Kebnekaise 2008 (Del 4: Nikkaluokta-Kittelbäcken)

Inom en snar framtid skulle båten avgå. Gå av höll ryggen på att göra, ovan som man var vid fullastad ryggsäck. Det var bara att bryta ihop och komma igen.

Björn satte av i ett furiöst tempo, något som med facit i hand var nödvändigt med tanke på rådande  tidsmässiga omständigheter. Molnen tycktes bara leta sig längre ned mot marken, och humöret var inte längre på topp.

Efter intensiv vandring nådde vi fram till en bro, och fick reda på att vi hade dryga 3 kilometer kvar att vandra. Frågan var om vi verkligen skulle hinna...

Kuperingen var inte precis i närheten vad som väntade, men att vandra över små kullar var jobbigare än åtminstone jag hade förväntat mig. Min erfarenhet av tunga ryggsäckar bestod av att gå någon enstaka kilometer mellan bussen och tävlingsplatserna under O-ringen. Men det var bara att härda ut, snart borde det väl ändå klarna upp?

Vi tågade på i samma takt som tidigare, och efter en inte alltför lång tid kunde vi skåda Ladtjojaure med tillhörande båtar och Lap Dånalds.

Vårt hårda tempo hade gett resultat: vi hade 20 minuter på oss innan båten skulle avgå. Efter att ha kommit till insikt om att kolsyrade drycker kanske inte är det lämpligaste att ha i en ryggsäck studerade vi det lokala kulturella utbudet innan vi gav oss av. Dock inga renburgare denna gång.

Båten avgick, och efter ett trettiotal minuter fyllda med oväsen nådde vi nästa anhalt. Nu återstod det 8.2 kilometer till Kebnekaise Fjällstation. Magen började kurra, och dessa kilometer kom att bli resans mest besvärliga...

Denna gång var det Axels tur att skena på i rasande fart. Jag och Björn travade på bäst vi kunde, men det dröjde dryga halvmilen innan vi fann Axel sittande på sidan av stigen, helt oberörd av strapatsen. Nu började tålamodet tryta liksom energidepåerna. Ingen mat sedan frukost och klockan började närma sig 15.00. Vi beslutade oss för att rasta vid fjällstationen, inte en sekund för tidigt.

Innan dess passerade vi ytterligare en hängbro, denna gång över Darfaljohka. Fortfarande återstod några ytterst krävande kilometer innan vi skulle anlända till civilisationens sista utpost - Kebnekaise Fjällstation. Något höll på att hända med vädret, det stod klart. Prognosen vi läste i Nikkaluokta tycktes ha ändrats; för nu kunde man nästan skymta någonting uppe bland molnen. Frågan var om det var mörkare moln eller fjälltoppar.

Fortfarande hängde regnet i luften utan att komma ned. Skulle det blåsa upp till storm eller skulle det klarna upp? Detta återstod att se. Först var det dags för välbehövligt intag av mat samt omplåstring av mina tår som börjat skava.

Ännu ingen fara på taket med tårna dock. Allt de behövde var lite skavsårsplåster. Bristen på energi var nu ytterst påtaglig, men efter enorm möda hade vi i alla fall lagat och ätit maten. Dagens delikatess bestod av gulaschsoppa blandad med (1-(sinx)^2), även kallat couscous. Rekommenderas, smakade väl och höll magen i schack ett par timmar.

Dagens tänkta mål var Kittelsjön, men det tyddes allt mer tveksamt om vi skulle kunna övernatta där. Molnen låg fortfarande oroväckande tunga på strax under 1000 meters höjd.

Vi återupptog vår vandringsfärd mot högre höjder efter Västra leden.

Så småningom nådde vi ännu ett vattendrag som jag raskt skuttade över. Björn och Axel tog det lite lugnare och genomsökte området efter lämpliga passager. Efter många om och men fann de en sådan, trotsade de dånande vattenmassorna och tog sig över.

Vi vandrade vår väg mot mynningen av sänkan upp mot Kittelsjön. Plötsligt kunde vi på vår södra sida börja urskilja något synnerligen magnifikt uppe bland molnen: Skárttoaivi hade börjat torna upp sig. En fruktansvärt imponerande syn må jag säga. Jag fick en smärre chock av att se något dyka upp närmare kilometern ovanför molnens nedersta gräns.

Vår planerade destination såg måttligt inbjudande ut, men vi vandrade upp efter leden för att kolla hur pass illa det verkligen var.

Efter att ha konstaterat att dimman och molnen låg för täta för att på säkert sätt kunna övernatta vid Kittelsjön bestämde vi oss för att slå läger strax nedanför sänkan, ackompanjerade av Kittelbäckens mullrande vatten.

Närmare hundra "onödiga" höjdmeter. Nåväl, det kunde vara bra att få avsluta dagen på ett bättre sätt än den började. Och moder natur såg till att hjälpa oss. Molnen lättade alltmer, speciellt mot dalens södra sida, och tillslut kunde vi skåda Skárttoaivi i dess fulla prakt.

Dagen gick mot sitt slut, och vi intog ännu en gång föda. Visserligen var vi bara något mer än tre kilometer från fjällstationen, men vi kände ändå att vandringen hade börjat på riktigt. Nu skulle vi uppåt. Väldigt mycket uppåt.