Artiklar > Minnet av en fjälltur

Minnet av en fjälltur

Av: Polarnatt

En fin hinna av rimfrost täcker insidan av tältets vägg, och ljuset från pannlampan får iskristallerna att gnistra på ett sätt som för tankarna till en stjärnhimmel. I en stundens ingivelse kopplar jag samman olika ljuspunkter till tillfälliga stjärnbilder; en vakande skorpion, en ensam hjälte, en framskridande båt. Och där inne, i mitt tält, skapas enkom för denna kväll en helt egen mytologi.

Teaser 

Låter det mysigt? Egentligen var det mest bara kallt. Dock är denna återblick ganska typiskt för hur jag ibland minns mina skidturer. I efterhand ser jag dem i ett romantiskt skimmer, medan verkligheten oftast är mer nyanserad. Den aktuella skidturen skulle göras under sista veckan i februari med start i Nikkaluokta. Tanken var att jag skulle ta mig via Kebnekaise till Kungsleden för att sedan följa denna norrut mot Abisko. Eftersom jag hade för avsikt att övernatta i tält mellan stugorna, var det naturligt att välja pulka som transporthjälpmedel, speciellt också när jag åkte själv. Visst hade sällskap varit att föredra t.o.m. att rekommendera, men det är inte alltid lätt att hitta någon som kan följa. Dock hade jag en satellittelefon som följeslagare.

Jag kom inte iväg förrän 16.30 första dagen, då bilfärden till Nikkaluokta hade dragit ut på tiden. Skidorna kändes bra och spåret var välpreparerat av alla skotrar som kört upp leden. Trots att jag startade sent, hann jag nio km första dagen. Den andra dagen bjöd på lika fint underlag ända fram till Kebnekaise station, men i passet till Singi var snön nästan bortblåst, så det blev mycket kryssande mellan öppna stenpartier. Samtidigt blev vädret sämre med en tätnande dis som gjorde att man knappt såg från ett ledkryss till ett annat. Snart insåg jag att jag var tvungen att slå läger, trots det snöfattiga underlaget. Det var bara att försöka förankra tältet så gott det gick. Innan jag somnade kunde jag konstatera att jag hade åkt 13 km denna dag. Jag väcktes nästa morgon av att vinden tryckte in tältduken i mitt ansikte. Efter en snabbfrukost och rask nedpackning var jag redo för nya tag. Det blåste ordentligt och oturligt nog hade jag motvind, men med hjälp av ansiktsmask och skidglasögon kunde jag åtminstone undvika det värsta av elementens vrede.

 

Höger skida, vänster skida, höger skida, vänster skida. Kryss efter kryss efter kryss. Ett monotont stretande i motvinden, minut för minut, timme efter timme. Kroppen börjar göra sig påmind, hungern, tröttheten, skavsåren. Då och då lyfter man blicken för att se hur långt man kommit. Man jämför med bergen som omger en, och man tycker att de kryper smärtsamt långsamt förbi. Dock är den fysiska ansträngningen av underordnad betydelse, för det är inget som inte som lite vila och energiintag kan åtgärda. Det handlar mest om en psykisk utnötning. Man ledsnar helt enkel på motvinden, underlaget och de aldrig krympande avstånden. Man går och går och tycks aldrig komma fram. Men det gäller att bara fortsätta trampa på. Och som alltid är det först när man slutar tänka på det som det händer, för precis bakom ett krön uppenbarar sig det efterlängtade Singi nere i dalgången.

 

Väl framme vid stugorna kunde jag se fram emot en stunds vila med påfyllning av depåerna. Men stugans värme till trots var jag tvungen att åka vidare för att ta till vara på dagsljuset. Jag tänkte att det inte vore så dumt att hinna åka några kilometer mot Sälka. Det visade sig vara ett bra beslut, då jag hann ytterligare sex km. Totalt kom jag upp i 18 km denna tredje och jobbigaste dagen. Nästa morgon vaknade jag upp till en underbar vindstilla dag med klarblå himmel. Det var viktigt att dra fördel av detta, för man vet aldrig hur vädret blir dagen därpå. Jag kom iväg tidigt och det var en fin sträcka fram till Sälka. Därifrån fortsatte jag direkt mot Tjäktja, vilket innebar att man måste över Tjäktjapasset. Skidåkningen var mycket angenäm, och det var ännu ljust när jag nådde fram till stationen. Jag körde därför ett par kilometer till innan det blev dags att slå läger efter en total distans av 21 km.

  

Varför håller jag på med det här? Frågan kommer när det är som motigast i passet till Singi. Varför avstår man frivilligt från bekvämligheter som värme och rinnande vatten? Ett vanligt svar, men inte desto mindre sant, är för naturupplevelsernas skull. För man kan inte annat än förundras när man på ömse sidor omges av vita majestätiska fjäll, dramatiska och rogivande på en och samma gång. Ibland fångas man så handgripligt av bergens skönhet att man tappar andan. Och när ögonblicket har passerat står man där, kippandes efter luft. En annan förklaring illustreras av att jag inte har en enda nyckel på mig; ingen arbetsnyckel, ingen bostadsnyckel, ingen bilnyckel. Jag har lämnat dem bakom mig, och med dem alla måsten och vardagliga ansvar. En befriande insikt om att bara få vara. Ingen ångest för allt som inte hanns med, ingen oro för allt som ska hinnas med, utan allt är bara ett nu som fylls av de mest grundläggande ting. Är min kropp trött vilar jag; är den hungrig äter jag; är den frusen värmer jag mig. Här och nu finns det inget annat. Ett tillstånd av, som man säger på utrikiska, mindfulness.

 

Den femte dagen var lika soligt fin som föregående dag, och det blåste dessutom mycket medvind. En omständighet som kom att bli till min fördel. Morgonbestyren avklarades snabbt, och efter att ha passerat några vindpinade sträckor nådde jag fram till Alesjaure relativt tidigt under dagen. En kort paus och sedan drog jag vidare, med målsättningen att hinna halvvägs till nästa station, Abiskojaure, som låg 22 km bort. Dock gick det över förväntan bra att skida, eftersom det efter Alesjaure mest var lätt utför med fint före över frusna sjöar och öppna vidder, samtidigt som vinden gav en ordentlig skjuts. Inte undra på att pulkan kändes lätt! När jag senare på kvällen summerade antalet kilometer blev jag lite förvånad. Jag hade åkt hela 33 km på en dag. Helt oavsiktligt, men det gick av bara farten! Visserligen hade jag tänkt slå läger långt tidigare, men jag fann aldrig något bra ställe, så jag gnetade på kilometer efter kilometer. När jag väl hittade en lämplig lägerplats, med mycket snö och som inte var exponerad för vinden, befann jag mig nere under trädgränsen vid Kieronpasset. Det innebar att jag bara hade 14 km kvar till Abisko.

 

 

Allteftersom himlen klarnar blir det kallare. Nattemperaturen kryper ned mot minus 20-25 C. Allt stillnar i takt med att kylan sakta kopplar sitt grepp om landskapet, en kyla som är genomgripande och ständigt närvarande. Att tälta under dessa förhållanden ställer sina krav. Många föreställer sig att nätterna är det värsta, men det största problemet är inte att sova i kylan, utan att sköta de dagliga bestyren. Att vakna på morgonen och tvinga ned fötterna i kompromisslösa pjäxor vars foder armerats i is. Att ordna med alla måltider; smälta snö, laga mat och diska. Varje moment kräver koncentration, oavsett om du med avdomnade fingrar försöker hitta skeden djupt nere i packningen, eller huttrande försöker tända en tändsticka. Men kylan äger dock sin egen charm. En charm som jag inte skulle vilja vara förutan.

Sista dagens skidåkning beredde ingenting särskilt annat än att jag var ganska less mot slutet. Dels var sträckan inte så stimulerande, då det mest handlade om att harva i nere skogslandet, dels hade jag börjat se fram emot ett varmt mål mat i Abisko. Jag hade därför siktet inställt på att hinna fram ett par-tre timmar innan tåget 16.55 avgick. Allt gick enligt planerna, så jag hann få i mig ett lass pannkakor på turiststationen, innan det var dags för mig att sätta mig på tåget söderut.

 

Det finns många som inte förstår nöjet med en sådan här tur. Kanske är du en av dem. Jag förstår dig, allt är inte kul, men samtidigt uppvägs alla besvär av de där underbara ögonblicken. De där stunderna som är så svåra att förklara, för hur beskriver man känslan av att omsluta en kaffefylld kåsa med båda händerna, och känna hur dryckens värme sprider sig till både bröst och fingrar, samtidigt som chokladbitarna i munnen smälter lite mer för varje klunk. Och mot en fond av snöbeklädda berg blir upplevelsen total. Det är ett sådant där ögonblick, då du vill be stunden att dröja för den är så skön. Ett önskemål värdig den ultimata livsnjutaren. Faktiskt är det här ute jag lär mig konsten att njuta. För aldrig är maten så välsmakande, ölen så tillfredsställande, duschen så välkommen eller sängen så inbjudande som efter en tur i det fria. Det låter kanske lite bakvänt, men den sanna livsnjutaren är inte den som dagarna i ända badar i champagne, utan den som förstår att maximera njutningen. Detta förutsätter en viss tacksamhet, något som man får genom att uppleva kontraster i tillvaron.

I skrivande stund har jag varit hemma i några dagar, och trots att jag är trött i musklerna känner jag mig oändligt mycket mer utvilad inför jobbet, än efter de ledigheter då jag bara har tagit det lugnt. Jag vet dock att jag snart kommer att förlora mig i vardagen igen, och då är det bra att kunna plocka fram minnet av en fjälltur. Däribland minnet av hur tältduken blev till en stjärnhimmel med en egen mytologi, om än för bara en kväll.

För dem som är intresserade av mina andra äventyr med bl.a. bergsbestigningar, så kan jag rekommendera en titt i min blogg http://joljon.blogg.se/

Joel Johansson

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2008-03-31 18:11   Leech
Betygsätt gärna: 5
Fruktansvärt vackra bilder, det låter och ser onekligen kallt ut.
 
2008-03-31 19:02   Håkan Friberg
Betygsätt gärna: 4
Hmmm... Ensam genom vinterfjällen? Karaktär nog att inte sova över i stugorna? Nä - det hade jag inte klarat. Intressant text och fina bilder!
Jag redigerar härmed mitt eget inlägg. Anledning: Grupptryck! Jag vill höja mitt betyg till en 5:a, men upptäcker att jag inte kan göra det via redigeringsfunktionen...
 
2008-03-31 20:11   Mtess
Betygsätt gärna: 5
Mycket fint och stämningsfullt skrivet. Blir sugen som bara den.
 
2008-04-01 08:56   brigas
Betygsätt gärna: 5
Bra beskrivning av både det jobbiga och det sköna med en vintertält-tur.man måste nog prova själv för att se vad som överväger.
De besvär som kylan medför när man ska rusta och att inte komma längre sträcka än när man går vissa dagar avskräcker mej.
Färdas och sova lockar.
 
2008-04-01 13:16   BeatriceK
Betygsätt gärna: 5
Oj vad det väcker längtan till fjällen. Än så länge är jag en fegis som bara vågat mig ut på ensamtur på hösten. Men din beskrivining fick mig nästan att längta efter snö och kyla.
 
2008-04-01 18:55   lassejan
Betygsätt gärna: 4
Jag har själv åkt samma väg fast från andra hållet. Dessutom var jag inte ensam och det var mycket senare på året. Vi kom fram till Keb på Valborg och Nikkaluokta 1 maj. Det var lite snö fram till Keb så vi ta av oss skidorna och gå bitvis. Som tur var började det snöa på kvällen sista april så vi fick tillräckligt med snö för att kunna skida till Nikkaluokta. Vi bodde i stuga och stannade två nätter i Sälka. Därifrån gjorde vi en extratur till Unna Räitavaggestugan. Där är i mitt tycke den vackraste platsen i svenska fjällen.
 
2008-04-01 20:51   Annicas fjällängtan
Betygsätt gärna: 5
JAg skulle vilja vara med.
Helt fantastiskt!!!
 
2008-04-01 23:38   Islusen
Betygsätt gärna: 5
Otroligt välskrivet och bra berättat, dessutom väldigt fina bilder!
 
2008-04-02 10:21   tiddelipom
Betygsätt gärna: 5
Fantastiskt fint och väl berättat!! Du få med en verkligt skön blandning mellan aktiviteten och reflektionerna. Kanonfin berättelse!
Vi kom hem från en, i och för sig mindre strapatsrik stugtur, i förrgår och visst är det ett mått av stor längtan tillbaka och en nyväckt njutning av det man har här... kontrasten .. som gör det hela så fantastiskt.
 
2008-04-02 16:36   Polarnatt
Tack alla för er jättefina respons! Det värmer...
/Joel
 
2008-04-02 21:32   lambda
Betygsätt gärna: 5
Tack för en jättefin berättelse som gav mycket av upplevelse, och längtan efter sådana upplevelser som din!
 
2008-04-02 21:34   mattss
Betygsätt gärna: 5
Mycket trevlig läsning där du har lyckats fånga själen strapatsen, och sånt ger man sig ut på frivilligt!
Kan bara instämma i ditt konstaterande att i en råkall fjällblåst göms Lycka i en mugg hett kaffe
 
2008-04-02 22:40   T.S
Betygsätt gärna: 5
Grymt bra berättat, lätt 5:a :)
 
2008-04-07 16:10   spikkrydda
Betygsätt gärna: 5
underbart:D
 
2008-04-08 11:38   Hansbild
Betygsätt gärna: 5
Mycket bra skrivet. Känner igen mig från den tiden jag gjorde liknande turer i fjällen, på 80-talet. Måste ta fram de gamla diabilderna igen och titta på dem.
 
2008-04-09 10:18   Vandarina
Betygsätt gärna: 5
Jag är född och uppvuxen där (Kiruna) men har aldrig fjällvandrat...Åkt snöskoter till Kebne visserligen.Nu sitter jag här, på betryggande avstånd av sisådär 150 mil, och övar mig i "mindfulness" :-). Knasigt. Din fantastiska text får mig att se på mitt "hem" med nya ögon. Christina
 
2008-04-17 13:00   Staffan Andersson
Betygsätt gärna: 4
Finfint!
 
2008-04-19 18:46   thomalin
Betygsätt gärna: 5
Mycket trevlig läsning, välskrivet och inspirerande!
 
2011-01-08 09:53   AJB
Betygsätt gärna: 5
Meget godt fortalt. Vil ivei NÅ!!!
 
2012-11-04 21:25   Dryaso
Betygsätt gärna: 5
Fantastiskt inspirerande berättelse!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in

Tips!