Med osynliga handikapp i vildmarken

Skriver om hur det är att ha osynliga handikapp inom friluftsliv. Blandat kompott. En fokuspunkt just nu är planeringen och förberedelserna kring mitt första riktiga långtur på 150mil från Norrköping-Kiruna.

Vad gör man när man kommer till en bump på vägen?

Då kliver man över det!
Stora som små, ibland möter man dom: bumpar.
Min resa, som tagit längre tid och enbart blev 17mil, kom till en bump. Jag ämnar kliva över det, så att säga, sen fortsätta.

Någon annan tanke har jag inte.
Inget att sörja över.

I måndags blev jag akut sjuk och fick snällt åka plingplong taxi till Västerås lasarett.
Som vanligt är kunskap kring autism och Endometrios obefintlig, så utan vettig undersökning eller behandling skickades jag "hem" 7 timmar senare.
Då jag inte fick tag i min behandlande läkare, tjatade jag till mig en vårdtid och till slut fick undersökning som visade sig om återfall och inre blödning. Då jag har överkänslighet mot vissa läkemedel, kunde de inget göra på plats utan hänvisade till min behandlande läkare (som i sin tur visade sig vara på semester).

Beslutet blev att åka hem för att få vård och så skyndsamt möjligt kurera så att jag kan fortsätta.
Operation hade varit bra men tyvärr är operation dåligt för mig. För varje operation riskerar jag försämras med typ 300% om vi ska slänga en siffra för referens.
Istället är alternativet som redan diskutteras, en spruta, en hämnande behandling som används även till cancerpatienter (prostata och bröstcancer). Den är dock inte heller problemfri, så det är det vi ska utreda på om den kommer påverka mig såpass negativt så att jag måste avblåsa allt eller om jag kan fortsätta. Den benskörhet dessa preparat orsakar mig, för att jag blir väldigt sten men också me hög risk för frakturer. För inte tala om nästan ohanterlig smärta.

Tyvärr är det inget jag kan bli frisk ifrån heller och det här med "det finns kvar nästa år" existerar inte i en kronisk sjuk människas liv. Nästa år är jag kanske ännu sjukare.
Jag kan inte, jag vill inte ta den chansen.
Så till varje pris, inom hälsomässiga rimliga gränser är det kämpa på så att jag kan fortsätta.

Jag har avsatt tid tom Juni 2018, så när jag än fortsätter, hur långt jag än kommer, så är dene tidsramen som gäller.
Vad ska man en pulka annars om man inte kan dra den på snö?
Dessutom vill jag ha det gjort för jag är urless på alla dessa "Jehovas Vittnen"-folk som inte kan sluta tjata om "men det är ju viiinter, det är juu kallt och uuush det är ju mörkt".

Jag kanske ska börja toktjata på sommaren, varje glad semestrare om "vet du, du skulle inte behöva glass om det var vinter, då kan du ta snö, det är mycket billigare" eller "känner du dig varm? Kan inte du ta av dig? Vet du, på vintern har du inte det problemet.."
Rädd för ormar? Mygg? Brännässlor? VINTERN BOTAR ALLT DET! Ingen vatten i sjön? I snöiga fjällen har du oooändligt med vatten (snö) så du behöver inte tänka på saken.

----------------

Har jag haft roligt då?
JAA!!
Varje dag hade jag sådan iver, jag ville gå längre och till nästa ställe. Längtan till Norrland är obeskrivlig. Att kunna GÅ dit.
Det ekade i mitt huvud som en trasig melodi.
För varje snöflinga som sällsynt droppade på vägen var lyckan totalt. Varje frostig natt och jag sov som en princessa.

Som en känd robot sa: "Ill be back!"
(Förhoppningsvis har vintern kommit ikapp och jag får mötas av snö snö snöö! Och ja, egentligen är jag ELSA men berätta inte det till nån)

Inlagt 2017-12-10 04:24 | Läst 3365 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2017-12-10 09:21   andersmossing
Tråkigt att höra, jag hoppas du kommer iväg igen. Klarar du att stångas med sjukvårdssystemet klarar du det mesta. Jag hejar på dig!
 
Svar 2017-12-11 02:08   Mummis
Ja det är lite knepigt. Operationen som gjordes i somras var inte riktigt 100%, vad ska man säga, korrekt. Så tekniskt sett är det inte konstigt att man är dålig. Tyvärr är inte en till operation en bra lösning heller, så man blir försökskanin. I och med det inte finns specialister i ämnet i Sverige, bara de som "kan lite mer" (fast de kallar sig själva specialister vilket är lite fånigt), så innebär längre väntetider.
Som tur är den som opererade mig den behandlande läkare, som förvisso har ont om tid men brukar ändå vara relativt rapp på återkoppling.
Hen ringde mig nu på söndag så jag förmodar att jag har kontakt med advekat vård redan på måndag, så prognosen ser rätt bra ut.
Sen är det bara å vänta på hur min kropp svarar på kommande behandling och att vården hjälper med biverknings motverkande mediciner. Om det går bra, hoppas jag vara åter igång senast i början på februari. Tyvärr kan saker gå åt vardera håll så jag får återkomma dagen jag sitter på tåget :D
Tack för stöd!
 
2017-12-10 10:49   Swift
Ledsamt att du fått avbryta, men jag är imponerad av din insats. 17 mil är långt att gå för vem som helst, och särskilt för dig. Vila upp dig nu så gott det går så är du snart igång igen! Med den "fighting spirit" du uppvisar så tror jag inte det dröjer alltför länge.
 
Svar 2017-12-11 02:09   Mummis
Tack för stödet. 17mil för mig är faktiskt ingenting. Jag är lite som Forest Gump, går å går. Tyckte inte att gå 17mil tekniskt sett var jobbigt. Det var att gå i regn och "värme" som kändes mer jobbigt. När jag är tillbaka sen kommer jag ta med mig lite fler t-shirt och faktiskt shorts. Fortsätter vädret bli mild kommer jag helt enkelt gå i mindre kläder för klara av värmen. :D
 
2017-12-10 16:14   OBD
Hej Carla!
Säkert ett hårt men nödvändigt beslut av dig. Hoppas att du kan fortsätta så snart som möjligt.
"Går det så går det. Går det inte så går det i alla fall."
 
Svar 2017-12-11 02:13   Mummis
Tack! Jag kommer nog kunna fortsätta, när man har tråkig är man uppfinningsrik :D Det är ganska tråkigt hemma. Låta kroppen förstelna är inte heller ett alternativ. Så det KOMMER att gå, det har jag bestämt mig.
Kanske jag tvingas ta kortare tagar, om att gå kanske max 6h alt bara 5-7km per dag. Jag är också sugen på att istället för ta kusten gå rakt norrut en bit, men jag oroar mig för säkerheten. Dessutom om jag övergår till behandling med spruta, så kan jag inte ta den själv utan måste administreras av vårdpersonal...

Deeet ordnar sig.
Tack för all stöd!
 
2017-12-12 14:28   ulindh
Vilken otur och tråkigt för dig. Hoppas nu du kommer iväg för snö lär du få på vägen då! Håller tummarna!
 
Svar 2017-12-12 14:55   Mummis
Det är så när man vandrar med ohälsa. Liksom en med epilepsi kan få rejällt anfall på sin tur eller man kan drabbas av rejällt plöstlig astma-anfall. Det här är inte annorlunda. Som jag skriver, det är en bump på vägen. Prognosen ser god ut, så jag är snart på tur igen! :) Tack för omtanken.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar