Padjelantaleden Juli-09

Padjelantaleden 

Kampen mellan gummistövel och känga.

Årets fjällvandring  förlades till Padjelantaleden. Vägen mellan Kvikkjokk och Ritsem skall mäta 16 mil. Hur mycket sanning det ligger i detta vill jag inte spekulera i. Däremot kan jag konstatera att kilometerskyltningarna efter leden vid ett flertal tillfällen gav motstridiga uppgifter. Om du skall gå från A till B så kan det stå att det är 15 km vid startpunkten. När du gått halva sträckan så kan en ny skylt dyka upp. Där det står att det är 7 km till A och 5 till B.

De kilometeruppgifter som ges i böcker eller på Internet var inte heller alltid överensstämmande med de som stod ute i naturen. Ja, nog gnällt om detta.

Denna vandring var emellertid den första jag gjort själv. Det var också den första jag gått så pass sent på året. En viss oro fanns därför att stugorna skulle vara fullbelagda och jag planerade därför att starta tidigt varje morgon så att plats fanns för mig vid nästa stuga. En oro som visade sig vara obefogad. Vidare hade jag planerat att gå leden på 9 dagar och en väntande helikopter i Ritsem skulle transportera mig tillbaka till bilen i Kvikkjokk. Att hålla den bokade helikoptertiden var inte heller några problem. Man kan gått ta leden på 7-8 dagar.

Dag 1: Kvikkjokk-Njunjes. 16 Km

Starten på vandringen börjar egentligen med en liten båtresa till startpunkten. På anslagstavlan upptäckte jag att den första båten gick 09.30 på morgonen. Detta tyckte jag var alldeles för sent. Därför fick jag personalen på Kvikkjokks fjällstation att ringa till överstyrman på båten. Styrman, som var en synnerligen trevlig man, och jag kom överens om att jag kunde få åka redan sju på morgonen. Således startade vi denna vackra morgon med en lätt båtresa. När jag väl kom på fötter och kunde börja ta in Tarradalens natur så förstod jag att detta var ett Shangri-La. En stor mängd vackra och färgsprakande blommor förhöjde mitt morgonhumör. Hela Tarradalen går man igenom på 2-3 dagar och det är sannerligen en fröjd för ögat.

Det skulle visa sig bli en varm dag. Myggorna var rikligt förekommande. Dock ej så att de attackerade. Kan det månde vara mitt supermyggstift som hindrade myggattacker? Ett par lätta vad under denna etapp, annars broar. Inga stigningar att tala om. Jag kavlade ner mina gummistövlar och dansade lätt fram bland blå och gula blomsterhav. Gummistövlar ja….här bestämde jag mig för att under dessa dagar  se om det verkligen var behövligt med stövlar. Eller kanske kängor hade varit att föredra. Till Njunjes kom jag vid 11-snåret. Hettan hade blivit tuffare. Jag satt och njöt i solen vid stugan resten av dagen. Läste lite i min bok. Endast ett par till övernattade i stugan.

Dag 2: Njunjes-Såmmarlappa 19 Km

Gick upp tidigt och tyst. Var iväg vid 06.30 tiden. Vandringen denna dag börjar lite brant. Men egentligen är det inte stigningen som är jobbig. Det var desto mer negativt med blockterrängen i början på etappen.Men vandringen övergår till en fin lättvandrad dag. Lätt molnighet. Bra temperatur. Och myggorna är bortblåsta av en fin vind. Blommor,blommor och åter blommor förgyller dagen. Ett antal hugg i hjärtat får jag då Ripor plötsligt stiger till luften mitt framför fötterna.. Gott om Ripa på denna etapp. Till Såmmarlappa kommer jag vid 12.30 tiden. Även här visar det sig att jag skulle vara själv tillsammans med ett par kvinnor från Norge. Alltså…inga överbeläggningar.

Dag 3 :Såmmarlappa-Tuttoar  24 km

Denna dag skulle jag egentligen gått till Tarraluoppa. Men jag inser att det är för kort med 13 km. Därför går jag vidare till Tuttoar.Vandringen är stigande upp mot kalfjället. Regnet hänger i luften, men släpper aldrig loss. En envis blåst påminner sig hela tiden. Jag tar en fikapaus i Tarraluoppa. Stugvärden där ser förvånad ut att det kommer vandrare så tidigt. En intressant notis är att Tarraluoppa ligger i Sarek. Hur många har tänkt på det? Ta fram kartan och se hur gränserna går. Efter pausen kommer en stigning mot Tuottar. Annars är det lättgånget. Blåsten vid Tuottar gör dock att hela stället andas tråkighet. Kalla stugor med element som visar sig ha fel instruktioner  hur dessa skall fungera. Instruktionerna är inte ändrade i Tuottar. Dock ser jag att vid de stugor där jag senare kommer att övernatta är önskvärda ändringar gjorda. De två norska kvinnorna kommer för att dela hus med mig. Det visar sig att den ena kvinnan har plastpåsar i sina kängor. Detta då hon fått in vatten  i kängorna när hon vadade. Jag konstaterar att  stövlarna tagit ledningen med 1-0.

Det är otrevlit blåsigt ute. Vi sitter inne i stugan och pratar. Norskorna vet att jag vill upp tidigt nästa morgon. De talar om för mig att jag bara behöver gå, så diskar och städar de efter mig. Jag tackar för den vänligheten. De sätter i öronplugg för att inte vakna när jag går upp.

Dag 4: Tuottar- Staloluokta 18 km

En riktigt fin och lättvandrad rutt. Som ett dansgolv. Kanontemperatur och vindstilla. Jag kommer iväg riktigt tidigt. Mår fint i den optimala tystnaden. Naturen är lätt böljande. Jag går lätt och avslappnat. Så dyker plötsligt en skylt upp efter två timmar att jag gått 9 kilometer! Kan detta vara möjligt? Redan gått halva sträckan och klockan är 7 på morgonen. Men där jag står har jag en fin utsikt ner mot  sjön Virihaure och Staloluokta. Jag beslutar mig för att njuta de värmande morgonsstrålarna med en fika. Här gör jag det misstag jag annars aldrig gjort. Jag tar inte på mig min varma tröja, vilket jag alltid gör vid raster. Svetten får kyla ned mig, under den timme jag sitter och njuter mitt kaffe och utsikten. Tröjmisstaget får jag betala ett par dagar senare. Turen går vidare, nedåt. Till lite vegetation och lite mygg. Men ack ack så många smörblommor och smörbollar. Lyrisk blir jag av allt det gula. En familj står vid en bäck. De har tagit av sig skor och strumpor. De torkar sina fötter med handukar. Jag förstår att de vadat utan sina kängor. Mamman i familjen tittar upp på mig när jag går rakt i vattnet. Hon suckar uppgivet…..oooo stövlar. Och jag tänker att nu så står det 2-0 till stövlarna över kängorna. Mot slutet av etappen möter jag en kvinna som har både en ryggsäck och en magsäck!!!!! Ja jag menar en säck på magen. Senare får jag veta av de två norska kvinnorna att den tvåsäckade kvinnan var från Belgien och hade tagit med sig en hel drös gryn från hemlandet som hon bar på i säcken där fram. Anyway, jag kommer fram till ett i sol lapande Staloluokta. Ett sameviste som ligger vid Sveriges vackraste sjö.Här finns många rum att välja på. Ett stort kök att laga sin mat i. Mer vandrare här än tidigare. Det finns två shops där man kan handla på sig lite mat om man vill. Här sitter jag en stor del av dagen på klipporna med utsikt över Virihaure. Njuter en Norrlands och njuter också av att jag de facto gjort en tvätt av mig och mina fåtal kläder. Detta är livet. Lugnt och harmoniskt. Snöklädda berg och en spegelblank sjö. Man kan se ett antal helikoptrar som hämtar och lämnar turister nere vid sjön. Efter några timmar kommer de två norska kvinnorna. Lika glada som alltid. I morgon skall de gå  mot Norge och jag skall gå mot Arasluokta.

Dag 5: Staloluokta-Arasluokta 12 km

Nu följer två korta etapper. Jag funderar på att ta bägge i en. Men eftersom jag redan ligger en dag före mitt schema och inte vill vänta ytterliggare  på helikoptern vid slutmålet så beslutar jag mig för att endast gå till Arasluokta. På morgonen så gör en av de norska kvinnorna en termos med nyponsoppa åt mig.Sedan tackar de för en trevlig bekantskap. Jag ser en våg som jag hänger upp min ryggsäck på. Den väger 13 kilo. Då har jag ändå med mig egen sovsäck som jag fått plats med i ryggsäcken. Utan den hade jag sparat ytterliggare gram. Den här etappen bjuder på riktigt branta stigningar. Dagen är varm och skjortan är snabbt svettig. Jag möter fler vandrare än tidigare. Jag hittar en vidunderlig utsikt över Arasluokta och sjön Virihaure. Nu har jag tagit på mig en varm tröja vid fikat. Njuter av stillheten  En del vandrare passerar, röda av ansträngning i de branta partierna. När jag kommer fram till Arasluokta får jag leta i samevistet efter stugvärden. Jag får veta att i fjällkapellet skall det spelas musik at en gittarist på kvällen. Det kan ju vara häftigt att gå på. Fram till dess så lagar jag mat. Sitter på min altan till stugan. En riktigt fin sommarkväll. Går bort till en forsande älv för att dricka upp mig på vatten, då jag känner att jag svettats mycket under dagen. Sitter där vid forsen och ser på allt fint dricksvatten som passerar. Jag tänker att det ändå är en fin natur som vi måste ta väl  hand om. På kvällen lyssnar jag på musik. Ett tjugotal personer sitter där. Efter 45 minuter är det slut.Jag går hem till min stuga och kollar in etappen för nästa dag. Jag ser att den visserligen är på högre höjder en dagens etapp. Men inte alls några branta stigningar.  Så en lätt framåtböjd vandring att vänta.

Dag 6: Arasluokta-Låddejåkkå 13 km

Vaknar med täppt näsa och irriterad hals. Svårt att prata. Jag inser att en förkylning satt sina klor i mig….ja så himla farligt är det väl inte. Men det är ju ingen höjdare att gå genomförkyld. Den första backen går fint och lätt. Andningen genom munnen  och benen lätta. Så sluttar det neråt mot bron över älven Miellädno. Här vid bron finns två tält. Jag antar att det skall ta ytterliggare några timmar innan dess invånare vaknat. Vid älven står ett kors. En okänd flykting från ett tyskt läger i Norge har dött och begravts här. Nu stiger det långt och länge. Men vandringen går ändå enkelt och fint. Tillsist börjar det slutta nedåt igen. Jag möter folk som är på väg från Låddejåkkå. Först en familj vars mamma tagit på sig en mygghatt. Hon säger att det varit mycket myggor under natten. Mot detta protesterar sonen i familjen bestämt. Fadern i familjen frågar om det går åka båt från Arasluokta till Staluokta. Jag rullar på nedför mot mitt etappmål. Jag möter upp mot 12-15 personer i olika skepnader och status. De har alla en stigning att ta itu med. Jag ser plötsligt en kvinna som kommer mot  mig. Hon har enorm kraftfulla och snabba steg. Går hur lätt som helst med två stavar. Jag tittar ner på hennes fötter när vi möts. Hon går i Foppatofflor.

Framme i Låddejåkkå och en mycket trevlig stugvärd. Jag köper glödkaka och lite annat av henne. Jag kraxar när jag talar. Förkylningen börjar ta överhanden och i morgon har jag längsta etappen. I Låddejåkkå upptäcker jag relativt omgående att det finns enormt mycket mygg. Mygg inne, mygg ute,mygg som sticker, mygg som stuckit och mygg som skall sticka. Stora myggor och små myggor. Överallt myggor. Ett paradis för en myggforskare.Jag kastar mig över myggstiftet. Som för övrigt är av den sort som vann ett stort myggmedeltest i somras. För att visa mig lite social så frågar jag stugvärden ”om det inte är lite mycket mygg här?” Varpå hon glatt svarar att det är jättebra med tanke på att fåglarna får gott om mat då. Jag inser att hon har rätt. Jag tittar på mina stövlar, som leder med 2-0 över kängorna, frågar henne vad hon brukar ha på fötterna när hon vandrar i fjällen. Under de trettio år hon bott och arbetat i fjällmarkerna har hon aldrig haft stövlar. Alltid kängor. Jahaja säger jag. Men vad gör du alla gånger du skall vada, frågar jag. Jag använder regnbyxor svarar hon. Jag tittar på hennes fina hund. Hunden tittar tillbaka som om svaret är givet. Regnbyxor ….är det svaret på alla kängbärares vadproblem?  Stövlar använder hon bara när hon ska åka båt säger hon. Sen ler hon glatt och föreslår ett skönt bad. Jag går till badet för att tvätta fötter och ansikte i ett iskallt vatten och med myggor surrande runt mig. Jag tar en måltid och går in på rummet. Min förkylning har fått mig att tappa lusten för att tala med andra vandrare. Låddejåkkå har ett trevligt kök och lite intressant litteratur att läsa. Bland myggen kan man ana att det sover sex vandrare inne denna natt. Utanför står det två tält med vandrare.

