Artiklar > Kaveldun - träskmarkernas snabbköp

Kaveldun - träskmarkernas snabbköp

Av: norpan_

Familj
Kaveldunsväxter
Typhaceae

Släkte
Typha
Det finns ca 15 arter kaveldun i vrlden och de förekommer i alla världsdelar utom Antarktis. I Sverige förekommer två arter.

Arter
Bredkaveldun
Typha latifolia
Smalkaveldun
Typha angustifolia

Beskrivning
Bredkaveldun. 1-2 m hög. Blad 8-25 mm breda, blågröna. Han och honkolvar ej åtskilda. Honkolv 8-20 cm lång, 2-3 cm tjock.
Smalkaveldun. 1-2 m hög. Blad 3-9 mm breda, rent gröna. Han och honkolv åtskilda 2-6 cm. Honkolv 8-20 cm lång, 1,5-2,5 cm tjock, kanelbrun.

Växtplats
Vanliga i grunda näringsrika vatten. Sjöar, diken, åar, torv och lertag. Bredkaveldun är allmännare än smalkaveldun. Båda förekommer upp till Hälsingland ungefär. Längst östkusten sträcker sig utbredningen ännu längre norrut framförallt när det gäller bredkaveldun.

Växtsätt
Kaveldunet är flerårigt och kan bilda stora täta bestånd. Förutom att kaveldun sprider mängder med frö via vinden så utökar den sig även vegetativt genom sitt rhizom (jordstam). Rhizomet sprider sig horisontellt i marken och bildar så småningom ett helt nätverk av jordstammar som skjuter nya skott varje år. I ett bestånd som härstammar från ett och samma frö är alla skotten genetiskt identiska och bildar en s.k. klon. Det kan med andra ord vara en enda stor växt som hänger samman genom sitt rhizom. Samtidigt som beståndet växer till sig och blir större varje år så dör även vissa delar bort.

Kännetecken
De flesta har nog lagt märke till denna växt och framförallt då de säregna blomställningarna. Blomställningen består av en övre kolv med bara hanblommor (hankolv) där pollen bildas och en undre kolv med bara honblommor (honkolv) där fröna bildas. Fröna på honkolven sitter tätt packade och kan innehålla över 100000 frön! Honkolven får sitt karakteristiska bruna utseende i början på juli som kan liknas vid en stor cigarr. På våren står det vanligtvis kvar många vinterståndare med uppspruckna kolvar viket gör det lättare att identifiera de gröna små skotten som tittar fram. Men som det alltid är med växter så gäller det att man är absolut säker på vad man tar. Den giftiga svärdsliljan (Iris pseudacorus) kan nämligen växa tillsammans med kaveldun och innan kolvarna utvecklats finns det en risk för förväxling, framförallt när plantorna är unga.

Ett fullvuxet kaveldunsblad som delas på mitten har i genomskärning en snittyta som liknar en nymåne. Ett fullvuxet blad av svärdsliljan har en snittyta som liknar ett tveeggat svärd. Rhizomet skiljer sig avsevärt åt arterna emellan. Kaveldunets rhizom är fingergrovt och ljusbrunt/brungult men vita rottrådar som sticker ut. Mest rottrådar växer det direkt under plantan längre ut på rhizomet växer de glesare. Det mjuka yttre skiktet kan lätt skalas av med fingrarna och innanför det finns en vit, trådig lite kladdig märg tjock som en penna ungefär. Svärdsliljans rhizom är hårt med många rottrådar och kan inte skalas på samma vis.

På plantor utan blomstjälk växer det upp mellan 3-5 blad på var sida om mitten av plantan. De yttersta bladen är kortare än de andra. Vid bladbasen syns det tydligt hur det ena bladet växer utanpå det andra. Bladen omsluter varandra så att det yttre bladet omsluter det blad som är innanför och så vidare. Därför är bladen mycket bredare vid bladbasen. På plantor med blomstjälk är bladen stjälkomfattande och de innersta bladen växer högst upp på blomstjälken.

Övrigt
Kaveldun kallas ibland för träskmarkernas snabbköp. Detta på grund av det stora användningsområde som kaveldunet har. En hektar växande kaveldun kan producera 25 ton rhizom eller 8 ton stärkelsemjöl.

Varning
Kaveldun kan förväxlas med den giftiga svärdsliljan (Iris pseudacorus). Dessa två kan växa tillsammans med varandra.

Användning

Föda
I juni innan blomstjälken vuxit till sin fulla höjd och han och honkolvarna fortfarande är späda är de omslutna av blad och syns inte, precis som på en majskolv. Då är det dags att bege sig ut i träsket och samla in dessa primörer. De äts antingen färska eller tillagade. Kokad är framförallt hankolven mycket välsmakande. På honkolven är det bara det yttre tunna skiktet man äter. I juni/juli frigör hankolvarna stora mängder pollen som vinden tar med sig. Man ser tydligt hur det ryker från kaveldunen. Vill man samla in pollen får man vara på sin vakt så att man gör det i rätt tid innan det förts bort med vinden. Pollenet kan blandas i deg, pannkakor eller annan mat. Pollenet samlas lätt in genom att trä en plastpåse över kolven, håll runt stjälken och öppningen på plastpåsen, böj ner stjälken och knäpp med fingret på hankolven så att pollenet hamnar i påsen. Har man ett öppet kärl böjer man ner stjälken och skakar av pollenet i kärlet. På ganska kort tid kan en ansenlig mängd pollen samlas in på detta vis. Sila pollenet genom en fin sil för att få bort skräp och eventuella skalbaggar (fuktbaggar). Bild 1.

Insamling av pollen

Bild1: Insamlinng av pollen.

Den unga späda blomstjälken i juni/juli kan ätas färska. Det är framförallt den del av stjälken som sträcker sig från honkolven och neråt en bit som används. Man finner mest ätlig stjälk på plantor där stjälk och kolvar fortfarande är helt omslutna av blad. Senare blir stjälken hård och går inte att äta. Smaken är mild och god.

Ett kaveldunsbestånd kan bestå av mer eller mindre kolvbärande exemplar. De utan blomstjälk och kolvar består bara av blad. Bladbasen på dessa plantor liknar purjolök när de yttre bladen skalats av och kan ätas färsk eller tillagad. Skär av plantan så långt ner det går och skala av några lager med blad tills den vita bladbasen syns. De nedersta 10-15 centimetrarna smakar milt och gott.

Vid basen av en planta där växten ovanjord och jordstammen möts finns en liten knöl av märg som kan ätas. Drar man upp en planta, så man får med hela basen, och klyver den med kniven ända ner till jordstammen ser man tydligt den lilla knölen som är ett par centimeter stor. Man skär enklast ut knölen med en kniv. Den kan ätas färsk eller tillagad och smakar ungefär som märgen i jordstammen. Bild 2.

Bild2: En planta kluven ända ner till jordstammen. Man ser tydligt den ovala ätliga knölen.

Märgen i jordstammen kan användas som föda året runt antingen färsk eller tillagad. För att få upp jordstammen väljer man ett ställe där det är lätt och köra ner händerna i dyn. Man tar tag nere vid basen på en planta och gungar försiktigt upp och ner så den lossnar lite. Dra man för hårt kan plantan gå av. Håll kvar ena handen runt plantan och kör ner andra handen i dyn tills du når botten på plantan. Känn efter var jordstammen sticker ut och greppa tag i den och dra försiktigt och gunga loss den. Eftersom plantorna ovan jord är i kontakt med varandra via rhizomet ser man ibland hur nästa planta som jordstammen sitter fast i rör sig. Då kan man även gräva och dra från den plantan så får man lättare upp hela jordstammen. Eftersom det ofta utgår två eller fler jordstammar från en planta kan man ibland dra upp en enda lång jordstam med flera plantor på. Bild 3.

Bild3: Flera långa jordstammar. Man ser tydligt var plantorna växt upp (här avkapade). Man ser även flera skott på väg att växa upp.

För att komma åt märgen måste det yttre svampiga cellagret först skalas av. Det gör man lättast med fingrarna. Märgen innehåller långa fibrer och är kladdig och lite hal om man mosar den mellan fingrarna. Ska man äta den färsk är det bra och dela upp den i små bitar och skölja ner den med vatten. Mosad märg som formas till tunna kakor kan gräddas på ett stormkök eller en varm sten. Oskalad jordstam kan bakas i glöden tills den ser bränd ut. Låt den svalna och skala av det yttre brända skiktet och ät märgen. Bild 4 och Bild 5.

 

Bild4: Den innersta cirkeln är den ätliga märgen. Det utanför skalar man bort.

Bild5: Skalad jordstam. Märgen är strängen i mitten.

Ett stärkelserikt mjöl kan utvinnas ur märgen. Samla in en rejäl mängd jordstammar och skölj dem rena. Skala av det yttre cellagret. Ta en ren hink eller liknande och fyll till två tredjedelar med rent vatten. Ta en bit märg och sänk ner i vattnet. Krama ur all stärkelsen i vattnet med händerna och lägg de återstående fibrerna åt sidan. När all märg är urkramad låter man hinken stå halvtimme så stärkelsen kan sjunka till botten. Fibrer som flyter upp till ytan tar man bort. När all stärkelsen sjunkit till botten häller man försiktigt av så mycket vatten det går utan att stärkelsen följer med. Upprepar man processen med att hälla på nytt rent vatten, röra om och låta stärkelsen sjunka till botten får man ett renare mjöl. Skall mjölet inte användas direkt måste det torkas. Efter att man hällt av så mycket vatten det går häller man ut resterande vatten och stärkelse i en braspanna eller liknande. För att det ska torka snabbare ställer man braspannan i solen eller i ugnen på ca 50 grader med ugnsluckan på glänt. Stärkelsen har stort användningsområde och kan blandas med bär eller frukt och formas till kakor som man gräddar. Bild 6.

Bild6: Märg från skalade jordstammar.

På sensommaren, hösten har växten förberett nästa års generation av plantor genom att bilda vita skott på rhizomet. Skotten sitter där hela vintern och skjuter upp till nya plantor i maj. Skotten är goda och äts med fördel färska. Bryt av skottet och skala av de yttre tunna bladen och ät. Torkade skott smakar lite salt. Skotten kan fortfarande ätas när de vuxit upp ur marken och är gröna. När skotten är en halvmeter höga är det dags att samla "Kosacksparris". Namnet har de fått för att Ryssarna vid floden Don tycker så mycket om skotten. Greppar man tag i de innersta bladen på skottet och drar uppåt brukar den späda inre delen av skottet lossna från jordstammen så man kan dra ut den. Man brukar dock få ut en lite längre ätlig del om man skalar bort ett blad åt gången tills den vita, späda inre delen blottläggs. Den kan vara upp till 20 cm lång och har en god mild smak både som färsk och kokad. Bild 7.

Bild7: Ett skott på jordstammen.

De äkta rötterna är upp till ett par millimeter tjocka och sitter som spaghettiliknande trådar på jordstammen. De kan ätas färska eller tillagade.

Redskap
En rak och torr blomstjälk kan användas som handdrill för att göra upp eld med. När stjälkarna vissnat på hösten kan man börja leta efter lämpliga handdrillar. Stjälkarna står kvar i många månader och inväntar det optimala väderförhållandet då den kan sprida sina frön. Detta sker vid torrt och fint väder. Då spricker kolvarna upp och fröna sprids med vinden. Det går därför att hitta bra material till handdrillen hela vintern och våren. Den del av blomstjälken som är synlig (mellan det översta bladet och kolven) är torrast. Hur lång denna del av stjälken är varierar mellan plantorna. Där bladen omsluter stjälken är det oftast så fuktigt att det inte fungera att drilla fram en glöd. Då får man torka stjälken innan användning. Stjälken smalnar av uppåt och det är den tjocka delen man placerar i plattan där glöden ska drillas fram. Som platta kan exempelvis vide, al eller hassel användas. Man roterar stjälken mellan händerna och av friktionen som uppstår bildas ett träpulver som glöder.

Av bladen kan man tvinna rep. Kaveldun är lätt och hantera och är därför ett utmärkt naturmaterial för nybörjare att tvinna rep av. Skörda bladen från det att de är fullvuxna, som i södra Sverige är i början på juli, fram tills de börjar vissna. För att bladen inte ska gå sönder när man tvinnar rep måste de först torkas och därefter blötläggas innan de används. Lägg dem i vatten en halvtimme innan användning. Ett annat sätt är och lägga bladen i en sopsäck tillsammans med några liter vatten. Blås upp säcken och knyt för öppningen och lägg den i solen en timme så blir bladen mjuka. Det funkar bäst att tvinna rep om bladen är halvfuktiga och inte plaskvåta. Bladen är lätta att dra isär på längden om man vill göra ett tunnare rep. Repen blir inte jätte starka men fungerar bra till ändamål där inte styrka och slitage är största prioritet. Framåt sensommaren och hösten går det att hitta blad som kan användas direkt utan någon behandling. Man kan behöva fukta dem lite innan användning. De är de yttersta korta bladen med gulbrun färg som fungerar. Ofta är bladen fuktiga och lite sladdriga. Blad som är gröna eller gråa fungerar inte. Med lite träning känner man att det är rätt material när man tvinnar bladen. Topparna på bladen kan vara lite sköra så de kan man ta bort. Bild 8.

Bild8: Rep tvinnat av kaveldunsblad.

Fibrerna i jordstammens märg kan tvinnas till rep. Man kramar ur märgen i vatten precis som när man utvinner stärkelse. Försök undvik att knyckla ihop fibrerna för mycket när de kramas ur. Låt fibrerna torka och gnugga dem mellan handflatorna innan de används så blir de mjukare. Rep tvinnade av jordstammens fibrer blir starkare än de gjorda av bladen.

På vintern när man ser de fluffiga kolvarna släppa ut sina frön blir man nästan sugen på att tända en brasa. Det torra dunet från den mogna honkolven är nämligen en utmärkt eldstartare. En fluffig hög med torrt dun tar lätt fyr av en gnista från ett modernt eldstål (jukkastickan). Dunet brinner ganska fort så man får vara beredd med tändved innan det slocknar. Är det solsken kan man använda en lins för att få fyr på det om man inte har något annat. Att få fyr på dunet med enbart en glöd är svårt. Det är också svårare att få fyr på med de gamla eldstålen som slås mot en flinta. Gnistorna är mycket svagare än de från ett modernt eldstål. Kokar man dunet tillsammans med en del vatten och en del aska i ca 2 timmar och sedan låter det torka så fungerar det som fnöske. Ta en liten tuss av det kokta dunet och lägg ovanpå flintan och slå med eldstålet tills dunet börjar glöda. Det glödande dunet måste läggas i en eldboll för att det ska ta fyr. En enklare metod är att kola dunet. Packa ihop dunet till en boll och lägg i en plåtburk. Sätt på ett lock med ett litet hål i och ställ burken i elden en stund. Ta ut burken och låt den svalna. Dunet är nu svart (kolat) och kan användas som fnöske.

Användning i Sverige
Dunet från honkolvarna användes förr som stoppning i kuddar, sängkläder, dynor och bolster. Dunet blandades helst med vanligt fågeldun så att det inte klumpade sig. Det blev hållbarast om man tog dunet på senhösten eller vintern. Dunet användes även som ljusvekar. Man har även försökt använda det till spånad men då bör det blandas med åtminstone lika mycket bomull.

Tunnbindare använde torkade kaveldunsblad mellan fogarna för att få kärlen vattentäta. Av bladen kunde mattor och liknande flätas eller bindas. Bladen användes som boskapsfoder vid foderbrist och som band runt sädeskärvar. Nyman, C. F. (1867) skriver följande. "Rotstocken lärer kunna användas såsom nödbrödsämne". Krutläskare är ett av många namn på kaveldun som användes förr. Detta eftersom den liknar en läskstång som används för att rengöra loppen på eldvapen med. Några andra namn som använts är bred- och smalkabben, kasdun, dunstockar och dunmänner.

Ursprungsbefolkningar

Indianer i Nord Amerika och Canada
Meswaki och Menomini indianer använde jordstammen som ett drev för att täta sina kanoter. De och Potawatomi indianerna tillverkade tjocka vind och vattentäta mattor av bladen som de täckte sina bostäder med. Menomini lade undan mattorna på sommaren men tog fram dem för att täcka sina vinterbostäder. För att sy ihop mattorna användes bl.a. tråd tillverkad av brännässlor. Potawatomi tillverkade mjuka mattor av dunet från de mogna honkolvarna. Mattorna användes till att lägga spädbarn på.

Chehalis indianer i Washington bakade jordstammen och inner stjälkarna i aska innan de åts. Jordstammen åts även färsk av vissa grupper som t.ex. nedre Chinook indianer. Många grupper använde stjälken för att tillverka mattor av. Mattor användes som madrasser och mindre varianter som knämattor i kanoter. Regncaper och packsäckar tillverkades också av bladen.

Rhizomet rostades eller tillagades i kokgrop av nedre Lilloet, Nlaka`pamux och Okanagan-Colville indianer i British Colombia. Även bladbasen skalades och åts, speciellt av barnen. Vissa Chipewyan grupper grävde upp rhizomet på våren och åt färskt eller rostade det på glöden. De södra Chipewyan grupperna torkade och malde ibland rhizomet till ett mjöl. Av mjölet tillagade man gröt. Skogs Cree i öst centrala Saskatchewan åt den färska bladbasen, unga skott och det skalade rhizomet. De torkade även rhizomet över elden och förvarade det till vintern. Ojibwa indianer i Ontario åt de gröna blomkolvarna och använde pollenet som mjöl. Mattor av kaveldunsblad var viktiga för preparation av mat i många områden. Unga innerstjälkar åts och rhizom skalades och rostades av Cree och Métis indianer. Métis torkade och malde rhizomet till mjöl.

Kaveldunsblad var ett av de viktigaste materialen för tillverkning av mattor bland grupper av Salish indianer men användes även av andra grupper i provinsen. De flesta grupper insamlade bladen på sensommaren och kapade dem till lika längder och torkade dem i solen. Kaveldunsmattor kunde vara två gånger två meter stora. Många grupper i British Colombia använde kaveldunsmattor som väggar och tak i sommarbostäderna och som isolering i väggarna på vinterbostäderna. Kaveldunsmattor användes i kanoter, att sitta på, torka bär på, täcka dörrar och fönster med och som sadelfilt och madrasser. Flera grupper i British Colombia tillverkade rep, korgar, väskor, hattar och caper av kaveldunsblad. Nedre Stla´atl´imx gjorde starka 4, 6 och 8 kardels rep genom att fläta bladen med bark från rötterna på röd ceder (Thuja plicata). Squamish och andra kust Salish grupper gjorde ett starkt fint rep genom att dra av den tunna kanten från den vitaktiga breda bladbasen med naglarna, torka dem och tvinna dem till ett rep på låret. Kwakwaka´wakw indianer blandade aska från brända kaveldunsmattor med vatten och torkad sillrom. Blandningen användes som en färg för att måla insidan av kanoter samtidigt som det gjorde dem mer väderbeständiga. Salish grupper använde dunet som stoppning i kuddar. Flera grupper i British Colombia använde dunet som förband på skador och som blöjor åt barnen. Barnets urin fick dunet att formas till en absorberande boll som var lätt att ta bort från vaggan. Saanich indianer spann ibland dunet tillsammans med hundull till filtar.

Okanagan, Nlaka´pamux, och nedre Stl´atl´imx indianer i British Colombia grävde upp rhizomet tidigt på våren. De ansåg det vara ett av de mest delikata på våren. Rhizomet tillagades i kokgrop. Nedre Stl´atl´imx lade rhizomet på glöden tills det yttre skiktet var bortbränt, sedan skalade de av det som satt kvar och åt märgen. Carrier indianer skalade den vita stjälkbasen och bladbasen och åt färsk. Färsk stjälkbas och unga skott åts av skogs Cree indianerna. De skalade även jordstammen och åt den färsk eller torkade den för senare bruk.

Indianer i New England skördade kaveldunsstjälkarna på sensommaren. Alla bladen skalades av stjälkarna och de torkades i solen. Man tillverkade mattor av stjälkarna som användes att täcka bostaden med. Ankbulvaner tillverkades av kaveldunsbladen. Bulvanerna användes vid jakt och placerades ut för att locka till sig fåglar som sedan sköts.

Cattail eaters eller på svenska kaveldunsätarna kallas en grupp nordliga Paiutes indianer i Nevada. På våren när kaveldunsskotten började skjuta ovanför vattenytan gick Paiute kvinnorna ut i det kalla vattnet och drog upp skotten. Skotten skalades och det vita inre åts. Kaveldunspollen samlades in och bakades till ett av de få bröd som Paiuterna gjorde. Färska kaveldunsblad lades över glöden. Pollenet blandades med lite vatten och formades till kakor som lades på bladen. Ett andra lager med blad och glöd lades ovanpå så att kakorna bakades från bägge håll. De mogna honkolvarnas frödun lades på marken och lite vatten duschades över. Med en pinne i varje hand fördes fröna över till elden, där dunet brann upp långsamt, och de rostade fröna föll ner i askan. När fröna sållats från askan lagade man en näringsrik välling på det. Rhizomet bakades i glöden och åts. Bladen flätades, tvinnades och vävdes. Mattor av bladen användes som sängmaterial och filtar. Man klädde förvaringsgropar och rostningsgropar med bladen. Rep tvinnade av bladen användes för att binda ihop båtar gjorda av säv (Scirpus acutus). Man samlade in plantor med de längsta bladen och använde de blad som inte hade brutits av vinterstormarna. Bladen blötlades ordentligt innan man gjorde repet till båten. Man tog två små knippen blad och överlappade ändarna och tvinna ihop bladen åt ett håll. Det blev med andra ord inget tvåkardelsrep utan bara en tamp snurrad åt ett håll. Det var starkt och när det torkat snurrades det inte upp så lätt. Bulvaner gjordes av säv och bands ihop med kaveldunsblad. När bulvanerna var klara kläddes de med fågelskinn. Rep av kaveldunsblad användes även till många andra ändamål. Enklare mattor gjordes av bladen för att täcka bostaden. Tre vidjor lades på marken. Ett omfång av blad spreds ut korsvis över vidjorna. Tre vidjor till lades ovanpå bladen. Vidjorna bands ihop med varandra med bladen ihop pressade i mellan dem. Man var noga så att det inte blev några hål där man band ihop vidjorna så att vinden kunde blåsa igenom. När mattan var färdig bands den fast i ramen på bostaden.

Aboriginer i Australien
Rhizomet rostades och åts av Aboriginer i Victoria och New South Wales. De unga vita till gröna skotten åts färska eller tillagade av Aboriginer i sydvästra Australien och i Murray-Darlington systemet i New South Wales. Västra Arrernte äter de basala delarna på kaveldun (bladbasen). Rhizomet skalades, rostades och bankades för att skilja fibrerna från stärkelsen. Stärkelsen bakades till en limpa. Nya skott åts som sparris.

Litteraturlista
Bindon, Peter. (1998) Useful Bush Plants.
Gibbons, Euell. (1962) Stalking the Wild Asparagus.
Gunther, Erna. (1999) Ethnobotany of Western Washington.
Huron H, Smith. (1933) Ethnobotany of the Forest Potawatomi Indians.
Huron H, Smith. (1923) Ethnobotany of the Menomini Indians.
Huron H, Smith. (1928) Ethnobotany of the Meskwaki Indians.
Isaacs, Jennifer. (2002) Bush Food.
Kuhnlein, Harriet. V. och Nancy. J. Turner. (1991) Traditional Plant Foods of Canadian Indigenous Peoples.
Källman, Stefan. (1997) Vilda Växter som Mat och Medicin.
Latz, Peter. (1996) Bushfires and Bushtucker.
Leighton, Anna. L. (1985) Wild Plant Use by the Woods Cree of East Central Saskatchrwan.
Marles, R. J., C. Clavelle., L. Monteleone., N. Tays., D. Burns. (2000) Aboriginal Plant Use in Canada's Northwest Boreal Forest.
Nyman, C. F. (1867) Sveriges Fanerogamer.
Svanberg, Ingvar. (1998) Människor och Växter.
Stenberg, Lennart. Den Nya Nordiska Floran.
Turner, Nancy. J. (1998) Plant Technology of First Peoples in British Colombia.
Turner, Nancy. J. (1997) Food Plants of Interior First Peoples.
Turner, Nancy. J., L. C. Thompson., M. T. Thompson., A. Z. York. (1990) Thompson Ethnobotany.
Wheat, Margaret. M. (1967) Survival Arts of the Primitive Paiutes.
Wilbur, Keith. C. (1990) Indian Handcrafts.

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2009-02-17 19:27   Håkan Friberg
Betygsätt gärna: 3
Intressant med olika typer av artiklar på Utsidan! Någon gång i min barndom har jag hört att kaveldunet kallades "fattiglappens skafferi". Nu förstår jag varför.
 
2009-02-18 09:09   santiago
Betygsätt gärna: 4
Jätte bra! Kan du göra flera artiklar om andra växter?
 
2009-02-18 09:47   pajoon
Betygsätt gärna: 4
Superintressant!
 
2009-02-18 14:50   Major
Betygsätt gärna: 5
Kanonbra!
 
2009-02-20 12:31   seobserver
Betygsätt gärna: 4
Rejält och klargörande!
 
2009-02-22 17:28   väglöstland
Betygsätt gärna: 5
Jätte bra
 
2009-02-25 18:44   Kolaren
Betygsätt gärna: 5
Suverän artikel...!!
Har själv visat på likheten med Svärdslilja under en Överlevnadskurs.
Du har mkt fina exempel på praktisk användning!
 
2009-02-25 20:36   avslutat_17_06_20
Betygsätt gärna: 5
Trevlig och intressant artikel.
 
2009-03-22 21:57   maria6609
Mycket intressant läsning!
Lärorikt och nyttigt .
Mvh / maria
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar