Naturreservatet Kuusivaara-Penikkajärvi är ett mindre naturskogsområde som domineras av brandsuccessioner i olika faser. Hela området präglas av den omfattande skogsbrand som verkar ha dragit över tusentals hektar i trakten av byn Parakka omkring 1870. Skogarna i reservatet utgörs av en mosaik av olika skogstyper och successioner som är ett resultat av variationer i brandens intensitet. Här finns alltifrån helt opåverkade lövbrännor, via mer produktiva blandbrännor till sena successioner med urskogsartade gamla granskogar med rikligt av rötade lågor. Påverkansgraden är generellt mycket låg och området har mycket höga naturvärden.

Naturreservatet är beläget i ett kuperat område norr om byn Parakka i Kiruna kommun, och ligger mitt emellan naturreservaten Matala Kuusivaara i väster och Laurivaara i sydost. Reservatet täcker berget Kuusivaaras norra del. I reservatets norra ände ligger sjön Penikkajärvi som är en del av Torne och Kalix älvsystem - ett av Västeuropas största oreglerade vattensystem och ett mycket värdefullt exempel på ett stort naturligt vattensystem.

Södra delen av naturreservatet är en mager grandominerad höjdlägesbränna där skogens produktivitet avtar påtagligt med höjden. 200-åriga granar förekommer allmänt. Inslaget av lövträd, främst björk, är bitvis stort och sälg finns spridd. Denna södra del av reservatet är påverkad av viss plockhuggning, särskilt i sydsluttningen. Branden har gått hårt fram i stora delar av området. I dessa bestånd är trädskiktet till stor del likåldrigt, och det finns sparsamt med död ved. I de bestånd där branden har haft mer måttlig påverkan är trädskiktet mer olikåldrigt och här finns mer död ved. Det finns även några fuktigare partier där branden inte varit så hård. I ett av de örtrika bäckdrågen finns till exempel en 400¿500-årig granstubbe med brandljud.

I norr dominerar urskogsartad och delvis lövrik granskog. Höjderna karaktäriseras av magra höjdlägesbrännor. Skogens produktivitet ökar i neråt i sluttningarna, liksom inslaget av fuktdråg. I de nedre delarna av sluttningarna är örtinslaget bitvis stort. På många håll, och särskilt i öster, har branden varit hård. Där finner man relativt likåldriga och täta gran- och barrdominerade bestånd med trädåldrar kring 100¿150 år. Här är inslaget av löv ofta stort, särskilt av björk och asp, men även sälg finns spridd. I dessa hårt brunna bestånd finner man få avverkningsstubbar. I de mer måttligt brandpåverkade bestånden finner man många gamla granar med brandljud, spridda överväxta kolade tallstockar och rikligt med sälg uppkommen efter branden. Ytterligare andra bestånd har mer karaktär av brandrefugium. Det gäller till exempel de örtrika drågen och lågörtstråken i de nedre delarna av sluttningen. Här är inslaget av gammelgranar och sälg stort, och självgallringen av björk är bitvis stor. Det finns fler avverkningsstubbar här, bland annat grova granstubbar. I nordost finns en drygt 100-årig aspskog med rikligt med klena asplågor. Hela norra delen av naturreservatet har mycket låg mänsklig påverkansgrad, och i synnerhet skogen i nordsluttningen är urskogsartad. I nordväst finns ett riktigt fint bestånd med låg påverkansgrad och rikligt med grova granlågor med brandljud.

I Kuusivaara-Penikkajärvi finns många av de sällsynta arter som är knutna till gamla barrnaturskogar. Garnlav, knottrig blåslav och granticka alla vanligt förekommande på de gamla granarna, och även gammelgranskål förekommer. På sälgarna återfinns doftticka och skrovellav, och på aspar växer skinnlav och stiftgelélav. På granlågorna finns bland annat rosenticka, harticka, ullticka, gränsticka, kötticka samt stjärntagging.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)

130,88

17,51

170,64

188,15