Vandring Padjelantaleden 2010

 

Vandring Padjelantaledan 28 juli – 3 augusti 2010

 

2008 gick jag hela Kungsleden, Hemavan till Nikkaluokta och därifrån till Abisko. Detsamma gjorde Joakim från Huskvarna, 2009 vandrade Joakim Padjelantaledan. Hans bilder från denna vandring inspirerade mig att göra samma vandring 2010. Under vintern 2009/2010 planerade jag denna vandring. Då jag skulle medverka i Fjällräven Classic eller som det senare för mig blev Swedich Alpine Ultra den 6 augusti. Planen blev den att jag skulle starta i Kvikkjokk den 28 juli och vandra till Ritsem och vidare på Nordkarlottleden mot Kungsleden och vidare till Nikkaluokta.

 

 

 

 

Det där med planering är inte lätt. Flyget till Gällivare flygplats var inga problem. Däremot fixa transporten från flygplatsen till Gällivare busstation och vidare till Kvikkjokk var mer problematisk. Sökte på reseplaneraren på Norrlandstrafik. Där fanns ingen busstransport till Kvikkjokk efter det att flyget landet 12.00. Sökte då på sträckan Gällivare – Jokkmokk och därifrån till Kvikkjokk. Då fanns det en buss till Jokkmokk som kom in 10 minuter efter det att bussen till Kvikkjokk avgick. Hur kan detta vara möjligt. Ringde Norrlandstrafiks kundtjänst där de blev helt ställda. Där hade man inte noterat detta. Men norrlänningar här härliga. Kvinnan i kundtjänsten sa att vi håller inte så hårt på tidtabellen som de gör i Stockholm, så snacka med busschauffören från Gällivare så fixar han detta. Nu var det så att det var att beställa taxi från Gällivare flygplats till Gällivare busstation. Detta gjordes och att taxin skulle vara där 12.00. Ingen taxi fanns vid flygplatsen. Ringde till taxistationen och påtalade detta. 12.30 kom en taxi. Delade taxin med ett par som heller inte fått någon beställd bil. De skulle till Ritsem och vandra mot Kvikkjokk. Bussen skulle avgå 12.50, visste inte hur långt det var till Gällivare busstation så var jag like orolig om jag skulle hinna med bussen Tanken var att försöka äta lite i Gällivare, men det blev att köpa lite choklad och chips samt en cola i Pressbyrån innan bussen avgick. Han också pratade med personalen vid busstationen som ringde chauffören som skulle fixa att jag kom med bussen till Kvikkjokk. Nu var vi fem som skulle till Kvikkjokk, jag och fyra tjejer vilka skulle vandra till Saltoloukta. Efter ca 1,5 timmes körning så sa busschauffören att vi skulle stiga av och ställa oss vid den hållplats som där fanns och invänta bussen till Kvikkjokk. Efter ca 15 min kom en buss som skulle till Kvikkjokk. Så det fungerade med transporten.

 

Busschauffören fungerade som postombud och tidningsbud. Det är väl så det fungerar i Norrland.

På vägen till Kvikkjokk så sa busschauffören att en björn har setts i området. Strax därefter så såg man på vägen björnspillning och en massa folk däromkring. Var lite häftigt. Häftigare hade det varit om man sett björnen.

Väl i Kvikkjokk fjällstation så kom nästa problem. Den bokning av ett rum som jag gjorde i början av juni fanns inte registrerad. Tur att jag hade med mig en kopia av bokningsbekräftelsen samt att jag betalt rum och frukost. De lyckades få fram ett rum till mig.

Lite besviken på Kvikkjokks fjällstation är jag. I media har det framförts det fina med Kvikkjokk efter det att en privat aktör tagit över driften. Jag var här 2008 och då var servicen och maten inget att klaga på. Nu hade man slarvat bort min bokning och servicen i restaurangen var under all kritik.

Det var skitit och kladdigt på borden och i restaurangen satt mer än 70% gäster som hade egen mat med sig. Slut på klagomål denna gång.

 

 

 

 

Den 28 juli började jag vandringen med att ta en båttur några kilometer för att komma in på leden.

