Artiklar > Genom dimmorna runt Pårtemassivet

Genom dimmorna runt Pårtemassivet

Av: oskar_thulin

Ett år hade passerat i två storstadsmänniskors liv och det var dags för mig och David att bege oss norrut igen. Till fjällen och vildmarken för ett mer avskalat och okomplicerat liv. Jag hade lämnat mobilen hemma hos mina föräldrar inför resan så exakt klockan 17.30 möttes vi vid den omtalade "ringen" på Stockholms centralstation, som i folkmun har många olika epitet. Känslan av att vara onåbar kan jag verkligen rekommendera för dom som inte har prövat.

Det var ett fint återseende att träffa min gamla gymnasiekompis David igen och vetskapen om att vi skulle spendera 9 dagar tillsammans i Sarek gjorde mig både upprymd och lugn.

Vi var först in i vår förbokade liggvagnskupé på nattåget mot Narvik, som skulle tas oss hela vägen till den norrbottniska avkroken Murjek. För att därifrån åka vidare med länstrafikens bussar mot kvikkjokk. Efter alla noggranna förberedelser dagarna innan med matinköp, paketering av middagar och frukostar i fryspåsar och ändlösa ompackningar av ryggsäcken, var det en stor lättnad att sjunka ner i tågvagnen och släppa allt ansvar. Strax efter oss dök våra medresenärer i liggvagnskupén upp. Ett snacksaligt gäng bestående av tre medelålders systrar och en av deras karlar. Deras öppningsreplik var "Ska ni också till Keb?". Utan att vilja framstå som dryg på något sätt var det ändå med en stor lättnad vi svarade nej. Kebnekaises toppbestigning skulle "betas av" av det glada stockholmsgänget som för övrigt inte verkade särskilt friluftsintresserade. De följande timmarna fick jag och David lyssna på diverse utläggningar om tonårsbarn, deras stundande gymnasieval och renoveringar av landställen, samt problem med det nuvarande betygssystemet i skolan. Det var bara att gilla läget och vi firade semestern med varsin kall Norrlands som David trollade fram ur sin ryggsäck.

Nästföljande morgon vaknade vi halv sju av att tåget stannat i Boden. Något måste ha hänt insåg vi, då vi skulle varit framme i Murjek vid sjutiden. Konduktören informerade att ett godståg spårat ur strax norr om Boden och all norrgående tågtrafik var inställd. Det blev ersättningsbussar för alla oss som skulle vidare. SJ hade varit osedvanligt handlingskraftiga då det redan stod ett gäng ersättningsbussar framkörda utanför tågstationen. Busschauffören informerade alla i högtalaren på proffsig engelska om vad som väntade på resan upp till Kvikkjokk med buss, hur toaletten fungerade och hur länge vi skulle pausa i Jokkmokk. Morgonen bjöd på dubbla frukostar, smörgås och kaffe i Boden, som vi tog med på bussen. Och fralla och juice i Jokkmokk. Exakt enligt tidtabell var vi framme i Kvikkjokk kl 12 och jag tänkte att i Norrland fungerar saker bättre helt enkelt. Inget tjafs och inga dåliga ursäkter.

Torsdag 8/8. Intressanta människor och växter.

Kvikkjokk fjällstation var sig lik. Den faluröda färgen flagnade ännu mer än förra året och lite ny målarfärg hade nog behövts redan för ett par år sedan. Vi vägde våra ryggsäckar på vågen som hänger mellan björkarna utanför entrén och kunde glatt konstatera att vi blivit bättre med åren på att packa ekonomiskt. 21 kg vägde min och Davids 22. Inte illa för en 9 dagars tälttur med god mat dessutom. Stigen upp genom fjälltaigan norr om fjällstationen har vi gått många gånger förut. Men alla vandringar ska börja någonstans och det var med en lättnadskänsla i kroppen som vi startade strax före kl 13. Ett stilla duggregn höll precis på att torka bort från himlen över oss. När vi gått ca 2 timmar trodde vi att vi nått de två broarna över Njáhkájåhkå efter ca 6 kilometer. Det visade sig vara en felbedömning och vi hade inte hunnit arbeta upp någon skarp kartläsarförmåga ännu. Strax före 15 tog vi en snabb lunchpaus vid vad vi trodde var första bron. När vi började gå igen mötte vi flera vandrare som sa att de två broarna var ytterligare 45 minuter bort. Vi hade rastat vid två minibroar som inte var utmärkta på kartan. Önsketänkandet och jag-vill-ha mentaliteten som man lätt utvecklar i storstäderna skulle härmed slipas bort. Den fortsatta vandringen gick mestadels på långa träspångar mellan gran och fjällbjörk. Eftersom vi fortfarande var kvar på Kungsleden mötte vi vandrare minst var 10:e minut. Nästan fler utländska turister än svenskar. En ensamvandrande brittisk tjej som hejade hurtigt och lämnade ett moln av stark parfymdoft flera meter efter sig. Jag och David tittade förvånat på varandra och började smågarva. Vi hade aldrig stött på en så kosmetisk fjällvandrare tidigare. 

Skribenten tittar på Nordisk stormhatt

Nytt för i år var annars att David hade med sig en nyinköpt fjällflora för att vidga sitt botaniska intresse. Det växte mycket höga örter längst stigen och ett tag dominerade den högväxta Nordisk stormhatt med sina lila blommor. Som vi med spänning läste om är en av världens absolut giftigaste växter! Nästa så länsstyrelsen borde sätta upp varningsskyltar längst Kungsleden. Det borde ju vara större risk att en hungrig fjällvandrare knaprar i sig några saftiga örter av fel sort, än blir riven av en björn i fjällskogen. När vi kom ut på myrmarkerna söder om sjön Unna Dáhtá var det dags att lämna Kungsleden och fortsätta den upptrampade men oledade sommarstigen mot Pårek sameviste. När vi kom nära sjön stannade vi oss vid två flata stora stenar och drack vatten. Då fick vi strax stifta flyktig bekantskap med årets första ensamvandrare i Sarek. En lugn och avspänd norrlänning som gått större delen av Njoatsosvágge ända uppifrån Padjelantaleden och Tarraluoppalstugorna och nu stannade för en pratstund. Ungefär samma sträcka, fast i motsatt riktning, som jag och David vandrade förra året. Ensamvandraren var extremt harmonisk och påminde till utseendet om en ung Max von Sydow från Det sjunde inseglet. Ett trevligt möte hursomhelst. Den fortsatta vandringen utmed sjön Stuor Dáhtás västra sida var djungellik och gick över trädrötter och stenar inne i den snåriga fjälltaigan. Vi tappade bort huvudstigen mot Pårek några gånger och var lite ouppmärksamma, men det ska också sägas att vandring inne i tät skog utan landmärken och utsikt, inte är det lättaste. Svårt att avgöra var på kartan man befinner sig och lätt att hamna på vilseledande djurstigar. På väg upp genom barrskogen mot platån Lulep Várddo lämnade vi den dunkla skogen bakom oss och kom upp i den ljusare fjällbjörkregionen. Vi slog läger i en liten glänta med småbäckar som porlade förföriskt uppifrån högre höjder. En dagsetapp på 11 kilometer var lagom första dagen. Till middag blev det pulvermos och kassler.

Vår första lägerplats.

Fredag 9/8. I glad upptäckaranda.

Vi vaknade av oss själva vid sjutiden. Första tältnatten bjöd på bra sömn och var ganska behaglig, ca 10 grader. David fixade frukost bestående av havregrynsgröt med hasselnötter, snabbkaffe och det obligatoriska mjölkpulvret från Semper, uppvispat i kallt bäckvatten. Jag skar upp de första saftiga skivorna på den ungerska picksalamin och la på Wasasportbrödet. Vi åt frukost i gott sällskap av myggen. Då vi rivit lägret kostade vi på oss att bedriva lite botaniska studier i närområdet. Vi såg örten gullris blomma i mängder på hedmarkerna. Sedan försökte vi oss på lite olika ormbunkeväxter men där blev det svårt att avgöra lika säkert vad vi såg. Vid 10 tiden gav vi oss av längst stigen som klättrade vidare bland fjällbjörkarna upp mot Lulep Várddo och de vidsträckta sankmarkerna. Vi passerade en mosaik av små sjöar på mestadels lättgången mark, innan vi nådde Boarekjávrre och det klassiska vadet där man hoppar mellan stenkistor som är inramade av trätringlar som någon fiffig person snickrat ihop. Säkert har det beskrivits i flertalet artiklar här på Utsidan tidigare. Upprepningen är oundviklig.

Vadet vid Boarekjávrre.

Vi åt lunch vid Axel Hambergs gamla vetenskapsstation vid Boarkejávrre från tidigt 1900-tal, som idag förvaltas av Kungliga vetenskapsakademien. När man närmar sig den lilla röda stugan bland knotiga fjällbjörkar är det lätt att föreställa sig att en hemlig trollkarl eller eremit bor därinne, som absolut inte vill bli störd. Särskilt eftersom alla fönster är igenbommade och det inte går att få någon insyn alls utifrån. Istället får man nöja sig med lite vetenskapshistoria genom att läsa på de nya informationstavlorna som länsstyrelsen spikat upp lite varstans längst lederna, för att "highlighta" att Laponia är ett världsarv sedan 1996 med ett av Europas sista orörda vildmarksområden. Skylten nedanför Hambergs stuga visar några snapshots om Hambergs vetenskapliga arbete som han bedrev i Sarek i början av 1900 talet. Han hade en för dåtiden fullt utrustad och tämligen avancerad väderstation som mätte nederbördsmängder, temperaturer och vindriktning vid Boarek. Det finns några andra vetenskapsstugor utspridda i Sarekområdet också. Stugan vid Boarek byggdes helt efter ritningar av geografiprofessorn själv. Det är häftigt att som vandrare på 2010-talet få gå i en fjällforskares fotspår!

Hambergs stuga vid Boarek.

Vår vandring fortsatte upp genom ytterligare snårig björkskog mot samevistet Pårek. Vi var även idag lite ouppmärksamma och missade när vi passerade samevistet. Det upptäckte vi först 2 km senare då stigen vek av kraftigt västerut. Nu hade solen föst iväg alla lågtrycksmoln som lurat på himlen under förmiddagen och det var både varmt och svettigt att gå med tung packning. Eftersom vi hade för avsikt att bestiga Boarektjåhkkås topp (1805) imorgon lämnade vi stigen och gick upp mot Gasskagårssås ravin rakt norrut. Vi hittade en fin tältplats ovanför trädgränsen i den lågalpina miljön, alldeles i närheten av en stor och flat jättesten, som man med fantasins hjälp kunde föreställa sig att ett troll vräkt ner för bergssluttningarna. Solen stekte på oss och allting verkade lovande inför morgondagen. David genomförde dagens galnaste handling genom att tvaga sig nere i bäckravinens 5 gradiga vatten.

Lördag 10/8. "Traumat" på Boarektjåhkkå.

Av någon outgrundlig anledning hade både jag och David svårt att sova inatt. Var det koffeinet i tekoppen vi unnade oss vid 20 tiden igårkväll? Eller den kallare temperaturen här uppe dryga 1000 meters höjd? Jag hade legat vaken ett tag och gjort många piruetter i sovsäcken innan jag lockades ur tältet av solskenet. Det var blå himmel och endast ett lättare molntäcke som skymde Pårtemassivets toppar. Förväntansfulla tänkte vi att det nog skulle spricka upp ännu mer under dagen. Vi började dagens topptur nerifrån tältlägret vid 10-tiden. Utrustade endast med dagsäckar som innehöll förstärkningsplagg och frystorkade lunchpåsar. Vi följde jokken i Gasskagårsså rakt upp i ravinen, där stigningen blev allt brantare ju längre in vi kom, men inte svår. Vi kunde utnyttja några snöbryggor där jokken möter ett tillflöde rakt nedanför Boarektjåhkkås sluttningar. Efter ett par timmars vandring på stenblock åt vi lunch. Varmt vatten hälldes i de orangea påsarna från grannlandet i väster. Vi bedömde att det nog bara var några hundra meter kvar till toppen. Typiskt nog så började dimman att tätna alltmer.

Uppe på Boarektjåhkkås dimmiga topp.

Kusligt dålig sikt.

När vi började den sista stigningen uppåt så friskade vindarna på rejält. Och så kom regnet. Maximalt med oflyt. Vi bestämde oss dock för att gå upp de sista hundra metrarna i hopp om att ovädret skulle dra förbi. Uppe på Boarektjåhkkå låg ett stort och plant blockhav som var några hundra meter brett. Sikten blev allt sämre, vi såg inte mer än 50 meter framför oss. Regnet stod som spön i backen och vi bad till vädergudarna att det skulle lätta. Förgäves. Någon halvtimme senare insåg vi att det var omöjligt och livsfarligt att göra den planerade kamvandringen västerut mot Bårddetjåhkkå, som vi hade fantiserat om. Bara att ge upp våra drömmar och börja färden nedåt. Som inte var särskilt säker den heller i det dåliga vädret. Vi tog en annan väg neråt, då det var omöjligt att se vilken riktning vi kommit ifrån. Vi hamnade alldeles för mycket västerut och tog en betydligt brantare nedstigning. Sick sackade oss ner för branta rasmassor där vi fick undvika att sätta stenblocken i rullning. Nedstigningen var tokjobbig mentalt då stenarna blev allt halare av regnet och det var svårt att urskilja bergets lutning och fallhöjden. Nedstigningen till tältlägret tog nästan fyra timmar, medan vägen upp tog drygt tre timmar. Utan att överdriva tror jag att det var den mentalt jobbigaste nedstigningen som jag gjort från en bergstopp under alla mina år som fjällvandrare. Jag kände mig otrygg på de ständigt rörliga stenarna, benen var skakiga av trötthet och dimman gjorde det omöjligt att överblicka hur långt det var kvar ner till Gasskagårssås ravin. Vi befann oss i ett sinnligt vakuum. När vi tillslut var nere från branterna och gick tryggt nere i ravinen började jag ifrågasätta varför jag fjällvandrar. Såhär i efterhand är jag glad att vi kom ner oskadda och hittade tillbaka till lägret i den kompakta dimman. En riktig skräckdag som jag helst vill förtränga. När jag skulle ner till jokken och diska efter middagen var dimman fortfarande så kompakt att jag knappt höll på att hitta tillbaka till vårt tält. 

Söndag 11/8. Masochismen på fjället. 

Det finns en viss tjusning i att tvingas härda ut och få testa sina egna smärtgränser. Det tror jag att de flesta fjällvandrare har upplevt och håller med om. Åtminstone de som återvänder år efter år, trots att en fjällvandring sällan blir som man tänkt sig på förhand. Masochism är en bra karaktärsegenskap att ha som fjällvandrare, kan man nog säga. Utan att vi hade planerat det i förväg blev det här dagen då vi gick alldeles för långt, in absurdum genom dimman, utan att vi visste varför eller för vems skull. Vi bara gjorde det. 

När vi gav oss av från Gasskagårsså vid 10 tiden hade dimman lättat något. Vi gick någon kilometer längst Gasskagårsåjågåsj innan vi vadade den. Sedan följde vi den upptrampade stigen som vi lämnat för två dagar sedan, nu rakt västerut mot Sähkok. Regnet småstrilade och det var fuktigt i luften. Stigen var tydlig och lätt att följa. Men väldigt blöt och sank. Mina kängor blev blöta efter ett par timmar. Vi åt lunch vid Sähkokjokken. Mötte sen ett ungt par som gick i motsatt riktning påväg tillbaka mot Kvikkjokk. De kom uppifrån Luohttoláhkos högplatå, dit vi var påväg, och sa att vädret hade varit bra där. Lågtrycket hade inte lyckats få fäste däruppe. Strax efter att vi skiljts åt och gått vidare så tätnade dimman från alla håll och kanter. Snart såg vi inte mycket. Alla bergstoppar och landmärken gick upp i rök och vi var tvungna att ta hjälp av kompassen. Stigen blev mycket svårorienterad efter Sähkokjokken, vilket även kartan skvallrar om. Det fanns en del små stenrösen med blå färg här och var längst stigen. Som tur är har jag en briljant färdkamrat när det kommer till användande av kompass och navigation, så det kändes väldigt tryggt i hans sällskap. Vandringen upp på Sähkok var inte så fysiskt krävande. Dimman fortsatte att tätna ytterligare när vi kom upp mellan de små fjällklumparna 1143 och 1220. Vi var tvungna att ta ut nya kompassriktningar i stort sett varje kilometer för att inte tappa bort oss både på kartan och i terrängen. När vi passerat de små klumparna skulle vi lämna stigen och vika av norrut, planen var att vada Ruopsokjåhkå och ta oss upp på "hyllan" ovanför Loamebuollda, som vi läst om i Hans Nydahls reportage här på Utsidan. Fötterna var onekligen fuktiga och ömma vid det här laget. De belönande inslagen just nu lika med noll. Men det var ändå spännande och vi höll humöret uppe genom att leka en gissningslek, som går ut på att en av deltagarna ska tänka på en person och den andra gissa sig fram till personen, genom att bara ställa ja- och nej- frågor. "Är det en svensk?" "Ja", "Är det en kvinna?" "Nej","Är det en kändis?" "Ja", Är det någon vi känner" "Nej". Vi hann avverka alltifrån Peter Haber och Charlotte Kalla till Michail Gorbatjov och vår gamle mentor Richard på gymnasiet, utan minsta tecken på att dimman ville lätta. 

Dimmigt.

Det ska sägas att vandring i dimma blir ganska tröttsamt i längden. Ödsligt för sinnena då perceptionen begränsas kraftigt. Det enda som man varseblir är det absoluta närområdet, den egna fysiska rörelsen och blickarna ner på kompassnålen. Trots den begränsade dekoren och rekvisitan kom vi ändå in i andra andningen på dagens äventyr, fyllda av endorfiner ville vi bara fortsätta att gå och gå och gå. Det fanns heller inte mycket annat att göra, bör tilläggas. Framme vid Ruopsokjåhkås ravin fick vi ändå uppleva lite rörande naturromantik. Det var magiskt vackra skifferformade klippväggar som omslöt den strida jokken efter alla naturens slipande och konstnärliga krafter. En riktig vild och vacker kanjon! Den kändes dessutom osvensk på något vis. Mina tankar vandrade iväg till hur det måste vara att vandra i Nya Zeeland. Vadet över jokken gick bra. Nu väntade istället en omänskligt jobbig uppförsbacke. Uppe på krönet av ravinen tätnade dimman igen. Vi kom inte fram till den första sjön nedanför Loametjåhkkå förrän 21.15. Blöta, trötta och förvirrade. Det var nätt och jämnt att det gick att hitta en bra tältplats här. Fram med stormköket och slänga i sig en snabb middag. Nattens vila i tältet kom som en befrielse från all masochism. 

Ravinen

Måndag 12/8. Det öde landet.

Uppe på Luohttoláhko ger det oändliga stenlandskapet ett ödsligt intryck. Knappt någonting växer i denna högalpina miljö. Jag sitter i ett tält uppe vid en av de många små sjöarna och har två svettiga ullsockor hängandes i ansiktshöjd. Sockor som räddat mina fötter från att frysa ihjäl i kalla och fuktiga kängor. Sockor som jag fått vrida ur med jämna mellanrum och byta mot marginellt torrare sockor  som hängt på torkning innanför byxlinningen. Livet är glamoröst ibland.

Idag har vi haft en betydligt lugnare vandringsetapp då vi slickat såren efter gårdagens marsch i dimman. Vi slappade i tältet och kom inte iväg förrän vid 12.30. Vandringen ner från Loamebuollda hyllan på skrå genom Balgattjåhkå ravinen var kul tack vare den fina utsikten. Efter lunchen höll det på att bli onödigt spännande då vi var tvungna att klättra ner för en liten avsats. David skulle släppa ner sin ryggsäck för en 1,5 m hög kant, för att lättare kunna klättra ner utan att tappa balansen. Ryggsäcken fick oväntad fart och studsade ner som en badboll 50-60 meter nerför ravinen. Jag som kom gåendes lite på efterkälken blev plötsligt skräckslagen när jag såg Davids ryggsäck studsa iväg och var osäker på var David var någonstans? Trodde för ett ögonblick att han dragits med i fallet! Det blev en strapats för oss att ta oss ner i Balgatjåhkås ravin, för de hala skifferstenarna och allt löst material som eroderat nerför berget. Även jag själv höll på att tappa balansen på grund av ryggsäckens tyngd, vid den kant där David släppt ner sin ryggsäck. Vi blev påminda om de små marginalerna i fjällen. Om den hårfina skillnanden mellan trygghet och olycka. Det får bara inte ske några olyckor under en sån här vandring. Och ändå så slarvar man ibland!

När vi sedan gick upp på pasströskeln mot Luohttoláhko hade molnen dragit sig tillbaka lite och vi fick beskåda den mäktiga toppen Sájtaristjåhkkå och dess vassa spetsar. Tyvärr fick vi bara små glimtar innan den skymdes igen. När vi sedan vadade Balgatjokken och kom upp på Luohttoláhkos platå slogs vi av det öde och ogästvänliga landskapet. Vi satte oss på en stenkulle och fikade. Jag kände kusliga ilningar i magen. Platsen var så ogästvänlig och obeboelig! I synnerhet som landskapet var inramat av dimslöjor och moln. Lättvandrade stenbeklädda grusmarker och fullt av små näringsfattiga sjöar. Platsen saknar helt tecken på mänsklig påverkan. Luohttoláhko för mig var lite som att stiga iland på en främmande och ödslig planet. 

Tältplatsen på Luohttoláhko

Tisdag 13/8. Bara att ge upp.

Nyfikenheten på om dimman hade lättat var stor när vi vaknade morgonen därpå. David tittade ut genom tältöppningen strax efter 8 och konstaterade nyktert att dimman låg kvar. Vi bestämde oss för att ta det lugnt under förmiddagen, stanna kvar vid lägret och se vad som hände med vädret. Efter frukost tog vi det ångestladdade beslutet att tvätta oss i en av sjöarna. Vattnet var givetvis iskallt. Ni vet sådär kallt så man är orolig för att inte kunna bli pappa. Känslan av att få bort 5 dagars ingrodd svett från kroppen var obeskrivlig! Värd alla vassa ilningar och domningar i huden. Som att bli flera kilo lättare av att bli ren ända in i skelettet.

Frukost på Luohttoláhko.

Efter badet syntes inga förändringar på himlen och vi beslöt oss för att ge upp Luohttoláhko. Det kändes som att mörka krafter inte ville att vi skulle vara kvar här. Ödsligheten skrämde iväg oss. Vi började vandra, återigen i tät dimma, mot pasströskeln ner i Noajdevágge. Vi skulle ner i Sarvesvagge på tillfälligt besök var vår plan. Sikten varierade på mellan 50-100 meter och vi var tvungna att förlita oss på kompassen igen. Nedstigningen i Noajdevagge var enkel att hitta, men brant. Vi fick kravla som krabbor. Låg tyngdpunkt, gå i sidled, ibland fick vi även hasa på rumpan för att inte bli framtunga med ryggsäckarna. Dimman höll i sig ett par kilometer i Noajdevagge innan den lättade. Vandringen blev planare ju längre ner i dalen vi kom. När vi kom längre ner i Noajdevágge på fina gräshedar stötte vi på en fjällämmel som kilade fram mellan några stenar. Det var den enda vi såg i år. Vi stannade och drack blåbärssoppa uppe på en fin kulle med utsikt ner mot Sarvesvagge. Plötsligt var allting fantastiskt igen och vi njöt av vidderna och solen som tittade fram. Från att ha varit november uppe i Luohttoláhko kändes det nu som maj-juni i Noajdevágge. Där jag satt uppe på den gräsbevuxna kullen med fin utsikt över Sarvesvagge och läppjade blåbärssoppa kände jag mig som en statist i någon reklamfilm för mjölkchoklad i de Schweiziska alperna. Det var bara att vissla och se glad ut, resten ordnade sig av sig själv. 

Noajdevágges gräshedar.

Onsdag 14/8. Det berättande jaget och det upplevande jaget.

Vi klev upp till en fridfull morgon med lätt väderlek i Sarvesvagge. Vi kunde äta frukost utan regn eller dimma vilket kändes som en lyx. När vi skulle riva lägret började det så smått att duggregna. Vårt val av färdväg var att runda Pårtemassivet genom att gå den högalpina Gaskasvagge tillbaka i riktning mot Kvikkjokk. Kanske kanske kunde det spricka upp ännu mer och då fanns chansen att bestiga toppen Skájdetjåhkkå (1933) under vandringen. Stigningen upp från Sarvesvagge till Gaskasvagges mynning gick genom svårframkomlig terräng som bestod först av snårig björkskog, sedan långsträckta videsnår och stora stenblock som krävde ett koncentrerat fotarbete. Väl uppe i Gaskasvagge bredde vida gräsmarker ut sig och det blev en behagligare vandring.

De första två kilometerna ovanför Gaskasjågåsj var riktigt kul att gå med en fin inramning av topparna Lulep Stuollo i öster och Alep Stuollo i väster. Det gav en högalpin karaktär. Längre in i Gaskasvagge där de tre jokkarna möts övergår terrängen till renodlade blockmarker. Såklart kom vår följeslagare dimman och hälsade på. Det började även att strila vatten från himlen. Jag vill inte påstå att det var något kärt återseende.. Det tog oss säkert 4-6 timmar att vandra igenom Gaskasvaggés oändliga blockmarker. Stenarna blev halare och benen allt tröttare framåt eftermiddagen. Jag började återigen att förbanna mig själv för att jag utsätter mig för det här. Varför lär jag mig aldrig att det oftast är dåligt väder i Sarek?

Gaskasvágge

Jag kommer att tänka på en bok som jag läst i sommar. Homo Deus av Yuval Noah Harari, som handlar om mänsklighetens historia och humanismen som upphöjd ideologi i den liberala världsåskådningen. Nånstans i boken finns ett kapitel om myten om det enhetliga jaget. Ett experiment med kallvatten som en känd beteendeekonom genomfört refereras till för att illustrera klyvningen inom varje människa mellan den som upplever och den som berättar något. Frivilliga försökspersoner får hålla ena handen nerstucken i en bägare med 14 gradigt vatten i 60 sekunder, som ett första moment. Försökspersonerna får en stund senare göra om experimentet i ett andra moment, fast då i 90 sekunder. Efter 60 sekunder släpps 15 gradigt vatten ner i bägaren. Vattnet blir alltså 1 grad varmare de sista 30 sekunderna. Försökspersonerna får i slutet av experimentet veta att de måste göra om någon av de två första momenten och de får själva välja vilket. Trots att den andra omgången pågår i 90 sekunder och alltså innebär ett längre lidande, väljer 80 % av deltagarna att göra om det andra momentet. Hur kan det komma sig att människor är så korkade? Svaret är att experimentet blottlägger förekomsten av två olika jag inom oss, det upplevande jaget och det berättande jaget. För det upplevande jaget, som känner av det kyliga vattnet, är naturligtvis den 90 sekunder långa delen av experimentet mer plågsam. Men det berättande jaget minns att det var skönare på slutet i det andra momentet av experimentet. Därför väljer de flesta försökspersonerna att göra om den plågsammare delen. Jag tänker att samma fenomen gäller för en Sarekvandring. Hur kan man frivilligt återvända till en plats där det ofta regnar så mycket, är nyckfullt väder i största allmänhet och en stor del av vandringen kännetecknas av att den är jobbig? Svaret måste vara att det berättande jaget inom oss minns medelvärdet av alla höjdpunkter under vandringen och det lyckliga slutet när vi kommer i mål i Kvikkjokk. 

Tältplatsen i Gådokvágge, nedanför Skájdetjåhkkå.

Torsdag 15/8. Gådokvágge.

Vi vaknade till en kall morgon i Gådokvágge. Regnet strilade och det blåste mycket. Jag klev upp, gick ner till sjön och fyllde kärlen till Trangiaköket med vatten. Vi lagade frukost i absiden på tältet och drack kaffe i tältets trygga vrå. Latade oss och började inte gå förrän strax före lunch. Det var svårare att vada jokken uppifrån Jiegnávagge än vad vi trodde. Spejade upp på Bårddejiegna glaciären och kunde precis som Grundsten konstaterar i sin guidebok se med egna ögon att glaciären dragit sig tillbaka kraftigt på grund av klimatförändringar. Sorgligt! Vandringen i Gådokvagge är för mig synonymt med att återvända, då den i sydlig riktning leder ut ur Sarek. Den robusta stålbron längre ner som tar oss över Gådokjåhkå blir en symbolisk passage över till "den andra sidan" när man känt sig utelämnad till Sareks öde i flera dygn. Lustigt nog så sprack himlen upp under dagen när vi vandrade genom den lättgångna dalen. Trötta ben kände av en monumental träningsvärk från gårdagens slit i Gaskasvágge. Vi dundrade vidare efter bropassagen och gick hela vägen strax nedanför Stor Jierttá och bort mot Gasskagårsså jokken. Tills vi nådde Boarekjávrre och Hambergs stuga, där vi slog upp tältet i en liten skogsglänta i närheten av stugan. Det blev en dagsetapp på ca 15 kilometer. 

Hängbron över Gådokjåhkkå. Eller passagen till "den andra sidan" om man så vill.

Fredag 16/8. Ett skönt avslut.

Sista morgonen på denna vandring vaknade vi till ett,,, STRILANDE REGN. Som så många andra morgnar att det inte kändes jobbigt längre.. Nu ljög jag! Det stora äventyret var snart till ända och det kändes uppriktigt sagt ganska skönt. Att sticka ner fötterna i ett par fuktiga kängor med vetskapen om att det här var sista morgonen vi behövde uppbringa den stoiska tapperheten. Jag skar upp den sista picksalamin i grova bitar till min färdkamrats knäckemackor och breda leende. Idag kunde vi slösa och slarva eftersom civilisationen låg en dagsetapp bort. Vi kunde börja släppa på den hårda disciplinen som varit livsnödvändig inne i Sarek för att hålla oss torra, varma och mätta i alla väder. Vi började knata vid 09.30 över Påreks mosaiklandskap av sjöar och små gölar. Långa träspångar över ändlösa sankmarker tog oss framåt mot mer befolkade områden. Landskapet låg tyst och stilla. Efter 6-7 kilometer lämnade vi den lågalpina zonen för den här gången och kom återigen ner i skogslandskapet.

Vi tog lunchpaus där den upptrampade stigen passerar sjön Stor Dáhtás västra strand. Vi åt den sista påsen frystorkad mat för den här vandringen och det var inget svårt avsked. Vi klättrade ut på en stor sten en meter från strandkanten för att njuta av solen som sken från sin bästa sida. Plötsligt fick jag syn på något pälsbeklätt som kilade fram mellan stenarna vid strandkanten. Ett litet djur rör sig snabbt mot oss. Det är en hermelin som ställer sig upp på bakbenen och sniffar med sin lilla nos i vädret alldeles några meter från oss. Den känner lukten av vår mat och är förmodligen nyfiken på att se om vi lämnat något ätbart efter oss vid strandkanten. Hermelinen och jag tittar förvånat på varandra under några sekunder, innan några andra vandrare kommer gåendes uppe i skogen. Hermelinen blir skygg och springer sin kos. Det är sådana här ögonblick man kan gå och vänta på i flera dygn, tänker jag. Och sådana belönande upplevelser som gör att alla motgångar och allt slit blir värda någonting. Jag känner ett stort rus av inre lycka.

De fortsatta timmarna till Kvikkjokk blev en ganska enkel vandring över stock och sten, förbi några omkullvälta träd och knotiga björkdungar innan vi kom ut på Kungsleden igen. Nere i skogen är klimatet betydligt varmare och omgivningarna mer gästvänliga. Ungefär kl 16 på fredagen ankommer vi till Kvikkjokks fjällstation. Världen är sig lik och det blir dags att hala fram plånboken igen efter att ha varit helt självförsörjande i 9 dygn. Min reflektion blir att här nere i civilisationen ger vi upp friheten till förmån för bekvämligheten. Det känns konstigt att ställa sig i kön till kassan på fjällstationen för att köpa en kall öl. Det går några minuter då allting känns märkligt och ovant. Massor av trötta fjällvandrare sitter i fåtöljerna i fjällstationens sällskapsrum och sippar öl, käkar nötter och chips och blänger apatiskt in i sina små skärmar. Det måste vara en ny planet vi klivit i land på tänker jag för mig själv. 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-08-26 13:55   skogsbaronen
Trevlig tur, och bra berättat!
 
2019-08-26 16:39   Håkan Friberg
Makalöst intressant läsning för mig som har planerat att gå exakt samma tur tillsammans med Livskamraten med start 14 september om väder och framför allt orken står oss bi. Denna text var i sanning en bra förberedelse. Tack!
 
Svar 2019-08-30 16:34   oskar_thulin
Roligt att höra Håkan, hoppas ni kommer iväg och får stabilare väder! Kan nog vara riktigt maffigt att gå där i september.
 
2019-08-26 23:07   luffsarbjörn
Mycket bra skrivet och berättat.
Jag tyckte jag kände igen dig på den första bilden, det måste vara jag som är den ensamvandrande norrlänningen.
Vi träffades intill en myr med en lång spång, där ni hade tagit paus. Max von Sydow.. ja kanske det :)
Synd att vädret satte stopp för er planerade kamvandring som ni även berättade om när jag träffade er.
Trevlig läsning, extra kul när man hittar sig själv i texten.
Det var trevligt att råkas där ute.
 
Svar 2019-08-30 16:41   oskar_thulin
Tack så mycket, vad kul att just du läste texten och hittade dig själv där!
Var kul att mötas ute på stigen. Ja det var tråkigt att kamvandringen inte blev av. Det blir sällan som man tänkt sig i fjällen..
 
2019-08-27 08:04   brigas
Ett antal år tillbaka gick vi nog ungefär samma rutt,men motvägen genom Lullihavagge,och med härligt soligt väder,förutom dimma när vi kom mot Säkok och gick aningens högt och kom till en oväntad brant och fick gå ”rätt”. Hala branter med rullande stenar är inget jag numera skulle klara.
I vackert väder en väldigt fin tur.
 
2019-08-27 17:15   OBD
Tack för en väldigt intressant och trevligt skriven berättelse.
Bra gjort att hålla humöret uppe med så mycket dimma och regn. Men så är det, ibland är vädret stadigt, bra eller dåligt, ibland är det omväxlande. Men dimma, regn och stenskravel är inte trevligt.
Din reflektion vid återkomsten till civilisationen är mycket träffande.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in