med plötslig färdkamrat på otäckt snötäckt pass

Lätt = kort?

Lätt är ju bra, men kan vara för kort. Skall man gå på snöfält med sin yxa bör man enligt min mening ha en ganska lång. Annars får man böja sig ner hela tiden, och det blir inte av att man kör ner skaftet så långt som man borde.

65-70 cm för en normallång man (180 cm) tycker jag är lagom. Cassin Ghost verkar inte finnas längre än 60 cm.

Lättviktsutrustning i aluminium har jag bara testat litegrann, men det verkar fungera bra så länge det är snö (is har jag inte testat). Av sten och klippa tål det dock nästan ingenting.

Peter
 
Alu-stegjärn funkar nog enbart pà snö...ej pà is, och absolut inte pà sten. Detta är vad jag lást mig till, har aldrig testat själv.

Dock, för den typ av anvándning som exempelvis Marmot behöver járn till tror jag det rácker sâ.

De super-látta isyxorna finns normalt upp till ca. en 65 cm. Här ett undantag:

Ushba Altai Titanium Axe

UshbaAltaiTitaniumIceAxe.jpg


"The Altai is a mountaineering axe that performs exceptionally well at any task: self-arrest, axe belays, even on vertical ice. In addition to its aggressive pick style and lightweight construction, the Altai is a full-strength tool with a real spike for plunging into the ice. And, the dampening characteristics of Ti provides for the elusive 'sweet swing.' Most importantly, the Altai weighs a mere 375 grams, making it one of the lightest axes on the market! 100% titanium alloy. Sizes: 55-80 cm "


Med lagen om att ingenting fàr vara perfekt sà kostar emellertid denna tingest 3ggr. sà mycket som en vanlig bonn-yxa: ca 2.000 SEK.
 

Lästips

Vinn skor och startplatser till Merrell Göteborg Trailrun för två!

Delta i Göteborgs stora trailfest den 6 september! Nu har du chansen att vinna både startplatser och nya MTL ADAPT från Merrell åt dig och en vän.

Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken

STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.

Prisade prylar: här är vinnarna av Scandinavian Outdoor Award

Bland de vinnande produkterna finns bland annat en slittålig lättviktsryggsäck och en designklassiker i rostfritt stål.

Tänk säkert i Sarek – fjällräddarens bästa råd

Sareks vackra natur lockar många. Men här är civilisationen långt borta. Utsidan har frågat fjällräddaren Mikael Oja om råd för en säker Sarektur.
mellpat; sa:
Om man måste välja mellan att ta med isyxa eller stegjärn? Med enbart stegjärn kan man klara fler typer av besvärliga passager. Men knappast på ett någorlunda säkert sätt. Så isyxa är väl att föredra för dom flesta. Isyxan kan dessutom användas för balans på halvbrant grus, gräs och klippa.

Jag har självklart ingen övertro på stegjärn; jag har läst
om dödsolyckor i Mont Blanc där hela följet hade dem. Första gången jag hade järn med var i Pyreneerna 1995 - då hade jag vandrat i Alperna
åtskilliga somrar. I Cirque d'Estaube träffade jag några
holländare som ville locka med mig
på den permanent snöiga
övergången till Spanien, i Monte Perdido-området.
Jag tittade mot sluttningen, som är 45 grader -
säkert vet alla att det ser brantare ut på håll -
och ruskade på huvudet. Men du har ju stegjärn,
sa holländarna. Alldeles bortsett från att
jag då aldrig använt dem förstod jag inte
hur de kunde vara så säkra på att det räckte.
Jag har stött på den inställningen flera gånger senare.

De passager där jag eljes använt järnen var omöjliga utan, men inte anspråksfulla för övrigt.
Jag sätter inte min fot på en glaciär och
jag tog en gång en omväg i Presanella när
en sluttning såg alldeles för lång
och vit ut.



Det handlar alltså främst om rutten. När jag läser
om alla inläggen TROR jag att isyxans blad inte
hade fungerat, eftersom snön var närmast blöt,
neige pourrie.
Kanske att använda skaftet, hela tiden, då,
men då måste man väl göra det rätta *ändå*,
nämligen gå i stigning hela tiden. Då står valet
- för hela turen, tre veckor -
mellan yxa och stavar, eller måste man
ibland fästa stavarna
på säcken, halvt kilo extra (utöver kartfodral
och flaska som ofta också måste stoppas undan)



Den korta
traversen, som jag verkligen bävade inför,
var felet. Jag insåg ju det rätta vägvalet
nästan genast efter olyckan. Jag tror också
att jag föll därför att snön var lös
och att jag bromsade
av *samma orsak*. Det dåliga vägvalet kan rentav
bero på att jag hade distraherande sällskap.

Isyxa kräver träning; som påpekas i en amerikansk länk
i annan tråd måste man ha uppövade reflexer och
jag vet inte ens när och hur jag skulle kunna skaffa dem. Tanken på att *träna* inför en vandring
är också motbjudande, speciellt som jag numera
går väldigt fritt och oplanerat, med minimala
förberedelser. Det har blivit
ett väsentligt värde

Så jag funderar mest över vilka turer jag vill göra
såhär
i slutet av mitt vandringsliv.
Kanske inte 21-dagars-turer där ett
enda pass kan spoliera allt, utan
tre, fyra veckolånga turer som
dessutom tillåter mig att använda tältet
varenda natt och minska ytterligare på packningens
vikt. Då kan det bli lättare att planera bort
faran.
 
två år senare

Det har gått två vandringssomrar,
fyra turer, 67 vandringsdagar, sen jag startade denna tråd. Jag har ännu inte varit i tillfälle att träna isyxa och kommer rimligen aldrig
att få det i Linköping.

Under dessa somrar har
jag en enda gång fullkomligt ställts av ett pass,
där ingen utrustning utom kanske rep (och sällskap) hade hjälpt - det var brant, med meterdjup och extremt lös snö. Det var 06 - i övrigt var förhållandena fantastiska. Jag valde annan väg.

05 gick jag i Pyreneerna under nästintill idealiska förhållanden, och ett enda pass,
Col de la Fache (ökänt för sin snö) aktualiserade
utrustning på ett lite isigt ställe. Jag visste om det
och hade därför också startat min etapp ovanligt sent.

Jag tog på stegjärn och klev omkring
lite med onaturlig snedbelastning för att förvissa mig
om att de satt fast ordentigt. Genast var folk där och förmanade att alla gaddarna skulle sättas i. Min spanska var nog inte tillräckligt bra för att förklara.

Nu var det tämligen självklart hur jag skulle gå
på denna utförssluttning. Men hur är det om man ska
uppför. Är inte det tryggaste att gå så direkt som möjligt -isåfall lär man knappast kunna sätta ned hela foten.

Allt pekar på att det blir Pyreneerna även denna sommar, flera veckolånga rundturer och då kanske
frågan om säkerhetsutrustning inte blir aktuell,
troligen tar jag ingenting med mig. 6-7 hg mindre.
Det jag beskrev nyss var 27:e etappen på en månadslång vandring. Då är man rätt fixerad vid att verkligen fixa
det.
 
Re: två år senare

marmotta; sa:
Nu var det tämligen självklart hur jag skulle gå
på denna utförssluttning. Men hur är det om man ska
uppför. Är inte det tryggaste att gå så direkt som möjligt -isåfall lär man knappast kunna sätta ned hela foten.

Vilket sammanträffande! Ta en titta på detta klipp som jag såg igår:

http://www.tvmountain.com/ensa/video_glace.htm

Titta speciellt på den senare delen, den första är lite mer teknisk inriktad, där han springer fram över glaciären. Allt handlar bara om övning och få en förståelse för stegjärnen.

- Chritian
 

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips