Hösttur 2012

Livet är ju beskaffat på det sättet, att det man planerar, inte alltid går att genomföra fullt ut. Så även med efterlängtade fjällturer. Planen var att vandra från Katterjokk – Gatterávri – Hoiganvággi – Gorsavággi – Abisko. Familjeangelägenhetar ändrade på dessa planer, då tiden för vandringen krympte. Vi valde då en alternativ tur, för på fjället skulle vi – ingen kompromiss!

Vi beslöt oss för att på två nätter ta oss upp till Gorsavággi via Nuolja – Slåttatjåkka – Frippes fall. Nere vid Abisko rådde en febril aktivitet, eftersom den stora vandringstävlingen var igång. Vi vägde i alla fall våra ryggsäckar och begav oss sedan mot linbanan. Här vid linbanan var det i princip vindstilla och lagom temperatur, så det verkade bli ett bra vandringsväder. Väl uppe vid bergsstationen på Nuolja, var det storm och runt 6 grader i luften – friskt med andra ord.

Vi gick ganska snabbt fram till passet mellan Slåttatjåkka och Lulip Čahtčenjoaski. Här stormade det ordentligt från öster, kändes som att gå i en snöstorm och man stod stilla helt och hållet. Mot väster öppnade det sig en fantastisk utsikt över Torneträsk in mot riksröset 272 och Bolnoluokta. Vi vandrade vidare hela tiden på en höjd av 1 000 meter och högre. Vårt mål denna dag var att ta oss fram till ”Frippes fall”, beläget en bit upp på bergssidan väster alldeles ovanför Kårsavaggestugan.

Väl framme så hittade vi till slut den enda minimala men underbart mjuka tältplatsen på platsen. Ett mjukt underlag och en utsikt som vid klart väder måste vara bland de finaste i fjällvärlden. Nu var det regntunga moln, dimma och kyligt. Tältet slogs upp utan problem och en välbehövlig middag intogs, livsandarna vände åter. Det kändes inte helt naturligt att ta sig an Frippes fall och duscha så här på kvällen. Regn hård vind och kyla dämpade effektivt lusten till detta.

Morgonen bjöd på lite klarare sikt. Här och var kunde man se en lucka i molntäcket, som gav hopp om bättre väder och sikt. När man ändå är på plats vid Frippes fall, kan man ju lika gärna pröva denna naturliga dusch. Jag kan lova att det gick väldigt fort, så fort att fotografen fick bilden när man är på väg in i fallet och precis lämnat det. Detta ger förmodligen inget diplom, men kanske ett hedersomnämnande av Håkan Friberg.

När det klarnade så kunde man se STF anläggningen i Gorsavággi. Vi startade nedstigningen i mulet väder, men efter hand så klarnade det upp och vi fick en fin sikt i hela dalen. Vid raststället kunde vi konstatera att det var ovanligt mycket vatten i de små jokkarna, trots att vi var inne i augusti månad. Väl framme vid Kårsavaggestugan, slogs tältet upp och vi intog en välbehövlig lunch. Sedan bar det iväg vidare upp i Gorsavággi för att få en skymt av Gorsajökeln. Dessvärre låg en tung dimma längre upp i dalen och det började stänka lite vatten från ovan här och där, därför beslöt vi oss för att återvända till tältet och Kårsavaggestugan.

Morgonen efter packade vi ihop tält och övrig utrustning, åt frukost och började vandra ned mot Abisko. Morgonen var klar och fin så vandringen blev lätt och snabb. Mellan Gaskkamus och Vuolimus Gorsajavri, simmade en lomfamilj omkring. De var skygga och hade koll på oss hela tiden. Ganska snabbt efter lunchrasten var vi inne i Abisko nationalpark och en stund senare framme i Abisko. Abisko Turiststation var överfull av trötta deltagare i Fjällräven Classic.

Slutligen kan understrykas att detta är en fin tur, lagom för två till tre övernattningar. Att gå på höjden fram till Kårsvaggestugan är verkligen att rekommendera. Är det sedan sol och varmt, så är även Frippes fall en höjdare att svalka sig i.