Abisko - Nissonjokki
Vi stiger av tåget och kliver rakt in i portalen "Kungsleden". Jag känner direkt att jag har packat för tungt. Kan knappt röra mig. Hur kunde detta gå till? Men hurra, äntligen är vi här!
Jag har länge velat fjällvandra med mina två barn, 8 och 10 år. Vi har gjort dagsturer och bott i stuga, både vinter och sommar. Favoritplatsen är Norge. Nu ville jag vandra och bo i tält, jag ville att barnen skulle få en postitiv första upplevelse av att tälta. Jag har skaffat ett nytt tält. Ett likadant som det jag redan har fast mycket större. Och tyngre. Barnen har fått egna ryggsäckar, sovsäckar, liggunderlag, underställ, regnkläder. De bär sina egna pinaler. Har dessutom lockat med mitt brorsbarn, hon är tålmodig och fungerar som lockbete. Hon är fjorton år och relativt självständig.
Det står snart klart att min dotter inte gillar sin ryggsäck - men den är ju så fin och lätt? Osprey. Så jag lättar lite på hennes packning. Det gör ju ingen skillnad att lägga lite mer i min packning då den väger minst 25 kg. Vi kämpar på och vid bron strax före Nissonjokki slår vi läger. Orkar inte ens gå över bron till tältplatsen. Ett oväder dyker upp och vi kastar oss in i tältet. Sonen går bakom en buske mitt i åsksmällarna men han blir inte ett dugg rädd. Inne i tältet har vi det mysigt. Tältet är stort. Mycket stort.
Nästa morgon hinner vi äta frukost och packa ihop innan nästa oväder dyker upp. Det blir en övning i att ta fram regnstället innan man är sjöblöt. Övningen misslyckas och vi slår läger på andra sidan bron. Här kan vi torka kläder i vindskyddet, där finns en spis och man kan elda för kråkorna med sur ved. Hela dagen. Vi har fullt upp med att fylla spisen med ved, flytta runt blöta kläder och att lägga förband på en fransyska som bränt sig. Jag rekommenderar henne att återvända till Abisko för att uppsöka läkare.
Mot Abiskojaurestugorna
Nästa morgon styr vi kosan mot Abiskojaurestugorna. Som lockbete, förutom kusinen som går först, föreslår jag varsin godispåse när vi kommer fram. De sätter fart. Lunch äter vi förstås och en hel del mellanmål. Men strax innan bron vid Abiskojaurestugorna har jag äntligen förstått att något måste in i munnen på dottern varje halvtimme minst. Hon är helt slut. Därför tvekar jag inte en sekund när värden säger att det finns sängplatser, fler nätter om vi vill. Jag tar det erbjudandet. Mitt tålamod är slut för stunden och att sova i en säng skulle just nu vara underbart. Tre nätter stannar vi.
Jag har varit här många gånger. En gång vid ett provfiske. En annan gång på väg till Unna Allakas. Jag minns inte alla turer, men jag minns fjällen och jag längtar efter att komma ovan trädgränsen. Målet var ju Alesjaure. Det kommer inte på tal just nu. Vi gör en dagstur till ett vattenfall. Annars hänger vi runt stugorna. Vi badar, både i badgropen och på stranden. Vi betraktar de som deltar i Fjällräven Extreme. De verkar galna. Ska man ha bråttom i fjällen?
Tillbaka till Abisko
När det är dags att återvända mot Abisko har jag beslutat att vi måste tälta i Nationalparken, på icke avsedd plats. Så vid norra sidan av Abiskojaure slår vi läger. Vill inte störa samerna och slår upp tältet så avsides som möjligt. Påföljande dag går vi till Nissonjokki och här känner sig barnen hemma. Och när vi den sista dagen närmar oss Turiststationen börjar det pipa i kusinens mobil. Sms i långa rader. Äntligen civilisation.
Barnen utforskar stationen, vi äter en lyxig middag och sover i fyrbäddsrum. Barnen längtar hem. Själv fick jag inte nog för den här gången heller. Men många erfarenheter rikare går vi ombord på tåget och får samma sällskap i kupén som på vägen upp. Två urtrevliga damer som liksom vi vandrat i en vecka.
Att vandra med barn är både lätt och svårt. Om de tycker att det är roligt kan de gå långt. Annars inte en meter. Barnens kusin fungerade som lockbete. Tur att hon gillade läget, det var trots allt hennes första fjällvandring. Men lite oroväckande säger dottern att hon inte vill vandra mer. Nästa år är hon ett år äldre, tänker jag. Hon har säkert ändrat sig tills dess. Och jag kommer att ha köpt ett nytt lättviktstält...
Vi stiger av tåget och kliver rakt in i portalen "Kungsleden". Jag känner direkt att jag har packat för tungt. Kan knappt röra mig. Hur kunde detta gå till? Men hurra, äntligen är vi här!
Jag har länge velat fjällvandra med mina två barn, 8 och 10 år. Vi har gjort dagsturer och bott i stuga, både vinter och sommar. Favoritplatsen är Norge. Nu ville jag vandra och bo i tält, jag ville att barnen skulle få en postitiv första upplevelse av att tälta. Jag har skaffat ett nytt tält. Ett likadant som det jag redan har fast mycket större. Och tyngre. Barnen har fått egna ryggsäckar, sovsäckar, liggunderlag, underställ, regnkläder. De bär sina egna pinaler. Har dessutom lockat med mitt brorsbarn, hon är tålmodig och fungerar som lockbete. Hon är fjorton år och relativt självständig.
Det står snart klart att min dotter inte gillar sin ryggsäck - men den är ju så fin och lätt? Osprey. Så jag lättar lite på hennes packning. Det gör ju ingen skillnad att lägga lite mer i min packning då den väger minst 25 kg. Vi kämpar på och vid bron strax före Nissonjokki slår vi läger. Orkar inte ens gå över bron till tältplatsen. Ett oväder dyker upp och vi kastar oss in i tältet. Sonen går bakom en buske mitt i åsksmällarna men han blir inte ett dugg rädd. Inne i tältet har vi det mysigt. Tältet är stort. Mycket stort.
Nästa morgon hinner vi äta frukost och packa ihop innan nästa oväder dyker upp. Det blir en övning i att ta fram regnstället innan man är sjöblöt. Övningen misslyckas och vi slår läger på andra sidan bron. Här kan vi torka kläder i vindskyddet, där finns en spis och man kan elda för kråkorna med sur ved. Hela dagen. Vi har fullt upp med att fylla spisen med ved, flytta runt blöta kläder och att lägga förband på en fransyska som bränt sig. Jag rekommenderar henne att återvända till Abisko för att uppsöka läkare.
Mot Abiskojaurestugorna
Nästa morgon styr vi kosan mot Abiskojaurestugorna. Som lockbete, förutom kusinen som går först, föreslår jag varsin godispåse när vi kommer fram. De sätter fart. Lunch äter vi förstås och en hel del mellanmål. Men strax innan bron vid Abiskojaurestugorna har jag äntligen förstått att något måste in i munnen på dottern varje halvtimme minst. Hon är helt slut. Därför tvekar jag inte en sekund när värden säger att det finns sängplatser, fler nätter om vi vill. Jag tar det erbjudandet. Mitt tålamod är slut för stunden och att sova i en säng skulle just nu vara underbart. Tre nätter stannar vi.
Jag har varit här många gånger. En gång vid ett provfiske. En annan gång på väg till Unna Allakas. Jag minns inte alla turer, men jag minns fjällen och jag längtar efter att komma ovan trädgränsen. Målet var ju Alesjaure. Det kommer inte på tal just nu. Vi gör en dagstur till ett vattenfall. Annars hänger vi runt stugorna. Vi badar, både i badgropen och på stranden. Vi betraktar de som deltar i Fjällräven Extreme. De verkar galna. Ska man ha bråttom i fjällen?
Tillbaka till Abisko
När det är dags att återvända mot Abisko har jag beslutat att vi måste tälta i Nationalparken, på icke avsedd plats. Så vid norra sidan av Abiskojaure slår vi läger. Vill inte störa samerna och slår upp tältet så avsides som möjligt. Påföljande dag går vi till Nissonjokki och här känner sig barnen hemma. Och när vi den sista dagen närmar oss Turiststationen börjar det pipa i kusinens mobil. Sms i långa rader. Äntligen civilisation.
Barnen utforskar stationen, vi äter en lyxig middag och sover i fyrbäddsrum. Barnen längtar hem. Själv fick jag inte nog för den här gången heller. Men många erfarenheter rikare går vi ombord på tåget och får samma sällskap i kupén som på vägen upp. Två urtrevliga damer som liksom vi vandrat i en vecka.
Att vandra med barn är både lätt och svårt. Om de tycker att det är roligt kan de gå långt. Annars inte en meter. Barnens kusin fungerade som lockbete. Tur att hon gillade läget, det var trots allt hennes första fjällvandring. Men lite oroväckande säger dottern att hon inte vill vandra mer. Nästa år är hon ett år äldre, tänker jag. Hon har säkert ändrat sig tills dess. Och jag kommer att ha köpt ett nytt lättviktstält...
