Bloggar > Trail Stories

Trail Stories

Äventyrslöpning på stigar, leder och stiglös vildmark bland fjäll och berg. Alltid med lätt packning!

Från Tiveden till Jämtlandsfjällen

Rubriken skulle lika gärna kunna vara Från tystnad till tystnad, kanske Från värme till kyla eller bara Sista semesterveckan. Det spelar egentligen ingen roll. Årets semester är över och förbrukad. Men inte glömd! Jag har inte haft en lång och sammanhängande semester sedan 2010. En vecka, tio fjorton dagar, utspridda här och där, vår, sommar och höst. Och kanske den sista långa innan pension. Om man har förmånen att nå dit. Planen att lämna finansvärldens själlösa kontorslandskap ligger fast. Om ett år är mitt landskap ett helt annat. Handfast och mer fysiskt. Nåväl, det är ett oskrivet kapitel där ord och drömmar väger lätt. Kan bara konstatera att 4 1/2 veckas semester gjort mig gott. Vanliga soldyrkare kanske inte skulle kalla dessa äventyrliga strapatser för semester. Vad vet jag? Även om kroppen min har fått jobba så har själen och skallen fått vila och njuta. Bara fokus på några få uppgifter: rörelse framåt, äta, sova, njuta, svära lite, skratta. En dag i taget. Här och nu. Avskalat. Enkelt. Primitivt. Allt jag behöver i en rygga. Började semestern med en omtumlande men vacker begravning av en speciell och godhjärtad arbetskollega och avslutade semestern med varma bad och bastusittningar på River Relax.

Mellanlandade hemmavid tre dagar efter äventyren i alperna innan det bar av igen. Ville utnyttja min semester till max. Inte tvångsmässigt fylla den till bredden med göranden, snarare fylla den med rogivande varande. För mig handlar det då om att befinna mig i naturen. Söka tystnaden. Uppleva orörd gammal skog. Förlora mig i vidderna som kalfjällen erbjuder. Undersköna stigar som bjuder in till löpning. Anpassa sig efter vädrets växlingar. Att få vara i rörelse, korta som långa dagar. Möten av allehanda slag, människor som djur. Medgång. Motgång. Samla på upplevelser. Tänk så många upplevelser och intryck man får plats med i huvudet och muskelminnet, trots att ryggsäcken blir lättare för var dag som går. Efter en hård och lång dag på fjället är en öppen eld gudasänd. Det räcker så. Om morgondagen vet man ingenting.

Allt var planerat redan innan det bar av till alperna. Efter en del funderande och klurande föll pusselbitarna på plats och logistiken klockren. Bussbiljett från Tiveden till Stockholm bokad. Mat, energi och kartor till Jämtlandsäventyret låg snällt och väntade hos mamma. Skulle även hinna bada, äta middag med mamma och gosa med min katt Gloria innan det var dags att ta nattåget mot Åre. Enkelt, eller hur?

Tivedens nationalpark

01aJag kan omöjligen tröttna på stigarna och gammelskogen i Tivedens nationalpark. Tystnaden inte minst! Fredagen den 30 augusti tog jag lunchtåget från Eskilstuna till Laxå och därifrån eftermiddagsbussen till Tived kyrka. Varmt och växlande väder. Skulle nog bli rätt varmt i min tresäsongssäck på nätterna, men jag skulle inte ha möjligt att byta utrustningen mellan Tiveden och Jämtlandsfjällen. Och jag åker inte till fjällen i september med en tvåsäsongssäck.

Ville även passa på att testa några nya stigar liksom ett upplägg inför en kommande social stiglöparhelg i nationalparken. Steg av bussen vid Tived kyrka och tog den mycket gamla kyrkstigen mellan Tived och Tivedstorp. Fin stig som ringlade sig genom sprickdalslandskapet, genom gammelskog och längs skogsmyrar. Blåmarkerad. Strax innan Tivedstorp vek jag dock av söderut mot Vitsand för att se nya områden om än från grusväg. Mötte knappt en själ. Tog mig längs nationalparkens stigar sakta mot min favoritudde som skjuter ut i södra Stora Trehörningen. Där har jag sovit flera gånger. Njöt av en vacker kväll på den höga berghällen. Storlommar ropade till och från. Underbart att de fortfarande låter höra sitt ödsliga rop trots att häckningssäsongen är över och ungen närmast fullvuxen (de lägger bara två ägg och normalt överlever bara en unge). Blev för varmt att sova i säcken. Fick ha den som täcke.

Lördagen blev en solig och varm dag historia. Avnjöt en magisk frukost och gladdes åt hela nio storlommar i viken väster om udden. De bjöd på hela sin repertoar av läten och det var särskilt kul att höra de ungas rörhönelika knorranden. Rätt mycket vandrare i området kring huvudentrén men mötena minskade drastiskt i takt med ökande avstånd från entrén. Det blev mer eller mindre Urtiven all in. Avnjöt den gamla orangemarkerade stigen via Blanksjön i vilken det låg en liten flock om fem storlommar, som utstötte både det utdraget klagande lätet liksom det märkligt skorrande lätet. Njöt. Många stopp. Testade lite omarkerade stigar som anslöt eller förband de markerade. På sena eftermiddagen var jag tillbaka till min favoritudde. Tog ett skönt dopp. Ljuvligt efter en svettig varm dag. Vacker skymning! Hade lekt med tanken på att sova under bar himmel på Lilla Trollkyrkas fina topphäll, men glad att jag inte gjorde det. Åskade och blixtrade duktigt med tillhörande hällregn i stort sett hela natten. På söndag morgon upphörde ovädret. Dramatisk soluppgång. Uppsprickande moln. Och det blev en fin morgon och förmiddag på stigarna i parken. Mötte inte en enda människa. Testade en omarkerad stig. Otroligt vacker. Att det sällan går människor på den var uppenbart med tanke på alla kantareller längs stigen liksom 10-tal orrar och en tjädertupp som flög upp, de första på hela helgen. Därefter var det dags att runda av med Bergslagsleden ner till Stenkällegården med tillhörande fika och snack med den trevliga ägaren. Ett nytt åskoväder var i antågande och när jag klev på bussen mot Stockholm kvart över elva började det ösregna. Antingen ligger jag bra till hos vädergudarna eller så ligger jag bara steget före dem.

Tivedens nationalpark är verkligen en oas som ger mig sinnesro. När bruset och alla ljud i människobyn blir mig övermäktigt kommer Tivedens nationalpark vara min räddning tillsammans med Marvikarna och Åkers bergslag.

01b01c01d01e 01f01g01h 01i01j01k01l 01m 01n 01o01p01q01r

 Jämtlandsfjällen 2-6 september

02_introEfter att ha badat, ätit, packat om, umgåtts med moder och katt bar det av till T-Centralen. Inhandlade frukost innan jag klev på nattåget till Åre och Duved med avgång 21:15. Nostalgi. När var det jag sov på ett nattåg senast? Minns inte. När var jag i Jämtlandsfjällen senast? Slutet av 70-talet: Funäsfjällen och Flatruet. Ung och hängiven fågelskådare. Början på 80-talet: Vandring på Åreskutan med omgivning. Aldrig varit i Jämtlandsfjällen för att springa eller uppleva naturen med lätt packning. Tyvärr var det för meckigt att ta sig till ”Gränslandet” vid norska gränsen mellan Idre och Funäsdalen så det blev nattåget till Undersåker. Hade kollat lite snabbt i den Jämtlandslitteratur jag har och köpt ett par Calazo-kartor inför detta äventyr. Jag hade ett mål och det var Pyramiderna och Lunndörren. Rätt skönt att ha noll koll och bara låta det bli som det blir. Fördelen med att kunna springa långt och tillika färdas med lätt packning är att en mil extra hit eller dit inte spelar någon stor roll. Och i fjällen älskar jag att färdas från morgon till kväll.

Vaknade vid sju på måndag morgon. Sovit gott hela natten. Var uppe och pissade en gång, men annars god sömn. Skulle vara framme i Undersåker 07:50 men det visade sig att tåget var två timmar försenat beroende på ett blixtnedslag i någon elcentral varför tåget hade fått ta en omväg över Köping/Arboga. Nåja, så skönt att åka tåg och inte ha bråttom någonstans. SJ bjöd på kaffe och jag tog min lätta rygga och inkvarterade mig i sittvagnen med bara några få människor. Snett mitt emot satt en gänglig tjej i Hoka-skor. Vanliga döda går ju inte direkt omkring i Hokas. Måste vara löpare. Man är arbetsskadad. Inom fågelskådning scannar man av människor och beroende på outfit och kikarmärke sorteras de in i olika fack och jag har kommit på mig själv att göra detsamma även med (potentiella) löpare och vandrare. Det sker per automatik men insorteringsfacken är aldrig den faktiska slutsorteringen fast det är spännande hur vi människor fungerar. Vi sorterar dagligen, inte bara sopor och information. Vad jag skulle göra i Jämtland var nog inget mysterium för medresenärerna, men min cykelkeps brukar göra de säkra osäkra. Hursom, tjejen snett mitt emot var den av oss som tog mod till sig och frågade slutligen ”Ska du upp och springa?” Och sedan var samtalet igång. Trevligt. Berättade att jag mer eller mindre kom direkt från Tivedens nationalpark. ”Nämen vad kul! Jag har nämligen varit involverad i arbetet med återinvigningen och särskilt arbetat med att ta fram det nuvarande stigsystemet”, berättade Gisela (som hon heter). Visade sig arbeta på Naturvårdsverket och bosatt i Östersund. Världen är liten ibland, men det är ju ingen nyhet. Jag tog fram ena kartan och Gisela kom med tips. Det hetaste tipset var en annan väldigt fin triangel i Jämtlandsfjällen: Vålåstugorna–Gåsenstugorna–Stensdalsstugorna. Innan Gisela steg av i Östersund fick jag hennes mailadress och jag mailade över länken till Löpäventyr i Urtiven och avslutade mailet med ”Vem vet, kanske vi ses på någon fjällstig framöver”.

Under dryga timman från Östersund till Undersåker hann jag med ytterligare några koppar kaffe och en medhavd ostkaka. Gäller att fylla på depåerna. Studerade kartan. En ungefärlig plan på färdrutt började utforma sig som inkluderade Giselas triangeltips, då den var enkel att inkludera från Lunndörren. Spännande med helt nya domäner och ingen som helst aning om vad som väntade! Steg av i Undersåker strax efter tio. Kontrast! Från 24-25 grader i Tiveden till ett gråmulet Jämtland och 5-6 grader. Vantar på. Bara bita ihop och nöta de åtta kilometerna asfalt till Edsåsdalen. Här nedan följer en kortfattad dag-för-dag-summering med ett urval fotografier.

