Varför "Sista sommaren", borde det inte vara kommande sommaren?
När vår sista sommar kommer, det har vi ingen aning om. Vi är som grenar på ett träd, några faller av tidigt några "lever" ett långt liv.
Varje dag är en ny dag av upplevelser. Positiva tankar är alltid bra att ta med sig.
Den egentliga frågan framgår av sammanhanget. Var det den sista friluftssommaren? Det är ju tydligt hur mina anspråk hela tiden måst förändras. Några "sista -milstolpar":
2014: sista vandringen i Pyreneerna 14 dagar, fyllde 70.
2016: sista fullskaliga vandringen, 19 dagar i Sydalperna
2019: sista alpvandringen, 9 dagar i Schweiz, började på 75-årsdagen.
2023: sista låglandsvandringen, 3 dagar i Tiveden
2020 återupptog jag flerdagars cykelturer (p g a pandemin, vågade inte resa) men, till skillnad mot 70-talet, med packning och camping, på 70-talet var det hotell som gällde). Etapperna var till en början 6-9 mil, senaste åren som mest 5. Oftast mest tvådagarsturer, med en enda, dock fri!, övernattning ( t ex natten till min 80-årsdag). Och nu dessa tekniska svårigheter med att ens komma upp på cykeln (kan kräva flera försök). Andra bara ställer sig bredvid och svingar höger ben över sadeln.
Ska en sista gång pröva om inte svängd ram funkar tillräckligt bra.
Vännen J i Gbg förespråkar battericykel, blåser över Stigbergsliden i 25. Men jag drar mig för en så stor omställning och investering vid min ålder.
Mina möjligheter till friluftsliv hänger helt på cykeln, därav frågan i rubriken, Mina knän håller för t ex svängar till biblioteket och ned på stan, med mindre inköp, men inte för knölig terräng och vegetation.
