Sir Tristram på Tärnaglaciärerna!

[Weranda]

Jag har länge gått och funderat på hur man skall kunna förnya skildringarna och berättelserna kring fjällvandring. Bokförlagen är heller inte längre lika intresserade av att ge ut litteratur som handlar om vår vackra fjällvärld. Även kända namn får problem. Det behövs lite djärvare grepp, och jag vill i all blygsamhet föreslå en diskussion som handlar om den irländske författaren James Joyce och hans bländande teknik i Finnegans Wake. Förutom att verket är omöjligt att översätta, uppfattas det också som omöjligt att läsa. Men här finns en dynamik och en fantasi, som skulle kunna förnya hela fjällitteraturen, om denna "Joyce-teknik" användes på rätt sätt. Får jag en åsikt om det här, så skall jag försöka ge några exempel.

 

[KLAGER]

Jag antar att du syftar på http://www.weranda.se/tarnaglaciar.htm

Är det något speciellt vattendrag som har inspirerat flödet? Det har kommit en del böcker på senare tid som blandar skönlitteratur med naturvetenskap eller filosofi, författare som Malin Kivelä & Maj-Britt Wiggh, så det kan nog fungera.

 

[Weranda]

Vattendraget är i det det här fallet egentligen fyra glaciärer i Vindelfjällen, och min fjällvandrare heter inte Sir Tristram utan bara "Jon Leif", i viss mån inspirerade av den isländske tonsättaren. När det gäller dokumentation av en fjällvandring, är jag barnsligt förtjust om det uppstår oväntade händelser. Igår läste jag ett stycke ur "Längs fjällvinden", och fann ett stort nöje i Göran Lundins upplevelse av en väldig "baston", som hördes mellan bergväggarna i Syterskalet, Norra Storfjället, när vinden rusade igenom passet. Eller om tonen alstrades på något annat sätt. Det påminde om när kaskelottvalarna kommunicerar ute i världshavet, och var väldigt mycket James Joyce och hans "upturnpikepointandplace".