02_karta

Dag 1: Undersåker–Edsåsdalen–Grofjället–Hållfjället–Ottfjället
Den åtta kilometer långa asfaltsvägen från Undersåker och Edsåsdalen var bara en transportsträcka att avverka och sedan snabbt förtränga. Jag har aldrig sprungit Axa/Kia Fjällmarathon men nu tog jag den leden och slapp trängas med en massa andra löpare. Fantastisk läcker stig! Först genom härlig gammelskog, gles granskog med inslag av björk som upp mot Grofjället övergick i helt underbar fjällbjörkskog. Noterade en fjällvråk, enstaka ljungpipare, några korpar, mycket trast och en hel del bergfink i skogen. Både från Gro- och Hållfjället bjöds det på fina vyer i alla vädersträck. Körde obanat ner från Hållfjället och stötte en flock med fjällripor. Kom på fjällmaraleden igen ner mot Hållfjällstugan. Mötte ett trevligt vandrarpar (som visade sig bo grannar med Tiveden!) och vi pratade säkert en kvart eller så. Fortsatte sedan på den läckra stigen ner till Nordbottnen. Ett fint duggregn fyllde luften sedan ett par timmar tillbaka. Den långa klättringen uppför det långsträckta Ottfjället tog sin tid. Kom till slut fram till Ottfjällstugan, en rast- och nödstuga med två bäddplatser och kamin. Eftermiddagen var sen och det började klarna upp snabbt. Vacker vy västerut och jag misstänkte att det skulle bli en fantastisk solnedgång. Beslöt mig för att sova i stugan över natten. Västlig svinkall vind. Åt min middag medan solen sakta började sänka sig. Klättrade sedan upp till Västertoppen för att avnjuta panoramavy och solnedgång. Underbar första dag på äventyret och vilken sagolik natur! Sov gott men det blåste upp till halv storm under natten. Ven i knutar och skorsten.

02_a02_b02_c02_d 02_e 02_f02_g02_h 02_i 02_j 02_k 02_l

Dag 2: Ottfjället–Vålådalens fjällstation–Grönvallen–Pryramiderna–Lunndörren
Vaknade tidigt. Steg ut ur stugan. Blåsten hade sansat sig men det var kyligt värre. Åt frukost. Packade ihop och fortsatte på fjällmaraleden. Härligt när stigen till slut började gå utför i skönt medlut och kunna tassa på över spänger och fin löpbar stig. Mötte en del vandrare sista kilometern innan Vålådalens Fjällstation. Gled in på Trail Center Caféet. Snackade med en Niclas som mekade cyklar och strax var det dags för fika och det visade sig att de hade en riktig espressomaskin. Yes! Och Niclas var en klippa på att fixa latte. Det blev två latte, två grymt goda hembakta bakverk och en glass innan det var dags att fortsätta färden. Tog stigen mot Lunndörrstugan för att sedan vika av mot Grönvallen och Pyramiderna. Underbar luftig skog av kombinationen gammal gran och björk för att plötsligt övergå fin tallskog eller ren björkskog, längs eller över vattendrag och öppna myrmarker. Kungsfåglar, tofsmesar, talltitor, bergfinkar, sidensvansar, rödvinge- och taltrastar, grön- och gråsiskor fyllde skogarna med sina läten. Pyramiderna var läckra och sträckan från Pyramiderna till Lunndörrstugan och vidare genom U-dalen till Lunndörrspasset gav väldigt många associationer och flashbacks till Padjelanta. Fantastisk läcker sträcka! Vädret växlade och jag klarade mig faktiskt helt från regn. Men ljusspelet var läckert med sol, moln och draperier med regn. Den nio kilometer långa dalgången ner till passet var otroligt läcker och tacknämligt nog blev det nio kilometer tillbaka. Passerade ett litet tältläger och en trevlig snubbe från Duved satt i tältöppningen och drack te. Blev en kvarts snack om naturen, ljuset och färgerna. Hittade en fin tältplats knappa kilometern från Lunndörrstugan längs stigen mot Vålåstugorna. Medan jag slog upp tältet hoppade en orädd blåhake fram bland riset. "Dags för dig att dra till Indien vilken dag som helst", viskade jag lågt medan jag stod orörlig och betraktade den lilla juvelen. Så ljuvligt tyst!

03_a03_b03_c03_d03_e03_f03_g 03_h 03_i 03_ii 03_j 03_k

Dag 3: Lunndörren–Vålåstugorna–Gåsenstugorna–Stensdalsstugorna–Tvärån
Vaknade i en ljuvt skön varm sovsäck men nästippen var kall. Skulle öppna yttertältet, knastrade som fruset rispapper. Kondensen hade frusit till gnistrande frost. Klar himmel utanför men solen hade ännu inte höjt sig över Anarisfjällen. Fixade grötfrukost. Mätt och belåten slöt jag återigen ögonen. Flöt bort och vaknade av att solen värmde tältet. Det är så varje morgon borde starta i livet. Dags att stiga upp. Vilken morgon. Vädret och den fantastiska sträckan med den minimalt gångna stigen mellan Lunndörrstugan och Vålåstugorna var – för att gå händelserna i förväg – outstanding. Varierande och helt fantastisk natur. Om sträckan mellan Pyramiderna och Lunndörrspasset gav associationer till Padjelanta framkallade sträckan fram till Vålåstugorna ständiga minnesbilder till Nordkalottleden mellan Vaisaluokta och Hellemobotn i Norge. Sträckan mellan Lunndörrstugan och Vålåsturgorna går inte att beskriva, den måste helt enkelt upplevas. Jag hade en förhoppning att kunna avnjuta sträckan åt motsatt håll följande dag. Så vacker var den! Efter Vålåstugorna blev det dock tuffare. Fint väder och relativt fin stig. Men, det mulnade på och vinden ökade markant och upp mot Gåsenstugorna är landskapet stenigt och kargt samt konstant stigning. Tidskrävande. Från Gåsenstugorna vidare mot Stensdalen hade jag tack och lov vinden mer eller mindre i ryggen liksom medlut på stigen. Frodigare och vackrare ju närmare Stensdalsstugorna jag kom och nere i den vackra fjällbjörkurskogen längs fin jämn jordstig var frälsningen nära. Kalkylerade på att ta av mot Vålåstugorna från Stensdalsstugorna. Konstaterade att det skulle bli tre 45km-dagar på raken, inga lättsprungna sådana. Skulle inte ha mycket till marginaler sista dagen till Undersåker. La ner planen. Jag var inte i Jämtlandsfjällen för att pressa in så mycket som möjligt. Där någonstans hade jag inte bara överväldigats av den natur jag mött utan också insett med väldigt stor glädje att jag hittat ett likvärdigt alternativ till mitt älskade Padjelanta. Och så mycket enklare att ta sig till. Inte lika tidskrävande heller. Med minst lika fantastisk natur!

Hittade en fin tältplats vid Tväråns fors ett par kilometer efter Stensdalsstugorna. Bland dagens fågelskörd märks många fjällripor, ljungpipare, en flock vackra snösparvar strax innan Gåsenstugorna och så hörde jag storfalk (pilgrims- eller jaktfalk) vid en gigantisk klippvägg. Regn hela natten.

04_a 04_b 04_c 04_d04_e04_f04_g04_h04_i 04_j04_k04_l 04_m 04_n 04_o 04_p04_q04_r

Dag 4: Tvärån–Vålådalens fjällstation–Ottfjället–Hållvallen
Vaknade hyfsat tidigt. Ingen brådska. Uppehåll från sjusnåret. Skön temperatur. Slog ihop ett blött tält. Tassade på genom Vålådalens fina skogar. Njöt av skön luft, fåglars läten och en hägrande finlatte på Vålådalens fjällstation. Regnet hängde i luften. Ljuvligt när jag nådde Fjällstationen, men innan latten ägnade jag en timma inne i ett fantastiskt Naturum och samtal med Ann-Marie samt en liten guidad tur om det före detta pensionatets historia. Inne på fjällstationen avnjöt jag finlatte, hembakt och våffelbuffé (blev sex våfflor med grädde och hjortronsylt). Sedan var det det där med att kanske "mötas på en fjällstig någonstans framöver". När jag avnjutit mina våfflor och liksom jäste i frosseriets ögonblick noterar jag två kvinnor som slår sig ner vid ett bord längre bort. Men... men... det är ju... samtidigt som kvinnan ifråga hittar min blick. Ser hennes förvåning. Båda ler vi, reser oss och möts för en kram. Ja, det var Gisela från tåget. De hade sin årliga friluftsdag på Naturvårdsverket och de var ett helt gäng som njutit av av Vålådalen genom löpning, vandring och cykling. Så, det blev ännu en trevlig pratstund och så även med några av hennes stiglöpande jobbarkompisar. Nå, dags att tänka på refrängen över Ottfjället. Tog farväl och steg ut i den kyligt regntunga luften.

De 13 kilometerna över själva Ottfjället ovan trädgränsen blev en ursinnig kamp. Dimma (låga moln), hård jävla motvind (kuling i byarna) och horisontalt regn rätt i synen. Höll på att blåsa av några blöta spänger. Primalskriken hade förvisso en renande effekt men upplöstes omgående i den vinande blåsten. Stigen tycktes aldrig ta slut. Evighetslång. Ville bara ner i skogen på andra sidan. När var jag senast med om ett sådant här horribelt skitväder uppe bland bergen? Måste ha varit i Lake District i juni för två år sedan! Karaktärbildande. Tur att jag tankat med högoktaniga våfflor! Allting har ett slut, så även helvetet på Ottfjället. Så skönt att komma ner i skogen mot Nordbottnen. Rätt så nedkyld men det var bara att äta, dricka och röra på sig. Siktade på att ta en gammal led upp mot Hållvallen där det skulle finnas en liten stuga. Den gamla Buföringsleden var bara helt fantastisk. Stigen var knappt skönjbar och de roströda markeringarna knappt synliga. Skogen urgammal men jag hörde den viska och jag hade inte blivit förvånad om jag mött en björn som satt och åt blåbär i en glänta längs stigen. Istället fick jag uppleva underbara skogsmyrar säkert tio tjädrar varav två tuppar på nära håll och även en förbiflygande orrtupp. Efter en lång seg klättring uppför nådde jag slutligen Hållvallen. Den ena stugan var öppen för allmänheten och det fanns ved. Gjorde omgående upp eld och fixade middag. Tänk att så lite som tak över huvudet, en värmande och hypnotiserande eld och en träbrits kan göra en så euforisk lycklig. Det blev några ljuvliga timmar av kontemplation framför elden. Tack Ottsjö-Vålådalens Hembygdsförening för ved och härbärge, 200 kr swishade!

05_a 05_b05_c05_d 05_e05_f05_g05_h05_i

Dag 5: Hållvallen–Välliste–Edsåsen–Undersåker
Vaknade tidigt. Övervägande klart ute och solen på uppgående. Kyligt och västlig vind. Gjorde snabbt upp en liten eld. Hämtade vatten i den lilla bäcken. Fixade grötfrukost och njöt av en lång frukost med två koppar kaffe. Ingen stress. Tåget hem från Undersåker gick 16:05. Ville verkligen njuta av Jämtlandsfjällen så länge det bara gick. Alla kläder var torra, sealskinzstrumpor som skor. Packade ihop och gav mig av i härligt krispig septemberluft med aningen värmande sol. Tog Hållvalleden österut mot Ottsjö. Ett gäng ljudlig korpar kom flygande och strax kom en duvhök. En av korparna och höken lajjade sedan runt i luften. Fick mig att le. Fortsatte förbi Ottsjö och tog fjällmaraleden mot Yttervallen och Välliste. Hörde en nötskrika när jag var på väg in i skogen och undrade just varför jag inte sett någon lavskrika. Nå, de kommer aldrig på beställning och nästan uteslutande när man slagit läger i skogen. Nyfikna, orädda och alltid sugna på något ätbart, att gömma för vintern. En kilometer efter dessa tankar hör jag ett svagt jamande och en noterar en ljudlös skugga som sveper in i en gran och plötsligt sitter den där, lavskrikan. De är aldrig ensamma utan håller ihop familjevis. Snart rör sig 5-6 lavskrikor i granarna runt omring mig. Kastar ut nötter på stigen. De nappar inte men från ingenstans kommer en vackert roströd ekorre skuttande. Kunde jag önskat mig ett bättre avslut på äventyret i Jämtlandsfjällen eller 4 1/2 veckas semester? Tror inte det.

Njöt av Välliste och vyerna uppifrån toppen och hade inte bråttom ner mot Edsåsen. Tog lite slingerstigar ner längs Vällistes sluttningar innan jag slutligen tog den långa fina stigen ner mot Edsåsen och de sista kilometerna på asfalt till Undersåker. På det lilla fina hotellet Åre Fjällsätra hade de ännu inte städat undan lunchbuffén. Solen värmde i burspråket och vilken fantastisk buffé! För 135 spänn! Sa till värdinnan att om den här buffén serverats i Stockholm hade man fått betala det dubbla. Och den hade fortfarande varit värd pengarna. Man blir jävligt trött på gröt och frystorkat (oavsett smaker) efter ett tag. Tåget kom enligt tidtabell. Framme i Stockholm 22:50 och var hemma i Eskilstuna två timmar senare. Längtar redan tillbaka. Fortfarande överrumplad av den fantastiska naturen i Vålådalen med omgivning. Så länge jag har hälsan, synen och benen i behåll kommer det bli många turer tillbaka till Vålådalen för vidare äventyr och upptäcktsfärder därifrån. Kan varmt rekommenderas!

06_a06_b06_c 06_d06_e06_g 06_h 06_i 06_j06_k

 

Postat 2019-09-13 17:55 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Äventyr i alperna + race report

”Det blir inte alltid som man tänkt” är en rätt utsliten fras. Och vad väldigt tråkigt livet skulle vara om det alltid blev som man tänkt, önskat och planerat. Detta äventyr hade jag planerat genomföra redan för två år sedan. Tanken var då att uppleva den långa ridgen (kammen) Hardergrat i Schweiz och Tor du Mont Blanc. Flyg var bokat och upplägget klart. Men efter en långtur i svenska fjällen var jag helt enkelt inte sugen på ytterligare ett äventyr så nära inpå och sköt alperna på framtiden. Jag lärde mig en sak och det var att aldrig planera olika äventyr för nära inpå varandra. Man tänker oftast utifrån fysiologiska aspekter och glömmer oftast den mentala biten: ”Kommer jag vara taggad? Känna suget? Spänningen?” Då, för två år sedan, var jag inte det minsta sugen efter ett fantastiskt fjälläventyr och valde faktiskt en veckas semester med att bara vara hemma som en helt vanlig svenne. Kan behövas det med, någon gång ibland. Nog om det.

Kan man planera ett äventyr? Eller handlar det om att planera ett upplägg som sedan blir till ett äventyr? Hur äventyret ifråga artar sig vet man aldrig på förhand. Det är så många faktorer som spelar in och den beskärda delen av ovisshet är också en del av charmen med ett äventyr. Bättre att följa med och inte alltid styra skeendet slaviskt utifrån detaljerad plan, ja, eller kanske att hitta ett slags mellanting. Med vidöppet sinne, lite stålar på fickan och ultralätt packning lurar äventyret alltid runt hörnet.

Nyligen hemkommen från 17 dagars äventyr i alperna (9-25/9). Bara mellanlandar liksom. Semestern fortsätter och nya äventyr i vårt mestadels vackra land hägrar. Skriver av mig och bjuder på ett fång bilder för den intresserade.

Hardergrat – en spektakulär ridge

02aDet är smått märkligt att den 18 kilometer långa bergskammen Hardergrat inte är mer känd i löpar- och vandrarsammanhang. Dels för att den till och från omnämns som ikonisk och spektakulär i diverse media och dels närheten till Grindelwald och Eigers beryktade nordsida. Den gräsklädda kammen Hardergrat löper parallellt med sjön Brienzersee och man utgår vanligen från den lilla staden Interlaken Ost. Till Interlaken tar man sig enklast med tåg om man väljer att flyga till Geneve och i Interlaken byter man även tåg för en eventuell fortsättning till Grindelwald, som bara ligger ”runt hörnet”, bakom bergen. Tågresan från Geneve till Interlaken tar drygt tre timmar och normalpriset för en t&r-biljett ligger på (hutlösa) 1500 spänn, så förena gärna resan med både Hardergrat och Grindelwald.

Fredag 9 augusti. Tog morgonflyget med SAS till Geneve och timade in lunchtåget till Interlaken med byte i Bern. Var framme strax innan tre. Finväder och varmt. YR spådde dock antågande regn och åska mot lördagen. Fyllde på med vatten. Två liter. Startade klockan kvart över tre och tog mig an stigen upp mot Harderkulm med rysk pannbensdisciplin: "Man ska få slita för upplevelsen som väntar". Med facit i hand hade det varit smartare att ta kabeltåget upp till Harderkulm och sparat på både krafter och vatten. Nå, för sent att vara ångersam. Vek av på stigar mot puckeln Wannichnubel på den begynnande ridgen. Stigen genom gammelskogen tycktes oändlig men någon kilometer efter Roteflue öppnade det upp sig och där framför mig låg så början på själva kammen med dess första långa stigning. Äntligen! Glädje och pirr. Alltid lika svårt att bilda sig en exakt uppfattning via foton och filmsnuttar på nätet men där låg hon och väntade. Bara att köra på och njuta. Passerade ett par vandrare på väg upp till första toppen, Suggiturm. Fortsatte vidare mot toppen Augstmatthorn på 2137 meters höjd. Där mötte jag ett par trevliga schweizare. Mäktig panoramavy i varmt kvällsljus. Eiger och Mönch sköt upp i himlen och Jungfraus topp inte långt ifrån dem. Mörka moln var i antågande från sydväst. Njöt av vyerna innan det bar av utför. Rejält brant. Dags att börja titta efter en tältplats. Mötte ett stenbockspar med kid som utbringade höga skarpa ”nysningar” och lite senare fick jag avnjuta synen av en vacker gems (även känd som alp- eller stenget). Tyvärr den enda på hela resan. Hittade till slut en tältplats på en minimal plats i en svacka. Vacker kväll. Halvlåg i tältet och åt middag medan jag betraktade skådespelet av blixtrar som lös upp molnen inifrån. Ingen åska. Vid midnatt kom regnet.

02b_Karta
02c02d02e02f02g

Regn hela natten. Blixtar och åska till och från. Sov gott. Vaknade i gryningen till spelande orrar. Cool. Sovmorgon. Väntade på uppehåll. Fixade frukost. Slog ihop ett blött tält. Minimal sikt. Låga moln. Dimma. Duggregn till och från. Från Augstmatthorn och hela kammen bort till Rothorn färdas man uteslutande på över 2000 meters höjd. Flera informativa hemsidor avråder från att göra Hardergrat i pissväder med vått underlag. Jag förstår varför men vad hade jag för val där jag för stunden befann mig? Kammen är snäll och relativt lättvandrad fram till Gummhoren. Därefter bjuds det på många riktigt branta partier uppför och utför, luftiga och exponerade passager med stup på båda sidor varvat med pusta-ut-partier. Stigen går av förståeliga skäl i stort sett hela tiden på den halvmeterbreda kanten. Blött gräs är som bekant snorhalt och skulle man hamna på glid på någon av de brant gräsklädda sluttningarna, ja då… Det blöta gräset och den jordiga stigen som med allt regn blivit till lerstig gjorde de branta nedstigningarna smått obehagliga. Trots dobbade skor kläggade sulan snabbt igen med noll grepp som resultat. Fick stanna titt som tätt och skrapa bort lera från sulorna. Detta medan fjällripor här och där betraktade mig med berättigad skepsis och på ett ställe låg en stenbock mitt på stigen av en smal passage. Fanns inget utrymme att gå runt. Vad har stenbockar för typ av temperament?

02h02i

När jag kom till passet Ällgäu Lücke hade jag hälften av kammen kvar och knappt något vatten kvar. Regnet hade upphört. Molnen och dimman kom och gick. Bestämde mig för att ta stigen ner mot Oberried tills jag hittade någon bäck. Jag hade tur! Bara en kilometer ner från passet låg alpängsterrassen Bitschi med en alpstuga öppen för vandrare och en vattenho med slang och kran. Vackert! Tog ett break på två timmar. Uppehåll och varmt. Åt lunch och hoppades att stenar och klippor skulle torka upp. Leran skulle jag få dras med.

02j
02jj

Den återstående sträckan mellan Ällgäu Lücke och Rothorn var avgjort den absolut mest krävande och nervkittlande. Otroligt häftigt men jag tror nog aldrig att jag känt mig så levande och fokuserad som där och då. Det fanns verkligen inte utrymme för något annat än ”här och nu”. Enkelt och primitivt. Glad att jag klättrat och kört en hel del bouldering det senaste halvåret. Känna tekniken sitta med ett lugnt och sansat rörelsemönster. Aldrig rädd, men visst kittlade det i maggropen till och från. Svårt att hitta rätta ord för den känslomässiga delen i helhetsupplevelsen. En extraordinär upplevelse.

02k
02l

Molnen steg och skingrades alltmer och jag hade flera fina möten med stenbockar och däribland många maffiga bockar. Fantastiskt att få höra deras höga läten. Några ringtrastar och ett par alpjärnsparvar noterades. Väl framme vid Rothorn var jag rätt slut mentalt men kunde glädjas åt en hel flock med härligt pratsamma alpkajor. Deras speciella läten gör en glad. Slank in på hotellets restaurang och beställde in en rejäl smörgås, cappuchino grande och kvalitetsglass. Schweiz är inte billigt, men det var värt varje spänn. Det började bli sent och istället för att leta tältplats var planen att ta en stig längre ner genom skogen längs med ridgen tillbaka till den lilla alpstugan i Bitschi. Joggade på fint och nådde stugan strax efter nio på kvällen. Ingen där. Gjorde upp eld i kaminen, fixade en sen middag och gjorde i ordning en av bäddarna. Stjärnklart ute med en begynnande fullmåne. Ljuvligt tyst. Livet.

02m 02n 02o

Vaknade till tystnad. Tunna ljusstrålar silade försiktigt in genom springor i alpstugans taknock och genom glipan från dörren. Sovmorgon. Steg ut och möttes av en klarblå himmel och het luft. Lite bröderna-Lejonhjärta-känsla över det hela. Fixade kaffe och supergröt. Satte mig i dörröppningen. Fyra korpar drog lekfullt längs kammen och en pilgrimsfalk höll låda uppåt Ällgäuwhorens branter. Packade ihop. Glad i sinnet. Upp till Ällgäu Lücke och sedan Hardergrat tillbaka mot Roteflue och Interlaken. Under lördagen mötte jag inte en själ längs ridgen. Undrar varför? Denna strålande söndag var det många hängivna vandrare ute och njöt, ja, till och med ett gäng löpare kom farande! Uppenbart att majoriteten sökte sig till Augstmatthorn, antingen från Harderkulm eller Oberried eller enklast från Lombachalp. Som flugor på en sockertopp. Härligt att få återuppleva ridgen åt motsatt håll i finväder med sanslöst läckra vyer högt ovan den turkosa smaragden Brienzersee. Noterade en vacker tryfjäril och lite senare en stor seglande apollofjäril.

02p02q 02r 02s 02t02u

Matade på i hettan efter den sista toppen. Var duktigt urlakad när jag kom ner till Interlaken och jag hann inhandla ätbart, glass och läsk innan jag steg på 16-tåget till Geneve. Tom och lycklig efter en minnesvärd långhelg längs Hardergrat. Skulle något under resten av resan kunna mäta sig med den denna upplevelse?

02v

Tips: Starta tidigt på morgonen. Ta bergbanan Harderbahn (kabeltåg) upp till Harderkulm eller övernatta uppe i skogen innan själva kammen. Ta med 3-4 liter vatten (möjlighet till påfyllning finns dock vid alpstugan Bitschi, max en timma t&r från Ällgäu Lücke). Stavar funkar bra fram till Ällgäu Lücke, därefter är det en hel del scrambling och stavarna är bara ivägen och faktiskt förenat med potentiella misstag. Jag packade ner stavarna. Räkna med en heldag och gör ridgen i bra väder, både utifrån säkerhet och upplevelsemässigt.
Bra karta över Hardergrat och området samt dagsaktuellt väder>>
Info (med läckra foton) om löpning och vandring längs Hardergrat>>

Tor du Mont Blanc runt på 4 1/2 dag

03aAnlände till Geneve på söndag kväll och det gick inga bussar till Chamonix. Tog in på ypperligt fräscha City Hostel där jag även bokat bädd sista natten innan hemresan den 26/8. De hade ett rum ledigt för en rimlig summa. Skönt att få duscha, äta riktig mat och bara sova i en riktig säng. Jag var sopslut och hade sannolikt fått en släng av värmeslag. Rivstarten på Hardergrat hade verkligen sugit musten ur mig, men sådant är övergående. Bokade 10-bussen nästkommande dag (tack för tipset Kerstin R) med SwissTour via OMIO (supersmidigt, välj fliken "Bus" och var noga med att välja dagens datum). YR spådde regn för måndagen och så blev det. Kallt och regnigt hela dagen, vilket passade mig bra för jag var inte helt återhämtad. Aldrig varit i Chamonix men insupit det mäktiga Mont Blanc massivet på avstånd. Att stiga av bussen i Chamonix var mäktigt. Riktigt mäktigt. Hänförelse och förundran. Svårt att ta in och det kändes närmast overkligt att blicka upp mot de gigantiska topparna av massivet. Under hela vistelsen kunde jag faktiskt inte sluta att förundras över de dramatiska och ogripbara bergen. Drömlikt på något sätt. Inga berg i världen som jag besökt har golvat mig så totalt.

Tog in på campingen Mer de Glace vid Le Praz (tack för tipset Erik K) drygt 20 minuters promenad från Chamonix. Tog en skållhet dusch och åt en inhandlad lunch. Begav mig sedan in till Chamonix. Fikade och fönstershoppade. Otroligt mycket folk. Som en myrstack. Inte alls min bag. Siktade på att ge mig iväg på TMB (Tor du Mont Blanc) nästkommande dag så diverse energi inhandlades. Frystorkat och min egen supergrötfrukost hade jag med mig hemifrån. Kom iväg på tisdag eftermiddag. Vädret var fint och jag kände mig återhämtad. Så skönt att få sätta av på ett nytt oprövat äventyr.

Äventyret landade på 18 mil och 10650 höjdmeter och tog mig 4 1/2 dag utan någon som helst stress. Lätt packning och långa härliga dagar. Så otroligt många intryck och jag har inte tänkt skriva sönder äventyret utan låter de utvalda fotografierna tala för var dag. Dock kan jag lätt konstatera att avgjort vackraste sträckan av hela TMB var från Col du Bonhomme och hela östra sidan av massivet upp till Grand Col Ferret. Om jag åker tillbaka (och det kommer jag göra) kommer jag definitivt utgå från Cormayeur som bas för dagsäventyr på ostsidan och bortåt Aostadalen. Gillade verkligen Cormayeur skarpt. Staden gav en genuin feeling, något jag saknade helt i Chamonix. Förutom den fantastiska naturen och de oerhört mäktiga bergen var insektslivet överväldigande. Jag har nog aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv som fågelskådare och naturmupp. Otroligt mycket gräshoppor och syrsor, humlor, bin, blomflugor och fjärilar. Totalt såg jag 15 stora vackra segelflygande apollofjärilar och innan dessa hade jag sett två i hela mitt liv! Alla dessa alpängar myllrade av liv och det gjorde mig verkligen djupt lycklig! Och sedan alla murmeldjur som visslade högt lite överallt vid sidan av ett rikt fågelliv. Noterade totalt 68 fågelarter. En grann pilgrimsfalk vid Grand Col Ferret, flera alpjärnsparvar, alpkajor, svarta rödstjärtar, några ringtrastar och en flock snöfinkar på Mont Buets sluttning är värda att nämnas. Det enda tråkiga och smått deprimerande jag faktiskt kan komma på är de krympande glaciärerna. Jag vet inte om jag lägger in för mycket känslor i saker och ting men för mig är glaciärerna som levande väsen. Jag såg foton på tio av Mont Blancs glaciärer från 1990, 1999 och 2012. Med den takt som de krympt de dokumenterade åren kommer samtliga i stort sett vara borta och ett minne blott om 10 år. Tragiskt!

Slutligen vad är oddsen att slå upp tältet på en fantastisk vacker plats ett par kilometer norr om Bonatti-stugan och på natten upptäcka att det är fullmåne? Väldigt kall natt men vilken gryning! Att äta frukost i tältet med fullmånen i dalen med snöklädda Mont Blanc i bakgrunden. Sakta med solens uppgång färgades topp efter topp röd i gryningsljuset. Ord äro överflödiga.

TMB_butterflies

Dag 1: Les Houches–Notre Dame de la Gorge, 22 km och 1224 hm

03b03c03d 03e03f03g03h

Dag 2: Notre Dame de la Gorge–Tete d'Arp, 38 km och 2707 hm

03i 03j 03k03l03m 03n 03o 03p 03q

Dag 3: Tete d'Arp–Ferrache, 30 km och 1975 hm

03r 03s 03t 03u 03v 03w 03x

Dag 4: Ferrache–Col de la Forclaz, 48 km och 2137 hm

03z 03zz 03zzz03zzzz03zzzzz 03zzzzzz03zzzzzzz03zzzzzzzz03zzzzzzzzz

Dag 5: Col de la Forclaz–Les Houches, 43 km och 2607 hm

05a 05b05c05d05e05f 05g

Topptur till Mont Buet (3096 m.ö.h) måndagen den 19 augusti

06a06b 06c 06d

L’Échappée Belle Traversée Nord – race report

04a

Tisdagen den 20/8 regnade det hela dagen varför det blev en given resdag. Tog 10-bussen från Chamonix till Geneve och därifrån tåget till Aiguebelle med byte i Chambery. Samma restid som till Interlaken men till 1/3 av priset! Blev således den första löparen i Aiguebelle att slå upp tältet.

Aiguebelle, den franska lilla byn i dalgångskorsningen tio mil sydväst om Chamonix . Omgiven av berg, klädda i lummig grönska, som när molnen ligger lågt och tunna dimslöjor svävar uppåt får en att associera till en tropisk regnskog någon annanstans i världen. Easy-going. Jag tror inte de kan stava till ordet ”stress” här, i den lilla staden som tydligen är känd för sina sinrikt utformade balkongräcken. Efter några dagar hejar man igenkännande på de flesta med ett ”Bonjoooooour”.  Damen med den lilla hunden, som kanske är i behov av rullator. Den unga trevliga kvinnan på lokala cafféet som vet vad jag vill ha i kaffeväg. Laura på turistcentret. Den lilla farbrorn som man bara vill krama om. Gräsklipparmannen. Den alltid lika glada och pratsamma kassörskan på Intermaché. Stammisarna på restaurangterrassen mitt emot de publika toaletterna. Tävlingsvolontärerna och de tillresta löparna. Under mina fyra vilodagar blev det många utforskarpromenader och många cafe aulait. Detta i kontrast till det hysteriska folkvimlet i Chamonix där miljoner euro byter ägare dagligen. Lite känsla av samhörighet med Tjuren Ferdinad: "Jag trivs bättre här, med min kaffe latte i solen där jag kan njuta av utsikten upp mot bergen..."

Hursomhelst, en skön avstressande uppladdning inför den stundande tävlingen och jag behövde ju fylla på depåerna (lägga på hullet kanske är att överdriva), vilket jag gjorde med bravur. Hur jag än letade kunde jag inte köpa en enkel vanlig pinnglass, de såldes bara i parti och paket. Så det blev ett par literbunkar med glass som slank ner som efterrätt. Mycket ost och korv av lokala sorter. Fler och fler löpare anlände och slog upp sina tält på den anvisade plätten mitt i stan bakom turistkontoret. Träffade ett trevligt syskonpar (Martin och Veronic) från Canada, Nikerson från Franska Guyana och Tomas från Tjeckien, vilka jag umgicks med en del. På torsdag och fredag kväll var det visning av filmen Free to run. Jag såg den båda kvällarna. Klart sevärd. Fick lite tårar i ögonen men också en skrämmande insikt hur löparlivet såg ut innan 80-talet. Skrämmande och diskriminerande hur det faktiskt var och fungerade för bara några decennier sedan. Ja, det var fyra sköna semesterdagar med legitim vila, en konst även det!

04b04c 04d04e04f04g

Nummerlappsuthämtning, utrustningskontroll och annat enligt sedvanlig procedur klarades av under torsdagen och raceryggan var packad och klar på fredag kväll. Buss från Aiguebelle klockan fyra på lördagmorgonen till Le Pleynet med start klockan sex. Väderprognosen lovade klart väder och 28-30 grader varmt. Det var 18 grader när vi steg av bussen i Pleynet. Jag hade ätit en rejäl frukost på bussen och vätskat upp med 1,5 liter vatten. Kändes märkligt att vara tillbaka till platsen där jag bröt på den långa distansen för ett år sedan på grund av Giardia-infektion med diarré och lågt allmäntillstånd. Grisväder då, finväder nu. Hade redan tidigt bestämt mig för att köra halvdistansen på 85K (i år utökad med 2 km) då den långa (149K och 11400 hm) förmodligen skulle bli övermäktig med tanke på Hardergrat och TMB i benen. Jag kan bara säga som så, oavsett vilken av distanserna (149K, 87K eller 57K) man väljer utifrån sina egna förutsättningar så är varje distans brutal. Inslagen av lätta partier är lätt räknade på en hand och du får ingenting gratis. Valde även 87K för att få uppleva i stort sett hela sträckan i bergen i dagsljus. Springer man långa kommer man – i normaltakt – till Pleynet på kvällen. Sedan är det även så att valet föll på Echappee belle då jag ville fira mina 10 år som nykter alkoholist. Nu inföll den dagen den 26/8 men hur många brutalt läckra bergsultror går av stapeln på en måndag? Så jag gav mig själv den fina presenten två dagar i förskott. Man får inte vara för hård mot sig själv.

04h 04i 04j

Och vad ska jag då skriva om själva racet? Det ytterst långdragna footracet genom Belledonnemassivet. Kroppen kändes fin men jag vet aldrig säkert förrän runt 5-6 km in i ett lopp. Jag gjorde som jag brukar och ställde mig i täten vid startlinjen. Köra på hårt de första kilometerna för att få en position och framför allt undvika sega "trafikstockningar" för att sedan dra ner till mitt tempo. Starten var försenad och de två extra kilometerna de lagt på i år visade sig just vara en loop för att dra ut startfältet innan man kom in på den tekniska smala stigen utför från Pleynet. Så, jag kunde dra ner och hålla mitt eget tempo från typ tre kilometer in i loppet. Bara köra mitt race. En lååååång dag – och förhoppningsvis en upplevelserik sådan – framför mig.

04k 04l

Körde med stavar från start och stuvade aldrig undan dem, även om jag inte använder dem utför. Vid det här laget är jag alldeles för erfaren för att slarva med energi- och vätskeintag. En salttablett (Hammers extremvariant) i timman, regelbundet vätskeintyg, äta mycket på matstationerna och däremellan en snickers/twix då och då. I och med värmen och solen som låg på räcker det inte med att bara dricka utan man behöver kyla av skallen regelbundet så jag dränkte keps och tvättsvampen (som jag hade i kepan) titt som tätt i kalla bäckar dagen igenom. I Super Collet tog jag även två portioner nudelsoppa. Fick aldrig någon energidipp under hela loppet. Visst var det kämpigt, men man kommer till en viss gräns och sedan blir det inte värre än så. Jag har ju snittat på 10.000 höjdmeter i månaden hela året och jag tror Hardergrat och TMB även de bidragit till ett stabilt genomförande.

På fötterna hade jag Trailroc 285 (Inov-8). Skomodellen som var den jag sökte inför förra årets upplaga av Echappee. Normalt kör jag ju alltid X-talon 212 (ibland Mudclaw 300)  på alla typer av äventyr. Visade sig att skon passade mina fötter och underlaget utmärkt varför jag fortsatt med modellen. Ett nytt tredje par satt på mina fötter när jag åkte ner till alperna och dobbarna var rätt nedslitna efter Hardergrat och TMB. De fungerade klockrent hela vägen. Inte en blåsa eller begynnande sådan under hela loppet. En riktigt bra sko med bra dämpning i relation till min vikt och det oftast hårda steniga underlaget. Och dessutom lätta, luftiga och sköna i varmt väder! Använde dem även på Kullamannen 100 i fjol som "transportsko" de tio milen mellan Båstad och Mölle och där till 212:or för de återstående tre looparna på berget, bara som en parentes.

Så många höjdpunkter under loppet och det går inte att beskriva dem alla. Vyerna, skratten, medlöparna, variationen, peppande publik och känslan i kroppen. Fyra långa men sköna dagars väntan var över. Som kroppen hade längtat och jag, ja, jag bara följde med benen liksom. Guidade och visade vägen. Min strategi var enkel: köra mitt tempo, vara i rörelse hela tiden, springa på de löpbara partierna och lägga så lite tid som möjligt i mat-/vätskestationerna. Rörelsestrategin har jag med mig från Bob Graham Round. Det behöver inte gå snabbt bara man är i rörelse hela tiden och har ett jämnt och hållbart tempo, uppför som utför. Bara mata på uppför utan onödiga stopp i ett stadigt tempo. Tålamod och en fot framför den andra i en slags meditativ upprepning. Som sagt, höjdpunkterna var många och några minns jag klarare än andra. Klättringen upp mot Col de Moretan och den långa varierade sträckan utför fram till klättringen upp mot Super Collet (i stekande sol) var outstanding! Dessutom bjöds det där på en glest sammanhållen termikskruvande flock av 15 mäktiga gåsgamar! Vyerna från den böljande ridgen Col de Claran och den helt sagolika stigen därefter genom en prunkande dalgång. Likaså var sträckan från matstationen i Val Pelouse helt underbar med mycket löpning och solen som sakta började sänka sig och temperaturen som blev alltmer behaglig. Den avslutande sträckan på hög höjd från passet Col de la Perche till sista toppen le Grand Chat (1992 m.ö.h) var en väl tajmad och sagolik grande finale i vackert solnedgångsljus! Resterande två mil fram till målet var rätt mediokra och avverkades i pannlampans sken och erbjöd mycket löpning, euforifri men ändå med en skön känsla i kropp och ben. Matstationerna var fantastiska med än bättre utbud jämfört med i fjol och den lilla espresson på sista matstationen i les Granges var bara så underbar och kickade igång system inför den avslutande delen.

04m 04n 04o 04p04q04r 04s 04t04u04v 04x 04y 04z 04zz

Fantastiskt skönt att få passera in i mål och skaka den stora koskällan! Blev omfamnad av några volontärer jag lärt känna och så Veronice och Martin. 87 kilometer och 6250 höjdmeter på 17:02. Jag hade trott mig vara kapabel på runt 16 timmar så 17 timmar är helt i linje med min kvalificerade gissning. Jag springer aldrig för placeringar men jag var mäkta stolt att springa in bland top 30 (26:e plats totalt!) utav drygt 450 startande, av vilka 288 tog sig i mål. Dock bröts min långvariga trend av att ta hem förstaplatsen i min åldersklass, fick stryk av en fransk gubbe med 22 minuter. Det som förvånade mig mycket under loppet var att de franska löparna (90% av de startande var fransmän) var grymt starka uppför men absoluta merparten var urusla utför, inte sällan gick de utför och de gick även när det kom till fin konturlöpning. Sedan såsade de alldeles för länge i matstationerna. Men men, vem är jag att klanka på mina trevliga medlöpare. Alla har vi var och en vår egen agenda hur vi vill genomföra och tillika uppleva ett lopp. En reflektion i allmänhet, men de får fan jobba på utförslöpningen. Men man ska inte dra alla över en kam och tänker då på att jag i alla långlopp oftast "hittar" någon som ligger på samma nivå och har en snarlik strategi, antingen för en kortare eller längre period. I detta lopp drogs den franska löparen Sylvain Ratia och jag till varandra och vi höll ihop på sträckor till och från under 3-4 mil fram till stationen Val Pelouse. Det bara blev så och även han älskade utförslöpning. Fascinerande med kommunikation utan ord. Det blev en kram och "tack för sällskapet" när han kom in i mål 20 minuter efter mig. Möten som värmer. Summa summarum, en minnesvärd upplevelse och det är en så fantastisk känsla att få känna sig så stark vid 56 års ålder. Har jag någonsin känt mig så stark och så välmående som nu? Jag tror inte det. Vad är ålder? Bara en siffra som inte säger någonting. Väl använt är livet långt nog.

Jag kan varmt rekommendera detta välarrangerade event om man önskar en brutalt och vacker utmaning som är värd namnet. Dock bör man hänga på låset när platserna släpps i mitten av januari. I år sålde samtliga tre distanser slut inom två veckor och deltagarantalet per distans ligger på +500. Du hittar mer information på deras hemsida>>

Det var alles för mig. Ha en skön höst så kanske vi ses på någon stig...

Niklas

Postat 2019-08-30 10:08 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Lätt och hett i Lake District

Två veckor har passerat sedan jag rundade av mitt drygt två veckor långa äventyr bland bergen i engelska Lake District. Detta var mitt tredje besök i Lake District i år och mitt tionde totalt under de senaste fem åren. Anledningen till mina tidigare besök har uteslutande varit löpning, tävlingar liksom egna utmaningar (de två besöken nu senast i maj handlade om klassikern Bob Graham Round). Detta mitt äventyr var dock mer av ett vandringsäventyr med målet att besöka samtliga av Alfred Wainwright 214 beskrivna bergstoppar. Jag gjorde ett försök förra året, men extremt dåligt väder (ösregn, hagel och riktigt hård blåst), för tight tidsschema samt fel mental inställning gjorde att utmaningen kapsejsade i ett tidigt skede (se Oflyt och äventyr i Lake District). Förlåt, lite mer bakgrundsfakta om Wainwright kan vara på sin plats och jag återanvänder helt sonika ett stycke ur mitt inägg Wainwright next! från förra året:

”Och vad är då Wainwrights för ett slags äventyr frågar sig säkert en och annan. Lite bakgrundshistoria kan ju därför vara på sin plats. När Alfred Wainwright  gjorde sitt första besök i Lake District 1930 tog han sig upp på Orrest Head (vilket även var fallet för mig 2013) och vyn av fjärran berg som mötte honom berörde honom djupt. Det blev för Alfred Wainwright starten på en livslång relation med bergen i Lake District. Under åren 1952-1966 skrev han den nu klassiska volymen Pictorial Guide to the Lakeland Fells som består av sju böcker i vilka Wainwright beskriver totalt 214 berg (fells) i detalj med handskriven text och fantastiska tushteckningar. Volymen har sålt över två miljoner sedan utgivningen och Wainwright är en legend med kultstatus som få. I England är hill-bagging en populär sysselsättning och det dröjde inte länge efter böckernas utgivning innan friluftsmänniskor började beta av topp efter topp, ungefär som vandrare här hemma betar av etapperna på Sörmlandsleden, leder eller toppar i svenska fjällen. Till dags dato har närmare 900 personer registrerat sig som ”completers” på The Wainwright Societys hemsida. För de flesta tar denna utmaning flera år i anspråk. Till och med en eller två decennier. Och de flesta vandrar och tar ett gäng Wainwrights på en dagstur då och då. Den högsta av Wainwrights 214 beskrivna toppar är Scafell Pike (978m) och den lägsta är Castle Crag (298m). Ja, detta är kort och gott vad Wainwrights är.”

000-Intro_1

Så, i höstas beslöt jag mig för att satsa på nya försök både på Bob Graham Round och Wainwright. När det gäller Wainwright var ju all planering redan gjord en gång och rutten samt alla toppar inritade på kartor. Bara att göra som katterna, ta det cool. Det som skiljde sig var att jag bestämde mig för att vika 14 heldagar för äventyret, ta dagarna som de kom — och som de utvecklade sig — och att vandra med (som alltid) lätt packning och jogga där terräng och underlag tillät. Målet var att uppleva så mycket som möjligt med glädje och få se nya områden av Lake District, särskilt det nordvästra området kring Grasmoor. Om jag sedan lyckades besöka samtliga 214 toppar i ett svep över 14 dagar vore det givetvis jättekul, men inte primärt för sakens skull. Och hur gick det då?

000-Intro_2 000-Intro_3

Som sagt, fötterna har läkt fint och jag har till och med genomfört ett grymt backpass i Romme den gångna helgen. Jaha, Lätt och hett i Lake District är väl en rubrik som kan tolkas på lite olika sätt. När det kommer till packningen så var den i vanlig ordning lätt med utrustning på 5,8 kg samt mat och energi för fem dagar i taget på 4,8 kg, vilket gör en utgångsvikt på 10,6 kg. Den som är intresserad hittar packlistan här. Med vatten gör man som i svenska fjällen, tar från bäckar och fjällsjöar (längre ner i dalar bland får eller stillastående samlingar använder jag Xinix AquaCare). Sedan var det hett, ja, inte bara hett utan stekhett. Värme och ständig exponering i solen sliter hårt på kroppen, invändigt som utvändigt. Men jag kan inte klaga. Om förra året var extremt åt skitväderhållet så var årets väder extremt åt det soligt heta hållet. Under mina dagar (21/6-6/7) i Lake District kom inte en droppe regn och bara en dag (23/6) bjöd på växlande molnighet och blåst. Annars var det i stort sett klarblå himmel, knappt någon vind och tryckande varmt, särskilt första veckan med upp till 30 grader i skuggan! Så även om packningen var lätt kan utmaningen i sig med rådande väderläge knappast betraktas som en dans på rosor. Men att klaga, nä, aldrig i livet. Ett sådant här väderläge i Lake District under totalt 16 dagar kommer jag aldrig att få uppleva igen. Never! Värmen till trots, vilka underbara dagar, kvällar, mornar och nätter. Det var bara att anpassa sig efter omständigheterna. Viktigt att ha stenkoll på vätskebalansen. Körde som jag alltid gör på mina vandrings- och löpäventyr över flera dagar: 60 cl vatten med resorb på morgonen, x antal salttabletter (Hammers extremevariant) under dagen utifrån temperatur och ansträngningsnivå, regelbundet zippande av vatten, 60 cl vatten med resorb direkt när jag slår läger och drygt en liter vatten under natten. Dag sex var helt vindstilla och temperaturen i dalarna låg på över 30 grader, den avgjort tuffaste dagen på hela äventyret med fötter som bara ville lägga sig ner och dö. Den dagen gick det åt drygt 14 liter vatten på 12 timmar. Så mycket vätska har jag aldrig druckit under en dag. Som ni redan anat hade mina fötter svårt att anpassa sig till den konstanta värmen och det ständiga nötandet uppför och utför tog ut sin rätt. Jag brukar normalt vara förskonad blåsor på mina fötter, men detta var extremt på alla sätt och inte ens min tejpning i direkt förebyggande syfte på ömmande punkter fungerade i långa loppet. Högerfoten var värst drabbad och på morgonen dag sju kunde jag knappt stödja på foten. Det var inte värt att riskera en infektion eller att plåga mig igenom en fortsättning där och då. Bestämde mig för att ta mig till Keswick och Denton House (där jag hade min övriga vardagspackning), vila och ta hand om fötterna på bästa sätt med förhoppning om att kunna fortsätta äventyret efter några dagar. Ovissheten var stor och högerfoten smärtade som tusan och gav inte mycket till hopp de två första dagarna, men på tredje kom hoppet tillbaka. Yes!

Lördagen den 30 juni tog jag eftermiddagsbussen till New Dungeon Ghyll för att fortsätta där jag slutade tre dagar tidigare. Egentligen var det ett test. Ta mig upp till passet mellan Harrison och Pike of Stickle, slå upp tältet och låta fötterna vila ytterligare en natt innan det första riktiga provet. Ja, det fungerade, men löpning var uteslutet och det vart många stopp. Under de resterande dagarna gjorde jag 2-4 stopp enbart för att ta av mig skor och strumpor för att svalka av fötterna i kalla bäckar eller bara ta ett dopp i en fjällsjö. Så vederkvickande skönt!

I och med att tre dagar gick bort fanns ingen rimlig chans att hinna besöka alla 214 Wainwright-toppar även om den tuffaste delen var avklarad, så jag valde ett upplägg för varje dag med de områden jag älskar och att spara fötterna för den avslutande delen bland bergen i nordvästra Lake District. Jag ska inte trötta ut er då jag bestämt att inte skriva en lång story om detta äventyr utan låta bilderna förmedla det ord ändå inte förmår att beskriva, men en snabb summering kan vara på sin plats. På lite mer än 10 dagar (10-13 tim/dag) i bergen landade distansen på totalt 400 km och 24600 positiva höjdmeter (och i stort sett lika många utför). Plockade 123 av totalt 214 Wainwright-toppar varav 38 var nya för mig. Genom åren har jag nu skrapat ihop totalt 184 WW-toppar.

Det var sannerligen ett minnesvärt äventyr och precis som mitt äventyr längs Serra de Tramuntana på Mallorca i våras är det friheten att tälta i bergen som sätter djupast avtryck. Tystnaden, den där barnsligt härliga äventyrskänslan om att leta efter en fin och undanskymd tältplats som ändå bjuder på vyer, att få uppleva ljuset morgon och kväll. Det finns något ljuvligt att snudda vid denna tunna primitiva ådra inom en av att vara i rörelse i fantastisk natur och slå läger i all enkelhet med bara det absolut nödvändigaste. I helheten kontemplativt. Dessa ögonblick kommer jag att leva länge på och de förgyller mina slutna ögonlock.

Bjuder här på en bildkavalkad från mitt äventyr i Lake District 21/6-6/5.

Ha en fortsatt skön sommar!

Niklas

21 juni — lämna mat och ladda inför äventyret
Tog halvåtta-flyget till Manchester, sedan tåget till Windermere, buss till Ambleside. Köpte gas i Ambleside och tog sedan en långpromenad till vandrarhemmet Langdale YHA för att lämna ett paket med mat och energi för fem dagar + lite annat. Promenerade sedan till Grasmere, hann med en fika innan bussen till Keswick. Installerade mig snabbt på Denton House och packade sedan ihop mat och energi för två dagar i en drybag och begav mig upp till Lonscale Fell och gömde bagen under en hög med stenar. Sedan tillbaka till Keswick och förbi den bästa (och enda) indiska restaurangen för delikat take away. Fick ett rum helt för mig själv på Denton och sov som en prins.

180621b 180621c 180621d 180621e 180621f

22 juni — Moot Hall till Tarn at Leaves — 42,1 km, 2380 höjdmeter, 11 Wainwright-toppar
Startade strax efter nio på morgonen vid Moot Hall. Träffade en kille som skulle springa Bob Graham Round senare på kvällen med flera andra från Peak District, alla med sin egen support. Han hade vänligheten att fotografera mig med en latte framför Moot Hall. Dagen flöt på med lunch på Raven’s Crag och jag längtade till de riktiga bergen efter Castle Crag. Längtade även till att återse Bessyboot (där de riktiga bergen börjar) och Glaramara och det sällan besökta området vid Tarn at Leaves, där jag bestämt mig för att slå läger på själva midsommarafton.

180622_karta180622a180622b 180622c 180622d180622e180622f 180622g180622h180622i 180622j 180622k 180622l180622m180622n 180622o 180622p

23 juni — Tarn at Leaves till Mellbreak — 37,5 km, 2821 höjdmeter, 18 Wainwright-toppar
Vaknade upp till en aningen blåsig och molnig morgon. Faktiskt skönt efter gårdagens sol och värme. Det blev en härlig dag med flera ringtrastar. Mellan Green Gable-Great Gable-Kirk Fell mötte jag hela tre gäng som gjorde Bob Graham Round samtidigt som det var en fell-race-tävling i området. Tredje gången i år som jag besökte dessa berg. Great Gable är ju mitt favoritberg. Härlig eftermiddag/kväll längs den långa ryggen från High Crag till Great Borne. Har kört sträckan tidigare så planen var att slå upp tältet nedanför Mellbreak intill Mosedalebeck. Alltid skönt att ha fri tillgång till vatten. Varm natt, sov rätt dåligt.

180623_karta 180623a 180623b180623c180623d 180623e 180623f 180623g 180623h 180623i 180623j180623k180623l 180623m 180623n180623o

24 juni — Mellbreak till Scoat Tarn — 46,2 km, 2940 höjdmeter, 14 Wainwright-toppar
Strålande morgon även om jag var småtrött och dizzy efter dålig sömn. Blev snabbt på grymt bra humör när skulle ner längs den grymt branta delen av Mellbreak då ett pilgrimsfalkspar lättade från stupet, varnade och tog några snabba lovar över mig. Wow! Häftigt! Nere i dalen var Kirkstile Inn öppet, slog till med kaffe och nybakad scones. En lång sträcka över mer böljande gräsklädda berg som bjöd på många sjungande sånglärkor, vilket gladde mig då arten gått tillbaka hårt i England. Kvällen var ljuvlig. Mötte ett gäng löpare efter Haycock. Härligt att få återse Steeple och Pillar igen och skönt att ha Pillar klar, då det var ett fram-och-tillbaka-besök innan jag till slut droppade ner till Scoat Tarn i skymningen.

180624_karta 180624a180624b180624c180624d180624e 180624f180624g180624h180624i180624j 180624k 180624l 180624m 180624n 180624o 180624p 180624q

25 juni — Scoat Tarn till Foxes Tarn — 33,8 km, 2498 höjdmeter, 9 Wainwright-toppar
Kom iväg lite sent och det var stekhett redan vid nio. Efter dagen första topp, Red Pike, var det dags för Yewbarrow, som är tuff uppför som utför. Tog en paus på dess topp och hörde då varnande pilgrimsfalk och snart kom ett par cirklande högt över mig. Wow! Pilgrimsfalk idag också. Detta med tanke på att jag aldrig observerat arten på mina nio tidigare besök. Varmt så in i helvete, rent ut sagt, särskilt i dalgångarna. Ingen vind alls. En hel del stiglöst mellan topparna. Åt lunch på stranden vid Wast Waters sydände. Kvällen på den läckra ryggen längs Wast Water var ljuvlig och fortsatte så längs ”fjällheden” vid Burnmoor Tarn. Toppen Slight Side var en ny trevlig bekantskap. Efter årets fjärde besök på Scafell tog jag mig ner till klyftan Foxes Tarn och slog upp tältet där. Sov fantastiskt gott!

180625_karta 180625a 180625b 180625c 180625d 180625e 180625f 180625g 180625h180625i180625j180625k180625l 180625m 180625n

26 juni — Foxes Tarn till Brown Pike — 40,9 km, 2630 höjdmeter, 11 Wainwright-toppar
Vaknade till en fantastisk soluppgång. Fixade frukost i tältet. Får (tackor med lamm) gladde mig stort när de kom och drack ur den extremt lilla tjärnen bara någon meter från tältet. Ville bara ligga kvar där och njuta. Kom iväg tidigt. Klarblå himmel. Ingen vind alls. Svag doft av brandrök (visade sig sedan att Manchester Moor brann kraftigt) och förmodligen var det brandröken som bildade ett magiskt dis. Extrem varmt. Drack mycket vatten. Noterade flera ringtrastar samt forsärlor här och där längs bäckar. Valde vägen mellan Pike of Blisco och Hard Knott, avgjort mer tidseffektivt. Flera nya toppar förgyllde dagen.

180626_karta 180626a 180626b 180626c 180626d 180626e 180626f 180626g 180626h 180626i 180626j180626k180626l 180626m180626n180626o 180626p

27 juni — Brown Pike till Old Dungeon Ghyll — 41,2 km, 2145 höjdmeter, 10 Wainwright-toppar
Morgonen började med en olycka. Ville komma iväg tidigt innan värsta värmen. Istället för att stiga upp direkt och laga frukosten intill på plan mark så körde jag i absidern bland tuvorna, alltid ostadigt med 100gramsbehållare (som inte är förankrad). Köket välte av någon anledning, vattnet var inte varmt men kom in i tältet och gaslågan brände ett stort hål i tältgolvet, utan att tänka tog jag tag i brännaren för att vända bort lågan och snabbt stänga av gasen, brände mig rejält på högerhanden. Snabbt till bäcken och ner med handen. Länge.

De senaste dagarna var grymt varma men den här dagen skulle än varmare. Stekhett redan vid åtta. Ingen vind alls. Härliga bergsryggar med minnen från tredagars-tävlingen GL3D våren 2015. Pissade brunt efter några timmar. Tog mig ner i en dal där jag såg en bäck komma ut från berget, vätskade upp, tog en extra salttablett, tog en paus på en kvart, drog ner på tempot. Nästa kisspaus såg bättre ut. De små kullarna Holme och Black Fell (Wainwright tog med en del mediokra små kullar här och där) bjöd på frustrerande problem med omgivande gårdar och ”No right of way” och stigar som stämde dåligt överens med kartan. Innan Lingmoor Fell blev det gofika på Three Shires Inn. Väl vid Old Dungeon Ghyll var jag helt slut. Temperaturen mitt på dagen och eftermiddagen hade tydligen legat på över 30 grader. Jag hade druckit drygt 14 liter vatten. Fötterna var färdiga för slakt, särskilt högerfoten. Åt en rejäl middag på puben där innan jag vandrade de fem kilometerna till Langdale YHA där jag hade mitt matpaket. Slog upp tältet en bit därifrån uppåt Raven Crag. Smärtan i högerfoten var grym.

180627_karta 180627a180627b180627c 180627d 180627e 180627f 180627g 180627h180627i180627j 180627k 180627l 180627m 180627n 180627o

28-30 juni vila och fotvård i Keswick
Vaknade på morgonen och kund knappt stödja på högerfoten. Tog mig till vandrarhemmet och Fiona var där. Tackade henne och tog mitt matpaket och vandrade på zombiemanér till Grasmere. Tog en fika där innan jag hoppade på bussen till Keswick. På Denton House var det lugnt och Libby hade en säng för mig för två nätter, till att börja med. Tog det mycket lugnt i 2 1/5 dagar. Blev många fikastunder i Keswick, trevligt häng hos Chris på Kong Adventures, hittade en bok på George Fisher som jag trodde att jag aldrig skulle behöva köpa.

180628a 180628b 180628c

30 juni — Old Dungeon Ghyll till Langdale Pikes — 3,7 km, 651 höjdmeter, 2 Wainwright-toppar
Lördagen den 30 juni kändes högerfoten äntligen lite bättre. Bestämde mig för att ta bussen till Dungeon Ghyll, fortsätta där jag slutade men bara ta mig upp i bergen, slå upp tältet (tog två toppar) vila foten i bergen ytterligare en natt och se om den skulle ge sitt medgivande för en fortsättning. Härlig kväll. Ett BGR-gäng passerade och körde motsols.

180630_karta 180630a 180630b180630c180630d

1 juli — Langdale Pikes till Fairfield — 27,4 km, 1724 höjdmeter, 12 Wainwright-toppar
Skön morgon. Fixade frukost i lugn och ro. Ingen brådska. Foten kändes bättre, men långt ifrån något som kan betecknas som ”återställd”. Betade av topparna i långsamt tempo. Stannade och pratade med en del löpare här och där då tvådagarstävlingen Saunders Lakeland Mountain Marathon gick av stapeln under den helgen. Kände några som var med men träffade dem inte. På Eagle Crag träffade jag en trevlig kille som var ute och vandrade men som dygnet innan supportat en kompis på BGR. Tog mig ner till Grasmere och åt en delikat men dyr middag innan jag gav mig upp i bergen igen. Slog upp tältet på Fairfields platå och det var totalt vindstilla. Otroligt cool!

180701_karta 180701a 180701b 180701c 180701f 180701g180701h180701i 180701j 180701k 180701l

2 juli — Fairfield till Scales Tarn — 34,5 km, 2043 höjdmeter, 10 Wainwright-toppar
Gick upp för att njuta av soluppgången och gick sedan och la mig igen för att sova ett par timmar till. Skön (men grymt varm) dag där jag avnjöt St Sunday Crag och kunde glädjas av resans tredje par pilgrimsfalk! Åt lunch nere i Glenridding. Tog sedan den härliga ridgen Striding Edge upp till toppen av Helvellyn och därfeter hela ryggen norrut i stekande sol. Framme i Threlkeld blev det middag med värsta glassbomben till efterrätt och sedan en ljum och skön kvällsvandring upp till Scales Tarn där jag slog nattläger.

180702_karta 180702a 180702b180702c180702d180702e180702f180702g180702h180702hh180702i 180702j 180702k180702l180702m

3 juli — Scales Tarn till Grisdale Pike — 21,4 km, 1087 höjdmeter, 2 Wainwright-toppar
Upp hyfsat tidigt. Njöt av en god frukost i total tystnad. Ett par löpare kom förbi varav den ena hade en svensk fotbollströja på sig. Visade sig att killen hade en kusin i Falun och en i Umeå. Vi diskuterade inte stundande fotbollsmatch. Jag tog den nervkittlande ridgen Sharp Edge och vidare till Blencathra. Avnjöt vyerna och fortsatte sedan mot Keswick på stigar längs med floden Greta. Tittade in på Kong och käkade middag på Booths innan jag fortsatte mot Braithwaite och därifrån upp i bergen med Grisdale Pike som mål för dagen. Det nordvästra området som skulle bjuda på ett gäng nya toppar. Det blev en fantastisk kväll och sista tältnatt i bergen. Flera gäng med Downhill-cyklister kom upp till Grisdale Pike och de berättade om deras fantastiska hästskorunda på 2 1/2 timma. Vilken underbar solnedgång det bjöds på!

180703_karta 180703a180703b180703c180703d180703e180703f180703g180703h180703i180703j180703k 180703l 180703m 180703o 180703p 180703q

4 juli — Grisdale Pike till Moot Hall — 40 km, 2041 höjdmeter, 17 Wainwright-toppar
En lång och härliga dag som började med 10 för mig helt nya toppar. Läckra toppar och fina ridger. Kommer definitivt att besöka denna del fler gånger, undrar mest varför det dröjt och varför så få tävlingar förläggs där. Morgonen bjöd på en pilgrimsfalk, vilket kan ha varit en fågel från Mellbreak-paret, nästgårds. En fantastiskt dag avslutar detta äventyr.

180704_karta 180704a 180704b 180704c180704d180704e180704f180704g 180704h180704i180704j

5-6 juli — softa och vandring utan packning
Två dagar med fika, läsning, promenader, en del snack med löpare på Kong och lite BGR-planering med Chris inför ett supportat försök nästa år. Tredje gången gillt. Löparkompisen Bosse från Västerås befann sig med sin fru Ann i Keswick så det blev en fika förstås. Hann med ytterligare några WW-toppar men utan packning. Tack Lake District och alla vädergudar för ett fantastiskt äventyr!

180705a

 

Postat 2018-07-18 15:54 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Lätt och långt i fjällen

0001_startMed lätt packning kommer man långt. Jag gillar att vara ute hela dagar. I rörelse, med lätt packning och minimal utrustning. Jag älskar när den där primitiva och meditativa känslan infinner sig efter timmar av rörelse i naturen. För mig är upplevelsen det primära medan jag ser benen mer som tacksamma transportmedel som bär mig dit jag vill, utan att för den skull förringa den fysiska aspekten. Nya äventyr innebär ofta nya platser eller en blandning av platser jag älskar och en utvidgning av det redan kända. Årets äventyr i vår fjällvärld blev inget undantag vad gäller nya platser. Kändes som jag hade oförrättat ärende från förra årets kontrasterande äventyr då ett djupt lågtryck ställde mycket till sin spets. Ett sant äventyr, som den intresserade kan läsa vidare om här.

Jag ville förstås tillbaka till Nijak. Ett gäckande berg som fortsätter att gäcka mig. Jag vill inte göra toppturer om topparna inte är molnfria. Jag vill ha njutningen och vyerna, inte bara bocka av dem i en lista. Vissa toppar vill jag upp på då jag läst att de erbjuder fantastiska vyer medan det för andra toppar handlar mer om en personlig och speciell attraktion. Jag har aldrig känt att jag på en topptur besegrar eller erövrar berget ifråga utan det handlar snarare om en personlig inbjudan från bergets sida. I år hade jag tyvärr väldigt oflyt med just toppturerna och inga av de tilltänkta bergen tycktes på humör utan drog ner en tjock mössa av moln och dimma. Så jag hoppas på en inbjudan från Nijak, Álátjåhkkå, Jiegnáffo och svenska stortoppen av Sulitelma på nästa års äventyr, om jag har vägarna förbi så att säga.

Årets äventyr startade och slutade i Ritsem och varade i 10 heldagar och en halvdag plus ankomstkvällen, 15-26 augusti. Totalt avverkades 42 upplevelserika mil över ett relativt stort område: Sarek, kors och tvärs i Padjelanta, Sulitelma, Hellemobotn och Gränsleden. I snitt ett marathon om dagen.

Årets upplägg
Vis av förra årets fjälläventyr, då jag bestämde mig för att lämna lederna och ge mig in i Sarek via Stora Sjöfallets nationalpark med start från Suorva, valde jag i år ett mer realistiskt upplägg. Mitt upplägg förra året var alldeles för detaljerat med tight tidsschema och jag utgick från att jag skulle springa till 70-80%. På kartan kan ju högslätten mellan Suorva och Áhkka se klart springbar ut men verkligheten är många gånger en annan. Slätten visade sig vara ett gytter av sten, allt ifrån små bumblingar till ren blockterräng med ständiga skrevor, kullar och sänkor. Att springa i sådan terräng blir oerhört orytmiskt, som en hackig film på webben. Man får inget flyt och det blir energikrävande och risken att trampa snett ökar givetvis. Det visade sig att det gick betydligt mycket bättre och var avsevärt mycket roligare att istället snbbvandra. Och eftersom jag alltid bär lätt packning (under 10 kg) blir tempot per automatik högre. Faktum är att snabbvandring i den terrängen går marginellt långsammare än att springa och dessutom tror jag att det energimässigt är avsevärt mer ekonomiskt med snabbvandring vid dessa tillfällen. Förra året var inte världens roligaste äventyr, men det var avgjort ett av de lärorikaste på länge, spännande och minnesvärt och, ja, det blev en fin avslutning.

