Sjangeli - en vacker saga om en dröm för länge sen.

Det är i mitten av april och dagarna känns längre och längre. Via bilvägen från Kiruna når vi upp till Abisko, stannar i Östra. Från det lilla samhället tar vi oss på våra röda springare in i fjällvärlden. Nå väl, det är med skoter vi passerar över Abiskojaure med sina mörka råkar, förbi stugorna och längre in. Det är först vid Unna Allakas vi stannar, parkerar och kliver av. Spåren har varit smöriga och solen skinint mot oss hela vägen. Klockan är inte mer än lunch och det är precis vad vi äter innan vi packa in våra sovsäckar och matpåsar i stugan för att så ta oss vidare.

Vi åker tillbaka någon kilometer innan vi svänger av och tar leden mot Katterjåkk. Det tar inte lång stund innan vi tar fart i uppförsbackarna och utsikterna här vill liksom aldrig ta slut. Landskapet öppnar upp sig och vi stannar. Jag tar på mig skidorna och glider över den is och snötäckta sjön. På kanten, innan branten tar vid möts jag av några byggnader av sten, en förfallen barack i trä, höga inhängnader och lite längre bort några nybyggda trähus och ett vindskydd.

Tystnaden är nästan öronbedövande och det är som att bergen gömt alla de ljud som någonsin rört sig här. Det är just dessa berg jag skulle vilja höra berätta den riktiga historian om Sjangeli och hur det kom sig att detta ingenstans för ett tag blev någonstans.

Lutar skidorna mot en av stenväggarna, traskar upp på en kal lite höjd och lägger mig på rygg. Känner mig tillfredsställd och lycklig över att äntligen vara här och lägger alla de timmar jag lagt i böckerna där på bibelioteket i Kiruna och lukten av gammalt papper bakom mig. Helt plötslig har de gamla grånande bokstäverna fått liv, det är svårt att föreställa sig men jag försöker och jag förundras.

Jag befinner mig på en höjd av omkring 950 meter över havet och det är ett makalöst vackert landskap. Tänker tillbaka på historien om hur det en gång blev som det blev, så som jag fått de berättat för mig genom skrifter och de få böckerna som faktiskt nämner denna plats. 

1696 dömdes en man vid namn Jöns "Junti" Nilsson till gatlopp för begånget brott vid tinget i Jukkasjärvi. Han lyckades undkom sitt straff som i många fall kunde leda till döden genom att be arbetarna vid bruket i Svaapavaara att betala hans böter. I gengäld berätta han om ett rikt kopparstråk han funnit ute på fjället, ca 40 kilometer SV om Torneträsk. Efter vidare undersökningar påbörjades så brytning av koppar vid Sjangeli två år senare och Junti betalade åter arbetarna pengar för den summa han mottagit som hittelön.

Kylan från berget kryper inpå och jag tar på mig skidorna igen, glider vidare fram till en av inhängnaderna. Förstår att det under snö och is gömmer sig ett av alla gruvhållen och den lilla vindblottan visar upp grön, gul och blåskimrande stenar. Jag förstår att det är framförallt oxiderad koppar och jag sparkar omkring ett tag bland slagprodukterna från en för länge sen lämnad gruva. Det är fantasieggande att tänka på att några av dessa hål och öppna schakt har brutits med hjälp av svartkrutet och jag kan knappt föreställa mig vilket påfrestande jobb de var att borra hålen för hand, innan man kunde fylla de med svartkrut och spränga.

Hoppet om att finna de stora rikedomarna var god och tilltron stark. Malmen som bröts här transporterades, enligt överenskommelse med samer, med ren och släde under de perioder snön var farbara till smältverket i Vuolosjoki (i närheten av Kurravaara). Avstånde var omkring 12 mil och tillbaka forslades kol och med största sannolikhet flera olika förnödenheter till arbetarna. Vid denna tidpunkt, i skiftet mellan 1600-talet och 1700-talet byggdes en stenmurad smedja vid Sjangeli och arbetarna fick gott nöja sig med kåtor och en proviantbod.
Intill gruvområdet ligger sjön Skangalanjavri och redan år 1699 var blivande bergsmästar för Öster- och västerlagen på besök vid gruvan och uppmätte sjöns storlek, han antog även sjöns djup till omkring 7-8 famnar, men inte djupare. Han antog djupet när han inte hade tillgång till båt eller annat flytdon där man undkom torrskodd.
En arbetsstyrka på mellan 15-30 personer arbetade från mars månad till oktober, eller så länge vädret tillät. 1701 sågs tilltron än starkar ut men under sommaren 1702 gjordes ett sista enträget försök att utvinna malm, men man kom fram till slutsatsen att klimatet i kombination med läge och utfallet av malmbrytningen inte längre var lönsamt  och man beslöt sig för att lämna Sjangeli.

 Jag passerar förbi en gammal och väderbiten träbarack och med lite fart ut mot sjön. Vårvintern har gynnat snön och det går utan problem att dra några lätta skate-tag innan jag är framme vid skotern igen. Tar oss åter ner till Unna Allakas och skymningen leker med sina färger bland bergen i fjärran. Om kvällen sjunker vi in i drömmarnas värd och jag dras med i en hissnande färd genom århundrande - jag drömmer om högre berg och gömda rikedomar.

I malmen som bröts fann man även en sådan mängd av silver att man såg det förtjänt att utvinna även det. Kopparhalten i malmen var god och det verkade finnas en dröm om stora och väl gömda rikedomar bland bergen. Redan 50 år efter att Sjangeli lämnats för första gången gjordes försök att utvinna än mer koppar. Men utan framgång glömdes Sjangeli bort i nästan 100 år innan ännu en epok påbörjades.

Efter frukost vänder vi åter upp mot Sjangeli, det finns gott om tid att titta närmre på området. Jag besöker de gamla stenmurade husen som fått en liten uppfräschning under de senate årtiondena men de har trots det ändå lite mer än 150 år på nacken. Ingen verkar riktigt veta från när, men det antas vara från den perioden i början av 1900-talet när Norrlands skidlöparbataljon höll till i området som träbaracken uppfördes. Den som idag är långt från vad den en gång varit.

Det är en märklig känsla som ruvar över Sjangeli, jag vet inte om det är minnet av en nästa glömd epok som spökar eller de utsatta läget i kombination med storheten som skrämmer. Men skönheten i landskapet får känslan att lätta en aning och snön gömmer många av dem, men jag finner fler öppna schakt och slagghögar.

När området känns så utforskat det kan bli om vintern tas sedimentprover från botten av Skangalanjávri och vi återvänder ner till Unna Allakas för andra dagen i rad. Vi möts av fler skotrar och en efter en droppar skidåkarna in och stugan fylls snabbare än väntat. Efter en välförtjänt middag kryper jag ner i bädden och hör vinden riva i husknutarna. Inifrån allrummet hörs glada hejar rop och skålande glas. De håller på långt in på natten, det dröjer men tillslut drar sömnen med mig in i en annan värld.

Så packas släpet efter skotern och vi ger oss av mot bilväg och civilisation. Solen och värmen har förändrat miljöerna och jokken har öppnat sig på många ställen. Vattensamlingar har blivit större och jag, jag blundar nästan när gasen går i botten över tunnare isar. Vid Abiskojaure stugorna tar vi oss över den första och korta passagen över sjön men när vi blickar ut över allting och raksträckan ser det inte alls ljust ut. Det är mycket vatten som har pressats upp ovanför isen och utan att jag hinner tänka börjar tankarna att leka med mig. Håller isen, är den tjock nog, hur kommer det här att gå? Först kör vi fast, sen sätter sig släden. Tillslut kommer vi ut på leden med decimeterdjup vatten. Til vänster om oss har råkarna blivit större. Lite skärrad låter jag gasen gå i botten och vi kommer tillslut över. Snö som sorbet tar oss tillslut till baka till Abisko Östra.

Hemma i Kiruna hamnar jag bakom skolbänken igen. Flera timmar på biblan innan analysen kommer från proverna. Det grubblas, tänks, diskuteras och frågan jag själv ställt mig är om man kan se spår av gruvdriftern i sedimentet från sjön. Tillslut kommer jag till någon slags slutsats men grubblar fortfarande.

Jo visst syns spår från aktiva perioderna, men det är inget som skjuter i höjden. Men så, datan visar på förhöjda halter av framförallt koppar, kvicksilver och bly från början av 1900-talet och framåt och de däremot har en rejält stigande kurva.

Luftfororeningar och deponi från industraliseringen i Europa? Ändringar i hydrologin som tinar upp permafrosten och ökar genomspolningen av förorenade marklager? Direkt mänsklig påverkan, naturlig vittring eller är det bara andra sulfider som förekommer naturligt vid miniraliserade områden som Sjangeli?

Hade jag haft skägg hade jag kliat det. Hade bergen kunnat tala hade jag lyssnat till dem.
Arbetet redovisas, jag får ut min examen men fortfarande gruva tanken mig - det finns någonting som påverkat denna plats, hur ser det då ut på andra platser i vår vackra vilda men inte så orörda fjällvärld ut?

Har den ökade skotertrafiken i fjällen blivit en bidragande miljöbov eller är det bara en naturlig rundgång?

Jag har svårt att släppa tankarna på Sjangeli och om de dagarna som spenderades där. För dig som aldrig tänkt tanken på Sjangeli vill jag tipsa om ett besök vintertid. På avstånd ser det inte mycket ut för omvärlden, men en närmre titt är väl värd. För gillar man öppna vidder, höga berg och historien kan det krydda till en annars vacker tur i fjällvärlden. För den som gillar sommartiden mer kan jag tänka mig att det finns mycket att upptäcka och jag skulle vilja spana ner i sjöns djup, blicka ut över området och få fantisera vidare om en tid för länge sen.

Det finns någonting mycket större som Sjangeli ruvar på och det är inte bara en vacker saga om en dröm för länge sen...