mellpat; sa:
Om man måste välja mellan att ta med isyxa eller stegjärn? Med enbart stegjärn kan man klara fler typer av besvärliga passager. Men knappast på ett någorlunda säkert sätt. Så isyxa är väl att föredra för dom flesta. Isyxan kan dessutom användas för balans på halvbrant grus, gräs och klippa.
Jag har självklart ingen övertro på stegjärn; jag har läst
om dödsolyckor i Mont Blanc där hela följet hade dem. Första gången jag hade järn med var i Pyreneerna 1995 - då hade jag vandrat i Alperna
åtskilliga somrar. I Cirque d'Estaube träffade jag några
holländare som ville locka med mig
på den permanent snöiga
övergången till Spanien, i Monte Perdido-området.
Jag tittade mot sluttningen, som är 45 grader -
säkert vet alla att det ser brantare ut på håll -
och ruskade på huvudet. Men du har ju stegjärn,
sa holländarna. Alldeles bortsett från att
jag då aldrig använt dem förstod jag inte
hur de kunde vara så säkra på att det räckte.
Jag har stött på den inställningen flera gånger senare.
De passager där jag eljes använt järnen var omöjliga utan, men inte anspråksfulla för övrigt.
Jag sätter inte min fot på en glaciär och
jag tog en gång en omväg i Presanella när
en sluttning såg alldeles för lång
och vit ut.
Det handlar alltså främst om rutten. När jag läser
om alla inläggen TROR jag att isyxans blad inte
hade fungerat, eftersom snön var närmast blöt,
neige pourrie.
Kanske att använda skaftet, hela tiden, då,
men då måste man väl göra det rätta *ändå*,
nämligen gå i stigning hela tiden. Då står valet
- för hela turen, tre veckor -
mellan yxa och stavar, eller måste man
ibland fästa stavarna
på säcken, halvt kilo extra (utöver kartfodral
och flaska som ofta också måste stoppas undan)
Den korta
traversen, som jag verkligen bävade inför,
var felet. Jag insåg ju det rätta vägvalet
nästan genast efter olyckan. Jag tror också
att jag föll därför att snön var lös
och att jag bromsade
av *samma orsak*. Det dåliga vägvalet kan rentav
bero på att jag hade distraherande sällskap.
Isyxa kräver träning; som påpekas i en amerikansk länk
i annan tråd måste man ha uppövade reflexer och
jag vet inte ens när och hur jag skulle kunna skaffa dem. Tanken på att *träna* inför en vandring
är också motbjudande, speciellt som jag numera
går väldigt fritt och oplanerat, med minimala
förberedelser. Det har blivit
ett väsentligt värde
Så jag funderar mest över vilka turer jag vill göra
såhär
i slutet av mitt vandringsliv.
Kanske inte 21-dagars-turer där ett
enda pass kan spoliera allt, utan
tre, fyra veckolånga turer som
dessutom tillåter mig att använda tältet
varenda natt och minska ytterligare på packningens
vikt. Då kan det bli lättare att planera bort
faran.
