Området utgörs av vattenområden, stränder, hagmarker och andra betesmarker vid Inre Kilsviken, en vik av Vänern. Kilsviken blev känd som en betydelsefull fågellokal redan på 1930-talet, då den legendariske ornitologen Erik Rosenberg uppmärksammade områdets kvalitéer. Fågellivet var rikt långt in på 1950- talet, men blev sämre och sämre under följande årtionden beroende på minskad hävd av slåtter- och betesmarker utmed stränderna. Först på 1980 talet vände trenden i och med införandet av hjortbete på Hygnsbotten. Inventeringar före och efter hjortbetets införande visar en drastisk förbättring av fågellivet inom detta delområde. Vattenområdet täcktes på 1970-talet nästan helt av bladvass och säv, men efter insatser med vasslåtteraggregat finns nu relativt stora klarvattenytor. Skogen i den nordvästra delen är en lövrik blandskog, omkring 90 år gammal, som börjar få naturskogskaraktär. Här finns en stor andel grova aspar och björkar med gott om bohål. Enstaka högstubbar och lågor av grov asp finns också. Områdets största biologiska värde idag är dess betydelse för fågellivet med förekomst av bl a skogsduva, gröngöling och mindre hackspett.

Länsstyrelsen i Värmlands län

IV, Habitat/Artskyddsområde (Habitat/Species Management Area)

10,23

47,65

83,33

131,24