Artiklar > Vinter på sommarfjället

Vinter på sommarfjället

Av: fowwe

Sommaren är fördröjd i fjällen och på nyheterna har man manat till försiktighet, till och med varnat för att ge sig upp. Biljetter har bokats om, fjällresor skjutits upp. Bekymrade besökare undrar om det överhuvudtaget är möjligt att ta sig fram på vandringsleder och i fjälldalar. De svenska fjällen har än en gång demonstrerat naturens nyckfullhet och kastat omkull noggrant förberedda resplaner.

Vår grupp, bestående av 5 personer, skulle resa till Sarekfjällen vid midsommar. Vi hade inte möjlighet att skjuta på resan utan den fick ligga kvar i almanackan där den låg. Vi satte oss på tåget mot Gällivare och vidare med buss till Suorva, dit vi anlände vid femtiden på midsommardagen. Så började färden in i fjällvärlden och vi undrade vad som skulle möta oss där. Allt kom inte att bli som vi tänkt oss, och det är om ett par sådana dagar som denna berättelse handlar.

De första intrycken

Att det var (i stort sett) snöfritt i björkskogen var ingen överraskning, det hade vi väntat oss. Likaså att det var blött i kärren och i bäckarna. Men hur skulle det vara på kalfjället? Flygfoton vi sett innan vi reste från Lund hade visat ett nästan helt vitt Sarek inne på Pielaslätten. Och när vi efter några dagar anlände dit så hade det inte förändrats särskilt mycket, det var mest snö och bara mindre fläckar med barmark.

Utmed Rapadalen

Vi följde sedan Ráhpajåhkås östra/norra strand söderut mot Aktse och tampades med blöta kärrmarker och flera strida jokkar. Sedan gick vi upp mellan de stora vattendragen Alep och Lulep Vássjájågåsj för att vada Lulep-jokken senare uppe på kalfjället. Ett vägval som på sommaren är en slags ”standardväg” mot Skierffe och Aktse.  Men denna gång skulle det bli annorlunda.

Den 25 juni. Frida på väg upp genom björkskogen i närheten av renvaktarstugan. Härifrån var det fortfarande en god bit kvar till kalfjället och vadstället.

Ett omöjligt vad

När vi kom upp på kalfjället och fick syn på Lulep Vássjájågåsj som forsade långt nere i sin djupa ravin insåg vi att vi inte skulle komma över den. I varje fall inte utan att utsätta oss för stora risker.

Vi gick vidare för att se om det fanns en snöbro längre upp och förflyttade oss en hel kilometer uppströms Lulep-jokken. Men det fanns ingen bro. Vattenfåran hade brutit igenom hela vägen, så långt vi kunde se upp i dalen. Vi var nu på 1100 meters höjd och kände att vi behövde lunch efter att ha stretat uppför den långa sluttningen. Vi kom fram till en snöfri kulle som blev vårt lunchställe. Runt omkring oss var det nästan bara vitt. Endast vissa branta delar av bergen i närheten var snöfria. Hur skulle vi nu göra?

Att försöka vada jokken var uteslutet. Den var alltför strid, alltför kall och omgärdad av höga kanter av snö och is. Återstod två möjligheter: gå tillbaka ner i dalen och vada där jokken korsar stigen i skogen eller gå vidare upp i bergen och nå Skierffe via Vássjávágge. Det första alternativet var ingen pigg på, det skulle kännas som vi gjort en hel dags arbete utan att komma någonstans. Återstod det andra, att gå vidare i snön.

Efter ytterligare resonerande beslöt vi att vårt lunchställe även skulle bli nattläger (detta var oundvikligt, för om vi hade gått vidare hade vi efter några timmar sannolikt fått göra tältläger direkt på den smältande snön). Vi delade upp oss så att Anders och Anders svärson Bob (från U.S.A.) skulle gå iväg och inspektera fortsättningen av vår väg. Omkring vår "ö" var snötäcket för övrigt flackt och förrädiskt, det innehöll mycket vatten.

