Bloggar > FRITT LIV

FRITT LIV

Reseskildring, informationsspridning och bearbetning. Instagram https://www.instagram.com/ludvig_svensk/, användarnamn Ludvig_svensk.

Rensjön och Rautas fjällurskog. Placerad på karta

Den 20 augusti lämnade jag Nikkaluokta och min vandring utmed kungsleden bakom mig och for in till Kiruna. Min mat var vid detta laget nästan helt slut och jag begav mig således till bussgods terminal för att hämta mitt paket med kartor och mat som jag skickat till mig själv veckan innan.

Jag gick även till affären för att köpa det mindre viktiga men desto mer prioriterade: 3 Wienerbröd som jag omedelbart åt upp, 0,5kg smör och 0,5kg kaffe för framtida bruk. Mitt sug efter fett hade som vanligt blivit alldeles otroligt stort när jag är ute i fjällen länge och arbetar hårt, så trots att jag till denna vandring gått in för energität kost med mycket nötter, olja, ost och gräddpulver så var suget efter energität kost fortsatt stort.

Jag fick lift med en kille jag träffat i Nikkaluokta och åkte till Nieiddajavri några mil norr om Kiruna där vi parkerade och började finna vår väg ut i myrlandskapet. Den stig som är inprickad på kartan förlorade vi fort kontakten med då den var väldigt subtil, och vi sicksackade oss nu fram över myrlandskapet för att försöka finna den torraste och bästa vägen framåt, utan att vara särskilt brydda om exakt i vilken riktning vi gick. Vi följde huvudsakligen kanterna på myrarna som var fasta och bar oss bra, stötte ibland på blötare partier eller gungfly som vi efter bästa förmåga försökte runda. Gungfly är en särskilt lömsk fälla för en ensam vandrare, och jag mindes en väns berättelse om när en av hans vandringskamrater gått igenom en rutten spång och sugits ner i dyn så pass så att hon inte kom loss utan hjälp från sina medvandrare. Det kan vara ett sätt att sluta sina dagar på…. Nåväl, här hade vi inga spänger som kunde förråda oss, vi var två och man kände fort när marken fick en “vattensängskaraktär” så man kunde leta sig tillbaka till fastare underlag igen.

Plötsligt, efter några timmars vandrande så hade vi en stor sjö i vägen för oss, som efter lite triangulerande med kompassen bestämdes till norra änden av Harrejavri. Här ville vi inte vara, vattnet var för stort för att korsa och vi hade hoppats på att naturligt ledas till de mindre sjöarna i sjöns norra förlängning där “stigen” går.

Nåväl, det var bara att följa sjökanten norrut tills vi hittade ett lämpligt ställe att vada på. Stigen lyckades vi aldrig finna igen, dock ett bra vadställe där vi kunde hoppa på stenarna över och sedan fortsätta upp mot sadeln mellan Cekkenvaras och Huortnas. Vi stannade vid den sjö som ligger rakt öster om Cekkenvaras södra spets, klämde in våra tält mellan träden, gjorde en lägereld och njöt av att åter vara ute på tur efter några timmars vistelse i Kiruna. Innan mörkret föll gick vi upp på Cekkenvaras topp för att njuta av utsikten och se vilken terräng som väntade oss under morgondagens dagstur. Utsikten från toppen var magnifik med ett myller av sjöar, böljande skogsbeklädda kullar och avlägsna bergsmassiv.

Det var även en mycket kraftig och kall blåst på toppen som vi ganska snart flydde från och återvände till vår mycket skyddade, vindstilla lägerplats nere i skogen. Denna blåst fick jag senare veta föranledde evakuering av ett stort antal människor som deltog i Fjällräven Classic och som nu var på tur någonstans utmed kungsleden och dessutom led av snö- och hagelskurar.

