Bekvämlighet i all ära, men om du, som du skriver, både prioriterar låg vikt och har begränsad budget, så är kanske inte ett tvåpersonstält det första man tänker på. Jag märker här på forum att det främst är killar som klagar på utrymme och sitthöjd, och det kan ju ha naturliga orsaker: vi tjejer är helt enkelt mindre och kortare (och smidigare?) i genomsnitt. Samtidigt utgör packvikten en större andel av vår vikt, så den där lyxen med överstort tält kostar oss relativt sett mer.
Ett litet tält är dessutom lättare att sätta upp för en ensamvandrare och enklare att hitta en bra plats för. Det är också, givet motsvarande design, vindtåligare i relation till innesluten volym.
För regniga och myggiga nordiska fjäll skulle jag däremot inte välja annat än ett dubbelskiktat tält (dvs ytter- och innertält), och framför allt ett tält som sätts upp med yttertält före (i praktiken ett tält där innertältet är inhängt innanför yttertältet vid resning och rivning).
Nästa steg att ta ställning till är tältets konstruktion. Jag tycker själv att
den klasiska enbågskonstruktionen känns optimal: lätt, snabbuppsatt, robust och vindtålig. Framför allt uppskattar jag den generösa sidoentrén, som ger utekänsla och gör alla bestyren så mycket enklare än i "toppmatade" tunneltält.
Kupoltält med korsande stänger ger mer höjd ut i hörnen och kan göras självstagande, men blir tyngre och oftast lite fippligare att få upp.
Till sist finns en del fr a amerikanska
"pyramidtält" som dubbelanvänder vandrarens stav(ar) som stomme, men de får större omslutningsyta och verkar inte kunna kapa så mycket vikt, förutsatt samma vikt på tältväven. Det blir dessutom lite moment 22 - de förutsätter att man går med stavar, men då går det ju inte att slå basläger för en toppbestigning. Formen säger mig att de "borde" vara mindre vindtåliga än bågtält, men jag har ingen praktiskt erfarenhet.
Har man kommit så långt i valproceduren, är det mest bara vikten på tältväven man kan kapa vikt med, och den är tyvärr i princip omvänt proportionell till priset. Silikonbelagda vävar är lätta och "medeldyra". PU-belagda vävar är billigare, men tyngre och mindre långlivade - de delaminerar förr eller senare. De nyare "dyneema"-vävarna är väldigt lätta, men (ännu) väldigt dyra, och det finns tvivel om deras slitstyrka och livslängd.
Silikonvävar ger IMHO fortfarande bäst utdelning för investerade pengar.
Sammanfattning: om du huvudsakligen tänkt vandra ensam, i nordiska fjäll, och inte är ovanligt lång, så kan ett klassiskt enbågstält av den typ jag länkade till ovan vara det optimala för dig. Vill du sen inte kompromissa med vikten och vävkvaliteten, så landar nog priset någonstans kring det länkade.
