Artiklar > Norska sidan av Sylarna - en "misslyckad" ...

Norska sidan av Sylarna - en "misslyckad" tur

Av: brigitte

STF tidningen Turist förmedlade idén att tura på skidor väster om Sylarna. Den 6 april 2017 tog jag nattåget till Duved med vidare färd till Storlien. Den blåa linjen visar vad planen var men dåligt väder och snöbrist hindrade genomförandet. Den röda linjen är vad det blev av den!

Turen startade alltså vid tågstationen i Storlien. Det första jag gjorde var att inte färdas över de tva små sjöarna som vinterspåret genomkorsar. Många plusgrader gjorde mig tveksam och jag valde att runda sjöarna. Det visade sig ett bra val då det var öppet vatten på vissa ställen på andra sidan. De 18 km mellan Storlien och Björneggen trodde jag inte skulle vara något problem att tillryggalägga men där hade jag fel! 20 cm ny blöt snö försvårade betydligt framfarten och det halvklara vädret lämnade efter ett tag plats åt snöbyar och dimma.

Storliens skidbackar i bakgrunden

Första anhalt var tänkt att vara Klukstugan vid gränsen mellan Sverige och Norge.

Men de 5 km till Klukstugan i dimma, djupsnö och brant terräng tog mycket mer tid än jag föreställt mig. Senare lättade då molntäcket och det var tur för ju närmare norska gränsen jag kom desto sämre markerad var leden. Ett tag tog den helt enkelt slut vid en bäck med höga drivor av snö runt om och jag fick knalla runt för att leta efter nästa ledkryss som jag hittade minst 100m bort från bäcken. Inte heller fanns det skidspår från tidigare som kunde visa vägen.

Vid 4 tiden nådde jag ganska trött Klukstugan. Jag tvekade om jag skulle stanna för natten eller ej men bestämde mig för att fortsätta eftersom jag inte hade sovsäck med mig. Jag ångrade mig efter 100m och kom tillbaka till stugan. Men dörren hade svällt eller så var det is rund karmen- i vilket fall som helst gick dörren inte att öppna!!! Och den stugan ska fungera som nödskydd vid behov!!!  Läget började bli lite stressigt. Jag hade inget annat val än att skyndsamt fortsätta och nå Kluksdal som låg 5km bort och där jag visste att det fanns hus och människor som jag kunde be om hjälp. Mitt under den bekymrande vidarefärden på fjället nådde min dotter mig via mobilen och berättade om terrorattacken i Stockholm (och skottlossning vid Fridhemsplan, vilket visade sig vara falskt rykte senare). Vi brukar ta bussen hem från Fridhemsplan. Nyheten bidrog till att det blev riktig domedagsstämning efteråt!!!

Klukstugan

Det tog mig 2,5 timmar att åka de 5km till Kluksdal. Det var inte lätt att hitta spåret i skogen. Vid 7 tiden insåg jag att jag aldrig skulle fixa 5 km till till Björneggen hytta och när jag såg att det fanns en stor bondgård i Kluksdal bestämde jag mig för att be bonden om tillåtelse att sova i ladan. Jag hade den "gamla" föreställningen att det finns hö i lador som man kan ligga varmt i men detta var i min barndomstid för nu ligger väl  allt hö inplastat i stora runda rullar! Hursomhelst, bonden tillät mig att stanna för natten. Jag fick syn på en nätt liten stuga på tomten och frågade om han inte hyrde ut den. Nej, för att den var full av gamla möbler, barnvagnar, trasmattor med mera ...  Jag sa att det dög väl åt mig när det dessutom fanns element i stugan som höll temperaturen konstant till 10 grader varmt. En liten stund senare kom bondens fru och småbarn till mig och hade med sig hembakade pizzaskivor och bubbelvatten. Hur hjälpsamma kan inte människor vara!!! 

Kluksdals bondgård

Mitt tillfälliga "hem"

Jag hittade trasmattor i stugan som jag använde som täcke och la mig klädd i full fjällmundering. Det gick bra att sova.

Dagen efter småregnade det! Men nog skulle jag fixa 5 km till Björneggen hytta i duggregnet. Terrängen kändes brant uppåt till en början i ospårat 20 cm djupsnö med pulkan att dra. Leden var väl markerad i början, så länge jag följde den i riktning mot Storerikvollen. Men efter ett tag avvek jag mot Björneggen hytta och det var minst sagt skillnad i kvalitén på markering. Det var pinnar utan någon som helst färgklick som visade vägen. Det gick bra så länge jag gick på myren men när jag kom till skogen... Där var det gråa pinnar överallt! Det känns som att leder som inte är "turistiska" nog bara är till lokalbefolkningen som vet var stigarna går i skogen och endast behöver markering på öppna ytor i fall det skulle bli dimma och dåligt väder. Den mjuka snön och de knappt passerbara bäckarna i terrängen gjorde åkandet långsamt- jag tappade också bort leden i skogen och fumlade med GPSn för att försöka orientera mig. I den vevan tappade jag bort mina varma handskar i snön. Jag stoppade dem mellan känna för att  trycka på GPSns knappar och glömde dem när jag åkte igen...

Öppna bäckar-inte så latta att passera

En bit av isskorpan gick sönder när jag passerade.

Jag fortsatte genom skogen tills jag nådde en väg som jag visste ledde till Björneggen hytta- men åt vilket håll? Satsade på ett håll och tänkte att GPSn skulle visa om jag närmade mig stugan eller tvärtom. Jag började skida längst vägen. Som tur kom en kvinna med bil och släppkärra som skulle hämta soppor vid just Björneggen hytta! Jag och pulkan  fick åka med till stugan. En gång till hade jag tur att träffa på en hjälpsam människa!

Björneggen hytta. Där tog snön slut!

Dagen efter vågade jag inte åka vidare mot Schulzhytta och Ramsjöhytta. Risken var för stor att jag skulle behöva vända med min pulka p.g.a ännu mindre snömängd. Efter strapatserna från dagen innan skulle det vara skönt att vila en dag. Jag tillbringade 2 nätter i Björneggen alldeles ensam i stugan. Jag höll mig för det mesta i köket där kaminen värmde skönt.

Torka kläder

Köket i Björneggen

Jag hade två alternativ: försöka skida till Meråker och tåget från Trondheim till Storlien eller ta mig 24 km till Storerikvollen (DNT hytta). På kartan fanns det en skidled till Meråker men efter några kilometer rekognocerande var det bara att konstatera att snön var borta. Jag försökte på eftermiddagen mot Storerikvollen och det såg lovande ut ett tag. Vädret blev bättre och terrängen var inte brand. Det skulle nog gå bra att åka 24 km på myrar bara vädret var OK. 

Snöfattigt på myren  mot Storerikvollen

Dagen efter var det snö och blåst. Alla gårdagens skidspår skulle vara försvunna och det skulle bli pulsande i tung snö igen dessutom utan riktiga handskar. Plastpåsar på mina tunna fleecehandskar skulle inte skydda mig särskilt länge. Och stanna en tredje natt på Björneggen?  Nej.

Jag satte igång att skida längst vägen mot Meråker och hoppades att någon skulle köra förbi. Men inte en kotte ute med det vädret! Efter några kilometer åkte dock en skåpbil och en lastbil mot Björneggen. Jag tänkte att det såg ut som folk som hade ett jobbärende dit och att de då skulle återvända och köra åt rätt håll för mig. Och riktigt kom de tillbaka efter en halvtimme. Jag stoppade skåpbilen och förklarade att jag ville till Meråker. Först sa killen att han inte skulle dit (svårt att förstå norska för mig. Jag fattar bara 50% ungefär). Men han la rätt snabbt till att han skulle köra mig dit i alla fall. När jag nämde att jag ville ta tåget på kvällen mot Storlien sa de att de skulle leverera den pistmaskin som de transporterade i närheten av Storlien och skulle köra mig ända till tågstationen i Storlien efteråt! Men vilken tur igen! Så liftandet förvandlades till något slags studiebesök där jag fick se med egna ögon hur det är att köra i tjälskadade vägar, att lasta om tunga maskiner i leran på en maskinpark och att via walkie talkie varna lastbilens chaufför för mötande trafik. Tufft jobb och tuffa killar med gott hjärta!

Väl framme i Storliens varma tågstation kändes det tryggt. Jag kunde övernatta där i värsta fall och jag kunde framför allt köpa nya handskar. Det blev att ringa lite runt för att fixa en natt på STF vandrarhem i Storvallen (5km från Storlien). Jag hittade en bensinmack där de hyrde ut snöskoter och sålde all utrustning för att köra skoter. Det blev snöskoter-handskar alltså. Dyra men ack så bra och varma!

Jag skidade från Storlien till Storvallen, tappade leden i tätbebyggelsen så klart och fick köra i terrängen mot huvudvägen. Det är bara att det fanns en å som gått öppen och en nerrasade träbro i älven som snöskoter tidigare åkt på. En gång till gick jag bet på grund av snöbristen! Jag fick knacka på stugor för att be om vägen till någon bilbro. Inte en enda svensk bodde i dessa stugor, enbart Normän, vilket inte gjorde saken lättare då jag inte förstod så mycket vad de sa. men till slut hittade jag bron över älven och fick gå och dra pulkan på asfalten resten av vägen till vandrarhemmet.

Middag  "with a view" i Storvallen STF vandrahem

Nästa dag vaknade jag till tungt snöfall. Det blev att pulsa igen i djupsnö i 7 km till Rundhögen innan den slitsamma uppstigningen till Blåhammaren. Det tog sin tid igen. Ett litet stopp i rastskyddet och efter ytterligare en uppstigning såg man Blåhammaren stå som en hägring högst upp. Väl framme ändrades hela bilden. Ty nu befann jag mig på "Jämtlandstriangeln" och jag var inte precis ensam där!

Följande dag bjöd på strålande sol- äntligen- men också motvind. Sylarnas fjällstation syntes från långt håll, minst 7 km i förväg. Det var vackert.

Mellan Blåhammaren och Sylarna.

Sylarna vid horisonten

Det blev nu sista dagen på turen mot Storulvåns fjällstation. Det var skärtorsdagen och det började bli ett lämmeltåg från Storulvån till Sylarna. Man slutade hälsa på varandra som brukligt är annars på fjället.

Somliga "fuskar" och tar Sylarna-expressen upp till Sylarna

Storulvån i sikte

Jag övergav min gamla lite trasiga pulka. Satte en lapp med "varsågod". 2 timmar senare var pulkan borta.

Firade avslutad tur med hallonpaj och påskmust på Storulvåns fjällstation

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2017-04-18 11:44   vandrafjäll
Härligt att du delar med dig, du hade riktigt mycket otur.
 
2017-04-18 12:03   MalinSa
Usch, jag känner igen beskrivningen av vädret! Det var väldigt skiftande vid den där tiden, jag var i Storulvån mellan den 6 och 9 april på Fjällfest, lördagen den 8e april regnade det. Jag gick en tur upp på Getryggen den dagen, när vi skulle åka ner var det nästan bara att ställa skidorna rakt ner, för det gick inte att få upp någon fart, skidorna bara sögs fast i snön. Så himla tråkigt med snöförhållandena, annars hade du nog kunnat få en riktigt fin tur!

Men jag hoppas att du känner att du har kämpat på bra och så har du ju nya erfarenheter, kul att se att människor kan vara så hjälpsamma, det är fint! :)

Tack för att du delar!
 
2017-04-18 12:34   Skogsanna
Vilket elände men en minnesrik tur i alla avseenden! Kommer du att försöka göra om den?
Tack för berättelsen!
 
2017-04-22 14:30   trynbald
Ajaj max otur med väder och snö .... men nästa år blir det sol och torrföre ! Satsa på att åka till Tarfala! ...och lova ingen pulka :- {
 
2017-04-22 21:41   lorenzr
Tack för din berättelse. Just "misslyckade" turer skrivs ju inte alltför mycket om. Och visst känner man igen sig: tungt före i blötsnö, man kommer inte alls lika långt som planerat, svårt att hitta leden ...
Önskar dig bättre tur med vädret nästa år!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!