Rätt skor.........

[avslut1008]

Vi (fjällräddningen) har vid två tillfällen i sommar gjort utryckningar och fått hämta hem personer med benbrott. I de fallen var det två kvinnor som brutit underbenet........kanske inte så konstigt, men vi tror att i bägge dessa fallen har skorna spelat en viss roll. Vid båda tillfällena hade man vandrings -kängor med LÅGT skafft och benbrottet var strax ovanför kanten på kängan/skon.

Då kan man undra..... är det lämpligt att vandra i besvärlig terräng med känga med lågt skafft ?
Kan det tänkas att äldre vandrare skall rekomenderas att anävnda skor med högt skafft?
Det är väl känt att äldre kvinnor har ett skörare skellet och kanske därför bör rekomenderas att välja en lämplig känga, alltså en med högre skafft.
Nu vet vi ju inte om det är många fler som råkat ut för detta och två benbrott är ju inte statistiskt någonting att gå på, men kanske en tanke......

 

[avslutad210712]

Min sambo gick med låga skor förut och hon hade problem med vrickningar av vristen. Sen köpte hon ett par höga i sommar inför sista vandringen och då hade hon inte en enda vrickning. Så visst tror jag att höga skaft är att föredra om man vandrar i lite besvärligare terräng speciellt då med lite tyngre packning. Vandrar man mest på spångade vältrampade leder som kungsleden spelar det nog mindre roll. Troligen bär man lite lättare packning då också.

 

[Håkan K]

Vad blir följden av höga skaft? Färre skador? Eller färre benbrott och fler knäskador?

Nån som har siffror från telemarksvärlden där övergången var markant (iofs var från låga läderpjäxor över höga läderpjäxor till höga plastpjäxor)?

/Håkan

 

[Surjamten]

Vad blir följden av höga skaft? Färre skador? Eller färre benbrott och fler knäskador?

Nån som har siffror från telemarksvärlden där övergången var markant (iofs var från låga läderpjäxor över höga läderpjäxor till höga plastpjäxor)?

/Håkan

Eeh...??? Vet inte om det är någon ironi som jag missar här. Men jag tycker att vi jämför äpplen och päron nu. Har väldigt svårt att se någon koppling mellan vandringskor och telemarkskor i det här fallet. Dessutom tror jag man gör det väl lätt för sig genom att skylla ökningen av knäskador inom telemarken (om den existerar) på övergången till plastpjäxor. Här tror jag utvecklingen av skidornas utformning är en större bov i dramat isf. Skidor som gjort det betydligt lättare att åka på skär men som också kan sticka iväg okontrollerat om man inte hänger med i svängarna (höhö, det där var nästan en Oldsbergare...). De har också en tendens att kunna hugga fast i pisten när man klotar. För att inte tala om det faktum att de lättåkta skidorna har bidragit till att vem som helst kan stå på ganska ordentligt i backen (här spelar stabila bjäxor också in givetvis). Stabilare bindningar kan också bidra till knäskador.

Förlåt om jag bidrog till att tråden spårade ut.
/R

 

[wima]

Jag antar att du menar 'treckingskor'? Inte kängorna som används i alperna.

Treckingskorna kan se ut som joggingskor eller ha halvhögt skaft till fotknölen. Sulan är oftast mjukare men kan även vara typ vibram. Beroende på skaftlängden blir de ju inte heller lika varma.

De är sköna att vandra med på jämmt underlag och utan tyngre packning.

Söderöver är dagsturer betydligt vanligare. Ryggsäcken är lätt, lunch regnkläder, extra tröja. Vägarna kan visserligen vara på hög höjd, branta men jämmna.

I sådan terräng är de ett bekvämare alternativ än bergkängan.

Med den packning som man bär med sig i fjällen såväl som förekomsten av vatten är de ett tämligen dåligt val för denna terräng.

 

[Håkan K]

Nån som har siffror från telemarksvärlden där övergången var markant (iofs var från låga läderpjäxor över höga läderpjäxor till höga plastpjäxor)?

Eeh...??? Vet inte om det är någon ironi som jag missar här.

Nä, ingen ironi, men du har nog rätt i att det är fråga om äpplen och päron.

Men jag har svårt att se hur låga kängor orsakar benbrott. Eller omvänt, jag har svårt att se hur högskaftade kängor skyddar mot benbrott. Nån som har en kvalificerad teori?

/Håkan

 

[Martin Fjäderlätt]

Jag antar att du menar 'treckingskor'? Inte kängorna som används i alperna.

Treckingskorna kan se ut som joggingskor eller ha halvhögt skaft till fotknölen. Sulan är oftast mjukare men kan även vara typ vibram.

Här i Sverige har vi även något som kallas vandringskängor.

Allvarligt, det kan vara läge att definiera vad vi snackar om. För mig är "låga vandringskängor" de vandringskängor som inte har skaft i stövelhöjd.

Låg (eller halvhög. Men inte hög)

Hög

Det borde vara ganska självklart att ett högre skaft ger bättre skydd, men kanske mer mot stukningar än mot brott.
Benbrott under vandring ska man kanske skylla mer på den benskörhet som på grund av kass kost och motion kryper ner i åldrarna, särskilt hos kvinnor.

Kontentan är: ju sämre kropp desto mer stöd. En vadderad hög känga borde vara idealet.

 

[Malindo]

Bra inlägg av Martin, föredömligt illustrerat!

Naturligtvis màste man först definiera vad man menar med lâga resp. höga skaft.

Jag tror att perspektivet höga resp. lâg lâga är lite olika i Sverige och pà "kontinenten".

I trekking-sko-branchen skiljer man grovt pâ:

Low-cut = làgskor = ingen skaft

Mid-cut = allt frân känga med lite lâgre skaft án "normalt" skaft, ned till làgskor med ett litet skaft. Dessa är de som nâgon kallar "trekking-skor" ovan.

"Normal" = standardhöjd, vilken dock kan variera en del. Exempelvis en modell typ Meindl Island, vilken ju anvánds av mânga i Sverige, ligger i den övre halvan av normal höjd.

"Högt skaft" = bra bild-val av Martin. Skafthöjd frân ca 25-30 cm.

Gränserna är naturligtvis flytande, samt perspektivet pà vad spm är làgt eller högt olika fràn person till person / land till land.

Följande modell anses dock olämplig för längre vandringar i större delen av den civilserade vârlden, trots inbyggd nödproviant (fársk fisk) och trots relativt hög design:

Mvh, Mats


[Ändrat av Malindo 2004-09-01 kl 10:23]

 

[wima]

Här i Sverige har vi även något som kallas vandringskängor.

Jag trodde först man avsåg någon ny form av låga skoterkängor

Mina 24 år gamla Lundhags (Jag tor de har ännu högre skaft än på bilden) används fortfarande när jag klipper gräsmattan. Jag kan till och med tänka mig att rusta upp dem om jag får tillfälle att gå i svenska fjäll igen.

Jag har använt dem några gånger härnere (Schweiz) och de fungerar hyfsat. De blir ofta för varma, just stabiliteten i skaftet är till nackdel om man måste vrida foten. Då tån är förberedd för skidor kan jag inte få på stegjärn.

Malindos Normala sko är en 'Bergsko'. Den finns ju dessutom med olika hårt skaft och sula.

Då denna 'Normala' variant används av folk i alla åldrar, jag så en uppskatningsvis 80-årig dam med klänning och huckle vandra omkring med sådana, antar jag att de duger väl.

Dvs terrängen här är brant och stenig men inte särskilt våt. Genom tiderna har denna typ utvecklats och förbättras. Skaftlängden tycks inte att ha förändrats speciellt. En normal bergsko är utmärkt för att bära tungt i stening terräng.

Om det längre skaftet på lundhags eller graningekängan förringar risken för stukningar är det säkert ytterligare ett argument för att använda dessa i vandringar i fjällen. Mitt främsta argument är dock vattnet.

Det är stor skillnad på skandinaviska fjäll och europeiska berg. Köp saker som är anpassade utvecklade och utprovade för ändamålet. Ofta kan de användas hyfsat även under andra förutsättningar.

Magnus

 

[Vandrare]

Äpplen och annan frukt

Det är väl stabiliteten på skaftet snarare än höjden som är avgörande? Jämför ett par gummistövlar och ett par Mindl Island. Kängan är lägre, men ändå stadigare.

 

[nermander]

Det intressanta är väl HUR de bröt foten? Var det vid fall, snubblade de?

Och hade de packning på ryggen? Hur mycket vägde i såna fall packningen?

 

[Malindo]

Magnus pekar pà en viktig detalj vad gäller skafthöjd, nämligen röreslefriheten. Björn nämner även material.

Det man bör titta pà är ju följdaktligen inte hur högt skaftet är i sig, utan hur tillverkaren genom smart design och materialval bást lyckats lösa ekvationen maximalt vrist-stöd /maximal röreslefrihet. Detta testas bást vid provning, och inte genom att jämföra milimeter i kataloger.

Sedan finns det kängor där man prioriterat maximalt vriststöd pà rörelsefrihetens bekostnad, samt vice verca.

Magnus har vidare en poäng i att de riktigt höga skaften (25-30 cm) fr.a har sin berättighet där väta är ett problem. Övriga typer pà skaft (Normal, mid-cut) bör vara tillráckligt för att man inte ska kunna vrida vristen i normala fall. Vid riktigt besvärlig terräng, och fr.a med tung packning, ár väl en Normal höjd att föredra framför midcut, kanske.

Själv ramlade jag ganska illa nu under semestern i alperna: hade sonen pà axlarna samt lâgskor pà fötterna (samma som pà bilden ovan, fö). Vid ett felkliv över en sten vek sig vristen obönhörligt: fanns inte en chans att reagera eller ta emot. Med en känga hade jag sákert parerat vrist-vridningen.

Slutligen, liute mer om benámningar: Magnus, som ju bor i ett tysk-talande land, kallar kánger med "Normal" höjd för bergskängor. Detta är kotym i bl.a just Tyskland etc (Bergstiefel).

I Spanien kallar man de "Normala" för Trekking-kángor, och menar dà ocksâ egentligen bergskángor, men mer specifikt "kängor för vandring i bergig terräng / mid-mountain)

Det man i Sverige kallar Storskor, kallar man i Tyskland alpina bergskängor el. dyl., i Spanien "Högbergs-kángor" / Botas de alta montaña / "High Mountain boots".

Dock är sammelbegreppet för alla olika dessa typer i ett internationellt persepktiv: Mountain Boots / Botas de montaña / bergstiefel etc., medan man pà svenska kallar dem för vandringskängor (tror jag), vilket torde vara ett resultat av vad man egentligen anvánder kángorna till / vilken terräng som finns, i respektive lánder.

Mvh, Mats
[Ändrat av Malindo 2004-09-01 kl 13:02]