Re: Rago och Flatkjölen
klingstrom; sa:
Jag har tyvärr ingen koll på stigen som går över Flatkjölen, men jag är lite nyfiken på den, det ser ut som en bra passage ner till Norge så du får gärna dela med dig av dina erfarenheter när du kommit tillbaka!
Den södra stigen i Rago, vilken utgjorde vår väg tillbaka till startpunkten (Lakshola) från vandringen runt sjöarna i Padjelanta, blev, på många sätt, en härlig vandring.
Dels utgjorde den vår flyktväg undan myggplågan i Padjelanta. På den fjärde dagen av vår vandring då vi nått Padjelantaleden och Arasluokta, via Ragohytte och Vastenjaures norrsida, nådde nämligen även ett flämtande högtryck fram till oss. Detta bidrog till att jag fick tillfälle att för första gången uppleva en premiärmyggkläckning i fjällvärlden. Nog för att jag har erfarenhet av mygg, såsom varandes infödd myr-västerbottning och allt, men då vi var tvungna att söka skydd i ett bastuvarmt tält redan klockan åtta på kvällen och låg och lyssnade på myggornas tältduksdans, som volymmässigt nästintill påminde om ett slagregn, blev den högalpina miljön och återvändandet till Rago nationalpark lite grann av vårt eget uttåg ur Egypten.
Upplevelsen förminskades inte heller av det faktum att stigen erbjuder en bergkams-vandring med kanjon-kuperad storskalighet ständigt i vandrarens norra blickfång. Vi hade dessutom ett högtryck av Guds nåde över oss vilket gav fri sikt in över den sagolika norska alpina miljön. Då vi gick in mot Padjelanta, över Ragohytte, hade vi ett Atlant-lågtryck i hasorna och jag är därför inte i stånd att helt objektivt bedöma stigen över Flatkjölen i relation till den norra Ragohytte-leden, men av av både sikt och kartstudier att döma segrar nog den södra leden då det gäller vyer.
Till slut några varningens ord, i svensk fjällsäkerhetsanda: Vid dålig sikt kan leden över Flatkjölen vara något svårorienterad och rent av farlig då den rör sig längs bergskammar med veritabla stup i nordlig riktning. Vidare kan det vara bra med välpumpade vader då höjdskillnaderna är rätt markanta. Då vi ville tillbaka till Lakshola avvek vi norrut från leden i höjd med Svenskhammaren och nedstigningen mot leden som går längs Litlverivatnet var svår. Någonting jag inte heller direkt skulle rekommendera vid dålig sikt. Ledmarkeringarna är dessutom av norskt snitt, med lite färg smetat på någon sten här och där, vilket bidrar till att vandringen kräver nästintill samma orienteringsinsats som längs orösade leder.
Varningarna till trots kan jag dock med gott samvete rekommendera leden och hoppas att fler får chansen att vandra den under samma förutsättningar som vi hade veckan efter midsommar 2006.