När de fick höra i Kvikkjokk att jag skulle vandra Padjelantaledan fick jag agera brevbärare till stugvärden i Njunjes. Dit kom jag efter ca 13 km vandring. En mycket jobbig terräng, stenigt och blött. Vädret var fint med sol. Men efter allt regnade som varit tidigare så var leden nästan som en bäck.

 

Båtturen från Kvikkjokk

Vad är upp eller ner?

 

 

I Njunjes överlämnade jag brevet och kokade lite kaffe. Fortsatte till Tarrekaise där jag skulle övernatt. Kom dit 16.30, badade i sjön. Det var skönt att svalka av sig. Åt mat och satt sedan på kvällen i strålande sol och pratade med stugvärden. Stugvärden var mycket intresserad av Swedich Alpine Ultra och hade en del idéer. Hon skulle fundera och återkomma till mig om olika vägval, exv till Björkliden.

Jag var helt ensam i stugan. Kvällen innan hade det varit fullt med stuggäster. Det hade regnat mycket så de flesta campare valde fjällstugan. Samma fenomen var det vid de flesta fjällstugorna. Jag var helt ensam vid nästan samtliga stugor där jag övernattade. Endast vid Akkastugan och Singistugan var det nästan fullt med folk. Vid Akkastugan blev det tomt när när jag kom dig, men senare på kvällen kom dels vandrade tillbaks som tänkt sig en utflykt i Akkafjällen men vänt pga det mycket dåliga vädret, dels kom många nya vandrare med båten från Ritsem som skulle ut på fjället. I Singi är det alltid mycket folk då leden mellan Nikkaluokta och Abisko eller omvänt är den mest populära delen av Kungsleden.

Leden till Njunjes och Tarrekaise gick i Padjelantaleden med fjällen på varje sida om en. Problemet är att man har noll koll var de olika fjällkedjorna heter. Måste studera karta och tid som korten togs för att få en uppfattning om namnen.

 

 

 

 

 

 

 

 

29 juli

Dagens etapp var till Tuottarstugan (Duottarstugan).

Min strategi var att inte bära på så mycket proviant utan köpa det jag behövde vid de fjällstugor som hade proviantförsäljning. Tarrekaisestugan hade ett begränsat utbud, däremot hade nästa stuga Såmmarlappa ett betydligt större utbud enligt stugvärden. Så planen var att köpa på lite mat då jag visste att stugorna därefter som drevs av samebyarna inte hade någon försäljning. Men när jag kom till Såmmarlappa vid 12-snåret så fanns ingen stugvärd där. När jag gick in i stugan fanns ett meddelande att stugvärden var ute på tur och beräknades komma tillbaka 18,00, om han inte var där 21,00 skulle man ringa larmnumret??. När jag öppnade ett av rummen låg en man där och sov, vaknade och var helt förvirrad.

Denna dags etapp blev 39 km. Första halva var mycket besvärlig. Gick i Padjelantadalen, det var mycket sten och med anledning av det myckna regnandet under måndagen och tisdagen var det mycket vatten på stigen.

 

Passerade Tarrasluoppalstugan (Darreluoppalstugen) och övernattade i Tuottarstugan. När jag kom dit möttes jag av en massa renar som sprang omkring den stuga jag valt. Där fanns 6 stugor med 6 sovplatser i varje. Var helt ensam i stugan. Någon mat förutom en påse Varma Koppen fick bli middagen denna kväll. Satt och pratade med stugvärden och beklagade mig att det inge gick att köpa mat i Såmmarlappa. Han erbjöd då mig sin röding han hade fiska under dagen. Jag avböjde, det var hans mat.

Ett intressant fenomen, jag låg och vilade i stugan och så på solnedgången över fjällen, då knackade stugvärden på dörren och kom in med mina skor som jag satt på verandan för att försöka torka dem. Han sa tar du inte in dessa blir de ännu blötare, det visade sig att det regnade på andra sidan och över stugan vilket jag inte såg då inget fönster fanns där. Tittade ut och såg en stor regnbåge över området.

Vid Såmmarlappastugen

 

Solnedgång vid Tuottarstugan

 

30 juli

Strax efter det jag påbörjat dagens vandring fick jag göra mitt första vad. Det fanns ingen möjlighet att ta sig över med skona på. Det var att ta av sig skor och strumpor. Vada över och sedan torka fötterna och på strumpor och skor. Efter ett par hundra meter var det att göra samma procedur igen. Därefter gick det med lite hoppande att klara det kommande vaden.

Kom till Staloloukta vid 12-snåret. Var hungrig, hade ju inte fått någon riktig mat sedan Tarrekaise vilket var frukosten den 29 juli. Vid Staloloukta fanns en shop där man kunde handla. Där fanns det rökt röding, köpte en stor röding. Det var gott, gott.

Det började regna och blåsa mycket kraftig under dagen. Blåsten kändes nästan som storm, hade den i ryggen tack och lov. Men det var ganska jobbigt att vandra med denna blåst. Det tog stundtals i så att det var svårt att hålla balansen. Gick man på en spång och lyfte benet för nästa steg samtidigt som det kom en stormby så hamnade man utanför spången och i värsta fall i vatten. Ramlade ett par gånger och ganska illa. Slog i knäet och bröstkorgen på stenar. Återkommer senare kring den troliga effekten av detta.

Tyvärr så såg man inte så mycket av fjällen men naturen var ändå magnifik med mycket sjöar. Man fick stanna upp på ett säkert ställe när man ville beskåda naturen. Fokus var annars vad man satte fötterna. Såg en man som försökte slå upp ett tält, han fick jobba. Hade tältet varit större hade det nog varit risk att han seglat iväg i blåsten.

Passerade Arasluokta och övernattade i Låddejåkka. Dagens etapp var 43 km.

 

Fiskeflyget vid Staloloukta

 

Gotlänksk Rauka i fjällen

 

31 juli

Även denna dag var det kraftig blåst och regn. Nu såg man Akkafjällen och Sarekmassivet. Hade det varit sol hade nog utsikten var mer magnifik. Även här hade jag det svårt att ha koll på de olika fjälltopparnas namn. Koll på kartan återstår att göras.

På väg till Akkastugan stannade jag till vid Kisurgisstugan. Där köpte jag min andra rökta röding och en dricka.

Kom till Akkastugan vid 18-tiden. Var ordentligt blöt mest om skorna. Gick i ett par Salomon Gore Tex. När dessa blir riktigt blöta så fungerar inte skyddet. Har man väl fått vatten i skorna så finns det där. Jag klarade det värsta genom att jag hade en inläggssula av plast samt gick i ullstrumpor som jag bytte när de var riktigt blöta. På natten torkade strumporna men inte skorna.

Hade ingen mat och vid Akkastugan gick det inte att proviantera. Vid båtbryggan där båten som går till Ritsem, fanns ett café som var öppet en timme när båten kom in. Funderade ett tag att gå de 2 km dit, men blötan gjorde att jag avstod och gick in i värmen och lade mig att sova.

 

 

1 augusti

Hade ingen frukostmat att att ta till så det blev att gå ner till båtbryggan och till cafét som serverade frukost. Det var en härlig frukost med nybakat bröd med härliga ostar och gått the. Där träffade jag en kille som vandrat i Sarekområdet. På båtresan över till Ritsem via Vaisaluokta pratade vi mycket om vandring och utrustning. Han var en mycket van vandrare och han åsikt om Fjällrävens obligatoriska utrustning förkastade han helt. Men han förstod Fjällrävens agerande, vill man sälja produkter så agerar man så. I slutändan så kommer de att förlora på detta agerande. Detta är synpunkter som jag fått av många som jag träffat under min vandring. Någon positiv PR för Fjällräven har det inte varit. Uppfattningen bland vandrarna är att Fjällrävens produkter är alldeles för dyra.

Efter en fika var det för mig att vandrar till Sitasjaure. Vägen till Sitasjaure var en grusväg på 22 km. Hade fått information om att man skulle kunna beställa biltransport från Ritsem till Sitasjaure. När jag sedan undersökte detta i Ritsem så gick det inte. Anledning var att Vattenfall som äger vägen har förbjudet detta. Bara samerna till samevistet vid Sitasjaure fick köra på vägen. Många bilar passerade mig och som sedan stod parkerade vid Sitasjaure, ingen de och erbjöd mig skjuts. Utmed vägen fanns ett antal bommar och andra hinder. Texten på skyltar var direkt hotfulla. Sista hindret trodde jag var ett elstängsel, såg ut som ett sådant. Får nog byta det elbolag som jag har vid mig fritidsställe, från Vattenfall till något annat.

Kom till Sitasjaure vid 16-tiden. Alternativet var att fortsätta till Hukejaure 19 km till. Jag stannade i Sitasjaure och det fick bli 47 km till Singi nästa dag.

Var ånyo helt ensam i fjällstugan vid Sitasjaure. Gick och tog ett bad i sjön. Hade ingen bra mat. Vid Ritsem var utbudet mycket dåligt.

På vägen till Sitasjaure såg man om man vände sig om Akka- och Sarekfjällen. Rakt fram såg man de Norska fjällen. Den norska gränsen låg ca 2 mil norr om Sitasjaure.

 

Från Sitasjaure såg man de Norska fjällen. Den Norska gränsen låg ca 2 mil norr om Sitasjaure.

 

2 augusti

Frukosten var inte mycket att hurra för. Kom iväg 8.30. Det regnade lätt den första milen. Sedan blev vädret bättre och solen kom fram. Nordkarlottleden var här dåligt markerad, men med GPS:en gick det bra att hitta, även om man ibland låg lite fel vid de tillfällen det fanns markeringar. Leden var fin med Sälka fjällmassiv på vänster sida och Kebnekaisemassivt rakt fram.

Kom till Hukejaure vid 12-tiden. Det där med mat var ett ständigt problem. Hade tron att det fanns proviant att köpa vid varannan av STF fjällstugor, men detta gällde inte Nordkarlottleden. Så vid Hukejaure fanns ingen mat att köpa. Däremot fanns det proviant som tidigare vandrare lämnat i stugan. Det fanns en konservburk med ärtsoppa. Den värmde jag och åt. Efter en timme var det att ge sig av mot Singistugan.

Som jag nämnde ovan så var leden inte så bra markerad. Det blev två vad där det första var ordentligt besvärligt. Den var kort men djup och mycket strömt.¨Höll på att följa med, med stöd av den stav jag hade kvar höll jag mig på fötter. Det andra vadet var mycket lång, (ca 20 meter) hittade en övergång som inte var strömt men djupt, gick över knäna. Det som förvånade mig var att vattnet kändes varmt. Till skillnad mot tidigare vad som var ordentligt kalla. Det var nästan så man funderade på att klä av sig och te ett riktigt bad.

Träffade en grupp norska vandrare som kom från en norsk led. De skulle till Kebnekaise. Lite längre bort en svensk grupp som skulle till Singi och vidare till Nikkaluokta.

Kom ut på Kungsleden mellan Sälka och Singistugan. Sträckan var ca 7 km. Kom till Singistugan 22.30. Knacka lite försynt på stugvärdens stuga, men ingen svarade. Leta en ledig sovplats och i tredje rummet fanns en överslaf ledig. Utan kvällsmat var det att bara lägga sig och försöka sova. Efter att vandrat 47 km var det inte så lätt. Benen började krampa.

Sönderkörd vandringsled av fyrhjulningar

 

Hukejaurestugan

Kebnekaisemassivet

 

3 augusti

Utan frukost bar det av till Kebb. Kom dit precis när de öppnade lunchen, kl 12.00. Det var att äta mycket och ringa till Nikkaluokta för att boka sovplats. Hade tidigare bokat från 5 augusti. Nu låg jag 2 dagar tidigare. Efter lite diskussion lyckades jag få en sovplats. Men det blev att jag måste byta stuga 3 gånger. Men det var inga problem.

Efter att stannat vid Ladtjoluspekåtan och Lap Dånalds för att äta en renburgare. Kom till Nikkaluokta vid 18-snåret.

Det blev en middag med renskav och ett glas rött.

 

4 augusti

Upptäckte på natten innan jag somnade att jag inte hade min gröna vindjacka. Ringde på morgonen till Lap Dånalds och hörde om den fanns där, vilket den gjorde. På onsdagen efter det jag bytt stuga gick jag de 6 km till Lap Dånalds. Åt åter en renburgare, de är så goa. Pratade med ungdomarna som stekte renburgarna.

Vid middagen (åt fjällsik) så satt en man med ett sällskap bordet jämte mig. Efter ett tag frågade han om jag inte var den person som 2008 hade gått Kungsleden. Det visade sig att vi hade bott i samma stuga en natt i Nikkaluokta. Han var där nu med sin fru och pappa, 98 år gammal. En mycket pigg och trevlig gammal man. Jag träffade dem också i Abisko den 7 augusti.

 

6 augusti

Kristina, min systerdotter kom tillsammans med 4 kamrater från STF. De skulle deltar i Fjällräven Classic och starta vandringen till Abisko kl 16.00. För Kristina var det första gången hon gjorde en sådan lång vandring. De var ute i fyra dagar, hade tagit det lugnt och njutit och badat i sjön vid Alesjaure.

 

Reflektioner

2008 gick jag hela Kungsleden med avslutet att göra Fjällräven Classic. Grundtanken med Kungsleden var att övernatta vid STF:s fjällstugor. Vid planeringen insåg jag att det fanns en sträcka efter Ammarnäs där möjligheten till fjällstugor var begränsade. Detta innebar att jag var tvungen att bära med mig tält, sovsäck mm. Detta innebar en ryggsäck med 13 kg, vilket var ca 6-7 kg för mycket. Att vandra, oavsett om det är i fjällmiljö eller på andra ställen, är att slippa bära på utrustning som man inte har användning för. Nu visade det sig att jag endast vid två tillfällen måste använda mitt tält. Nu i efterhand ser jag att med en bättre planeringen inte skulle behövt använda tältet. Detta skulle innebära en mycket lätta packning att bära. När jag planerade att vandra Padjelantaleden var det att inte ha någon tältutrustning med mig. Denna planering gjordes när jag anmälde mig till 2010 års Classic. Då fanns det inget krav på den obligatoriska utrustning som kom senare. Sökte då den utrustning som krävdes som var av lättviktskaraktär och som inte kostade en hel förmögenhet. Denna utrustning införskaffades till en kostnad av ca 5 000 kr. Den totala vikten blev ca 8 kg. Kunde vara acceptabelt även om drömmen var att ha en packning på hälften av denna vikt. Under vintern 2009 och våren 2010 blev irritationen större då jag och även andra insåg att detta med obligatoriska utrustning var ett sätt för Fjällräven att sälja produkter. Jag startade då ett eget lopp Swedish Alpine Ultra som skulle erbjuda dem som jag inte ville ha en massa onödig utrustning att bära på om man är ute i ett dygn.

Har gjort Classicen fyra gånger och haft en stor glädje av att vandra om än snabbt mellan Nikkaluokta och Abisko. Denna glädje försvann i om med den obligatoriska utrustningen. Men ändå fanns förhoppning att gör Classicen med en packning på ca 8 kg. Detta var den packning som jag hade med mig när jag vandrade Padjelantaleden ca 25 mil. Ambitionen var att göra Classicen med denna packning, men tyvärr när jag var på väg till Gällivare för att vandra Padjelantaleden fick jag besked om att Fjällräven ändrat regelverket. Bl a skulle man ha en vindjacka med huva och att man blev bestraffad med 24 h för varje obligatoriska utrustning man inte hade. Då detta nya regelverk inte meddelats mig och jag varit bortrest under nästa hela juli och därför inte varit inne på Classicens hemsida så hade jag ingen kännedom om detta. Nu fick jag vandra Padjelantaleden med en utrustning som jag inte hade någon användning av. Jag hade ont i ryggen sista halvan av Padjelantaleden. Hade liknande känning när jag gick Kungsleden 2008 med för tung packning.

Inför starten av Classicen bestämde jag mig att inte har någon tung utrustning på mig, utan endast en lätt ryggsäck med den utrustning som jag bedömde var nödvändig för vandringen till Abisko.

Trotts att jag betalt anmälningsavgiften till Classicen så beslöt att att gå mitt eget lopp Swedish Alpine Ultra. Blev dock övertalad av en vän att göra Classicen då det inte skulle göras någon kontroll av den utrustning jag bar med mig. Fel, det första man gjorde när jag kom i mål var att kräva att se i min ryggsäck. Jag vägrade men hänvisning till att de måste visa att de hade tillstånd att undersöka min personliga egendom. Trots att de inte fick se innehållet i min ryggsäck blev jag bestraffad med 24 h tillägg. Hade en överenskommelse med min vandringskamrat att han bar tält, kök så var beskedet från arrangörerna att vi måste komma samtidigt i mål. Något sådan fanns inte i regelverket. Min vandringskamrat kom i mål två timmar efter mig.

Min tid var 27,52 därutöver fick jag 24 h tillägg. Min ursprungliga ambitionen var att komma runt 20 h. Men med ryggontet gav jag upp vid Alesjaure. Kom dit på morgonen 8,55. Stannade där några timmar. Åt och njöt av det fina vädret. Efter Alesjaure träffa jag tre kilar som också hade visa fysiska problem. Så vi gjorde sällskap. Efter varje 2 km gjorde vi paus och la oss i gräset och hade det skönt i solskenet, så höll vi på till Kieron. Det tog 7 timmar till Kieron och de härliga pannkakorna. Där blev det också en lång paus och många pannkakor.

Efter Alesjaure så föll jag och skadade knät mycket illa. Jag fick några Voltarentabletter av en av kilarna. Dessa gjorde att rygg- och knäontet släppte lite så jag gick vidare mot Abisko. Kilarna tog det lite lugnare, kom till Abisko en timme efter mig.

Vad hände med skadorna: ryggverken försvann så fort jag tog av mig ryggsäcken. Däremot har jag fortfarande ont i mitt myckna svullet knä.

Nästa år blir det inge Fjällräven Classic. Glädjen har försvunnit att genomföra utmaningar inom ramen för Classicen. I fortsättningen blir det inom ramen för Swedich Alpine Ultra. Detta oavsett hur många som vill ställa upp.

Ett kuriosa: såg ett beslut från Länsstyrelsen i Norrbotten med anledning av ett beslut att genomföra Fjällräven Classic. Beslutet från Länsstyrelsen var att det inte får genomföra tävling genom Abisko nationalpark. Detta kan man ju ifrågasätta. I olika hemsidor beskrivs Fjällräven Classic som en en tävling, bl a i www.ultradistans.se. Själv har man en tidtagning och olika valörer på medaljer beroende på hur snabb man är. Dessutom redovisar man bästa tid.

Har frågat Länsstyrelsen angående detta beslut och fick följande svar:

”Något formellt hinder för tävlingar inom nationalparken finns ej enligt nationalparksföreskrifterna. Däremot är all kommersiell verksamhet utan särskild dispens förbjuden.

Enligt 12 kap.6 § miljöbalken bör större tävlingar, organiserat friluftsliv och lägerverksamhet som berör känslig natur anmälas för samråd så att Länsstyrelsen kan meddela sådana villkor för tävlingarnas genomförande att skador på naturen ej uppstår. Länsstyrelsen har också möjligheter att helt förbjuda en tävling om skaderisken är stor. Se naturvårdsverkets Handbok 2001:6 om anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § MB.

Länsstyrelsen har när det gäller Fjällräven Classic gjort bedömningen att tävling inom nationalparken ej bör ske oavsett om verksamheten är kommersiell eller inte. Tävlingsverksamhet bör kunna arrangeras utanför nationalparken eftersom många nationalparksbesökare kan uppleva tävlingar som störande.

Ni har möjlighet att anmäla den tilltänkta tävlingen Swedish Alpina Ultra för samråd enligt 12 kap. 6 § MB. Länsstyrelsen kan då pröva Er anmälan enligt 12 kap. 6 § MB med hänsyn tagen till tävlingskaraktär och omfattning. Länsstyrelsens bedömning är att tävlingsverksamhet inte ska arrangeras i nationalparkerna.”

Vy från Alesjaurestugan