Skor.

Skor diskuteras en hel del. En del menar att deras betydelse överskuggar det mesta övriga i utrustningen, eftersom "ett kilo på fötterna motsvarar sex på ryggen". Denna formel refererar då till energiåtgången, och bygger vad jag förstått på mätningar på löpband i rätt höga hastigheter (jag minns inte detaljerna i den undersökning JJ länkade till för ett bra tag sen).

Men energi är inte allt. Min strävan mot enklare och lättare packning har hela tiden dikterats av behovet att skona leder (ett dåligt knä) och senfästen (ett hälsenefäste opererat, det andra har en kraftig förbening), samt av att vara tryggare på branta och utsatta passager. Jag tror faktiskt inte
ett kilo på fötterna sliter på lederna som sex kilo i säcken.

Min egen utveckling är rätt klar. 2002 tappade jag en lägersko på Korsikas GR20. Jag beslöt att inte skaffa nytt i Nice inför nästa tur, i Havsalperna, så där gick jag med enbart kängorna, och så blev det i fortsättningen - jag hade alltså kängor på resan, på turen, på lägren. Med tiden gick jag också över till allt lättare, från kanske 1,6 kg till 1,1. När ett sådant lätt par sprack efer 18 dagar i Alperna 2011 skaffade jag ett lågt par i en sporthandel i Splügen och sen dess har jag hållit mig till den sorten. Mitt nuvarande par, av märket Salomon, väger cirka 8 hg och har rätt bra grepp och stadga i sulan - det är alltså där det s k vriststödet sitter, och det är viktigt för mig som snart är 73 år och alltid haft dålig balans och sladdriga fotleder.

Jag har ju lyckats programmera bort behovet av stegjärn - jag använde sådana senast 2005, en enda gång, i Pyreneerna på denna utförslöpa:
http://www.huthyfs.com/pyr2005gal/images/page87.html
En enda gång har mina Salomon känts otillräckliga:
http://www.huthyfs.com/pyr14gal/images/page4.html
men då gjorde dimman det omöjligt att överblicka ett lämpligt vägval.

Det enda lättare alternativ jag reflekterat över är Salomons Fellraiser, c:a 600 gram, men på förra årets sydalpina tur (Limone-Modane, 19 dagar) med många steniga övergångar i Havsalperna reflekterade jag över om dessa mjukare skor skulle fungerat bra. Sämre stadga, mer slitage på knäet. Svårt att säga. Typiskt nog gick jag över till en lättare lösning när jag mer eller mindre var tvungen, men jag känner inget behov av experiment. Men det vore intressant att ta del av andras erfarenheter av lätta skoval i krävande terräng.

(PS: på låglandsleder, t ex Östgötaleden, har det aldrig fallit mig in i att gå med kängor. Jag bor invid en skog och gör ibland små promenader där i mina vardagsskor, så den erfarenheten var ju lätt att överföra).
 
Senast ändrad:
Hur är det med såna barfotapjuck/ tåskor eller vad de kallas - stannar det inte mycket vatten kvar i skon efter varje vattenpöl man kliver i?

Har funderat på om såna skulle funka i andra sammanhang - i kajaken tex? Men man vill ju inte dra med sig ett par dl vatten in i båten varje gång man kliver i. Finns det snabbdränerande sorter?
 
Inte reflekterat

Troligtvis stannar inte mer än "vanligt" kvar eftersom jag gått i både "five finger shoes" och Skinners utan att reflektera. Provade mina Skinners i 1 ½ timme på min hundpromenad för 30 min sedan och fick besannat det jag redan visste:
Underbar känsla för underlag och fäste.
Konstant zonterapi på fotsulorna.
Bra känsla för vilket grepp man har på underlaget.
Det är inte särskilt skönt på grusväg.
Tallkottar kan göra ont.

Sammanfattningsvis tycker jag att det är förvånande att vi byggt in våra fötter i skal som gör att vi har tappat den här dimensionen i upplevelsen när man vandrar. Därmed inte sagt att att man måste gå barfota!
 
Jag köpte ett par Skinners direkt jag såg ditt inlägg om dem. Kände att jag är tvungen att prova!
 
Ja, men

Jag hade sockiplast för 40 år sedan och det är inte jämförbart. Det är en STOR skillnad på plasten i "sulan". För övrigt är nog känslan ganska lika.
 
Testat på hemmplan

Har nu testat mina Skinners på hemmaplan med ryggsäck (14 kg). Hemmaplan består av en asfalterad startsträcka på 2 km skogsstig ca 2 km och skogsbilväg/grus 3 km. Allt detta tur o retur.Så här blev det för mig.

Asfalt - för stumt för hälarna ( I min ålder har fettlagret på hälarna förflyttat sig till buken!)

Skogsstig - underbart.

Grusväg - tortyr.

Slutsatsen är att dom får fungera som lägerskor och om möjligt användas på fjällhedar.
 
Re erfaranheter av något lättare skoval än Salomon 8hg skor.

Har använt Haglöfs LIM low på allt från strulig fjällterräng, halkig skog, alptoppar, öken etc. Ofta med upp till 13-14 kg packning (klätterutrustning). De har funkat väldigt bra för mig i alla fall, även på längre turer med några mil om dagen.

Tror de väger under 200 g per sko, så får väl räknas som lättare.

Jag har svårt att säga om de är sämre än styvare skor vad gäller vriststöd och liknande. Men jag har lite smådåliga knän som lätt värker lite, men med dessa skor var det aldrig några problem på den fronten. Upplever tvärtom att jag belastar knäna mer i styvare skor där jag har sämre känsla för underlaget och därmed måste parera mer efter små halkningar och felsteg.

Enda nackdelen kan vara hårda snöfält på branta sluttningar, svårt att sparka in steg med dem. Oftast har ju dock någon redan gått där om man är i alperna, annars får man ta i lite, alternativt använda vandringstavar för extra balans och avlastning.
 
I senaste Utemagasinet

skriver Gunnar Andersson en del nybörjarråd om vandring. Som vanligt förespråkar han kängor, skaft ska det vara, spec. om man är 40+ för då blir balansen sämre. Man ska inte lyssna på lättpackare och lätt utrustning är snarast dyrare (är trekking- eller trail-skor dyrare än kängor?)

Jag har sagt det förut, "vriststödet" sitter i sulan, inte i skaftet. Och, som Jörgen Johansson skriver i sin bok, är inte knäleden minst lika viktig för balansen?

Lite komiskt då, att Claes Grundsten (snart 68) i samma nummer prisar de trailskor han använde i Sarek förra året ...

Och jag blir snart 73.
 
skriver Gunnar Andersson en del nybörjarråd om vandring. Som vanligt förespråkar han kängor, skaft ska det vara, spec. om man är 40+ för då blir balansen sämre. Man ska inte lyssna på lättpackare och lätt utrustning är snarast dyrare (är trekking- eller trail-skor dyrare än kängor?)

Jag har sagt det förut, "vriststödet" sitter i sulan, inte i skaftet. Och, som Jörgen Johansson skriver i sin bok, är inte knäleden minst lika viktig för balansen?

Lite komiskt då, att Claes Grundsten (snart 68) i samma nummer prisar de trailskor han använde i Sarek förra året ...

Och jag blir snart 73.
Fortfarande finns en del vandrare som med en dåres envishet hävdar att kängor är det enda rätta vid vandring i skog och fjäll. Och det gäller alla. Dock tycker jag att dessa kängförespråkare minskar i antal.
Jag har själv ( som vandrar i trail runners ) fått lite kommentarer från andra vandrare. Många verkar vara av uppfattningen att jag när som helst kan stuka en fotled. Dock har jag aldrig i hela mitt liv gjort det! Jag kanske har haft tur.:)
 
skriver Gunnar Andersson en del nybörjarråd om vandring. Som vanligt förespråkar han kängor, skaft ska det vara, spec. om man är 40+ för då blir balansen sämre. Man ska inte lyssna på lättpackare och lätt utrustning är snarast dyrare (är trekking- eller trail-skor dyrare än kängor?)

Jag har sagt det förut, "vriststödet" sitter i sulan, inte i skaftet. Och, som Jörgen Johansson skriver i sin bok, är inte knäleden minst lika viktig för balansen?

Lite komiskt då, att Claes Grundsten (snart 68) i samma nummer prisar de trailskor han använde i Sarek förra året ...

Och jag blir snart 73.

Det ironiska är ju att samma tidning just har anlitat Jörgen Johansson som expert på vandring!
 

Liknande trådar