Naturreservatet Laurivaara är ett stort skogsområde som domineras av mycket gamla barrskogsmiljöer och brandsuccessioner i olika faser. Naturreservatet är beläget ovan högsta kustlinjen i ett kuperat område nordost om byn Parakka i Kiruna kommun, och är det östligaste av tre naturreservat nära Parakka. Reservatet utgörs av berget Laurivaara med omgivningar. I reservatets östra kant ligger sjön Juokijärvi som är en del av Torne och Kalix älvsystem - ett av Västeuropas största oreglerade vattensystem och ett mycket värdefullt exempel på ett stort naturligt vattensystem. Intill Juokijärvi, i reservatets nordspets, ligger myren Juokivuoma. Myren är en del av ett större myrkomplex som har bedömts hysa mycket höga naturvärden.

Hela området präglas av den omfattande skogsbrand som verkar ha dragit över tusentals hektar i trakten av byn Parakka omkring 1870. Skogarna i reservatet utgörs av en mosaik av olika skogstyper och successioner som är ett resultat av variationer i brandens intensitet. Här finns alltifrån helt opåverkade lövbrännor, via mer produktiva blandbrännor till sena successioner med urskogsartade gammelgranskogar med rikligt av rötade lågor. Påverkansgraden är generellt mycket låg och området har mycket höga naturvärden.

På berget Laurivaaras västra sluttning finns stora områden med urskogsartad granskog med stora mängder död ved och goda förekomster av sällsynta naturskogsarter. Här var den senaste skogsbranden antagligen ganska lågintensiv, vilket medförde att en stor del av den gamla granskogen överlevde. I reservatets nordligaste del, nordväst om sjön Juokijärvi, har skogsbranden gått hårt fram och skogen här utgörs av väldigt fina, urskogsartade löv- och blandbrännor. I öster utgörs skogen av tydligt brandpräglad tall- och barrblandskog, och här finns rikligt med tallar som är så gamla att de överlevt branden 1870. I östra delen finns även ett område med sandtallskog. I anslutning till bäckar och områden med rörligt markvatten på bergets sluttningar finns produktiv gammal granskog av högörttyp med bland annat brudborste, skogsnäva och ekbräken i fältskiktet. Högre upp i sluttningarna på berget övergår skogen i gammal höjdlägesbarrskog, mager och impedimentartad.

I stora delar av naturreservatet är spåren av skogsbruk få och skogen uppvisar tydliga urskogskaraktärer. I bergets nordsluttning har dock skogen delvis karaktär av gammal restskog. På andra håll finns i varierande grad spår av äldre plockhuggning, till exempel i tallskogarna i norr och öster.

I Laurivaara finns många av de sällsynta arter som är knutna till gamla barrnaturskogar. Arter som knottrig blåslav och gammelgranskål förekommer allmänt på gamla granar i området. I delar av reservatet finns rikligt med grov, förrötad ved i olika nedbrytningsstadier. På granlågorna förekommer bland annat rosenticka, rynkskinn, gränsticka, ullticka, ulltickeporing, taigaskinn, lappticka och harticka. På tallågor finner man sällsynta arter som bland annat fläckporing och nordtagging. Områdets gamla skogar och lövrika skogstyper främjar ett rikt fågelliv, och man kan stöta på till exempel lavskrika och tretåig hackspett.

Naturreservatets sydöstra spets korsas av en fornlämning i form av en välbevarad sträcka av 1600-talets bruksväg mellan Svappavaara och Masugnsbyn. Vägen är omnämnd som "allmänna landsvägen" mellan Jukkasjärvi och Pajala i ett tingsprotokoll från 1796. I reservatets sydöstra del finns flera kolbottnar och kolarkojor.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)

461,21

49,33

703,10

752,41