Kungsleden-två individer och sex ben

Hur iden kläcktes minns jag faktiskt inte, utan jag bara bestämde mig att det ska vi göra. Som delvis norrlänning och uppvuxen på landet finner jag ett stort lugn i att vistats i naturen och tillbringar ganska många timmar där/vecka, allt i sällskap av min hund.
Hunden förresten; en rottweilertik född i april -11. Lite larvig och definitivt ingen tuff och kaxig rottis, även om hon försöker låta så ibland.

Vi åkte med tåg upp till Abisko den 21 augusti och var framme i Nikkaluokta den 30. Blev en oförglömlig resa/vandring på många sätt.

Innan. Hur börjar jag planera för vandringen? Vars börjar jag? Det första jag konstaterade är hur många dagar jag kommer vara borta. Köpte boken "Att vandra Kungsleden" av Grundsten och även en karta över området (kartan skulle senare visa sig vara överflödig eftersom leden var mycket välmarkerad, men det är kul att kunna gå tillbaka och se vilken sträcka som egentligen gåtts. Sen var det skönt att ha den för att se hur långt vi hade kvar/hur långt vi gått) och räknade med att det skulle ta sju dagar från Abisko till Nikka. Plus två dagar för eventuella oförutsedda händelser. Så jag köpte torrfoder till migsjälv, hittade ett finfint erbjudande på någon sida som jag nappade på. Frukost, middag och efterrätter till ett ganska bra pris. Som vegetarian var det inte helt lätt att hitta middagar utan kött, men det jag hittade var billigare än de med kött. Efterrätterna var mer ett kaloritillskott än ett gott-tillskott. Det största bekymret för min del var hur jag skulle lyckas få i mig de kalorier jag behöver, hade räknat på ca 3000/dag och fick komplettera med mycket nötter, barer, kex, torkad frukt.

Att börja vandra. Att gå är jag van vid. Går ibland 1,5 mil med hunden spritt över en dag, men att göra det i en stöt hade jag ännu inte gjort. Så jag tog med mig hunden till Eksjö för att gå Höglandsleden till Bruzaholm. Gick kalasbra och vi hade jättetrevligt. Tills vi irrade in oss i en fårhage med elstängsel. När jag skulle lotsa vovven ut fick hon en jättestöt i nosen. Hon tjöt, tittade anklagande på mig och stack. Två timmar, telefonsamtal till polisen och många tårar senare hittade jag och min pappa henne sittande på vägen som vi redan hade gått. Hon hade då sprungit tillbaka ca 3 km. Ännu mer tårar, eftersom jag var övertygad om att jag aldrig mer skulle se henne...

Klövjeväska och hund. Av olika anledningar kom jag igång med klövjeväskaträningen mycket sent. Klövjeväska är f.ö. den väska hunden har, som en ryggsäck. Som mest bar hon ca två kilo under träning och jag räknade på att hon skulle få bära sex kilo (en vuxen hund ska kunna bära ca 1/3 av sin vikt, på min tös skulle det bli nästan 13 kg). Men vi kämpade på. Vad gäller träning på att bära ryggsäck för mig, blev det ingen alls. Jag hade turen att bo nära Bodafors där Outnorth varje år har en friluftsmässa med många olika försäljare. Så jag åkte dit och botaniserade bland ryggsäckar. Fastnade för en Fjällräven Kajka 85, herrmodellen eftersom dam inte finns i det literantalet. Stod mellan den och en Bergans 100, men jag tyckte att topplockslösningen på Kajkan var riktigt smart (det går att ta lös och hänga över bröstkorgen).

Övriga inköp gjorde jag löpande. Hade gentligen det mesta, men eftersom jag hade planen på att tälta hela vägen och ta med all mat, började jag samla på mig ganska många kilon. Hittade ett billigt och lätt tvåmannatält och hade tur att hitta andra saker jag behövde till bra priser. Har nog aldrig varit så aktiv och jämfört priser och kollat på alla friluftsbutiker jag kunde hitta. I slutet blev det lite pinsamt att gå till macken för att återigen hämta paket. Hämtade nog miste ett i veckan under en två måndaresperiod. Tillslut kände jag att jag var tvungen att förklara mig.. =P Tyvärr gjorde de många kilona att jag nästan paniskt fick köpa ny sovsäck och liggunderlag någon vecka innan avfärd, vilket inte blev så bra. Sovsäcken var på tok för kall...

Tågbiljetter. Jag funderade på att antingen köra upp eller att ta tåget. Fördelen med tåg är att jag kan sova, även om det inte blir många timmar. Fördelen med bil är friheten att kunna stanna längre om jag behöver. Men det blev tåget. Fast datum upp och ombokningsbar hem. Fick dessutom boka säte till hunden, fick betala för en ungdomsbiljett åt henne.

Så, off we go!

21/8. Lämnade Nässjö vid 9 på morgonen och hade med mig all packning, hunden och katterna och körde mot Kumla där min syster bor. Hon skulle ha mina katter under tiden jag var borta. Hon skjutsade oss sedan till stationen. I sthlm fick vi vänta två timmar innan nattåget till Narvik gick. Ombort på tåget var det fullt, utom i djurkupén. En av fördelarna med att resa med djur. Jag hade bokat plats med bord och där fick vi sitta ensamma. Vovven hade två säten och jag också.

22/8. Framme i Abisko vid 11.40 Kliver av tåget och går de 100 metrarna till vandrarhemmet där jag bokat rum. Ryggsäcken är tung och mina ljumskar värker. Vid detta lag börjar jag undra om jag ens kommer att orka hela vägen. Dessutom är jag båtsjuk (så som man blir när man varit på en båt några dagar), allt gungade och jag var skittrött. Hunden också. Vi sov några timmar och under kvällen gick vi och handlade och gick ner till Torne träsk. Lite orolig för att jag har för lite kläder med mig.

23/8. Abisko-ca Abiskojaure. Gick upp vid 7 och kom iväg strax innan 9. Ryggsäcken var om möjligt ännu tyngre än under gårdagen och jag började tvivla riktigt starkt. Vad fan har jag gjort? Jag kommer inte orka! Dom kommer att få hämta oss med helikopter. Men vi knatade på och efter ett tag gick det riktigt bra. Kilometrarna försvann under våra fötter. Lyckades även med bedriften att ramla av en spång. Tack och lov var den bara 20 cm ovanför marken, men det tog mig säkert fem minuter att komma upp eftersom jag vägrade ta av mig ryggsäcken. Tur ingen såg mig =) Vid fyra var vi framme vid Abiskojaure. Eftersom etappen under morgondagen skulle bli närmare 20 km bestämde jag mig för att vi vandrar vidare. Vilket vi gjorde. Och det var även nu vovvens bristfälliga träning visade sig. Hon var jättetrött och ville inte alls gå vidare. Så jag tog även henne packning. Med mina redan 25 kg och sedan hennes 5 kilo kände jag mig ännu mer som ett skepp. Axlarna var inga problem, men höfterna brände. Efter två timmar stannade vi precis ovanför trädgränsen i skuggan av berget Giron och slog upp tältet. Att få av sig ryggsäcken var en befrielse och jag kände mig verkligt viktlös. Klockan var ca sex och solen gick på sista versen. Helt fantastisk känsla att sitta, bara hunden och jag, helt ensamma och spana ut över landskapet. Kände även ett sting av rädlsa inför natten; tänk om något händer? Somnade som en stock vid 21, vaknade ofta på natten av kylan. Även vovven frös, trots sitt täcke.

24/8. Ca Abiskojaure-Alesjaure. Vaknade tidigt av att jag frös, men lyckades somna om och vaknade så igen när klockan var 7. Frukost inmundigades och vi kom iväg strax innan nio igen. Innan dess lyckades Messi (som hunden heter) skälla ut en stackars tysk som kom vandrande från Abiskojaure. Han tittade nervöst på hunden och pinnade snabbt vidare. Jobbig sträcka där naturen såg likadan ut mest hela tiden. Sten och sten och sten. Någon tacksam spång emellanåt. Dessa var helt underbara att gå på, man kunde skida fram och behövde alltså inte ens lyfta på fötterna =P Jag fick syn på stugorna i Alesjaure mycket tidigt p.g.a. sjön som finns där. Äntligen! löd min tanke. Men det skulle dröja många timmar innan vi var framme. Vid 12 började hunden bli trött, så det var bara att hänga på sig hennes väskor igen. Pust! Vi stannade för lunch och tack och lov var hunden så pass pigg att hon kunde bära själv sen. Med stugorna i sikte kändes vägen oändligt lång. Plötsligt fick jag syn på en skylt "Alesjaure 3 km". Snart är vi där, snart är vi där, snart så, alldeles strax... Gick och gick och tänkte att nu är det inte långt kvar. Så kom nästa skylt "Alesjaure 1,5 km". Va!? Har vi bara gått 1,5 km?? Och det hade nog tagit oss nästan en timme kändes det som... Nåja, vi kom fram tillslut och blev utskällda av en lapphundstik som inte alls såg snäll ut, mest arg. Det var även i Alesjaure jag fick höra om den ökända magsjukan som härjade längs leden. Den kom tydligen söderifrån och p.g.a. detta var bastun stängd. Efter varning om frost under natten lånade jag två filtar från hundrummet och bäddade in Mess i den ena och mig själv i den andra. Gick och la mig 19.30, helt förbi.

25/8. Alesjaure-Tjäktja. Vaknade mitt i natten av att jag behövde gå på toa. Yrvaken, mörkt och stenigt, utan glasögon och lampa och med hunden dragandes i kopplet är det ett under att jag inte slog ihjäl mig. återigen av att jag frös. Inget vidare. Hunden sov dock som en stock och hade inte rört sig mycket under natten, hon hade fortfarande benen i filten. Kom iväg strax innan tio och såg fram emot en kort sträcka. Kroppen hade dock börjat värka rejält; höfterna bränner, ena foten som jag stukat rejält två gånger bara några veckor innan, knät på samma ben som den onda foten, ömma axlar, men ryggen var i övrigt helt i sin ordning. Blev på slutet omgången av två tyskar (jag stod och pratade med en man som varit ute med sin samojed i sex veckor och som skulle upp till treriksröset) som jag sedan såg hela vägen sista biten. Leden gick uppför hela sista biten. För att komma till stugan var man tvungen att göra en stor U-sväng, alltså gå upp till toppen, gå över en hängbro och sedan gå tillbaka en bit för att komma till stugan. Jag såg tyskarna högst upp strax innan bron och tänkte att "aldrig att jag går upp dit, jag ska gena över vattnet". Vilket jag gjorde. Stenigt, men inte mycket vatten så det var inga problem. Jag satte mig utanför stugan och pustade ut. Runt hörnet kom dom två tyskarna och minerna när dom såg mig redan sittande där var obeskrivliga. "Men hur kunde du komma hit innan oss? När gick du om oss?" Jag bestämde mig för att bo i rum eftersom det blåste och var stenigt och svårt med tältplatser. Bra val. Eldade i kaminen för full och bara njöt av värmen. Även här gjorde sig magsjukan påmind hos mina medvandrare. Under kvällen fick jag sällskap i rummet av två galna australiensare/norsk som hade SPRUNGIT från Nikka tidigare under dagen och som skulle fortsätta till Abisko dagen efter. Helt tokiga.

26/8. Tjäktja-Sälka. Kom iväg vid 9.40. Regn och båst och min hund ville inte alls gå ut. Tjurig och sur blängde på hon på mig och undrade varför jag tog henne ur den varma stugan för att gå i regnet. Gick ikapp samma tysk som Mess skällt på några dagar tidigare vid Tjäktjapasset, som för övrigt var en baggis, och vi följdes sedan åt resten av vägen. Trevlig med sällskap, även om jag annars går och pratar med mig själv eller hunden.. =P Kom fram till Sälka vid 13.45 och bokade plats i hundrummet som var en halv stuga med eget kök och nio sängar. Hur trevlig som helst. Vägg i vägg bodde ett äldre engelskt par där frun var magsjuk och därför satt dom isolerade. Fick besök av tysken och senare under eftermiddagen trillade även de två andra tyskarna in, som jag träffade i Tjäktja. Jag unnade mig en öl som smakade riktigt gott i stugvärmen. Kvällen spenderades i bastun och med två snabba dopp i en jokk. Älskar stämningen i stugan. Lugn och ro, ingen stress. Bara vara här och nu. Imorgon finns inte. Helt underbart.

27/8. Sälka-Singi. Vaknade vid sju. Kallt och mörkt i stugan. Utanför hade den första snön fallit och jag gick ut för att hugga mer ved. Gick och hämtade vatten för att diska och kokade kaffe på kaminen. Livet är underbart. Kunde stanna här för alltid. Tyskarna trillade in för lite frukost och sedan begav vi oss iväg i samlad trupp. Jag och Micha som den ena hette, Frank och Jürgen gick lite för sig själva. Vi kom fram till Singi under eftermiddagen och jag som hade fått smak på värmen och inomhusboendet, bokade återigen hundrummet, som även denna gång var ett helt rum med eget kök. Hade ett skrattanfall pga namnet på den tyska motvarigheten till Djungelolja; anti-brumm. Under kvällen klarnade det upp och himlen bjöd på ett rikt skådespel av färger. Fanns till och med spekulationer kring ett eventuellt norrsken under kvällen, vilket aldrig blev dock. Alla tre tyskar bestämde sig för att sova inomhus så vi bodde alla fyra i hundrummet. Riktigt trevligt.

28/8. Singi. Morgonen var klarblå, luften hög och jag var inte alls sugen på att vandra vidare. Jag ville verkligen bara stanna i nuet och uppleva dagen. Jag och Micha bestämde oss för att stanna en dag extra i Singi för att uppleva naturen, utan stor och tung ryggsäck. Vi bestämde oss för att gå upp på Unna Jierttás topp. Såg ut som en lite kulle från stugan. Men som Hammarskjöld sa "..det är först när du är på toppen som du kan säga hur högt ett berg är." Stånkande tog vi oss upp på toppen (skyllde flåsandet på den tunna luften eftersom vi var så högt över havet *host host*). Och tyvärr hade dimman hunnit lägga sig, så någon utsikt hade vi inte alls. Resten av dagen gjorde vi så lite som möjligt. Dusch i en jokk, där vi kom på den eminenta iden att ta med en hink med varmt vatten som ändå stod på kaminen och kokade. Och det blev en betydligt trevligare upplevelse att iaf kunna skölja av sig med ljummet vatten. En snabb titt i det andra kökets förråd resulterade i en burk med fruktcoctail och en påse med valnötspasta. Mycket gott. Under kvällen fick vi sällskap av både tre svenskar och några irländare. Alltid trevlit att få sitta och prata med andra människor.

29/8. Singi-Kebnekaise fjällstation. Regn och blåst utanför fönstret gjorde det mycket motigt att komma iväg och vägen var både lerig och stenig och backig. Trötta, blöta och less såg vi fram emot att få sova inomhus. Väl framme visade det sig att hundrummen var slut, fanns inte plats. Någon konferens hade gjort att man bokat in människor utan hundar, i rummen avsedda för människor med hundar. "Ni skulle ha förbokat" fick jag till svar när jag påtalade detta. Hur enkelt det nu är när man går från Abisko, utan aning om vad som kan försena vandringen och utan möjlighet att meddela detta. Skitsur och mycket irriterad hittade vi en plats att slå upp tälten på. I.o.m. detta svor jag även att aldrig mer komma tillbaka till just denna fjällstation. Otrevliga människor och en helt annan mentalitet än i tidigare stugor. Inget vatten i hinkarna och folk som sprang runt och försökte se ut som rustika, erfarna fjällvandrare. Fanns säkert en och annan, men mestadelen av folket kom från staden. Det gick till och med att köpa champagne i receptionen. Nä, första och sista gången. Jag gick säkert och muttrade i en timme. Nåja, bastun på kvällen lättade på humöret, men jag saknade enkelheten från Singi. Vedhuggning och värme från kaminen, brinnande stearinljus. Inga tråkiga elelement och lysrör i taken.

30/8. Kebnekaise fjällstation-Nikkaluokta. Vi kom iväg sent och bestämde oss för att ta båten över sjön, för att spara lite energi. Jag hade inte så ont i fötterna, men Micha kunde nästan inte gå. Till båtplatsen kom vi 15.20 och båten gick 14.45. Så det var bara att vänta till sista båten i nästan tre timmar. Den trevliga samekillen underhöll oss på båten när vi for iväg. Väl framme gick han in i en liten stuga, kanske 2*1,5 meter med en säng och öppnade en lucka. Han tog betalt och stängde både lucka och dörr om sig. Vad gör han där inne? Sover tills imorgon? Sista biten från båtbryggan till Nikkaluokta gick snabbt. Med knappt en enda sten gick vi dom 5,6 kilometrarna på drygt en timme. Bitvis sprang vi. I Nikka hade jag bokat en stuga och det var skönt att äntligen vara framme. Samtidigt som det nu var över. Vandringen var slut och imorgon skulle vi åka hem igen. Värkligheten kallar.

Efter. Jag. Ser ofta tillbaka på och saknar tiden längs leden. Även om det bara var några få dagar, så har det varit omvälvande på många sätt. Enkelheten i stugorna som på något sätt lämnar plats för det som egentligen spelar roll; livet. Inte sakerna vi fyller livet med, utan livet självt. Att leva. Och ekorrhjulet många av oss befinner oss i. Tiden vi spenderar ifrån det som är viktigt. Jobbet är inte viktigt, inte för mig iaf. Jobbet är bara ett sätt för mig att kunna leva. Men kan jag leva när jag spenderar så stor del av mina timmar på jobbet? Jag tycker inte det. Jag kan definitivt tänka mig att "gå ner" i levnadsstandard för att kunna leva det liv jag vill leva och därmed få mer kvalitet på livet. Finns måga saker jag inte behöver, som är kostsamma, som jag lätt klarar mig utan. Som någon klok uttryckte det; "Vi köper saker vi inte behöver, med pengar vi inte har, för att imponera på människor vi inte gillar." Som sagt, enkelheten och känslan av att vara nära naturen lockar enormt mycket just nu och har väl egentligen alltid gjort det. Och att jag faktiskt klarar mer än jag tror. Mina tankar i början av vandringen där jag starkt tvivlade på att det skulle gå. Men det gjorde det. Att sätta en fot framför den andra kan jag och så länge jag fortsätter att göra det så kommer jag framåt. Plötsligt har jag gått 15 km. Och smärtan. Trots att det stundtals gjorde riktigt ont, är det inte den jag kommer ihåg när jag ser tillbaka. Inte regnet heller. Eller kylan. Utan allt det andra som var bra. Och en bättre kamera. Den jag hade var jag hyfsat nöjd med, men eftersom det är viktigt för mig investerade jag i en ny.

Hunden. Från att ha varit lite larvig och inte riktigt vågat sig på saker, tycker jag att hon blivit modigare. Att traska på en spång 1,5 meter ovanför marken och gå över nätbroar 10 meter ovanför vatten var inga problem. Hon lufsade på, stannade och kikade när jag i vild panik bakom henne försökte skynda på så vi kom över någon gång. Att våga prova nya saker och att ta för sig har hon även börjat göra. Saker som innan vandringen var otänkbara, gör hon nu helt utan att jag ens begär det av henne. Riktigt häftigt! Hon "höll" dessutom bättre än jag trott. Hade med mig skor till henne, utifall någon av tassarna skulle bli trasig, men där var det inga problem. Täckena (ett regn och ett varmt i fleece) var välkomna och välanvända.

Utrustning och annat. Tältet jag hittade för en billig penning var lätt värt sitt pris. Fungerade mycket tillfredsställande, även om jag saknade en absid, blev ganska trångt i tältet. Sovsäcken var som sagt åt skogen för kall, så även liggunderlaget. Maten var jättebra. Smidigt och gott. Kompletterade med torkade sojastrimlor som bara var att blanda i påsen när jag hällde på vattnet. Ett lätt och smidigt proteintillskott. Skorna var jag hyfsat nöjd med, är dock inte så förtjust i GoreTex, tycker inte alls att det håller tätt. Men med gelsulor i hade jag inte ont i fötterna, annat än av skoskav. Ryggsäcken. Riktigt nöjd. Dock passade inte regnskyddet iom att jag hade saker i sidofickorna, så jag kontaktade Fjällräven när jag kom hem och fick ett nytt skickat till mig. Tack =) Stavarna var smidiga att ha. Med hund som sliter och drar ibland, var det lätt att tappa balansen och då var stavarna en ovärdelig hjälp.

Går just nu och planerar för framtiden, där jag inte kommer att vilja spendera mer än max sex timmar/dag på jobbet. Det finns så många andra saker som är viktigare att göra. Och nästa sommars vandring såklart. Lite inne på att fortsätta längs Kungsleden, från Nikkaluokta och söderut. Och naturligtvis kommer jag att hoppa över Kebnekaise, eller iallafall hålla mig så lång därifrån som möjligt.