Min tredje vandring i Sarek

Årets vandring gällde Njoatsosvágge. Därför bestämde jag mig för en färdväg från norr till söder nästan längs natioanlparkens gräns till Padjelanta. Färdvägen ledde inte genom Sareks kärnområde men gick bara fyra kilometer förbi Sveriges otillgänglighetspool (som jag fick veta efter vandringen).

Vandringen började i Ritsem med båtfärden över Akkajaure till Änonjålme, gick längs Padjelantaleden till treparksmötet och vidare väster om Gisuris mot Guophervágge. Lite in i Guophervágge korsade jag Låvdakjåhkå och gick uppåt in i Nassasvágge och längs den bananformade sjön Násasjávrre. Min färdväg ledde vidare till Alggajávrre och sen över passet in i Njoatsosvágge. Vandringen genom den här vackra dalen var höjdpunkten på årets tur.        

För vandringens sista del planerade jag två varianter: Första varianten var att gå uppåt före Goabrekbákte och vidare på färdvägen som ledde genom Vállevágge till Prinskullen och Kvikkjokk. På denna färdväg skulle jag slippa vada över tre jokkar i nedre Njoatsosvágge som beskrevs vanligen som svåra. Men vattenståndet i alla Sareks vattendrag var mycket låga så att jag bestämde mig för den andra varianten som löpte vidare genom nedre Njoatsosvágge, över Sähkok-passet till Pårek och vidare mot Kungsleden. Vandringen slutade i Kvikkjokk med en pampig middag.

Denna tur var min längsta ensamvandring hittills. Totalt var den 13,5 mil lång. Jag gick nio dagar från Änonjålme till Kvikkjokk. Sista två dagsetapperna var ganska korta så att jag kunde ha kommit fram till Kvikkjokk efter åtta dagar men det behövde jag inte och vid Stuor Dáhtá fanns det dessutom en vacker tältplats.

Redan vid Akkastugan noterade jag att det skulle vara mycket torrt i Sarek. Stugans dricksvattenställe hade sinat. Bäcken några hundra meter bakom stuganläggningen - som kallas Akkastugans badkar - var bara en rännil. Jag gick genom nästan alla jokkar bara med mina stövlar. Till och med genom sådana som beskrevs som svåra att vada behövde jag inte mina vadpåsar. Jag promenerade till exempel genom Ruopsokjåhkå och trodde att det var en första liten förgreningen. Men det var hela jokken.

Vadpåsar behövde jag bara över Låvdakjåhkå, Luohttojåhkå (två grenar), Bálgatjåhkå (tre grenar) och Sähkokjåhkå. Jag räknade med åtminstone dubbelt så många vad och jag tror fortfarande att det finns så många vad normalt. Och jag tycker att de år med högt vattenstånd är några av ovanstående jokkar mycket besvärliga att vada genom, om det överhuvudtaget är möjligt.

Vädret var mycket bra. Första två dagarna sken solen. Sen var det lite molnigare, omkring Állgajávrre duggregnade det. Ingen storm, bara i övre Njoatsosvágge blåste det häftigt. Men det gör det alltid där berättade en yngre svensk guide senare i Kvikkjokk. Det finns fallvindar i dalens övre del. I nedre Njoatsosvágge vandrade jag genom solsken fastän allt omkring var grått och regnigt, en av de högre topparna skar tydligen molnen itu. På vandringens första två nätter var det sjärnklart så att det blev lite frost på morgonen. Sen var nätterna inte längre så kalla och dagarna inte mycket varmare än nätterna.

31/8 2014
Niak, Kantberget och Gavelberget, sett genom Sierggavágge 

1/9 2014
Västra Guohpervágge åt väster ...

... och Guohpervágge åt öster

1/9 2014
Násasvágge åt öster med Guohper i bakgrunden

2/9 2014
Alkavare kapell kom i synhåll

3/9 21014
Njoatsosvágge, sett vid nedstigningen från passet 

3/9 2014 Vássjábákte imponerade mig mycket

3/9 2014
Tältplats nedanför Njoatsosvágges vattenfall

4/9 2014
Luohttojåhkå, en av de få jokkar som jag måste vada

5/9 2014
Njoatsosvágge och Goabrek, sett från uppstigningen till Sähkok-passet (jag såg två dagar tillbaka)

6/9 2014
Tältplats vid Gasskagårsåjågåsj i höstfärger med vy över Boarek

7/9 2014
En vacker soluppgång över Stuor Dáhtá och en värdig slut av årets vandring