Med stor risk för att bli idiotf....d ....

[peter1959]

En polare som nykter häromsistens tyckte en sak.
Han var astrött på alla förbannade avtal hit o dit, abbonemang här o där staravgifter,kortavgifter,
kanalpaket, minutkostnader,samtalsavgifter,årsavgifter,tv-licensen,olika boxar,paraboler,olika bredbandshastigheter,trådlösta,fast anslutning, HD-tv,etc (kom inte på mer just nu....)
ja all denna djungel av olika kostnader, så han föreslog att allt skulle gå på skattsedeln.
Alla skulle därmed vara uppkopplade med bredband,telefon,mobil, och tv.
Givetvis måste alla komma överens om vad som ska ingå i det paketet.
Det kunde kanske göras olika förslag som i demokratins namn kunde klubbas igenom.
Önskar någon önskar en mycket högre nivå på dessa tjänster så skulle det vara upp till var och en.
Men tjänsten skulle vara accepterad av flertalet "brukare"

Jag själv inser de fruktansvärda problemen, frågorna som förslaget innebär, men det är lite kul att
spekulera lite, eller ?
Min polare är inte superkommunist, han plockar russina ur kakorna från alla möjliga håll...

 

[KLAGER]

Men varför bara begränsa det till bredband,telefon,mobil, och tv? Även bensinen till bilen, maten och spriten till helgen är ju också något som ALLA behöver, och som man då lika gärna kunde lägga på skattsedeln.

 

[nermander]

Problemet är ju som sagt var att det finns inte en chans i världen att alla medborgare kan komma överens om en rimlig nivå.

Jag läste så sent som i morse en insändare i tidningen som ansåg att kollektivtrafiken inte skall vara skattefinansierad.

Så du kommer att få som bäst 51% nöjda medborgare och 49% som gnäller och inte vill vara med och betala.

 

[peter1969]

Ett exempel:
Där jag bor går det inte att få bredband annat än mobilt. Det innebär att mitt bredband skulle bli betydligt sämre än för dig som har ett fast bredband. Då skulle jag ju naturligtvis bli väldigt sur om jag måste betala lika mycket som den med fast bredband.

Men i övrigt håller jag med om att man blir fruktansvärt less på alla avgifter hit och dit.

 

[-Patric-]

det finns ett mått man kan använda.. existensminimum, jag har nämligen för mig att TV räknas som minimum för vad en människa i Sverige rätteligen kan behålla vid en utmätning(jag vet inte men har för mig).. i så fall borde TV licensen vara en rättighet som skall bekostas med skattemedel.. nu skulle jag vilja lägga på telefon och internetaccess till detta minimum men det är en annan historia.

 

[nermander]

Har du en 50-tums platt-TV så lär du nog inte få behålla den som "existensminimum".

Det innebär då att minimikravet för internetaccess troligen blir nåt i stil med uppringd internet via modem (56k). Vill man ha högre hastighet får man då betala extra.

Såvitt jag vet finns det sen gammalt en målsättning att alla svenskar skall ha tillgång till internet. Men där räknande man med t.ex. tillgång via bibliotekets datorer och liknande.

 

[consono]

Det här var en intressant frågeställning. Förmodligen är det som flera skriver, det skulle bli ett fruktansvärt liv om vad som skulle vara "rimlig nivå" på det som föreslås. Samtidigt så är det precis den modellen som vi har med all verksamhet som nu finansieras med skattepengar. Vi har inte den bästa skolan som går att köpa, vi har den vi har råd med. Samma gäller polis, räddningstjänst, vård, äldreomsorg, vägunderhåll mm.mm.
Det finns ett uttryck man använder när man bestämmer vad man vill uppnå med skattepengarna, det är en "godtagbar nivå". Majoriteten nöjer sig med detta inom verkligen viktiga områden som tex brottsbekämpning, därför tror jag majoriteten även skulle nöja sig med en "godtagbar" bandbredd, ett "godtagbart" kanalutbud på den "godtagbart" stora TV;n osv.
Sedan måste man få människor att förstå att det inte kan förväntas någon rättvisa i modellen heller, det som är en "godtagbar nivå" i mälardalen är inte samma som "godtagbart" i resten av landet.
Men som sagt, jag tror att det skulle vara svårare att definiera "godtagbar" storlek på TV;n än vad som är "godagbar nivå" på den svenska skolan.

 

[gundj]

Jag umgâs mycket med personer som är födda och uppväxta i just den samhällsmiljö ni beskriver.
Staten gav medborgarna vad den ansâg de behövde för ett drägligt liv. I gengäld gav medborgarna upp i princip allt för staten.
Endast ett fâtal saknar den tiden och de som gör det är de som inte klarar av ett liv med fria val och eget ansvar.

Sâ mitt svar pâ inlägget är att det är helt rätt att idiotförklara den som önskar ett samhälle där statsapparaten avgör vad och hur mycket medborgarna skall tilldelas.
Men det är klart, även i Sverige finns det ju personer som vill bli omhändertagna genom livet utan att ta ett personligt ansvar.
Jag vill iallafall göra mina egna val, även om utbudet kan vara förvirrande ibland, dâ fâr man helt enkelt anstränga sig lite.

 

[Wolf25]

Ja det är ju ungefär detta som är grundtanken med kommunismen, lika för alla, funkade inte i ryssland funkar inte här.

/Ulf

 

[Malindo]

I Spanien är filosofin den motsatta: man betalar skatt för de riktigt grundlággande tjänsterna (gratis skola, sjukvârd etc), och det därutöver fâr man betala sjálv. Vidare: istállet för det bidrags-system som man byggt upp i Sverige, sà gör man det här mycket enklare: folk som av olika skäl behöver hjälpas fàr skatteláttnader och avdrag istállet för bidrag . Vissa bidrag förekommer naturligtvis, men man slipper ett stort och kostsamt transfereringssystem som i Sverige.

Summan blir att man betalar betydligt lägre skattesatser här än i Sverige, och för de pengar som hushàllen fâr över kan varje individ pà ett mer flexibelt och effektivt sätt sjálv válja vilket service han vill köpa utöver den grund-service som finansieras med skatter och sociala avgifter.

Ett exempel ár skolmat (sjálva undervisningen, inkl. kuratorer, rastvakter, underhàll av byggnader etc. ár som sagt gratis):

1: De som sâ önskar kan làta barnet äta hemma, och betalar dà ingen avgift för skolmat.
2: De som inte kan eller vill att barnet áter hemma, betalar skolmaten.

I min familj är min hustru ledig mitt pâ dan vissa dagar, och pà sà vis kan mina ungar áta hemma med henne dessa dagar, vilket ju bâde ár trevligare, godare samt billigare för alla. De dagar som barnen äter i skolan betalas màltiden med särskilt inköpt lunchkupong.

I slutándan är vál resultatet detsamma, dvs att det inte sállan kan vara svârt att fà pengarna att räcka till i slutet av mànaden, men här kan varje hushâll själv bestámma hur pengarna ska fördelas.

Det är inte särskilt svârt.

 

[PetNor]

Ett exempel:
Där jag bor går det inte att få bredband annat än mobilt. Det innebär att mitt bredband skulle bli betydligt sämre än för dig som har ett fast bredband. Då skulle jag ju naturligtvis bli väldigt sur om jag måste betala lika mycket som den med fast bredband.

Men i övrigt håller jag med om att man blir fruktansvärt less på alla avgifter hit och dit.

Fast å andra sidan så gissar jag att ditt boende är billigare än de som exempelvis bor inne i storstan och kan ha jättebra/snabbt och billigt bredband.

Då borde ju boendet också ingå i denna idé.

Problemet är ju just att de val vi gör ger resultat i de utgifter som vi får stå för.

Någon kommer alltid vara missnöjd med att de inte får det som de betalar för.

En god, något kommunistisk, tanke men jag tror tyvärr bara att den fungerar i en utopi.

//Peter

 

[Mezzner]

Jag umgâs mycket med personer som är födda och uppväxta i just den samhällsmiljö ni beskriver.
Staten gav medborgarna vad den ansâg de behövde för ett drägligt liv. I gengäld gav medborgarna upp i princip allt för staten.
Endast ett fâtal saknar den tiden och de som gör det är de som inte klarar av ett liv med fria val och eget ansvar.

Sâ mitt svar pâ inlägget är att det är helt rätt att idiotförklara den som önskar ett samhälle där statsapparaten avgör vad och hur mycket medborgarna skall tilldelas.
Men det är klart, även i Sverige finns det ju personer som vill bli omhändertagna genom livet utan att ta ett personligt ansvar.
Jag vill iallafall göra mina egna val, även om utbudet kan vara förvirrande ibland, dâ fâr man helt enkelt anstränga sig lite.

Från tid till annan varirerar ju det som den stora majoriteten anser vara en statlig angelägenhet. Det man idag privatiserar var ju för bara 15 år sedan sådant som de som förespråkade privatisering utan vidare tyckte skulle vara statligt för allas bästa.

Apopå vad medborgarna tycker och gör;
jag noterar ofta att det sätt folk lever på och hur de gör i praktiken ganska sällan stämmer överens med den politik de både röstar på och förespråkar. Det är lite lustigt tycker jag, och det är en aning skrämmande hur självbilden ofta avviker från verkligheten.