Dag 7: Låddejåkkå-Kisuris 23 km

Jag är uppe tidigt. Ingen röst kvar och enormt täppt i näsan. Slem i halsen. Jag tittar upp mot en riktigt brant början på etappen. Och jag inser att det kommer ett svar på min kapacitet relativt omgående. Jag känner att min vilopuls är klart högre än vanligen och förstår att jag inte är 100 procent. Jag tittar på skylten mot Kisuris. Står det inte fel kilometerantal på den?

Jag börjar att gå upp i backen. En backe som klart har likheter med en slalombacke. Till min förvåning går stegen otroligt lätt. Andningen, som görs genom munnen, är lätt och hjärtat hänger fint med. Jag har för mig att det är tystare än vanligt runt mig. Kan det ha med förkylningen att göra. Som i trans går jag och jag ser så många tält under denna etapp. Efter några timmar ser jag ett par som plockar ner sina två tält. Klockan är sju på morgonen  och deras tält ligger på marken. Jag nickar ett god morgon. Efter ett hundratal meter vänder jag mig om och ser att de rest upp tälten!! Har de vandrat under natten och skall sova nu? På en sten har någon hängt en stövel. Vem kan ha lämnat en stövel här? Var är den andra?

Vandringen blir flackare och flackare. Jag passerar ett sameviste och ser att någon tagit ut en husvagn dit. Stigen är dammig och torr. Jag tittar på mina stövlar och undrar om det inte vore bättre med kängor en sådan här dag. Tillsist kommer jag fram till Kisuris. En pratsam trevlig stugvärd. Men jag kan bara kraxa. Stugan ligger bland fjällbjörkar. Stugvärden förklarar att jag kan gå den sista etappen i mina löparskor. Det känns skönt. Jag tar mina löparskor på mig. Går ut och sätter mig. Njuter av den sista kvällen på fjället. I morgon är det dags för sista etappen mot Ritsem.

Dag 8: Kisuris-Änonjalme 15 km

Åter är jag uppe tidigt. Men jag tar god tid på mig med fika och städning av rum. Tömmer hinkar och annat. Löpardojorna på. Och stövlarna i ryggsäcken. Jag upptäcker att rösten kommit tillbaka. Hostar dock en del och är rejält snorig. Vandringen går mycket lätt på torra stigar och spänger. Jag tar en lite rast efter halva vägen. Stugvärden på Kisuris , som erkände att hon aldrig vandrade, sa att jag skulle nog ta 5-6 timmar på mig till Änonjalme. Efter 3 timmar och femtio minuter var jag framme. Nu var det bara att vänta på båten som skulle ta mig till Ritsem.  Jag gick in på cafet vid Änonjalme. Åt lite gott och tog en kaffe. Så kom båten. Det tar en timme bort till Ritsem. När jag är framme vid Ritsem går jag upp till STF vandrarhem. Det ser tråkigt ut i Ritsem och jag bestämmer mig för att försöka ändra helikoptertiden så att jag kan åka i morgon. Huvaligen för att vänta en extradag. Lapplandsflyg lovar att hämta mig dagen efter. Jag firar detta besked med en dusch. Sedan går jag för att se var helikopterplattan är. När jag är tillbaka i vandrarhemmet är det massor av folk i matsalen och i köket. Jag inser att jag får vänta med min matlagning. Jag tar en fika på cafet och lagar sedan mat när den värsta rusningen till spisen är över. Tar med mig maten in på rummet och äter där.

Dagen efter: Helikopter till Kvikkjokk.

Vaknar och upptäcker att stället är tomt. De flesta har haft bråttom bort härifrån. Jag ser att vissa står där ute och väntar på bussen. Någon är kvar i huset. Det är trist och tristare blir det när regnet kommer. Jag har haft tur och inte behövt använda mitt regnställ något. Efter några timmar med matlagning och fika går jag ner till helikopterplattan. Regnet kommer igen och jag får vänta på helikoptern i mitt regnställ. Helikoptrar landar och lyfter. Folk hoppar i och ur. Så kommer mitt flyg och jag flyger den väg som jag gått. Det är häftigt att se fjällvärden under sig. Vandrare som går på den stig jag gått. Vi landar i Kutjaure för att ta upp två vandrare. Vi landar i Arasluokta  för att ta upp några samer som skall hem. Vi passerar  nästan alla stugor som jag sovit i. Och jag känner igen en del hållpunkter i terrängen. Flyget tar femtio minuter och det regnar kraftigt i Kvikkjokk vid landningen.

Tillsist. Även om mina stövlar vann matchen över kängorna, så är jag nyfiken på kängor. Hur löser ni kängvandrare vad och bäckövergångar? Jag har hört att det finns speciella vadarskor och strumpor. Berätta!