Hej,
Tänkte berätta lite om hur det gick med Nordkalottleden Etapp3.
Jag startade från Katterat den 7.augusti när tåget anlände vid 15-tiden. Det är 13km via en grusväg till Hunddalshytta. Tanken var att nästa dag vandra de 22km vidare till Lossistua. Sent på kvällen ”ramlade” in ett finskt par till Hunddalshytta som precis hade kommit från Lossistua. Det tog de 14 timmor att ta sig genom Rienatvaggi på grund av allt snö. Stigen går vid randen av glaciären och de vågade inte gå på snön. Istället fick de kravla rund stenblocken för att kringgå snön. Det gjorde att jag som ensamvandrare istället bestämde mig att vandra via Oallavaggi till Cunojavrrehytta. Därmed fick jag testa den första av de norska äventyrliga broarna. Med rätt så mjuka knä gick jag över den mycket knarrande och gungande bron. Tredje dagen gick vandringen vidare till Caihnavaggihytta som ligger mycket fint. Och så kom sedan den här på utsidan så omtalade sträckan till Gautelis. Jag kom aldrig till Gautelishytta för jag följde leden till Skoaddajavrihytta, en lång etapp som gjorde att jag kom fram först strax innan klockan 22. Jag hittade inte stigen efter dammen till Skoaddajavri med en gång. Irrade en bra stund omkring där och läste av kartan fel, i efterhand när man vet är det ju så enkelt. Hur som helst tog jag en vilodag där och var 2 nätter helt ensam i stugan. Vädermässig (lördag&söndag) var det nog det sämsta vädret på hela turen, gråmulet och något dimmigt. Måndagen fortsatte jag till Sitashytta, korsade riksröset 256 och sedan gick det brant ner och vidare en lång grusväg till Sitashytta. Återigen var jag ensam vid hyttan.
Nästa dagsetapp till Paurohytta var den finaste av alla sträckor som jag har gått i Norrland. Först gick det över passet med Filtinden i bakgrunden. På andra sidan blickade man ner mot det gröna Baugevatnet Nerstigningen till Baugevatnet följdes av nästa uppstigning och sedan blicken ner till Båvrejavre. Igen en något brant nerstigning och sedan gick leden längs sjön fram till Paurohytta. Ca. 200m innan hyttan stukade jag foten och ramlade i sidled. Det kändes ingenting just då men på kvällen svullnade det rejält upp och värkte. Bestämde mig för att stanna en extra dag för att vila foten. Vädret var sagolikt vackert och det blev ett dopp i det fina vatnet. Här var lite mer folk på grund av närheten till Sorfjorden.
Jag var lite rädd för den korta sträckan man skulle ro men det löste sig med att jag fick hjälp av ett norskt par som var på en paddelsemester där och hjälpte mig med båten.
Etappen till Roysvatnhytta är 28km lång som jag delade eftersom jag var rädd att foten skulle krångla. Jag tältade nere vid sjön 632. Även denna sjö inbjöd till ett välbehagligt dopp. Andra etappen till Roysvatn var ansträngande (gick uppför ett pass) och jag märkte att kroppen började bli sliten. Korsningen över alla snöfälten tog på krafterna, där det gick undvek jag de och kravlade över stenblocken men ibland fanns det inte något val. Det var alltid med en viss rädsla jag korsade de. På hyttan var jag ensam igen och jag funderade om jag skulle orka gå ändå till Vaisaluokta. Det är ju rund 55km kvar och inga stugor.
Dessutom var tiden något knapp på grund av de extra vilodagarna och jag oroade mig för det svara vadet över Sårgajåhkka. Läste redan i hytteboken om den besvärliga vaden. När jag kom fram till korsningen vid Grenseleden bestämde jag mig för att vandra via denna led till Ritsem. Det var iaf 15km kortare och därmed minst en dagsetapp mindre och så slapp jag vadet.
Egentligen var Grenseleden inte så roligt att vandra, det var fint fram till Akkjavarre men efter de vyer jag hade innan så var det inget särskild. Vid Akkjavarre blev det en tältnatt med mycket mygg och knott som sällskap.
Sista etappen till Ritsem vill jag helst glömma, mycket blött och snårigt genom skogen utan tydlig stig upp och ner. När man var uppe ovanför trädgränsen var leden okay.
Grenseleden behöver bli attraktivare att vandra, vid rastskydden bör det finnas tältplatser eller man gör som på norska sidan små kojor där man kan sova.
Nu blev det en mycket längre berättelse än vad det var tänkt från början. Hoppas att jag inte tråkar ut er, bifogar några bilder.
Första bilden bron i slutet av Oallavaggi
Andra bilden Skoaddajavrihytta
Tredje bilden passet över till Baugevatnet på väg till Pauro.
Fjärde bilden visar Baugevatnet
Femte bilden visar Båvrejavrre
Sjätte bilden passet till Roysvattnhytta.
Personligen var denna solovandringen den mest fysiska och vackraste jag gjort.
Hälsningar Veni
Tänkte berätta lite om hur det gick med Nordkalottleden Etapp3.
Jag startade från Katterat den 7.augusti när tåget anlände vid 15-tiden. Det är 13km via en grusväg till Hunddalshytta. Tanken var att nästa dag vandra de 22km vidare till Lossistua. Sent på kvällen ”ramlade” in ett finskt par till Hunddalshytta som precis hade kommit från Lossistua. Det tog de 14 timmor att ta sig genom Rienatvaggi på grund av allt snö. Stigen går vid randen av glaciären och de vågade inte gå på snön. Istället fick de kravla rund stenblocken för att kringgå snön. Det gjorde att jag som ensamvandrare istället bestämde mig att vandra via Oallavaggi till Cunojavrrehytta. Därmed fick jag testa den första av de norska äventyrliga broarna. Med rätt så mjuka knä gick jag över den mycket knarrande och gungande bron. Tredje dagen gick vandringen vidare till Caihnavaggihytta som ligger mycket fint. Och så kom sedan den här på utsidan så omtalade sträckan till Gautelis. Jag kom aldrig till Gautelishytta för jag följde leden till Skoaddajavrihytta, en lång etapp som gjorde att jag kom fram först strax innan klockan 22. Jag hittade inte stigen efter dammen till Skoaddajavri med en gång. Irrade en bra stund omkring där och läste av kartan fel, i efterhand när man vet är det ju så enkelt. Hur som helst tog jag en vilodag där och var 2 nätter helt ensam i stugan. Vädermässig (lördag&söndag) var det nog det sämsta vädret på hela turen, gråmulet och något dimmigt. Måndagen fortsatte jag till Sitashytta, korsade riksröset 256 och sedan gick det brant ner och vidare en lång grusväg till Sitashytta. Återigen var jag ensam vid hyttan.
Nästa dagsetapp till Paurohytta var den finaste av alla sträckor som jag har gått i Norrland. Först gick det över passet med Filtinden i bakgrunden. På andra sidan blickade man ner mot det gröna Baugevatnet Nerstigningen till Baugevatnet följdes av nästa uppstigning och sedan blicken ner till Båvrejavre. Igen en något brant nerstigning och sedan gick leden längs sjön fram till Paurohytta. Ca. 200m innan hyttan stukade jag foten och ramlade i sidled. Det kändes ingenting just då men på kvällen svullnade det rejält upp och värkte. Bestämde mig för att stanna en extra dag för att vila foten. Vädret var sagolikt vackert och det blev ett dopp i det fina vatnet. Här var lite mer folk på grund av närheten till Sorfjorden.
Jag var lite rädd för den korta sträckan man skulle ro men det löste sig med att jag fick hjälp av ett norskt par som var på en paddelsemester där och hjälpte mig med båten.
Etappen till Roysvatnhytta är 28km lång som jag delade eftersom jag var rädd att foten skulle krångla. Jag tältade nere vid sjön 632. Även denna sjö inbjöd till ett välbehagligt dopp. Andra etappen till Roysvatn var ansträngande (gick uppför ett pass) och jag märkte att kroppen började bli sliten. Korsningen över alla snöfälten tog på krafterna, där det gick undvek jag de och kravlade över stenblocken men ibland fanns det inte något val. Det var alltid med en viss rädsla jag korsade de. På hyttan var jag ensam igen och jag funderade om jag skulle orka gå ändå till Vaisaluokta. Det är ju rund 55km kvar och inga stugor.
Dessutom var tiden något knapp på grund av de extra vilodagarna och jag oroade mig för det svara vadet över Sårgajåhkka. Läste redan i hytteboken om den besvärliga vaden. När jag kom fram till korsningen vid Grenseleden bestämde jag mig för att vandra via denna led till Ritsem. Det var iaf 15km kortare och därmed minst en dagsetapp mindre och så slapp jag vadet.
Egentligen var Grenseleden inte så roligt att vandra, det var fint fram till Akkjavarre men efter de vyer jag hade innan så var det inget särskild. Vid Akkjavarre blev det en tältnatt med mycket mygg och knott som sällskap.
Sista etappen till Ritsem vill jag helst glömma, mycket blött och snårigt genom skogen utan tydlig stig upp och ner. När man var uppe ovanför trädgränsen var leden okay.
Grenseleden behöver bli attraktivare att vandra, vid rastskydden bör det finnas tältplatser eller man gör som på norska sidan små kojor där man kan sova.
Nu blev det en mycket längre berättelse än vad det var tänkt från början. Hoppas att jag inte tråkar ut er, bifogar några bilder.
Första bilden bron i slutet av Oallavaggi
Andra bilden Skoaddajavrihytta
Tredje bilden passet över till Baugevatnet på väg till Pauro.
Fjärde bilden visar Baugevatnet
Femte bilden visar Båvrejavrre
Sjätte bilden passet till Roysvattnhytta.
Personligen var denna solovandringen den mest fysiska och vackraste jag gjort.
Hälsningar Veni
