Tält: Här tänker jag att det skall vara så stabilt att det kan stå var som helst. Det skall vara enkelt att resa själv och detta skall kunna göras med vantar. Jag tänker också att i tältets absid skall jag kunna dra in pulkan för att i skydd kunna pyssla med grejorna och inte behöva gå ut i blåsten igen för att hämta tandborsten. (har inte bestämt än om tandborsten skall med, men förmodliget, om den är lätt. Man lär kunna borra hål i handtaget för att göra den lättre...)
Jag vill ha gott om plats i tältet för att inte få spel om jag är insnöad eller instormad i några dagar. Eller om/när jag får besök kan man bo två i det. Kanske kan man klämma in lite hundar om det kommer sånna på besök också. Om man lägger ihop den ekvationen så finns det inte så många tält kvar.
 
Saivo som tillverkas av Hilleberg. Här skulle jag kunna skriva att de sponsrar med ett tält, men iochmed att de inte gör det, så låter jag bli. ;)

Det är inte så farligt. Jag vet att känslorna kommer att komma över mig, men jag har lärt mig att inte skyla några känslor, att låta dem komma, för då går de över också. Tårar skrämmer mig inte. Visst är det jobbigt när man är ledsen, men det går över. Resan kommer bli en reningsprocess, det är inte syftet, men det kommer bli ett bonus.  Min kungsledsvandring var lite på det sättet. Jag hade mycket att bearbeta på den resan och kom i mål med ett lugn och en klarhet jag saknar. Jag hamnade i en känslostorm precis när jag lämnade Hemavan, jag gick på leden och grät i regnet, så tårarna blandades med regnet. Men vidderna och stillheten gjorde att jag lugnade mig, jag hittade mig själv i kaoset som då rådde, och jag kunde fortsatta att sätta en fot framför den andra. Jag känner inte att jag flydde från problemen jag hade då, utan att det blev så fjuttigt och världsligt när man står och stirrar i en brusande jokk en timme. Ljudet spolar genom huvudet och kvar finns ett lugn som måste upplevas.

Annars är jag en vanlig kille. Jobbat på teater hela mitt vuxna liv, först i göteborg på operan där, sedan som frilansande tekniker och scenmästare på stockholms privatteatrar. Mitt intresse för friluftslivet växte och vandringarna blev längre och längre.

 Vägvalet är en säkerhetsfaktor. Att gå så nära civilisationen som möjligt. Men här har jag ett litet problem. Jag måste balansera säkerheten mot ansträngningen. Låt mig förklara: från Tärnsjöstugan i Vinelfjällen kan valet kännas naturligt att följa Kungsleden norrut, men jag har kikat närmare på kartan och ser att om jag tar mig till Laistugan och därifrån håller väster kanten av Sverige, kommer stora sjöar på ett pärlband och sist Akkajaure. Kungsleden är mycket gropig om man så säger. Man går upp på kalfjället och ner i dalen, minns en gång om dagen. Det kommer bli slitigt med tung pulka, och full rulle ner igen på kvällen. Väl friskt. Det västra alternativet är beytdlight lugnare. Men där kommer jag vara mycket isolerad. Talade med en kamrat idag om att han skulle följa med just den sträckan, och det lät som om det skulle kunna vara en lösning. Vägvalet är ännu inte avgjort.