att uthärda ensamhet eller njuta av det

jag har funderat en del om detta med att göra långa paddlingar själv. Inte egentligen som en praktisk fråga om säkerhet och sådant. Utan mer på ett sådär existentiellt och psykologiskt plan. De flesta "normala" människor man pratar med verkar ju tycka att det är vansinne att göra en typ en tre månaders tur själv. Någon menade att det går väldigt mycket energi åt att bara härda ut detta onaturliga ("vi är ju flockdjur"), energi som skulle kunna gå till mer konstruktiva saker. Samtidigt verkar det ingå i många äventyrares koncept att göra saker själv, kanske för att man inte hittat någon lika tokig att göra sakerna med eller kanske för att man helt enkelt vill ha det så. Det som brukar gå under namnet ensamvarg. Sen verkar det också finnas de som visserligen gör turen själv men som finner värdefull gemenskap med människor de möter, och till och med djur i omgivningarna, sälar, fåglar och sådant. Vore roligt att höra andras funderingar och erfarenheter kring detta.

Vi pratar och umgås med andra människor i stort sett varje dag från det att vi föds tills dess att vi dör. När jag paddlade min HBB tyckte jag det var både skönt och nyttigt att få vara en längre period helt för mig själv. Om du trivs med dig själv så har du ju dessutom alltid riktigt trevligt sällskap =)

I grund och botten tror jag det handlar om man är en intro- eller extrovert person. Extroverta personer får ju energi av att umgås med andra. Introverta laddar sina batterier genom att vara själva, och har således lättare för att vara ensamma längre perioder (eller tycker t.o.m. att det är skönt). Observera dock att vara introvert inte är samma sak som att vara ensamvarg.

Sen tror jag också det beror på vart i livet man befinner sig. Är du nykär är det såklart jobbigare att vara ensam än om du är singel eller har varit gift i 30 år. Har man småbarn är det givetvis svårare.

Men egentligen är det inget att oroa sig för. Om man vantrivs med att vara själv under turen så är det ju bara att avbryta, svårare än så är det inte.

typiskt svenskt

Jag får intrycket av att det är vanligare att svenskar ger sig ut på ensam expeditioner än att andra gör det. Jag har inte gjort någon statistisk undersökning så jag kan såklart ha totalt fel.

Jag skulle alldrig ge mig ut på expedition ensam. Jag klarar mig knappt 2 timmar innan jag blir utråkad av att vara ensam.

Jag startade min HBB-paddling ensam som ett medvetet val. Ville inte känna mig beroende av någon annan - vare sig före eller under paddlingen.

Sen av en slump stötte jag ihop med en annan HBB-paddlare norr om Stockholm. Kanske 60% gjorde jag således ensam - och var mycket tillfreds med min ensamhet hela tiden.

Samtidigt är jag mycket glad över sällskapet den sista månaden - det förgyllde verkligen resan. För mig blev det perfekt kombination av ensamhet och sällskap, men naturligtvis svårt att ta efter.

Några veckor efter att jag kommit hem och hunnit smälta alla intryck lyckades jag hitta inom mig vad som hade varit bra och viktigt med den långa paddlingen. Det var nämligen att under lång tid släppa alla "måsten" och plikter i det dagliga stressade liv vi lever. Istället var det viktigt att fokusera till 100% på det som hände just då, dvs att leva i nuet.

Även efter tre år längtar jag fortfarande varje dag att få uppleva den frihetskänslan igen.
Nästa år blir det ett nytt försök...

Under en tidigare period i livet hade jag ett intensivt arbete med många träffar med människor var dag. Det var befriande att på fredag kväll riva ut färdigpackade kollin ur garderoben, hämta kajaken och på kvällen sitta vid tältet i skärgården. Nästa dags förmiddag nådde jag min ö. Där räckte det att sitta vid tältet och stirra på fåglar och djur som råkade komma förbi. Mina intryck från andra människor inskränkte sig till sjöväderrapporten. Hur många semesterveckor en så´n helg motsvarar vet jag inte.

Fint skrivet av Arne!

Jag har vandrat ensam i fjällen ett antal gånger. Upplevelsen är alltid dubbelbottnad. Stressen inför potentiella faror och problem blir högre då det inte finns någon att bearbeta den osäkra framtiden med. Samtidigt kan den där känslan av ro och stillhet, som Arne talar om, infinna sig på ett sätt som knappt är möjligt i sällskap med andra.

Saknaden av någon att dela upplevelser med blir dock större och större allteftersom tiden går. Jag har som längst varit ensam i fjällen i en knapp vecka. Längre skulle jag inte stå ut. Då skulle vistelsen bli mer av en särskild typ av prestation än en semester eller njutning. Av den anledningen blir jag alltid imponerad av de som är på egen hand under än längre tid. Och jag undrar ofta om de njuter eller om de pressar sig i syfte att uppnå någonting annat.

Jag var således ute 11 veckor varav 6-7 ensam, men att paddla längs Sveriges kust är ju inte som att vandra ensam i vildmarken. Så snart man går in i en hamn för att antingen ta skydd för vädret eller handla mat träffar man andra och får en pratstund. När jag kunde så undvek jag hamnar och försökte hitta mer enskilda tältplatser.

Vi människor är nog ganska olika i behovet av sällskap och det varierar säkert också under olika skeden i livet. För min egen del kan jag klart säga att jag inte behövde pressa mig att vara ensam. Däremot blev jag mycket glad över de få tillfällen jag träffade vänner under resan. Det är fortfarande starka positiva minnen.

Sen är det en helt annan sak att varje dag har man många ibland svåra beslut att fatta - och visst skulle det då vara skönt att ha någon att konferera med.

Har inga egna erfarenheter men kolla denna om du inte redan sett den inte så mycket paddla kanot men mycket ensamhet. http://tvshack.net/tv/Alone_in_the_Wild/

Självvald ensamhet

Ensamhet kan vara otroligt skön om den är självvald. Har man en bra kontakt med sin familj och dessutom goda vänner att vända sig till, så känns inte det som ett problem att vara för sig själv ibland. Tvärtom är en mardröm däremot. Sedan har nog livssituationen som sådan stor betydelse. För min del får jag säga att det, efter en intensiv vårsäsong med barn i skolåldern, inte skulle skrämma mig att vara för mig själv en vecka och njuta av en rejäl paddeltur. Desto mer kul att träffas igen sedan.
Bra med detta forum, där man kan träffa likasinnade.

Ensamhet är skönt, sällskap är kul

Jag har solovandrat i de svenska fjällen en hel del de senaste åren. Min hitintills, i tid, längsta solotur varade i 15 dygn. Upplevde inga som helst problem med ensamheten. Jag har så mycket att pyssla med när jag är ute.
Tvätta/torka kläder, torka kängorna, daglig fotvård, hygienen, fixa med utrustningen, fotografera, spana med kikaren(fjäll-TV), sträcka tältet, hämta vatten, laga god mat, utforska lägerplatsens närområde m.m.
Något ytterligare som jag tycker är mycket bra på soloturer, är skriva dagbok. Den blir nästan som en kompis man delar sina tankar med. För övrigt bra att notera vad man vart med om under dagsetappen. Väder och vind, svåra/lätta vad, fåglar eller andra djur man observerat, saker man vill ändra till nästa tur, o.s.v.
Att föra dagbok är perfekt när man allt som oftast hellre stannar en stund extra inne i tältet, än ger sig ut i ruskvädret utanför.

God tur!

Har inte gjort några längre expeditioner, men jag är ett av dessa "icke-flockdjur" som ibland flyr allmänheten......sjösätter kajaken och paddlar ut på någon liten ö med en bok....! Inte helt ovanligt att jag känner att jag bara MÅSTE vara ensam.
Kan dock tänka mig att jag skulle få problem efter bara några dagar, eftersom jag i övrigt är en ganska social varelse.

Längtar ut själv till ensmheten och ro att skildra tankarna.... finns dock ett problem. måste få min andra hälft att förstå min längtan. hur säger man till sin tjej att "nä jag vill vara ute själv"?