Anders och Bob gav sig iväg på snön och syns som två små prickar i bakgrunden på fotot. Frida, Axel och jag skulle resa tälten och därefter börja förbereda kvällens middag. Detta innefattade även en deg som sattes på jäsning för att vi skulle få nybakat bröd till kvällen. Det skulle bli fest!

Tälten sattes upp på 1100 meters höjd. Miljön här var enastående. Vildare och vackrare lägerplats kunde vi inte önska oss. I bakgrunden massivet Gådoktjåhkkå. Mellan bergen och våra tält låg Rapadalen, med älven 500 höjdmeter under oss. Men från vår tältplats kunde vi inte se den.

Att stanna tidigare än man tänkt och inte fullborda hela dagsetappen ger ofta blandade känslor. Visst vill man komma fram till dagens etappmål, men nog vill man ännu hellre uppleva naturen? Alltså gör det ingenting att ändra planerna, om man bara har tid för det. Det hade vi. När jag ser tillbaka på vår färd så håller jag denna lägerplats och den följande dagens omväg som det mest minnesvärda under hela turen. Det är en lärdom som är värd att ta vara på. Några dagar senare gjorde vi ett liknande beslut på Kungsleden mot Kvikkjokk och valde (på Bobs förslag) att ha nattläger en halv dag tidigare än planerat. Även den gången blev det mycket lyckat med en sagolik kvällsutsikt över Rittakdalen.

Följande morgon var det ett härligt väder i detta vintriga sommarlandskap.

Snövandring

Den inspektion som Anders och Bob gjort dagen före hade varit uppmuntrande. Lulep Vássjájågåsj delade upp sig i flera grenar (vilket också framgår av fjällkartan) och på nivån ca 1250 meter var snötäcket obrutet så att man borde kunna gå över. Vi satte alltså kurs mot sluttningen Vássjálåpptå för att komma upp till mark där snön inte var vattendränkt.

Solen sken och det var ganska varmt. Snön smälte på ytan, men bärigheten var det inget fel på. Även om vi stötte på mindre områden av snö där vi sjönk igenom så blev vi förvånade över att det bar så bra. Anders och jag har ett tidigare år haft erfarenhet av snö som kilometervis inte har burit alls.

Början av dagens vandring. Anders fotograferade hela tiden och hamnade därför ofta sist. Under den första timmen av vår färd kunde vi njuta av utsikten bakåt mot Gådoktjåhkkå.

En kort rast på en snöfri bergknalle. Vássjávágge, som vi var på väg till, syns som en grund urgröpning i bakgrunden, precis bakom oss.

I boken ”Snö” av Yngve Ryd och Johan Rassa beskrivs sommarsnön i fjällen. Den hårda snön kallar samerna dielle, och den blir hård därför att den drivits ihop av vinden. Snö som fallit rakt ner och lagt sig lösare på vintern blir inte hård på sommaren, den trampar man igenom. Sedan trampar man såklart också igenom snöfält i kanterna mot barmark. Ibland är även snö som täcker blockterräng dålig att gå på. Ryd skriver: ”Utan storm skulle det väl knappt finnas snö i fjällen på sommaren. Allt skulle ligga jämnt och tunt utspritt och tina bort, som i skogen. Blåsten samlar snön så att den blir tjock och ligger kvar. Dessutom gör vinden att snön blir hård.” (Sid. 257) Denna hårdhet är också anledningen till att många snöbryggor över jokkar har så bra hållfasthet och ligger kvar länge.

Vy från 1270 meters höjd. Lulep Vássjájågåsj rinner i det genombrutna snötäcket ner mot Rapadalen. Häruppe var dess fåra grund, men något längre ner (vid vadstället) är ravinen brant sluttande och mycket djup. I bakgrunden slätten Ijvvárláhko.

De två västra tillflödena passerade vi alltså på fast, hållbar snö. Den östra fåran försvann även den under snötäcket och blev osynlig. Men den behövde vi inte passera, vi skulle bara följa den upp i dalgången Vássjávágge. Som en extra bonus för detta vägval fick vi se ett område som ingen av oss besökt tidigare.

En paus för att vila och äta lite godis och nötter. Bob närmast och Axel bakom honom. Bob är uppvuxen i Kalifornien och Nevada och har levt en stor del av sitt liv i Sierra Nevada. Han är en mycket van bergsmänniska, men det här var hans första erfarenhet av de svenska fjällen. Han tycker Skåne är alldeles för platt så här levde han upp och stortrivdes. Ju högre berg, desto bättre!

Färden fortsatte upp mot Vássjávágges passpunkt på ca 1350 meters höjd. Efter ungefär tre timmar från vår start nådde vi den och strax därefter kom vi till ett mindre, stenigt område på sluttningen som var snöfritt. Där tog vi lunch.

En fjällpipare inspekterade oss när vi åt lunch.

Vid vår lunchplats märkte vi att marken var lerig och genomdränkt av vatten. Snön smälte ju på sluttningen ovanför, så det var i sig inget konstigt. Men sådan vattenrik mark kan vara förrädisk och, om den är tillräckligt brant, orsaka ett lerskred. Det är inget man vill hamna i. Stora lerskred drar med sig allt: träd rycks upp med rötterna och stora stenblock glider iväg med stor kraft. Men vår lunchplats var troligen för flack för att marken skulle kunnat åka iväg. Det är mycket som kan hända i snösmältningen.

Lavin!

Vi rundade sluttningen och fick utsikt söderut över slätten Jågåsjgaskaláhko. Men vi fick se en annan sak också: lavin under den brant som ligger strax norr om sjön Niehterjávrásj. Lavinen (egentligen två stycken bredvid varandra) såg ut att ha löst ut en eller två dagar tidigare.

Laviner i färdriktningen. När vi närmade oss såg vi att de var stora och innehöll snöblock på hundratals kilo. Vi passerade dem strax under lavinkäglorna.

Vatten och is i vår väg

Framme vid sjön var det is och det rann rejäla mängder smältvatten från de tre sjöarna i nedre delen av Niehtervágge.

Bob inspekterar sjöns utlopp.

Vid utloppet av den sista sjön var det ganska djupt men ändå möjligt att vada. Strax efter utloppet störtade vattnet ner och bildade en kraftig fors, vilket kändes lite olustigt. Vi valde att avstå från vad och letade istället upp en snöbrygga som visserligen var en aning mjuk men trots detta hållbar. Vi såg att det vid något tillfälle strömmat vatten ovanpå snön, och detta gör att en snöbrygga snabbt försvagas.

Vi fortsatte mot nästa lilla sjö, Ábbmojávrre. Även om själva slätten Jågåsjgaskaláhko hade relativt stora ytor som var barsmälta var sluttningen som vi gick på mestadels snötäckt.  

Ett par fjällabbar visade irritation över att vi kom in i deras revir. De dök mot oss och protesterade. Under hela vandringen i Sarek var det gott om dessa fåglar på kalfjället, och reviren låg ofta med bara 1-2 kilometers avstånd. Lämlar och sorkar såg vi nästan överallt. Vi stötte på fjällvråk och stenfalk. Det verkar vara ett bra år för rovfåglar.

Kvällen närmade sig och vi tänkte hitta en lägerplats vid Ábbmojávrre. Sjön var helt istäckt men isen såg inte säker ut, det var vatten överallt. Men hur skulle vi komma förbi den till andra sidan? På dess vänstra sida rann två jokkfåror, en in och en ut (syns dåligt på fjällkartan eftersom den utritade nationalparkgränsen döljer dem). Vi hade inte lagt märke till att det var så. Detta dubbla vad gjorde ingen av oss entusiastisk, men hade varit tvungna att vada hade vi gjort det.

Nu fanns det en annan möjlighet: att använda det branta snöfält som omgav sjön på dess högra sida (i skugga på fotot ovan). Vi satte kurs mot det, beredda att vända om snön var opålitlig. Troligen störtar denna strand rakt ner i sjön under snöfältet, och jag misstänker alltså att denna väg är omöjlig på sommaren. Men nu gick det fint. Snön var fast hela vägen trots att det rann ganska stora mängder vatten från berget ovanför, under snön och ner i sjön.

Boken "Snö" nämner något om detta fenomen, att det på sluttande mark ofta kan rinna förvånansvärt stora mängder smältvatten under snön utan att den blir lös. Vattnet finner sin väg nära marken och tycks inte påverka snöfältet särskilt mycket. Men blir marken flackare så är det annorlunda. Då blir snön lätt våt eller dränks helt av vatten och blir omöjlig att gå på. Är man osäker på hur det förhåller sig så tar man det försiktigt och testar med staven framför sig. Om snön inte gör något motstånd för staven så bär den inte.

Det finns ytterligare en risk som kan drabba vissa snöfält på branta sluttningar: blir snöfältet vattendränkt kan det rasa ner som en slasklavin. Om det alltså rinner vatten in i snön på en brant sluttning är det viktigt att försäkra sig om att vattnet rinner ut under snön och inte gör den vattendränkt.

Så kom vi fram till södra sidan av sjön, där vi hittade barmark och utmärkta tältplatser. Middagen åts ute, vilket vi vanligtvis gjorde (utom de gånger det regnade). Kvällen blev så småningom rysligt kall, liksom de flesta kvällar vi hade under färden. Men jag kommer minnas detta dygn som det finaste och mest fascinerande under vår sarektur.

Lägerplatsen vid Ábbmojávrre, vars isbelagda yta syns i bakgrunden. Fotot taget på morgonen nästa dag. Vi packade ihop våra grejer för att bege oss till Skierffe och därefter Aktse.

Positioneringen visar ungefärligt ställe för den lägerplats vi hade natten före denna snövandring.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2015-07-10 23:50   kiljano
Härligt skrivet och kul att du delade med dig. Tack
 
2015-07-11 18:48   VKV-BoE
Tack, intressant/Bo
 
2015-07-14 10:24   OBD
Intressant att läsa och med fina bilder. Jag hoppas att snö/vattensituationen blir bättre till i början av augusti. Ska då gå med en hängiven "utemänniska" som aldrig varit i Sarek.
En hel del av er rutt har jag gått men aldrig så tidigt på säsongen. 2004 korsade jag utan problem utloppet från Ábbmojávrre med lågskaftade kängor.
 
2015-07-14 23:07   fowwe
Tack för kommentarer! @Bertil: De där jokkarna vid Ábbmojávrre diskuterade vi med stugvärden i Aktse. Han sa att efter snösmältningen blir de ganska små och obetydliga. Det kan jag gott tänka mig. När det gäller snön och vattnet i augusti - ja, man får se! Det är märkligt vad naturen kan ställa till med. De som bor vid fjällen är väl vana vid att nästan vad som helst kan hända.
 
2015-07-20 15:04   Lars_Hedegaard
Tak Hans - som altid interessant og velskrevet.

Jeg gik Vassjavagge i starten af juli 2010, og Abbmojåhkå kunne stengås ved udløbet fra Abbmojavrre uden problemer.

Branten på vestsiden af Abbmojåhkå er vældig brant og styrter direkte ned i søen, og ikke en vej man vil vælge normalt.

mvh Lars
 
2015-07-20 16:43   hiwl2002
Härligt skrivet o snygga bilder som får mig riktigt sugen att vandra! Vi va uppe vid trolltunga i Norge förra veckan o där ligger me snön kvar:)
 
2015-08-15 22:31   skogsfia
Kul att läsa att även du hittar nya områden i Sarek. Tänkvärt precis som du säger, att en oförutsedd omväg eller ett annorlunda vägval kan ge helt nya intryck. Ibland kan det vara nyttigt att den genomplanerade turen får ge vika för spontana (av nöd eller lust uppkomna) avvikelser. Härligt att se att ni fick en sådan fin tur!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!