Artiklar > Helikopterolyckan i Kebnekajsefjällen

Helikopterolyckan i Kebnekajsefjällen

Helikopterolyckan på Kaskasapakte

Av Per Holmlund

I Tarfala i augusti i år inträffade den största olyckan inom flygvapnet på många år. Jag var i hög grad delaktig: Det var jag som larmade fjällräddningen, jag följde händelseutvecklingen minut för minut och jag är mycket tagen av vad som slutligen skedde.

Den sjunde augusti fick jag besök av Sten Brander och Peter Söneby, som stannade över natten vid Tarfalastationen. De berättade att de hade med sig en liten namnlåda som i enlighet med STFs återupptagna tradition skulle placeras på toppen av Kaskasapakte (Gaskkasbákti), vilket gav dem en anledning till en fin klättertur. Att Sten var med var extra fint, eftersom hans erfarenhet av att klättra på Kaskasapakte står i en klass för sig. Det finns knappast någon som ens kommer i närheten av honom vad beträffar antalet bestigningar och erfarenhet av leder.

Väderleksutsikterna var inte lysande, men heller inte så illa att de tyckte att det fanns någon anledning att ändra planen. Vid niotiden på morgonen den 8 augusti gav de sig iväg. De var beredda på att övernatta på toppen om turen drog ut över natten. Vädret blev bättre för varje timme och under dagen var det riktigt fint. Vi gladdes åt deras tur. Men på kvällen sjönk temperaturen med flera grader, molnbasen sjönk också och det började regna och blåsa hårt. De hade gått sydvästkammen och gjort bivack på ungefär 1900 meters höjd, men det visste vi inte då.

Isbildning
Morgonen efter var det fortsatt dåligt väder och framåt sen eftermiddag tog jag en promenad mot Kaskasapakte med en kikare för att gå dem till mötes. Jag utgick ifrån att de skulle vara mycket trötta. Jag hade inte hört någonting från dem och det var nu de senast skulle komma åter. Det kom ner klättrare från Lillietoppen och det kom vandrare från Kebnepaktepasset, men ingen av dem hade sett några klättrare på fjället.

Molnbasen var låg och det blåste och regnade, och följaktligen var det dimfrost, isbildning och snöfall uppe på fjället. Det var oklart vilken bivackutrustning Sten och Peter hade med sig, men oavsett vad de hade började situationen bli allvarlig. På kvällen stod det klart att de inte skulle komma ner utan behövde stanna ytterligare en natt däruppe, var de nu var.

Räddningsförsök
Klätterförbundets klätterkurs låg i Tarfaladalen och en av dess ledare hade erbjudit sig att gå upp med ett replag för att eventuellt hjälpa ner dem som vi nu började betrakta som nödställda. Kvällen var emellertid långt liden, så vi valde att kontakta fjällräddningen och informera dem om situationen. En grupp från Kebnekaise fjällstation kom upp och tillsammans med klätterkursledaren gav de sig iväg längs ostkammen. De kom dock bara till "haket" mellan Lillietoppen och Kaskasapakte. Sedan satte vädret stopp för dem och även de fick övernatta, ihopkurade i en bivacksäck. De hade då meddelat polisen att de förhindrats att fortsätta och att situationen var allvarlig.

Vid sextiden på morgonen strax efter att de hade kunnat ta sig ner för att få sova kom en "Superpuma" från F21 med personal från alpina fjällräddningen i Kiruna. Strax därpå lyfte helikoptern och satte av två replag på nordväst- och sydvästkammarna. Skälet till dessa vägval var att ingen visste var de nödställda befann sig. Laget på nordvästkammen klättrade inte riktigt längs kammen, så det tog därför ganska lång tid för dem att avancera. Laget som gick sydvästkammen hade stora svårigheter att ta sig fram på grund av isbildningen på fjället, vände vid ca 1800 meters höjd och återvände så småningom till Tarfalastationen.

Hjälp nådde fram
Mitt på dagen nåddes vi emellertid av ett telefonsamtal från Peter, som hade en mobiltelefon med sig. Förbindelsen var mycket dålig, men efter ett antal försök fick vi klart för oss var de befann sig och att de var oskadda men behövde hjälp. De befann sig på ca 1900 meters höjd på den plats, som de nått på den åttonde på kvällen, och kunde inte ta sig därifrån. En ny grupp flögs nu med Pumahelikoptern till insteget av sydvästkammen och klättrade raskt upp till Stens och Peters bivackplats, som de nådde vid åtta-tiden på kvällen. En läkare ingick och konstaterade att de nödställda var vid gott mod, men mycket medtagna.

Det var emellertid helmulet med låg molnhöjd, så det gick inte att hämta ner dem med helikopter. De började därför att sakta klättra nedåt. Sten och Peter hade då varit ute i sextio timmar och var mycket trötta. Vid Tarfalastationen betraktade vi det hela som mer eller mindre klart. Vi började förbereda morgondagens ordinarie arbete, och piloterna gick och lade sig i väntan på att den mörkaste delen av natten skulle passera, samtidigt som vi alla hoppades att molnen skulle skingra sig snart. Vinden hade avtagit under hela torsdagen, så det fanns gott hopp.

Vid ett-tiden lättade molnen och vädret blev helt klart. Flygarna väcktes och alpinisterna såg till att samtliga åtta på fjället samlades på en avsats vid ca 1850 meters höjd. Planen var att hämta ner samtliga till stationen och sammanfatta vad som skett, och att därefter under natten fortsätta till Kiruna. Helikoptern lyfte halv två på natten den 11 augusti med strålkastarna tända och gick upp för att hämta ner alla som befann sig på berget.
Cirka femtio meter från gruppen stötte rotorn mot klippan, helikoptern kraschade mot berget och en häftig brand utbröt.

Att ingen överlevt olyckan stod omedelbart klart.

Fler helikoptrar
En räddningshelikopter rekvirerades från Bodö och en från Sundsvall. De kom vid fem-sextiden på morgonen och då hade molnen åter dragit in. Vid åttatiden hade alpinisterna kommit ner så långt att de kunde hämtas till stationen. De nödställda hade då varit ute i över 70 timmar.

Av förklarlig anledning kunde den fjällräddningsgrupp som just kommit ner inte omedelbart gå upp på berget igen, så därför rekvirerades en grupp om fem man från Östersund för att ta ner de omkomna från berget. Det var bråttom av etiska skäl och området belades med flygförbud för alla obehöriga. Man ville inte under några förhållanden att medier skulle filma eller fotografera. Uttransporterna var klara under fredagskvällen och samtliga ur räddningsstyrkan flögs till Kiruna.

Stor insats
Fjällräddningsinsatsen blev stor på grund av det dåliga vädret. Men när vi trodde att allt det svåra var över, kom katastrofen. Olyckan skedde likt en blixt från en klar himmel. Piloterna var mycket rutinerade och helikoptern en av de mest avancerade som finns för denna typ av insatser. Olyckan drabbade många. Sorgen hos anhöriga och vänner, chocken hos dem som deltog i räddningsaktionen och känslor av delaktighet som drabbar alla, som på ett eller annat sätt deltog i händelseutvecklingen.

Olyckan kommer att utredas länge och det är många frågor som har ställts. Insatsen blev stor, av säkerhetsskäl, och ändå inträffade den hemska olyckan. Men denna måste ses som en isolerad händelse, och frågan som räddningsledaren antagligen ställer sig är huruvida han skulle handla likadant om nödsituationen upprepas, vilket den säkert kommer att göra i sinom tid. Och det lika naturliga svaret på den frågan måste vara "ja".

I Dagens Nyheter citerades dock Claes Grundsten, som sade att han trodde att det stora fjällräddningspådraget var onödigt, ett citat som sårade många som varit inblandade. Uppdraget gällde att rädda människoliv som bedömts vara i fara, och i ett sådant läge finns inget utrymme för chansningar, eller lättsinniga förhoppningar. Jag kan försäkra er: Hade det funnits ett enklare sätt att lösa denna uppgift så hade den alpina fjällräddningen valt detta.

Artiklarna publicerades först i senaste numret av Fjället, Svenska Fjällklubbens tidning. Tack!

Händelserna i korthet

Tisdag 8 augusti. Klockan 9 inleds klätterturen i fint väder. På kvällen regn, låga moln och hård blåst.
Onsdag 9 augusti Klätterkursens ledare och klättrare från Kebnekaise fjällstation söker, men tvingas övernatta. Fjällräddningen larmas.
Torsdag 10 augusti Kl 6 anländer F21:s helikopter och flyger ut två andra replag. Mitt på dagen telefonkontakt med de nödställda. En ny grupp når dem kl 20.
Fredag 11 augusti Molnen skingras på natten. Klockan halv två startar helikoptern och störtar en kvart senare. Tidigt på morgonen anländer två andra helikoptrar och har hämtat hem alla alpinister vid åttatiden.
Haveriutredning pågår.

 

Grundsten felciterad

Jag har först nu i dagarna fått höra att personalen i alpina fjällräddningen blev mycket sårade av det som Dagens Nyheter skrev att jag hade sagt om olyckan på Kaskasapakte. Där stod det att jag trodde att räddningspådraget var onödigt. Men det har jag aldrig sagt och jag är heligt förbannad på tidningens redigerare eller vem det nu är som ansvarat för detta.

Deras reporter ringde mig när jag satt i bilen på väg till Kvikkjokk. Reportern ville veta om jag tyckte det var lämpligt att en åttioåring ägnade sig åt fjällbestigning. "Det beror på vem det är", sa jag.

Efter någon timme ringde han igen och berättade att Sten Brander var inblandad. "Vad säger du nu", frågade han. Då sa jag att jag har träffat Sten flera gånger, men att jag inte känner honom särskilt väl. Sedan lade jag till att om det är någon åttioåring som jag tror kan klara av svåra fjällbestigningar, är det han.

Efter samtalet fortsatte jag till Sarek och var borta en vecka utan kontakt med civilisationen. När jag senare såg det uttalade DN pådyvlade mig, förstod jag att det kunde uppfattas sårande för alla inblandade. Det skulle aldrig falla mig in att uttala mig på det sättet om en situation som jag inte själv bevittnat. Min kamrat i bilen som hörde samtalet med reportern kan intyga att jag aldrig sagt det som stod i tidningens rubik.

Jag har (avsiktligt?) blivit felciterad av tidningen, egentligen misshandlad. Min första tanke var att få in en rättelse. Men efter en vecka, när jag fick se uttalandet, var ämnet redan gammalt. Sannolikheten för att DN skulle ge mig utrymme för det bedömde jag som liten. Jag lät saken bero.

Nu kommer det upp igen genom Pelles beskrivning av räddningspådraget, där han tar upp detta "uttalande" som jag inte gjort. Även tidningen Turist har ringt mig angående en kommande artikel om olyckan, och Norrländska Socialdemokraten lär också ha tagit upp det hela. Jag hoppas att ni som var med om räddningsaktionen med detta inlägg förstår att jag aldrig har ifrågasatt er insats. Det jag däremot alltmer ifrågasätter är medias makt över vår verklighet. Man kan aldrig vara säker på sanningshalten i det som skrivs och sägs.

Claes Grundsten

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2002-07-02 09:18   webjonas
Betyg: 4
Gripande.
 
2004-03-16 11:49   way
håller med...
 
2006-05-22 20:11   Nikkolina
Betyg: 4
Väldigt gripande, Per Holmlund skriver väldigt målande
 
2007-01-31 17:58   Nikkolina
Ville bara säga tack för att ni valde att sätta detta på pränt, det är som flera tidigare redan skrivit, oerhört gripande..
 
2008-02-14 13:58   Leech
Betygsätt gärna: 4
Tragisk olycka, men välskriven artikel
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in