Artiklar > Highpointing - Norrland i mitt hjärta

Highpointing - Norrland i mitt hjärta

Av: Minna Kinnunen

Highpointing genom Sverige - del 7

Nu är det nära. Endast två punkter kvar och så en värdig avslutning på hela projektet.

Jag hade redan i vintras bokat en guidad tur till Kebnekaise Nordtoppen, men i och med att coronaviruset slog till var det länge osäkert om turen skulle bli av. Det var en stor lättnad när restriktionerna delvis lyftes inför sommaren och hela det svenska folket hemestrade som aldrig förr. Folk strömmade även till Kebnekaise, men inte till Nordtoppen...

Punkterna som jag saknade var Uppland och Gästrikland och det var väldigt praktiskt att göra dem på vägen norrut, en omväg på endast några mil.

Uppland: Tallmossen (Upplandsberget)

  • Höjd: 118 m
  • Datum: 2020-07-10
  • Hur: Promenad först längs en skogsbilväg och sedan markerad stig

Enligt kartan skulle det bli en kort promenad till Upplands högsta punkt, men promenaden blev lite längre i och med att den sista vägen var bommad. Det innebar drygt 2,5 km extra men punkten var markerad så det var inga problem, det bara tog lite längre tid än jag hade räknat med. Plus att det var massor av blåbär längs stigen. Tog lite tid, det med.

Trevlig tallskog på Tallmossen

Trevlig tallskog på Tallmossen

Norrland

All I needed was to get away
Just to realise that I was meant to stay
Where the mountains sing through the screams of seagulls
Where the northern lights burst out in colours
And the magic nights surpass all others
In my hometown, my hometown

(Lånat från låten "Húsavík")

Jag är en högkänslig person (HSP) och musik rör mig djupt. Av en lyckosam slump spelade bilstereon den här låten när jag var på väg till Lustigknopp. Jag grät av lycka, jag var tillbaka i Norrland. Tänk att jag behövde flytta bort för att förstå var jag hör hemma!

Gästrikland: Lustigknopp

  • Höjd: 402 m
  • Datum: 2020-07-10
  • Hur: Den svåraste vägen. Vad ni än gör, gör inte som jag.

Gästriklands högsta punkt ligger där tre landskap möts - Gästrikland, Hälsingland och Dalarna. Det finns också tre vägar att välja från, en i varje landskap. Och det visade sig att jag hade gjort ett otroligt dåligt jobb i planeringen för jag hade helt missat att det faktiskt går en stig till toppen och den kommer från Gästrik-sidan. Jag hade tyvärr valt att åka vägen som kommer från Dalarna.

I avstånd gör det nästan ingen skillnad men det som blev ett stort problem för mig var vägen - den var usel. Inte gropig, inte knölig, men täckt med grus, typ makadam. Ni vet, så att hela bilen och kroppen vibrerar när man kör. Jag blev livrädd för en punktering, för några år sedan råkade jag ut för en efter makadam. Kilometer efter kilometer smattrade stenen och bilen vibrerade. Jag höll på att dö av stress, att vara högkänslig i sådana här lägen hjälper verkligen inte!

När jag till slut parkerade och började gå, kände jag mig inte så mycket bättre till mods för de gamla skogstraktorspåren jag följde var inte särskilt roliga. Sedan kom jag till ett kalhygge där jag inte såg vad jag klev på när det höga gräset dolde marken under. Till slut råkade jag komma till stigen och insåg hur vansinnigt dåligt jag hade planerat (hur är det ens möjligt? Jag har ju planerat detta hela vintern!). Jag gissar att vägen i Gästrikland är jättefin och trevlig att köra...

Toppen var i varje fall väldigt tydlig och jag gick runt skylten som pekade åt alla tre landskapen. Det kändes skönt.

Lustigknopp

Lustigknopp

Gästrikland och Hälsingland. Norrland. Mitt land.

Jag var orolig när jag kom tillbaka och gick runt bilen för att försäkra mig att jag inte fått en punka. Samma stresspåslag när jag åkte samma väg tillbaka. Asfaltvägen har sällan sett lika vacker ut som den gjorde nu!

Lappland: Kebnekaise Nordtoppen

  • Höjd: 2097 m
  • Datum: 2020-07-18
  • Hur: Östra leden med guide

För två år sedan när jag gjorde Kebnekaise Sydtoppen kunde jag välja tidpunkten så att jag prickade in fint väder. Nu hade jag inte samma möjlighet men jag hade planerat så att om vädret skulle vara så dåligt att turen blir inställd så skulle jag kunna göra turen nästa dag i stället. Redan för två år sedan under mitt första besök föddes idén att stanna vid fjällstationen i några dagar för att utforska området. Jag ville också se den mytomspunna Tarfala!

Jag började just med Tarfala och ibland ska man ha tur. Efter fadäsen vid Lustigknopp så lyckades jag desto bättre i Tarfala. Jag hade prickat in den enda soliga dagen då det dessutom var nästan vindstilla. Hur ofta är det vindstilla i Tarfala? Sveriges blåsigaste plats.

Bevis. Det kan vara vindstilla även i Tarfala.

Bevis. Det kan vara vindstilla även i Tarfala.

Kebnekaise, både Sydtoppen och Nordtoppen, sett från Tarfala

Kebnekaise, både Sydtoppen och Nordtoppen, sett från Tarfala

Efter två nätter i Tarfala gick jag till fjällstationen och hittade en trevlig tältplats. På kvällen satt jag i köket och åt middag, det var ganska fullt men vid mitt bord fanns det tomma stolar och så kom det en man som frågade om han får sätta sig där. Absolut. Efter ett tag började vi prata som man brukar göra i dessa sammanhang. Vad ska du göra imorgon frågar jag? Nordtoppen svarar han. Nordtoppen?! Av alla hundratals personer på fjällstationen är det någon som har bokat samma tur som jag som råkar sätta sig vid mitt bord! Senare på kvällen visade det sig dessutom att vi två var de enda som skulle göra Nordtoppen. Helt otroligt. Två personer är minimikrav för turen. Han hade försökt två gånger tidigare och turen blev inställd bägge gånger, så han var glad att jag var där för nu skulle ju turen bli av. Och jag var naturligtvis glad att han var där.

Och vår osannolika tur slutar inte där. Vädermässigt har det inte varit bra, det är mest bara regn i prognosen med tilltagande vindar. Men just för vår topptur såg det bra ut. Allt det jag gjort fel under projektet tidigare, tänk att det nu blev rätt precis när jag behövde det som mest!

Vi gick planenligt på morgonen, strax före den stora gruppen som skulle gå till Sydtoppen, och guiden satte en takt som var högre än vad jag är van vid. Jag brukar ju gå ensam och får själv bestämma takten och som ni har sett så gillar jag att spara krafter var jag kan. Jag är en medelmåtta egentligen, att göra alla dessa toppturer jag gjort kräver inte mer för att vara ärlig. Så nu halkade jag efter gång efter gång, guiden försäkrade mig att det inte är bråttom men då undrar jag varför han gick så fort… Men det är kanske mitt eget fel, jag klagade inte och då tyckte guiden att jag klarar detta så det fanns ingen anledning att gå mer långsamt. Nedslående att ligga på maxpuls samtidigt som guiden framför mig går med händerna i fickan som på en lugn söndagspromenad i stan.

Pauserna var korta, jag hann inte ens ta bilder (väldigt viktigt för mig detta). Lunchpaus hade vi innan Björlings glaciär, men då skulle vi sätta på oss sele och stegjärn. Omöjligt att pyssla med utrustningen, äta och ta bilder samtidigt. Så jag tog inga bilder, åt för lite men fick på mig utrustningen som naturligtvis var prio 1.

Via ferratan var inte det svåraste jag gjort (säger jag med stor erfarenhet efter att ha gjort hela två via ferrata innan) men jag undrade hur det skulle vara att komma tillbaka. Gå ned en via ferrata har jag aldrig gjort.

Uppe vid den gamla toppstugan blev det hög fart igen. Vi gick om folk höger och vänster och jag fick anstränga mig till det yttersta för att hänga med. Så en megakort paus innan toppglaciären för att ta på stegjärnen och upp till toppen gick vi. Det fanns heller inte tid att vara nöjd att stå på Sydtoppen, visserligen har jag redan stått där en gång och detta var inte huvudmålet för dagen, men ändå. Vi hade fullt upp med att knyta oss i replag för att gå över kammen till Nordtoppen.

Sydtoppen och kammen mot Nordtoppen

Sydtoppen och kammen till Nordtoppen

Och här blev det väldigt intressant. Kammen efter Sydtoppen är smal. Väldigt, väldigt smal. Guiden sade till oss att följa hans fotsteg och jag lovar att det var det enda jag gjorde, han skulle inte ens ha behövt säga det. Jag är inte höjdrädd men nu hade jag absolut ingen lust att lyfta blicken från guidens fötter. Och så kom vi till Nordtoppen - underbart!

Nu äntligen tog jag fram kameran men så mycket tid fanns det fortfarande inte, jag hastade iväg några snapshots och försökte att få i mig en energibar för mina energidepåer började bli riktigt tomma. Guiden berättade att han ville komma till via ferratan innan den stora gruppen som nu hade nått Sydtoppen. Men nu hade molnen också skingrat sig och fjällvärlden log under våra fötter och några bilder måste jag ju kunna ta så jag sade stopp flera gånger på kammen på väg tillbaka till Sydtoppen.

Molnen började skingra sig. Det är Tarfala fjällstuga därnere.

Molnen började skingra sig. Det är Tarfala fjällstuga därnere.

Någonstans mellan Sydtoppen och den gamla toppstugan passerade vi den stora gruppen och hann alltså till via ferratan före dem. Klättringen ner blev precis så jobbig som jag varit rädd för, guiden gav mig några tips vid några knepigare ställen men efter ett tag försvann han framför mig och jag blev ensam på väggen. Först var jag lite förbannad att han lämnade mig att klara detta på egen hand men sedan tänkte jag att han måste tycka att jag är trots allt så pass duktig att jag fixar detta, så jag tryckte undan känslorna och fokuserade på uppgiften. Och det gick bra.

Känslan av obehag kom tillbaka på glaciären. Jag visste att vi skulle kana på rumpan sen, det skulle förkorta vandringen till fjällstationen. Men jag har alltid tyckt att det är läskigt med fart, svårt att styra och bromsa, det går för fort för mig (jag åker inte utför på skidorna heller). Samtidigt som jag brottades med dessa tankar var jag helt tom på energi. Jag hade ätit på tok för lite under turen, jag hade inte haft tid för det helt enkelt. Jag hade fått i mig knappt mer än jag skulle äta på en vanlig dag på kontoret hemma, nu hade jag varit på Sveriges högsta fjäll i stället. Inte undra på att jag höll på att tappa humöret.

Så kom vi till rutschkanan som hade fyllt mig med skräck. Det visade sig att jag hade oroat mig helt i onödan för det gick så sakta att jag fick putta med armarna ibland för att öka farten. Pinsamt nu i efterhand att ha varit så rädd!

Här börjar rutschkanan

Här börjar rutschkanan. Jag sade lite dramatiskt att den här är den sista bilden jag tar, jag var så rädd att åka på rumpan. Ni får gärna skratta, det gör även jag nu. Men jag var rädd på riktigt, jag är världens mesigaste utförsåkare!!

Efter rutschkanan hade vi en lite längre matpaus, nu behövde vi inte tävla med någon annan grupp längre. Vi hade sådär ett par kilometer kvar till fjällstationen och hade den första ordentliga matpausen. Vad trevligt eller hur. Men det gjorde susen för när vi satt där så kunde jag för första gången känna mig nöjd. Det var riktigt skönt att sitta där i solskenet faktiskt. Jag hade genomfört hela highpointing-projektet, inklusive både Syd- och Nordtoppen!

Och så kände jag mig stolt över prestationen i dag. För det var precis det som turen varit. En prestation, långt mer krävande än vad jag trodde var möjligt för mig.

Det är nog det jag tar med mig från resan. Prestationen. Jag har bestigit så många fjäll nu att en enskild topp imponerar mig inte särskilt mycket, inte ens Sveriges högsta. Men det att jag orkade hänga med två starka killar, det är jag otroligt stolt över. Jag är starkare än jag tror!

Om höjden

Om det är någon som undrar varför jag ville göra Nordtoppen när jag redan gjort Sydtoppen så handlar det om hur höjden av ett fjäll definieras. Min åsikt är att vi borde göra samma sak som norrmännen, endast räkna fast mark, inte glaciärer. För det är lite märkligt att höjden av Sveriges högsta berg ändrar sig såsom Sydtoppen gör. Nordtoppen är en klippa, noll variation.

Kommande projekt

Om ni har läst min andra artikelserie (om 60 toppar) så förstår ni att jag gillar projekt. Jag behöver ett friluftsprojekt och ett långsiktigt mål. Eftersom jag numera bor i Jämtlands fjällvärld blev det naturligt att jag siktar på jämtländska fjälltoppar.

Det finns

  • 178 fjälltoppar i Jämtlands län
  • varav 29 i landskapet Härjedalen och
  • 149 i landskapet Jämtland
  • och 39 toppar är över 1400 meter

178 känns ganska mycket, 29 och 39 däremot är inom räckhåll. Så visst har jag lite att jobba med!

Om ni undrar över dessa siffror (hur är det möjligt att det finns 60 toppar i Funäsfjällen som är i Härjedalen, om det endast finns 29 fjälltoppar i hela Härjedalen?) så finns det faktiskt vissa kriterier som en topp måste uppfylla för att räknas som en riktig fjälltopp. Dels är det höjd och primärfaktor som är objektiva egenskaper, dels är det en subjektiv bedömning. 60 toppar är Destination Funäsfjällens påhitt och har ingenting med definitionen av fjälltopp att göra. Endast 19 av 60 toppar är fjälltoppar enligt den definition som jag bestämt att följa.

Om ni är nyfikna på hur det går med det nya projektet så får ni gärna kolla min blogg på vandrafotaleva.nu eller följa mig på Instagram!

Tidigare artiklar i serien:

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2020-12-28 15:55   Karolina P
Vilken fantastisk resa du har gjort! Bra jobbat! Det har varit ett riktigt nöje att läsa om dina äventyr. Jag har blivit klart inspirerad av dina listor - nu måste jag komma på en egen! Jag har under året haft projektet ”gör något aktivt varje dag” och är snart i mål...
 
Svar 2020-12-28 16:05   Minna Kinnunen
Tack så mycket Karolina, vad kul att höra! 😊 Visst är det roligt att jobba med någonting långsiktigt, jag tror att belöningen blir större så. Att inte leta efter snabba kicks utan envist jobba mot ett mål. Slutresultatet blir större än summan av delarna. 😊

Att göra någonting aktivt varje dag, grattis, hatten av! För några år sedan hade jag ett projekt att ta en bild varje dag. Det vill jag aldrig göra igen. 😆
 
2020-12-28 18:57   OBD
GRATTIS! Mission completed!
En fantastisk prestation tycker jag. Framför allt för att du tidvis har övervunnit din rädsla.
Du beklagar dig över att inte ha hunnit ta så mycket bilder, men de du tog är ju som vanligt väldigt fina.
Kommer det mera på utsidan.se eller är det din blogg som gäller nu?
 
Svar 2020-12-28 20:45   Minna Kinnunen
Tusen tack Bertil! 😊 Jag har hållit på med foto så länge att det kommer från ryggmärgen så ibland lyckas jag utan att egentligen ha tid för bilder. Med det sagt så skulle jag gärna haft mer tid på Keb. Både för foto och mat. 😉

Just nu har jag ingenting mer på gång på Utsidan, men på sommaren tänkte jag genomföra ett litet projekt som jag sedan eventuellt kan skriva om här. Men det kommer att hända massor av saker innan dess så du får gärna kika på bloggen ibland! 😊
 
2020-12-28 21:25   Onesport
Tack för att du lät oss följa med på den här resan. Jag var fast efter första stycket, känner igen känslan av att vilja fylla livet med något. Dock är jag lite för feg/bekväm för att ta ut svängarna som du gjorde men det är grymt imponerande och inspirerande att bara få läsa om det, tack!
 
Svar 2020-12-28 22:00   Minna Kinnunen
Tack själv Johan, det värmer mycket att höra det! 😊

Men jag vill också säga att det kan vara svårt i början och målet kan kännas jättelångt borta och du vet inte ens om målet är realistiskt. Men det kommer att vara det. Det viktigaste är att du börjar. Alla problem som dyker upp under resans gång kommer du att lösa. Du behöver inte ha alla lösningar från början! Så om du har ett projekt du funderat på, go for it, heja på dig! 😊
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in

Tips!