Vändåtberget - en urskog i Ångermanland

Inte långt från Vändåtberget jobbade min far i sina tonår - i skogarna runt Rödvattnet, Pengsjö och Järvberget - tillsammans med sina tre äldre bröder. Även min farfar - August Nydahl (1881 - 1924) och farfars far jobbade i dessa skogar med avverkning. Vändåtberget klarade sig dock undan. Farfar dog av bukhinneinflammation efter att ha sträckt en magmuskel när han lyfte en alltför tung timmerstock. Det var då ännu 6 år innan penicillinet fanns att tillgå.

När det berättades om skogen för oss barn fanns det alltid med varelser vars taxonomi var dunkel - och som idag de lärde räknar till gammal folktro. För mina fastrar som växte upp i närheten för närmare 100 år sedan var tron på dessa förkristna naturens krafter så stark att den var en upplevd verklighet. Man hade till och med träffat på dem en eller annan gång...

^{Släktskap med Enterna i Sagan om Ringen?}

Det är väl inte möjligt för mig att se skogen på samma sätt som de såg den, men jag tillät mig att försöka när jag besökte Vändåtberget första gången år 2007. Här strök det omkring ett antal varelser bland brandmärkta torrfuror och lavhängda träd, som inte fanns omnämnda i Charles Darwins "Om arternas uppkomst". Om jag fick gissa skulle jag tro på ett visst släktskap med Enterna. Vad dessa sysslade med när man tittade bort var omöjligt att veta. 

^{Är det något som följer dig i spåren...?}

Andra varelser var i ständig rörelse - ekorrar, mesar, lavskrikor, kungsörnar och tjädrar. Lavskrikan var kopplingen mellan de vars ursprung fanns beskriven och de "andra". Den stod i tjänst hos skogskäringa (skogsrået eller Tallmaja) som var beskyddaren av skogens alla djur. Om fågeln visade sig för jägaren, har skogsrået redan hunnit varna alla och jägaren kunde lika gärna vända om och gå hem.

^{Visst finns det något annat än en fågel bakom den blicken?}

Jag hade turen att få sällskap med två lavskrikor och det var inte mat de ville ha av mig - det fanns gott om larver och skadeinsekter bland tallbarren som de åt av. De kom så nära som fyra meter och visade mig endast sporadiskt intresse. De var heller inte rädd för mig. Jag var ju ingen jägare så vad kunde Tallmaja mena med skicka två av sina budbärare hit? Jag hade hört att hon lockar vandrare vilse och förför män som hon fattar tycke för. Framifrån är hon skön och tilldragande, men sedd bakifrån har hon ofta en ihålig rygg som ett gammalt träd. Den som haft sexuellt umgänge med ett skogsrå blir ibland inbunden och fåordig – hans själ har stannat hos henne. Jag oroade mig inte så mycket eftersom jag utgick ifrån att jag skulle anses ha passerat bäst-före-datum ur förföringssynpunkt - och hur fåordig kan man bli?

^{Vad ville Tallmaja säga mig...?}

Lavskrikorna lämnade efter ett tag mej åt mitt. Något annat hade de också lämnat efter sig - för nu började jag se pysslingar och vättar där det förut bara funnits stubbar och död ved. Hade mina ögon öppnats - eller hade jag fått synen förvriden?

  ^{Pyssling, vätte eller myling?}

Vad kunde det finnas mer för oknytt där inne bakom laven?

Även mer välkända invånare började ge ett övernaturligt intryck där de satt och iakttog mig längs min väg. Det kändes som om hela skogen befolkades av angivare och rapportörer. 

Någon välvillighet måste ändå spindeln i nätet hyst mot mig eftersom jag tilläts avbilda hennes skyddslingar.

Nu drog jag mig till minnes en vetenskaplig notis jag hört på nyheterna. De senaste rönen har fått en del forskare att tro att det finns ett skogens internet där träden kan kommunicera med varandra via svamparnas mycel. Var det så Skågsrået varnade djuren när jägaren kom? Eller var det trådlös kommunikation? Oväntade frågor gjorde vandraren rådvill.

^{Är detta en knutpunkt i skogens eget internet?}

^{Är det älvorna som dansar - eller är det bara kalldimma?}

Tjärnen är skogens öga fick jag höra som barn. I Vändåtberget finns fyra skogstjärnar helt eller delvis inom reservatet.

Där jag strosade fram i luftig tallskog var det är lätt att bara se livets ljusa sidor. Stegen blev lättare ju längre jag gick.

Plötsligt hörs ett pipande gäng med musikanter närma sig - ett meståg med talltitan hållandes i taktpinnen, följt av nötväckan, tofsmesen, kungsfågeln och talgoxen. Där fanns även trädkryparen och svartmesen men de bidrog knappast till musiken. Vilket följe! Meståget forsatte mot nästa station i letandet efter skadeinsekter gömda i trädens barr och bark. De sparar in mycket pengar till skogsbolagen i form av minskade angrepp på träden - underbetalda skogsarbetare kan man säga.

Efter denna underhållning kändes skogen ännu tystare. Här är några andra skyddslingar vars bild jag tilläts att fånga.

Efter en hel dags strosande i sakta mak kände jag mig gladare och friskare. Någon form av dialys hade rensat själslivet från skadliga restprodukter. Inte många besöker Vändåtberget - men de som gör det återkommer gång efter gång. Jag förstod nu varför. Efter mitt första besök har Skogsråets budbärare - Lavskrikan - inte visat sig för mig igen. Jag önskar att någon av mina fastrar levde så att det fanns någon att fråga till råds. Den sista gick bort för två år sedan vid 99 års ålder, och med henne mycket kunskap om skogens väsen.

^{Inte alla renar följer med upp på fjället. Den här kalven får ha öronen ifred.}

^{Länsstyrelsens topografiska karta över Vändåtberget.}

_{Alla bilder är tagna i eller i gränstrakterna till Vändåtberget. Några bilder togs vid efterföljande besök.}

Epilog

Diverse länkar