Ut ur frysen

Hade de gjort några isbjörnsobservationer? Nej. Hade de mirakulöst räddat sig upp ur en glaciärspricka? Nej.
Hade de cyklat från Stockholm till Himalaya för att sedan bestiga Mount Everst utan syrgas? Nej.

Men de hade campat i ett frysrum i fem dagar. Omgivna av pallar med polarbröd. I Odenskog!
Och som vid vilken annan modern expedition som helst har man kunnat följa strapatserna via web-kamera.

I lördags förmiddag, när några timmar ännu återstod, kunde man till exempel se två figurer i enorma dunjackor som likt orörliga Michelin-män försökte få fyr på ett stormkök. Fascinerande! Efter en kvart med samma motiv började man förstå tristessen de var ute efter att testa där i frysen.

I lördags klockan 14.00 kom de alltså ut, Mathias och hans morbror Ruben. Vid det här laget kända för att planera en expedition till 6 194 meter höga Mount McKinley i Nordamerika. Och för att förbereda resan på ett litet udda sätt.
Hade vi varit proffs och haft pengar hade vi åkt till Grönland och testat grejorna. Nu är vi amatörer och då får man gå in i en frys, sa Ruben när han hade tagits emot av sina närmaste.

Nu var det inte så att ingen hade sett dem på fem dygn. Mathias mamma hade kommit med varma bullar en gång. Fast de frös direkt förstås. Mathias fru har kommit med makaroner. Och personalen vid firman var ju tvungen att fortsätta sina sysslor i frysen. Dessutom har lokalpressen ränt in och ut och andra medier har ringt och fått direktrapporter om den fruktansvärda fläkten som bara tystnar två gånger per dygn.

Och eftersom man har kunnat läsa dagliga rapporter om kyltestet (-27 grader kallt) har man också förstått att Mathias och Ruben haft besök av en Simon Jaktlund som bjöd på nybryggt kaffe en gång. En gissning är att sådana oväntade besök är sällsynta på Mount McKinley.
- Men annat kommer att vara bättre där, sa Ruben sedan han tagit av sig skidglasögonen och börjat prata umbäranden.
- Där kommer vi inte att ha en fläkt och ett iskallt cementgolv.

Ruben och Mathias pratade i munnen på varandra. Som två Nordpolenfarare som kommit i hamn berättade de om nedisade sovsäcksöppningar, stormkök som gått sönder i kylan, sömnlösa nätter, promenader bland limporna på en mil om dagen, men också om att Ruben äntligen fått lära brorsonen dansa foxtrot. Och att de enda skor som Mathias inte frös i, efter att ha provat en fem-sex stycken, var ett par handsydda av sälskinn.

Och medan de sippade på champagnen förstod man att det nog hade varit rätt trivsamt där inne. Trots att allt som bjöds i toalettväg var en flaska för det ena och sju minuters paus per dag för det andra.
- Ja, ska jag vara ärlig så började vi trivas, sa Ruben och skrattade gott men lite omtöcknat.
Turistbranschen kanske ska haka på. Ishotellet i Jukkasjärvi är ju en succé. Varför inte en brödfrys i Odenskog?

Fotnot: Amundsen var först till Sydpolen 1911 med en expedition som lär ha varit ett under av förberedelse och organisation. Scott var bara en månd efter men tvåa. Han kom aldrig hem igen eftersom hans expedition var illa förberedd.