Dagen därpå rundade vi Cekkevaras på östsidan och satte kurs norrut. Terrängen var tät skog, och var krävande att gå i med många åsar/raviner som löpte ner från Cekkenvaras i östvästlig riktning och tärde på både knän och tid. Vad som såg ut som lätt terräng på kartan (särskilt på en 100.000-karta) visade sig vara svårframkomligt och jag tog därför beslutet att leta mig uppåt på bergssidan för att gå ovanför ravinerna, och hamnade till slut efter några olika turer i sundet som delar Dapmokjavri i två mindre sjöar. Därifrån fanns det bara en väg - norrut, uppåt - och vi tog oss upp på berget och gick sedan västerut på en rundtur utmed bergsryggarna som förde oss tillbaka till Cabrajavri där vi fiskade och åt sen lunch. Vi följde vattenflödet österut så gott vi kunde, stannade ibland för att fiska när vi hittade en fin sjö, och tappade orienteringen totalt i skogen mellan alla kullar och sjöar. Men vad gjorde väl det, vi hade gott om tid och visste att vi till slut skulle bli stående vid stranden till Jiegajavri om vi bara gick österut, Tid hade vi gott om.

Mycket riktigt, till slut kom vi fram till Jiegajavri och blev stående vid utflödet från de sjöar vi gått förbi på vägen ner. Fiskelyckan lyste med sin frånvaro och vi försökte återigen finna den stig som skulle leda oss till vårt tält, men fick snart inse att vi inte skulle finna någon annan väg än den vi själva valde. Vi gjorde misstaget att ta för lite höjd på berget sydväst i vår färdriktning, vilket gjorde att vi återigen fann oss själva i tät skog som styckades av av åsar och raviner i ett spindelnätsmönster som gjorde det mycket svårt att navigera. Vi gick fel och hamnade någon kilometer för långt åt nordväst innan vi insåg vårt misstag, korrigerade kursen och började följa kompassen mer noggrant genom skogen. Plötsligt började det mullra och väsnas framför oss, vi hade stött upp 2 älgar som skenade iväg genom den täta och icke-panik-kompatibla skogen. Vi kom till slut, trötta, hungriga och med ömmande fötter tillbaka till lägret, nöjda med vilken fantastisk och enastående natur vi fått se under dagen. Vi tände en brasa, smörstekte och åt upp all svamp som vi plockat under dagen, pratade om våra upplevelser och somnade till slut.

Dagen därpå skildes min och min kompanjons väg åt och han gick till bilen medans jag fortsatte längre ut i busken. Jag styrde kosan åt sydost med siktet inställt på Cahppesnjarga. Terrängen nedanför Harrecearru var bitvis besvärlig med branta rullstensåsar och stora blockstensfält i min färdriktning, så jag sökte mig ner på myrarna för flackare terräng. Terrängen blev verkligen flackare men också betydligt blötare, och vattnet tillsammans med knädjup mossa, dvärgbjörk och ljung som drog en i fötterna i varje steg gjorde att man fick stanna ofta för att hämta andan och ladda upp energin för några kilometers vandring till.

Till slut kom jag fram till sundet Jiegaguoika, som förbinder Jiegajavri och Alajavri och förvånades över hur strömt där var. Jag hade haft en naiv förhoppning om att det skulle kunna gå att vada över, men här strömmade sådana vattenmängder att jag inte ens skulle ge mig på att paddla igenom forsen. Besviken men ödmjuk fortsatte jag söderut på strandkanten och stötte strax innan “kåtan” (det är en husvagn på snömedar) på helt färska björnspår i leran på stranden. Jag piggnade genast till, det är en stor dröm för mig att få se björn i sitt naturliga habitat, och övervägde ett tag om jag skulle försöka mig på att spåra den med tanke på hur färskt spåret var.

Jag avfärdade dock den tanken ganska snart, spåret gick mot min riktning och den hade antagligen redan upptäckt mig med tanke på vindriktningen. Alternativet, att jaga björnen och få den att känna sig trängd kände jag mig inte heller riktigt bekväm med. Jag satte istället upp mitt tält, dumpade all utrustning och tog en promenad upp på Cahppesnjarga, en tur som i all sin enkelhet bjöd på alldeles fantastiska naturupplevelser i form av tallskog med gamla grova och krokiga vindpinade träd, flera hundra år gamla döda, hängande och terpentinångande tallar som pekade “fuck you” mot hela skogsindustrin. Utsikten från Cahppesnjarga var dessutom alldeles enastående med vyer åt nästan alla håll. Här kunde man sätta sig vid en avsats, dingla med benen och titta ner på stenskravlet lååångt nedanför en, spana efter vilt i närområdet från ett fågelperspektiv och njuta av solnedgången.

Nöjd och tagen av allt det vackra återvände jag till tältet på kvällen just som regnet svepte in och piskade tältduken medans jag skrev dagbok, åt kvällsmat och myste ner mig i sovsäcken.

Dagen efter styrde jag rakt västerut, jag var tvungen att börja planera för min hemfärd och ta mig ut mot civilisationen. Jag tog sikte på sjön vid Ravdocearrus norra fot men hittade den aldrig, utan ställde istället kompassen mot Coaltajavri. Efter vad som kändes som en evighets irrande runt i skogen utan minsta möjlighet att triangulera in mig för att få en uppfattning om vart jag var någonstans så öppnade sig skogen och jag syn på sjön mellan lövverken. På min väg fann jag även ett björnide och förundrades över hur sannolikhetsläran kunde göra sådana avsteg för min skull, så att jag skulle få finna både björnspår och björnide på mindre än ett dygn i en sådan här terräng där allt handlar om tur för att hitta något mindre än ett berg eller en stor sjö.

Vissa av er kanske tänker “Varför har inte människan en GPS som alla normala och moderna uteliggare, så han slipper gå planlöst i skogen”, och svaret är enkelt: jag är en bakåtsträvare. Genom att inte ha en GPS tvingas jag utveckla mina färdigheter i att läsa av naturen, använda kart och kompass, och vara uppmärksam på min omgivning. Det är dessutom ytterst sällan som jag behöver den precision och exakthet som en GPS erbjuder, och i en nödsituation eller då energin tryter så kan jag starta telefonen och få ut en GPS-punkt på mina offlinekartor från valfri app. Jag gillar inte heller tanken att vara beroende av batterier och teknologi som riskerar att gå sönder, och tycker för övrigt att det är skönt att slippa kolla på skärmar några veckor om året.

I Coaltajavris norra ände stannade jag för att äta lunch, bada och - med utsidans diskussion färsk i minnet om att sköta sin hygien för sina medresenärers skull - tvätta mina kläder inför den stundande tågresan. Jag gjorde därför upp en eld att torka min utrustning vid, satte maten på värmning och stegade ner i vattnet. Jag hann inte mer än tvätta av mig själv innan ett oväder drog in och jag i all hast fick spänna upp en presenning, samla ihop all utrustning som jag spridit omkring mig och skydda den och mig själv från störtskuren medan jag själv, naken och med en gryta kokande spagetti i handen också försökte få plats under presenningen i ett tappert försök att hålla värmen och härda ut. Regnet tog slut efter en kvart och drog vidare och jag kunde lämna mitt skydd, diska grytan, klä på mig och fortsätta genom den nu regnvåta skogen.

Det var efter detta som en av mina finaste friluftsupplevelser någonsin träffade mig som en blixt. Jag hade glömt bort att känna in naturen länge nu eftersom jag hade en plan som jag följde målmedvetet, men när jag i solskenet stannade för att titta på den alldeles fantastiska utsikten från en kulle så insåg jag hur bedövande tyst det var. Inte en vindpust, inte ett rasslande löv, inte ett vattenporl, inte en fågelvissling…. Inte ens i en ljudisolerad studio har jag upplevt en sådan tystnad. En fågel kom flygande, landade strax intill, gick ett varv runt och tittade nyfiket på mig och sa något som jag inte förstod innan den fortsatte över trädkronorna. Kvar stod jag, förbryllad, blöt, tagen och närmast religiöst uppfylld av hur vackert allt var.

Hade jag haft tid så skulle jag nog lagt mig ner där jag stod, uppfyllts av situationen, gråtit eller grubblat - vad som helst. Men jag hade inte tid, jag skulle hinna med en buss imorgon och måste ta mig närmre Rensjön innan det blev mörkt.

Vid sjön mellan Lotnjumjavri och Duortnosjavrras, vid sidan om den stig som faktiskt existerade, i verkligheten såväl som på kartan, satte jag upp mitt tält. Kring dessa sjöar fanns tyvärr inte den tystnad som jag tidigare upplevt, här bröt oljuden från lastbilar och malmtåg igenom vildmarken och störde mig något enormt och fick mig att som vanligt fundera på om civilisationen verkligen var värd att återvända till.

Men kvällen var lugn och vacker så jag åt kvällsmat ute i solnedgången, matade knotten och sammanfattade mitt friluftsår så här långt. Detta var min sjunde vecka i tält 2018, jag hoppas att det inte var den sista.

Postat 2018-09-25 21:28 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Laisdalens fjällurskog juli -18 Placerad på karta

Efter att ha tillbringat en vecka paddlande i Rapadeltat åkte jag snålskjuts med min vän Fredrik hem till hans gård vid Laisälven utanför Sorsele. Fredrik driver en firma för bland annat fisketurism och uthyrning av kanoter i Sorsele, och jag fick därför vid mitt uppehälle hos honom några dagars forspaddling i Laisälven, Sveriges kanske finaste fiske- och kanotvatten, med hans utmärkta WeNoNah-kanoter innan min färd begav sig vidare mot Hästskoforsen, Dellikälven och Laisdalens fjällurskog.

Vid Hästskoforsen började jag vandringen med att gå upp till Delliknäs och beundrade det gamla lantgodset innan jag följde vinterleden ner till Dellikälven och fortsatte uppströms. Vandringen var till en början förhållandevis enkel trots avsaknaden av en riktig stig, men blev snart tyngre och tyngre. Jag använde detta år för första gången ett par löparskor, eller Trailskor som det kallas, som enda fotbeklädnad förutom mina foppatofflor. Detta visade sig innebära en del fördelar som sparade mig mycket tid och möda under vandringen.

Det som från början var en förhållandevis vältrampad fiske- och djurstig utmed älven löstes upp i mindre stigar som ledde ut i myrar eller snårskog långt från stranden och det gick långsamt att ta sig fram. Eftersom jag inte behövde vara rädd för att blöta ner mig (jag var redan blöt om fötterna) kunde jag dock gå rakt över myrarna utan att balansera på kvistar och hoppa mellan tuvor, vilket var mycket behändigt.

Jag nådde snart det första vattenfallet i Dellikälven ca 4km uppströms där jag stannade för att dricka, vila och njuta av den vackra naturen. I brist på en vettig stig fortsatte jag uppströms gående på den delvis torrlagda eller grunda strandkanten, men terrängen ändrade snabbt karaktär och jag insåg att jag antagligen skulle göra klokast i att söka mig uppåt i skogen innan strandkanterna blev allt för branta och höga för att ta sig upp för. Terrängen ledde mig i en stor båge upp till Skoromnäs, en båge med mycket besvärlig och blöt terräng. Framme vid Skoromnäs kunde jag höra dånet av ännu ett vattenfall och sökte mig ut mot älven för att se hur den såg ut. Då jag hittade en klippavsats med utsikt in mot vattenfallet kunde jag konstatera att jag hamnat i en Canyon med nästan lodräta kanter som sluttade minst 25 meter neråt till vattnet. Jag sökte mig därför åter in i skogen, gick mot bruset och hamnade efter några minuter strax ovanför fallet i en för mig väldigt imponerande och “osvensk” miljö med strida forsar nedsänkta i marken, renspolade berg och dramatiska klipputsprång. 

Vattenfallet vid Skoromnäs

Strax ovan Skoromnäs

Terrängen ändrade sakta karaktär uppströms: granskogen övergick till björkskog, canyonen återgick till platt älvlandskap och sikten ökade så man nu kunde planera sin vandring för några minuter i taget. Terrängen fortsatte dock att vara mycket tung att gå i, och jag hade nu att välja på blockstensterräng överväxt av högt gräs närmast älven, tät björkskog med undervegetation några meter upp eller myrlandskap ytterligare 100 meter upp. Jag provade alla tre terrängslag och alla var förfärliga att gå i.
Blockstensterrängen kändes direkt oansvarig att gå i. På grund av det höga gräset så såg man inte stenarna, snubblade ideligen och hade alla världens möjligheter att bryta benet/foten, vilket hade gjort mig till en hjälplös krabat, ensam som jag var. Skogen och slyn hade sina självklara nackdelar med att allting som man har med sig och på sig tar varje chans till att fastna i alla de kvistar som kommer i ens väg, och att man går lika mycket i sidled som framåt för att hitta den minst smärtsamma vägen att forsera. Myrmarken innebar att man vadade i stundtals knädjup mossa, stundtals dy, videstråk eller bäckar med alla umbäranden som det innebär. Jag valde myrmarken.

När jag kom till punkt 480 stötte jag på två fiskare som låg och löste korsord utmed strandkanten. Jag var vid denna tidpunkt ganska nedbruten både fysiskt och psykiskt av terrängen, och då de berättade att de gått hit via Delliknäs och Stajnake rakt ned till där vi nu befann oss och gjort så i 20 år så insåg jag det kloka i deras vägval. De förlorade förvisso några fantastiskt vackra platser och utsikter på vägen, men de slapp också den värsta terrängen genom att hålla höjd.

Det ser förädiskt lättgånget ut...

Jag fortsatte gå och slog efter en del velande läger där Kraptajåhka gör en kraftig sväng söderut vid Dellikälven. Tältplatserna var sparsamma och jag ville gärna ha en som förutom närheten till älven även erbjöd morgonskugga för tältet bakom några träd. Efter att ha hittat en plats som jag ansåg uppfyllde dessa behov tog jag mig ett dopp i älven som pga det långdragna högtrycket och kvällssolen var mycket varm och behaglig att bada i. Jag låg därför i ganska länge och lät strömmen svalka och skölja mig ren innan jag provade fiskelyckan. Jag hade flera gånger under dagen sett ryggfenor skära genom vattenytan och fiskar vaka, så jag ställde mig mitt i älven i bara kalsongerna och började kasta. Tålamodet lönade sig och jag fick till slut, när jag var på väg att ge upp en riktigt fin öring omkring 1,5 kg.

En fin öring

Dag 2 började dåligt. Det träd som jag trodde skulle ge mig morgonskugga stod i lite för nordlig riktning och jag vaknade istället dyblöt av svett kl 06. Sömndrucken klädde jag av mig allt, kröp ut ur tältet och la mig i skuggan av ett videsnår för att dåsa i 2h till.
Motivationen till att börja vandra var låg, jag visste ju vilken terräng som väntade mig och jag kom inte iväg förrän närmre 11. Efter ett par timmars vandring, någonstans under Kraptatjåhkka gav jag upp, och ni må tro att det satt långt inne hos en ung man med mycket stolthet att desertera för terrängen. Men jag var slutkörd, saknade min familj som var på semester på annat håll, och trött på att gå i svår terräng och skog som gjorde det mycket svårt att orientera sig. Det var kort och gott inte värt det.

Jag tog ett snabbt beslut, planerade om min rutt och gick nu rakt över älven upp mot sjön 881 på Vidnak. Att gå rakt upp för berget i snåren var inga bekymmer, det var mycket lättare än att följa älven, och jag blev lite uppmuntrad av det och tanken på att jag snart var uppe på kalfjället. När jag stannade för att hämta andan på bergssidan så såg jag plötsligt två stora älgar gå och beta 25 meter rakt framför mig, lyckligt ovetande om min närvaro. Min vana trogen av att smyga på vilt så stod jag blixt still tills de böjde sig ner för att beta, smög mig bort till närmaste sten, tog sakta av mig ryggsäcken och bytte till teleobjektiv på kameran. Försiktigt avancerade jag mot de båda älgarna som blivit misstänksamma av de ljud som jag skapat när jag la ner packningen, och jag tog några bilder innan de gick sin väg. Jag följde efter och spårade dom så gott jag kunde utan att väsnas allt för mycket och fann 30 minuter senare en av älgarna liggande i ett snår och lyssna efter mig med bara öronen synliga ovanför kvistarna. Av öronens rörelser kunde jag dock förstå att den inte hade avslöjat mig som ett hot, utan pejlade åt alla håll för att lyssna på sin omgivning, så jag fortsatte sakta närmre tills jag bara var 15-20 meter bort och satte mig bakom ett buskage och väntade på att den skulle resa sig så jag kunde få några fina bilder. Tålamodet lönade sig, den gick i en lov kring mig på nära håll och upptäckte mig inte förrän den kom upp i mina spår, fick min lukt och sprang iväg.

Glad över de bilder som jag fått började jag gå tillbaka mot min packning när jag insåg att jag inte hade en aning om vart jag lagt den. I min iver att förfölja älgarna så hade jag inte tänkt så mycket på i vilken riktning jag gått, jag hade bara en ungefärlig uppfattning om väderstreck, hur många bäckar jag korsat och hur långt från trädgränsen jag varit. Stressen slog an i mig och jag fick anstränga mig för att handla enligt STOP: Stanna, Tänk, Observera, Planera. Jag sökte mig upp till trädgränsen igen och började därifrån långsamt att gå neråt i ett sicksackmönster där jag korsade en bäck mer än vad jag trodde jag hade passerat för att vara säker på att täcka in det område som jag tidigare befunnit mig i. Andra gången som jag genomförde denna övning fann jag till slut min packning och jag tackade mig själv för att jag packat ett orange tält överst på ryggsäcken som syntes väl, och lovade mig själv att aldrig mer lämna min packning på en fjällsida utan tydliga riktmärken.

När jag kom upp på kalfjället så njöt jag i fulla drag av den lättgångna fjällheden, passerade sjön 881 där en älgko med kalv stod och betade i sjökanten och gick ner till Skorombäcken. Där åt jag sen lunch, tog ännu ett bad och försökte hantera den formidabla mygg- och flugattacken innan jag flydde in i tältets skyddade vrå för att skriva dagbok, titta på kartan och reflektera över dagens upplevelser. Denna vandring var dessutom den första där jag hade med mig en SPOT, en av marknadens alla utbud av GPS-sändare. Med den kunde jag sända ett Okej-meddelande till de förprogrammerade kontakterna varje kväll utan att ha telefontäckning, och samtidigt delge min position vilket kändes mycket bra och ansvarstagande, särskilt med tanke på att jag nu hade ändrat rutt.

Dagen därpå började bra och jag fick sova 3h längre än föregående dygn tack vare det soltak jag spänt upp kvällen innan av tältets extragolv. Utvilad och harmonisk kokade jag min gröt, packade ihop livet i min väska och började gå nedströms mot Hästskoforsen. Jag sökte mig upp på Vidnaks fjällsida för att undvika videsnåren utmed Skorombäcken och få gå på kalfjäll så lång tid som möjligt. Efter några timmars vandring började jag dock bli törstig. Solen stekte “som vanligt” och alla vattensamlingar som fanns utritade på kartan var nu torrlagda. Efter en snabb överläggning med mig själv om huruvida det var värt att gå ner i skogen för att nå Skorombäckens vatten eller ej så beslutade jag mig för att hålla mig ovanför trädgränsen så länge jag kunde och hoppas på att hitta någon liten vattenstril längre fram. När kalfjället obevekligen tog slut sökte jag mig ner för en bred ränna genom skogen som måste vara en gammal lavinkägla, vårflod eller liknande. Det var hur som helst ett mycket lättgånget, frodigt och vackert änglandskap där träd och buskar hade förts bort av naturens krafter och skapat en slät och lätt sluttande “motorväg” neråt. Plötsligt hörde jag ett svagt porlande bredvid mig och kunde lättad över mitt fantastiska fynd äntligen stilla min törst, laga mat och återställa vätskebalansen över en långlunch. Sällan har man väl uppskattat en liten oansenlig bäck så mycket!!

Jag kom snart ner till Skorombäcken, följde den på norra sidan ett slag innan terrängen blev besvärlig och jag korsade den av rädsla för att annars bli inspärrad i någon av de canyons som jag nu visste fanns i Skoromnäsets närhet. Bäckkanterna blev brantare och brantare och snart nådde jag en alldeles fantastisk plats med höga vattenfall som dök ner i stora och djupa pooler av fjällvatten, grottor skyddade av skummande forsar som gick som maskhål rakt in i berget och en trolsk miljö med löv- och barrträd hängande ut över höga klippavsatser. Jag njöt i fulla drag av naturen och tänkte självbelåtet att här hade jag minsann 3 stora bubbelpooler av världsklass helt för mig själv. 

En av mina 3 "bubbelpooler"

Jag fortsatte i riktning mot Skoromnäset men gav snart upp då terrängen blev allt för brant och besvärlig att göra mödan värd, och sökte mig istället uppåt till flackare terräng. Uppe på planare mark hittade jag en mycket vältrampad djurstig som jag följde ett slag tills jag kom till en bäckravin med en lämplig tältplats ovanför, skyddad av 2 mäktiga och gud vet hur gamla granar under vars grenverk jag kunde klämma in tältet och få skydd för både sol och oväder. Jag gick en kort promenad för att få utsikt över min omgivning och på ett ungefär kunna positionera vart jag var innan jag gjorde middag och kröp in i tältet.
Jag visste nu att jag befann mig i älgrik miljö, jag hade flera gånger under dagen känt marken börja mullra när jag kom gående, och blev därför inte förvånad när jag hörde en älg komma springande förbi mitt tält, stanna och vädra mig för att sedan i rask trav fortsätta in den djupa och förhoppningsvis människofria skogen.

Fjärde och sista dagen på min vandring sökte jag mig ner mot Dellikälven i hopp om att den skulle ha en lättvandrad strandkant som jag kunde ta kilometer på. Det var en fåfäng tanke som straffade sig snabbt. Sydsidan av Dellikälven var (åtminstone där jag befann mig just då) ännu svårare att ta sig fram på än vad nordsidan var. Jag beslutade att, hellre än att gå upp för det berg jag nyss gick ner för, istället ta mig till känd terräng och vadade därför över älven. Eftersom jag visste vilken terräng som väntade på nordsidan om jag lämnade vattnet så vadade jag därför istället i vattenbrynet i ett par kilometer tills dess älvkanten övergick i vältrampade och lättgångna sandbankar i höjd med där vinterleden korsar Dellikälven. Att vada var det enklaste sättet att ta sig fram och jag önskade att jag hade kommit på det 3 dagar tidigare då jag vandrade uppströms, istället för att slita som ett djur på land över myrar och buskage. Vid älvens utlopp i Laisälven sökte jag mig upp till Hästskoforsen, njöt av att se andra människor samtidigt som jag provocerades av den nedskräpning som följde i människornas spår, hoppade in i bilen och åkte hemåt tacksam för de upplevelser, erfarenheter och fantastiska vyer Dellikälvens omgivningar givit mig. Det är varken första eller sista gången jag tar mig an detta område!

Postat 2018-07-31 20:48 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

 

Logga in