir mer stenig, rotig och tät eller allmänt "klättrig" så går det saktare för att jag måste koordinera/leta var jag ska sätta ner stavarna och inte bara fötterna. Jag har väl inte en cirkusartists koordinationsförmåga men föredrar också att använda händerna för grepp i svår terräng. Dessutom förlorar jag flytet i nedförsbackarna om jag ideligen ska bromsa mig med stavarna. Tydligast blir det i "stor" blockterräng där jag upptäckt att fart är det bästa sättet att ta sig fram på. Snarare än att försöka stanna på varje enskilt block och finna balansen m.h.a. stavarna så tar jag hellre långa steg i farten tills jag når ett block som är lätt att balansera på. Efter att de senaste månaderna kunnat observera flera stilar ser jag detta som en av skilnaderna mellan nybörjare och mer erfarna vandrare/klättrare - säkerheten i steget och farten.
För att generalisera: Den ovane vill oftast känna trygghet och balans i varje steg varpå han/hon går saktare för mer kontroll alternativt använder stavar. Medan den säkrare litar till sitt steg och farten och söker trygghet och balans enbart där den säkert kan fås. Liksom det är svårt att balansera på en cykel i låg fart så är det det även i vandring. Balansen och därmed äkerheten kommer från farten och inte från att man har stenkoll på varje steg - detta tror jag kan vara svårt att inse om man känner sig osäker.
Vid snö- och vattenövergångar finner jag stavar användbara i brist på annan utrustning. Jag ska även medge att jag gjort ett antal praktvurpor trots min, på pappret, obestridliga teknik.

Vore kul att få höra andras åsikter och erfarenheter om detta

/Daniel
 
dangermouse; sa:
För att generalisera: Den ovane vill oftast känna trygghet och balans i varje steg varpå han/hon går saktare för mer kontroll alternativt använder stavar. Medan den säkrare litar till sitt steg och farten och söker trygghet och balans enbart där den säkert kan fås.
Du har helt rätt i att det går snabbare och man har bra balans när man rusar över blockterräng, tills man kliver på ett block som tippar eller är halt :) Men där har man en annan teknik med stavar, man går snabbt med stavarna i luften framåt/sidan för att snabbt hitta ett stöd om man mister sin utmärkta balans.
Som gubbe och under mina ensamvandringar föredrar jag den långsamma säkrare förflyttningsmetoden för att slippa ramla med 20 kg rygga i ett stenskravel. //
 

Lästips

De liftar och ploggar igenom Europa: ”Alla hjälpsamma får oss att orka”

Utsidan mötte upp Michaela och Jiří Dolan under deras Stockholmsbesök, och plockade skräp på ett lite annorlunda sätt – från kajak.

Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken

STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.

Vinn skor och startplatser till Merrell Göteborg Trailrun för två!

Delta i Göteborgs stora trailfest den 6 september! Nu har du chansen att vinna både startplatser och nya MTL ADAPT från Merrell åt dig och en vän.

Prisade prylar: här är vinnarna av Scandinavian Outdoor Award

Bland de vinnande produkterna finns bland annat en slittålig lättviktsryggsäck och en designklassiker i rostfritt stål.
Som gubbe och under mina ensamvandringar föredrar jag den långsamma säkrare förflyttningsmetoden för att slippa ramla med 20 kg rygga i ett stenskravel. // [/QUOTE]

Det var just det som var poängen. Att snabbhet kan vara säkerhet i vissa sammanhang. Det betyder förvisso inte att man alltid ska rusa fram eller för den del ha bråttom. Men på många ställen kan man inte ta ett steg i taget för då skulle fysiken ta över. T ex om man balanserar på en stockar över lera eller går på större block. Balansen kommer av rörelsen och, som lindansarna, även av att titta några steg framåt och inte bara av eftertänksam fotsättning. Påpekade detta för en kille jag vandrade med på Nya Zeeland och han ramlade betydligt mindre ju snabbare han gick över balansmomenten.

/D
 
dangermouse; sa:
Men på många ställen kan man inte ta ett steg i taget för då skulle fysiken ta över. T ex om man balanserar på en stockar över lera eller går på större block. Balansen kommer av rörelsen och, som lindansarna, även av att titta några steg framåt och inte bara av eftertänksam fotsättning.....
Jepp... det gäller att använda sunt förnuft osvsett fart. Men man måste anpassa sig till terrängen och sin fysiska förmåga ...*pust*...
Men du skrev också "Dessutom förlorar jag flytet i nedförsbackarna om jag ideligen ska bromsa mig med stavarna" där har du åxå rätt.
Är terrängen lättgången i neförbacken skall man gå med korta snabba steg utan att titta vart man sätter stavarna de skall bara nudda vid marken. Detta avlastar faktiskt knän, benmuskler och annat. Det är mycket jobbigare att gå sakta neråt i vanlig gångstil. Det beror givetvis på lutning :)
Men jag behåller iaf stavar oavsett hur jag skall gå...
 
Jag behåller stavarna men......

Daniel, Du har en del poäng i Din iaktagelse att stavarna är ett hinder i viss brant terräng. Själv använder jag teleskopstavar som jag, framförallt på toppturer, ibland fäster på säcken och ibland blir det bara en stav i handen och den andra fäst på säcken.
Men...
Av prästbetyget ser jag att jag är lite mer "gubbe" än Roland ovan och jag håller med honom. Stavarna behövs.
Förutsättningen för att jag ska klara, helst flera, toppturer per år är att stavarna kan avlasta knäna, framförallt utför.
Jag gjorde min första sommarvandring 1964 och hoppas få fortsätta nästan lika länge till, men utan stavar slutar det nog betydligt tidigare.

Lev väl önskar Björn
 
Stavarna känner jag är ovärdeliga på platten och i fina uppförslut för det extra driv de ger. På samma sätt känns de som en trygghet i nedförslut. Men det är precis som du säger, om det är blockigt och så tar varje steg längre tid just för att man måste hitta fäste för stavarna också.
Ibland är det tillochmed värt det att fästa stavarna på ryggan och koncentrera sig på benen.
Stavarna är inte svaret på allt men ger en styrka i att i rätt terräng kunna avlasta benen.

mvh/samme
 
Ej i snår!!

Föredrar såsom några andra avlastningen framför ev förlorad snabbhet. men samtidigt så håller jag med om att snabbhet vid förflyttning i block / sten terräng ger längre steglängd och balans i förflyttningen. Så då får stavarna utgöra balanspinnar och nödstopp emellanåt. efter stigar/leder som är smala och omgivna av buskar som böjer in mot fötterna så är stavar ett hinder istället oavsett lutning.
 
Re: Ej i snår!!

sove; sa:
Föredrar såsom några andra avlastningen framför ev förlorad snabbhet. men samtidigt så håller jag med om att snabbhet vid förflyttning i block / sten terräng ger längre steglängd och balans i förflyttningen. Så då får stavarna utgöra balanspinnar och nödstopp emellanåt. efter stigar/leder som är smala och omgivna av buskar som böjer in mot fötterna så är stavar ett hinder istället oavsett lutning.

Ja och oavsett trugor eller ej. Tidigare inlägg angående taktens betydelse helt rätt. Men det blir betydligt lättare med UL-säck på ryggen och 20 kg tyder på packning för två.
Men knäavlastande är de och efter bruk känns de i armar och axlar. Eftersom jag började i början på sextiotalet så får vi hoppas att det går länge till. Men medge att liften upp till vandringsområdet är smart vid låga moln och regn!

Go tur

Johan K
 

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips