Jämtlandstriangeln solo

Dag 1.

Min Kupé

Nattåget går klockan 19 från Göteborg mot Storlien så jag skyndar hem från jobbet, slänger i mig en vegetarisk sushi och byter om till reskläderna. Jag tar vagnen ner till stationen och gör några sista inköp i form av en glass och lite färdkost.

Tåget rullar ut från stationen och jag är äntligen på väg. Det känns speciellt att i maklig takt rulla norrut genom Sverige och se landskapet passera samtidigt som man snackar om allt och inget med  medpassagerarna.

Framme i Stockholm stannar tåget och kopplar på ytterligare vagnar. Jag njuter av doften av tåg och drömmer mig tillbaks till min barndoms somrar vid roslagsbanan samtidigt som tåget glider ut från Stockholms centralstation igen. Jag lyssnar lite på fotbolls-VM i en liten mini-radio jag köpt billigt och funderar över de något dystra väderleksrapporterna som oroat mig de senaste dagarna. -3 till +3 grader och regn / snöblandat regn låter inte så trevligt. I bästa fall har väderleksrapporterna fel och vädret blir bra ändå, men det känns inte så troligt.

Natt 1.

Jag vaknar mitt i natten av konduktören som ruskar om mig och frågar om jag ska av i Sundsvall. "Näää" svarar jag nyvaket och inte speciellt trevligt. Det visar sig att kupégrannen lagt sig på fel plats så konduktören inte vet vem som ska av. Efter några väckningar hittar han dock rätt person och jag kan sova vidare.

Dag 2.

Frukost


Framme i Enafors

När jag vaknar igen är vi i Bräcke och har 20-talet mil kvar till Enafors där jag ska av. Jag njuter av frukosten i restaurangvagnen och av landskapet som flyger förbi mig. Det märks att vi är på väg norrut. Skogarna, älvarna, dalarna och bergen blir större och mer dramatiska och då har vi ännu bara kommit till takterna runt Östersund.

Det spritter lite i benen och jag längtar efter att äntligen komma ut och vandra. Det börjar regna, men inte så mycket så jag hyser fortfarande gott hopp om att det ska lägga sig. Till slut kommer vi fram till Enafors och en massa vandrare hoppar av. "Var gömde sig alla dom på tåget?" undrar jag och ställer mig i kön till bussen som skall ta oss från Enafors till Storulvåns fjällstation. Bussen tar oss uppåt och uppåt och vi passerar bla.a. snashögarnar på vägen. Nu börjar det likna berg på riktigt. Tyvärr börjar det också likna regn på riktigt och jag börjar fingra på dragkedjan till topplocket på väskan där jag vet att jag har mina skalkläder.

Vi kommer fram till Storulvåns fjällstation och jag skyndar mig att göra mig i ordning för avmarsch. Jag fyller termosen med varmt vatten, tar på mig skalkläderna och kollar så allt sitter bra, sen ger jag mig som första person från bussen ut i regnet.

Jag följer leden/spången upp längs jokken (det heter väl iofs. kanske älv eller å här i Jämtland) och viker av så att jag följer el-ledningarna uppför  leden mot Sylarna. Jag vill lägga lite distans mellan mig och fjällstationen och går på i rätt bra takt uppför. Det regnar allt intensivare och min stig uppför förvandlas mer och mer till vattnets bäck nedför. När jag kommer upp på kalfjället rättar jag till lite utrustning, äter en chokladbit, borrar ner hakan mot bröstet och sätter fart i piskande regn och snålblåst mot vindskyddet Spåime där jag planerar att äta lunch. Det blåser ganska friskt, men det är inga problem än så länge.

Väl framme i vindskyddet hittar jag två TVM-grupper som gör det bästa av situationen med hjälp av sång och mat. Eftersom jag har varmt vatten på termosen gör jag en enkel lunch av varma koppen och lite mackor. Precis när jag ska gå igen kommer Anders och Sofia från Stockholm som också gått på rätt bra. Vi hejar och säger att "vi ses på Sylarna senare".

På väg mot Sylarna

Nu regnar det riktigt mycket och blåsten har blivit värre. Jag får lägga mycker enrgi på att parera vinden och att inte trampa i alla de numera djupa vattenhål som bildats på leden av allt regn. Spångarna och lederna är på många håll bäckar och forsar och vattenståndet i alla vattendrag är högt. Jag ser lite renar i närheten av leden och en lemmel under en spång. När jag närmar mig "gammel-sylen" känns det skönt att veta att det bara är 3 kilometer kvar till fjällstationen". Det visar sig dock att just dessa 3 kilometrarna är bland de längsta jag gått. Inte bara på grund av regnet utan också för att det omöjligt kan vara "bara" tre kilometer. Till slut stapplar jag in på Sylarnas fjällstation och värmen. Jag är ganska trött & blöt och bestämmer mig snabbt för att inte bo i tält som planerat utan ta in på fjällstationen istället. Eftersom det är första helgen på sommarsäsongen är det inga problem att få plats. Jag lagar lite mat, hänger upp kläder på tork och slänger i mig dyrt godis från butiken på stationen.

Undan för undan droppar det in vandrare från Storulvån. Anders och Sofia kommer relativt tidigt och sist ett gäng  otroligt slitna konfirmand-tjejer. De har över lag ganska dålig utrustning och vissa av dem är lite nedkylda. Det verkar lyckliga över att vara framme i värmen men deras första fjällvandring kanske inte blev riktigt som de tänkt sig. Efter trevligt häng på stationen under kvällen (det ryktas om 70-100mm regn senaste dygnet) gör jag mig i ordning och går och lägger mig.

Dag 3.

Sylarna -> Blåhammaren

Min orginalplan var att ta storsylen dag 3, men det är helt omöjligt solo och med rådande väderförhållanden. Jag bestämmer mig för att göra klassiska jämtlandstriangeln istället så etappen dag 3 blir från Sylarna till Blåhammaren. Det är dimmigt ute så jag väntar en stund på att det skall lätta lite innan jag ger mig iväg trots dimman. Jag omsluts av ett dämpat dimmoln när jag vandrar ner mot gammelsylen. Det är lite kallt men härligt att det inte regnar eller blåser så mycket. Väl nere vid gammelsylen viker jag av upp mot Blåhammarleden och tappar ganska snart bort sommarleden. Det är dock inga problem då terrängen är fin och vinterleden är lätt att följa. Jag får ta av mig ett lager för att inte bli genomblöt innifrån. Dimman lättar undan för undan och jag börjar hoppas på att dagen skall bli riktigt fin.

Väl framme i Enkälens rastskydd lagar jag mat och dricker lite kaffe. Det börjar regna utanför och är relativt kallt så jag hänger kvar lite extra. Efter 1,5 timme Dyker Anders & Sofia upp igen och ytterligare en halvtimme senare dyker Jill & Elisabeth från Göteborg upp. De är vid gott mod, men det är lite för mycket busväder för deras smak. Jag säger hejdå till gänget igen och beger mig upp mot Blåhammaren i tilltagande regn och vind.

Efter en stund börjar det regna mer och blåsten friskar i. Det går förvisso relativt fort ner i dalen mot bron, men sen är det uppför hela vägen till Blåhammaren.

Med ca 4-5 kilometer kvar till Blåhammaren stöter jag på rejäl patrull. Vid ett normalt ganska lugnt vadställe forsar nu vatten fram i rasande takt. Dessutom har alla snöbryggor rasat på grund av regnet så 1,5-2 meters vertikala snökanter leder ner och upp från det forsande vadet. Jag går lite uppströms för att hitta snöbryggor, men hittar inga så jag bestämmer mig för att vada ändå. Jag hittar ett inte alltför högt ställe och glider ner mot forsen. Jag lyckas landa på den smala remsa barmark mellan snö och fors som uppstått och inser att jag inte kommer kunna ta mig tillbaks. Det är för högt.

Jag drar åt skalbyxorna så hårt jag kan, knäpper upp avbärarbältet och bröstremmen på ryggsäcken, tar av mig stavarnas hand-loopar och börjar vada. Det är strömt, men eftersom jag har stavarna och vadar i kängorna går det bra. Väl över på andra sidan kommer nästa problem. Hur ska jag ta mig upp för snöväggen på den här sidan? Jag kastar upp ryggsäcken och stavarna och försöker hoppa upp. Det misslyckas och jag glider ner på strandkanten igen. Jag försöker igen och igen utan att lyckas. Jag börjar bli lite orolig för att jag inte ska komma upp alls, men det är inte mycket annat än att försöka igen. Jag kommer på att jag kanske kan använda stavarna och lyckas efter mycket om och men få tag på dom där dom ligger uppe på snöbanken ovanför väggen. Jag tar av gummi-pluttarna och använder stavarna ungefär som is-pikar. Detta fungerar bättre men jag kommer fortfarande inte upp. Jag kommer på att jag kan hugga ut ett trappsteg för fötterna med hjälp av stavarna och sätter genast igång. Det är lite överhäng på snön så det är inte helt lätt att få i fötterna i steget, men jag försöker skala av överhänget lite. När jag väl fått till ett fotsteg försöker jag igen och till slut lyckas jag.

Uppför mot Blåhammaren
Foto: Anders Clarin

Trött och blöt men sjukt nöjd står jag efter en halvtimmes vadnings- och snöklättrings-äventyr på andra sidan forsen. Eftersom det har börjat falla snöblandat regn och temperaturen är på väg ned så slänger jag i mig lite choklad och börjar gå så fort jag kan upp mot Blåhammaren. Vädret blir värre och snön antar formen av stickande nålar när den kommer rakt emot mig uppifrån fjället. Motvind, uppförsbacke, nollgradigt och stickande snö i ansiktet. Jag börjar fundera på vad fjället har emot mig egentligen, men kämpar vidare. Jag stannar vid ett tillfälle och dricker varmt vatten som jag har med mig från lunch i Enkälen. Jag har varken orken eller lusten att göra nån varma koppen utan sveper vattnet som det är tillsammans med min sista choklad. Detta ger lite extra energi och jag fortsätter uppåt.

Någonstans i snöyran tappar jag bort leden och får orientera mig med karta och kompass. Jag tackar högre makter för att jag är gammal scout & frilufsare och därmed barnsligt förtjust i orientering, kopasser och kartor. Efter en liten omväg runt en sjö är jag tillbaka på leden igen och fortsätter uppåt. Helt plötsligt står jag vid Blåhammarens fjällstation och leter mig in. Sällan har värmen och tre glas varm saft varit så härliga. Jag tar av mig mina blöta kläder och njuter av värmen samtidigt som Jill & Elisabeth ringer till Blåhammaren nerifrån vadet där dom inte kommer över. Det finns inte mycket att göra åt saken konstaterar man och lägger på.

Efter ungefär fyra timmars slappande dyker Anders & Sofia upp med Jill & Elisabeth i släptåg. Dom ser helt färdiga ut och har fått gå många kilometer extra för att hitta en snöbrygga fast nog att komma över på.

Kvällen tillbringar jag i Annexet med matlagning och häng. Jag, Anders & Sofia pratar lite om att göra sällskap ner till Storulvån och ev. ta med Jill & Elisabeth också så de kommer hem ordentligt. Det ryktas om höga och småläskiga vad vid Ulvåtjärn och om bortregnade järnvägsspår i Åre. Vi funderar på att skråa getryggen ner till Storulvån, men tänker att vi bestämmer oss på morgonen. Kvällen avslutar jag med Danmark-Holland på radion följt av P3 Dans med Pierre J.

Dag 4.

Blåhammaren i snöyran


Vadet vid Ulvåtjärn
Foto: Anders Clarin

När jag vaknar är det vitt ute. Det har snöat under natten och det mesta ligger kvar. Jag äter en ljuvlig frukost och snackar ihop mig med A, S, J & E. Vi bestämmer oss för att slå följe ner från Blåhammaren eftersom bara jag har karta och kompass och eftersom det är lättare att vada och hålla koll på varandra om man hjälps åt. Det är dessutom fler som ska ner till Storulvån så vi kommer inte vara ensamma på vägen. Ett tag efter frukost samlas vi och börjar vår färd. Jag & Anders turas om att leda gänget efter leden och allt går bra. Solen lyser och även om det blåser och snöar lite är det ganska fint.

Vid ett tillfälle går vi ner oss lite i vatten under skare som inte håller, men eftersom vi är på väg hem är det ingen som klagar. Efter krönet ner mot Storulvådalen är det fin vandring. Det spricker upp och vi börjar få en fin utsikt. Nu är det bara vadet som oroar lite, men det ska nog också gå tänker vi. Framme vid Ulvåtjärn käkar vi lunch och förbereder vi oss på vadet. Det visar sig att det inte är allt för svårt och alla kommer över utan större problem varefter vi glatt fortsätter den lätta vandringen ner mot Storulvån. Vädret växlar lite, men mestadels är det soligt och fint. Vi ser nästan hela vägen bort till Sylmassivet, men vi ser aldrig topparna. Under hela vandringen har jag inte sett en enda topp med undantag från Getryggen som då och då tittar fram genom molnen.

Vi kommer fram till Storulvån i god tid och alla är lättade och småtrötta. Vi blir bjudna på våfflor och kaffe av Jill & Elisabeth som tack för att vi "räddat" dem ned från fjället och vi snackar klättring, vandring, utrustning osv. Efter ett par timmars häng kommer bussen som skall ta oss till Enafors. Vi slappar på stationen, jag pratar med min flickvän i telefon och berättar om vandringen. Man ser snashögarna glimma till i solen mellan molnen då och då och jag längtar redan tillbaks. Inte för att jag skulle vilja vandra nu, men för att jag skulle vilja komma tillbaks i kanske bättre väder och vandra igen. Kanske klättra stora syltraversen eller bara göra samma tur igen fast med tält.

Tågresan hem känns ganska seg och spenderas till stor del med fotbolls-vm i lurarna och landskaps-vyer som flyger förbi utanför fönstret i ögonen. Sverige är så fantastiskt vackert även i regn. Jag längtar hem och reflekterar lite över vad jag varit med om. Allt gick verkligen inte enligt planerna, men samtidigt blev resan över förväntan. All utrustning höll och funkade som jag trodde. Fysiskt klarade jag av strapatsen sånär som på en lättare hälseneinflammation jag ådrog mig i pushen upp till Blåhammaren. Jag har verkligen provat på fjällen i "stygg-väder" och fått sätta lite av mina orienterings-kunskaper på prov. Över lag klarade jag mig ganska bra. Visserligen inget tältande, men det får jag ta när jag inte är själv, kall & blöt.

Härliga tankar på nya projekt, fantastiska vyer, berg och tågets rogivande lunkande omger mig när jag somnar på natttåget någonstans i trakten av Bräcke.