Så, inför årets upplägg bestämde jag mig tidigt att jag bara skulle skissa och lägga upp en grov färdplan. Inga hålltider spikades eller att jag skulle befinna mig på platser vid bestämda datum. Jag hade en enkel plan: 11 heldagar till förfogande, en färdplan och sedan skulle väder och terräng få diktera villkoren för tidsåtgång och avancemang. Jag bestämde mig för att börja med en tur in i Sarek för att sedan komma ut i Padjelanta med siktet inställt på Sulitelma runt. Med min tidigare ryggsäck på 24 liter kunde jag bara ha erforderlig utrustning samt mat och energi för max fem dagar. Den ryggsäcken håller dock på att falla isär och tillverkas inte längre, varför jag behövde en ny och till slut föll valet på OMM Classic på 32 liter (även om jag lovat att aldrig gå över 25 liter för då får man plats med onödiga kan-vara-bra-att-ha-prylar). Nu fick jag plats med mat och energi för hela sju dagar men å andra sidan blev ryggan också tyngre. Ursprungsplanen var att även ta Basstavágge till Rinim och hälsa på Laila K som jag träffade i Kisuris förra året och som jag hållit kontakt med sedan dess. Men hon och hennes familj skulle fräscha upp ett rengärde mellan Njierek och Gisuris, varför jag valde att ta Álggavágge direkt efter Ruothesvágge. Detta tillsammans med icke genomförda toppturer gjorde att det aldrig uppstod några som helst stressmoment beträffande tid och tidsåtgång. Jag tog det som det kom, långa dagar varvat med kortare. Sovmorgon vissa dagar, sena kvällar vissa och någon dag med 13-14 timmar på benen. Så otroligt skönt att inte ha några hålltider utan snarare anpassa sig efter förutsättningarna och omständigheterna. Hursomhelst, jag valde att börja med Sarek då packningen skulle vara som tyngst i början och att det förmodligen inte skulle bjudas på särskilt mycket löpning. Jag visste också att jag skulle kunna ”spara” på min mat och dryga ut med annat i Kisurisstugan och i Staloluokta om det behövdes. Det jag också bestämde på ett tidigt stadie var att jag skulle varva snabbvandring med löpning. Underlaget och packvikten fick avgöra detta.

oversiktskarta_2017

Tanken var att detta äventyr även skulle bli ett litet experiment: Snabbvandring skulle utgöra basen och löpning när tillfälle gavs såsom när packningen var lättare på de fina springvänliga stigarna längs Padjelanta- och Nordkalottleden. Nu låter kanske ”snabbvandring” som om man stressar fram precis som många tror är fallet när jag springer. Jag stressar ytterst sällan och jag måste inte springa till varje pris. Jag är ute efter upplevelsen. Helhetsupplevelsen. Vad det handlar om är att jag kan hålla ett högre tempo med lätt packning. Jag gör alltid regelbundna stopp för att njuta eller fotografera. Jag behöver dock aldrig göra stopp för att vila. Det enda längre stopp jag gör varje dag är när jag ska äta lunch. Potatismos med olivolja och torkat kött av tradition. Jag kan alltså vara i rörelse 10-12 timmar per dag och jag avverkar i snitt 4-5 km i timmen i moderat terräng, utan att bli trött. Dag efter dag. Det som tar tid och kan vara fysiskt ansträngande är främst toppturer. Att jag kan vara i rörelse 11-12 dagar i sträck beror knappast och enbart på lätt packning, utan lika mycket på min fysiska kondition och uthållighet. Att jag springer över 400 lågintensiva mil per år (och har gjort så de senaste åren), cyklar, simmar och styrketränar vid sidan om är en grundförutsättning för att kunna genomföra dessa mina  – distansmässigt långa – äventyr med glädje utan att bli fysiskt slut, även om diverse motgångar i någon form dyker upp, men som jag alltid tar mig igenom. Sedan handlar det mycket om uthållighet, det vill säga att kroppen har vant sig att vara igång länge och huvudet har lärt sig hur kroppen fungerar under heldagar i rörelse. Här har många vandrare som vandrar regelbundet och länge en fördel. De kanske inte avverkar fyra fem mil per dag men de är ute länge. Många stirrar sig blinda på packning och vikt men sällan hör jag diskussioner om hur var och en förbereder sig fysiskt. Hur ser de fysiska förutsättningarna egentligen ut? Man behöver inte vara ett matematiskt geni för att räkna ut hur upplevelsen kommer att bli för en otränad person med lite övervikt som axlar en ryggsäck på 20-25 kg, vilket tycks vara genomsnittsvikten på många fjällvandrares ryggsäck idag.

Jag kan varmt rekommendera den korta men läsvärda artikeln How running has changed my backpacking av Kenneth Shaw som publicerades den 11 augusti 2017.

Nå, mitt upplägg av rutt höll fint och eftersom det inte blev några toppturer kunde jag kosta på mig några distansmässigt korta dagar, ja, att verkligen ta det som det kom utan att ständiga kalkyler på marginalen. Årets upplägg känns klockrent och detta med att snabbvandra varvat med löpning kommer att bli min fortsatta melodi i fjällen. Vidare stämde jag även av med STF om det gick bra att lämna tre dagars proviant i Vaisaluoktastugan för den avslutande öglan på 11 mil. Det var inga problem, så det blev en avstickare dit från Änonjálmme på kvällen vid min ankomst den 15 augusti för att lämna ett matpaket och en lite gasbehållare på 100g.

Dagarna innan jag gav mig av lämnade jag även min färdplan till mina vänner Kerstin och Bernt med löfte om att SMS:a livstecken vid de få tillfällen jag skulle ha täckning. För framtida äventyr kommer jag att skaffa en PLB, som ju är personlig och gångbar i hela världen om olyckan skulle vara framme.

Min lätta packning
Att färdas med ultralätt packning kommer för min del från löpningens värld snarare än att jag som vandrare skalat av och förfinat min packning. Nå, som ung fältbiolog och fågelskådare vandrade jag en del i fjällen på 70-talet med tung packning och en ryggsäck med aluminiumram som satt väldigt illa på min lilla smala kropp. Det var inte roligt då. Tack och lov blev jag fanatisk sträckskådare med fokus på sjö- och havsfåglar, och som sådan satt eller stod jag dagarna i ända på en strategisk plats vid havet någonstans. Aldrig släpa på tunga packningar. Ett undantag var 2010 då jag for runt på Nya Zeeland med omkringliggande öar i fem veckor och hade en rygga med 12 kilos packning, som inkluderade kikare, tubkikare och stativ. Sedan kom den definitiva (v)ändpunkten i maj 2014 när Kerstin och jag skulle vandra en del av Bob Graham Round i Lake District efter genomförd tredagarstävling (GL3D) där vi sprang totalt 14 mil i bergen med lätt rygga med obligatorisk utrustning och energi. Huvudpackningen med mat och övernattningskit kördes av arrangören till olika nattläger. Jag kommer aldrig glömma när vi satte av på vandringen, jag med 16 kg på ryggen och Kerstin 14 kg. Vi nådde aldrig ens första toppen på Bob Graham Round. Bara efter ett par hundra meters brant stigning med den tunga packning bröt vi ihop i ett gemensamt skrattanfall och var tvungna att sätta oss i solen bland ärttörnen och fortsatte så att skratta. Det var slutet på den korta vandringen och jag visste i det ögonblicket att jag aldrig mer skulle axla en rygga som väger mer än 11-12 kg, helst under 10 kg!

Nä, jag är ingen prylnörd och tycker inte alls om att testa prylar eller nya modeller som jag inte behöver. Konsumtion är inget jag hyllar, men väl kvalitet och mångfunktionell utrustning. När jag väl hittat rätt pryl i utrustningen som passar mina behov så håller jag fast vid den. Jag har ett antal olika ryggsäckar för mina löpäventyr, bland annat min verkliga favorit på 20 liter från Inov-8 som slutade tillverkas för tre år sedan men jag hade turen att hitta en extra på rea, så nu har jag en oanvänd i reserv och kommer aldrig behöva någon mer 20 litersrygga. Men så var det detta med min Inov-8 Race elite på 24 liter som hängt med på många löpäventyr, inte minst i fjällen 2014-2016. Den håller bokstavligen sakta gå upp i sömmarna. Skomakaren har lagat den så gott det går, men det varar inte för evigt. Den tillverkas inte längre. Suck! Vill spara på den då den fungerar fint för min sommarutrustning och förra hösten började jag leta efter en annan rygga. Det blev till slut den engelska ryggan OMM Classic 25 liter. Ryggan är utformad speciellt för bergsmarathon (OMM = Original Mountain Marathon) med alla tänkbara finesser. En ovanligt lätt och smart rygga. Jag har sedan testat och använt den i olika sammanhang och äventyr. Senast i Lake District i juni kände jag dock att den inte satt riktigt bra. För kort i ryggen liksom och höftbältet som tryckte över de nedre revbenen. Oskönt helt enkelt. Testade då OMM Classic 32 liter som var längre i ryggen och som glädjande nog satt perfekt! Även om de är toppmatade fungerar det över förväntan smidigt. Fördelen med lätt packning är ju att man har minimalt med utrustning och därmed mycket mindre att hålla reda på än ”normalvandraren”. Även om jag brutit löftet om att inte gå över 25-litersgränsen är jag oerhört glad att jag gjorde det. Jag har nu inhandlat ytterligare en OMM 32:a på rea som reserv för framtiden och jag lär klara mig tills jag kastar in handduken för gott.

0002a_packning 0002b_packning 0002d_packning

Veckan innan fjälläventyret vacklade jag fram och tillbaka vid val av sovsäck. Det hade liksom inte varit någon värme att tala om i fjällen och prognosen såg inte heller särskilt varm ut. Till slut valde jag min tresäsongssäck Sea to Summit Spark III som jag använt ned till minus åtta grader. Den är ju bara 200 gram tyngre än min tvåsäsongssäck som jag haft i fjällen de två senaste åren. Sömnen är viktig! Och jag är riktigt glad över mitt val då det var kyligt och flera nätter ner mot nollan. Träffade flera vandrare, även luttrade sådana, som frusit på nätterna.

Min utgångsvikt var 11,8 kg (6,6 kg utrustning och 5,2 kg mat/energi för sju dagar + 2,75 kg som lämnades i Vaisalukto). Eftersom många är intresserade av att få ner vikten på sin egen packning har jag satt ihop en packlista för detta äventyr och även hur min dagsmeny för mat och energi ser ut. Alltid inspirerar det någon. Jag är van att mötas av suspekta blickar när jag med glad min kommer tassande med ett leende. I år var det dock annorlunda. Jag träffade väldigt många vandrare som hade en helt annan attityd och faktiskt var nyfikna på min lilla packning. Sedan tror jag det hängde lika mycket på mig själv. Jag var på gott humör och hade bestämt mig för att ta tillvara på ögonblicken och stanna till när jag mötte vandrare för att prata en stund. Och skippar man allt om utrustning, vikt och annat materiellt så är de flesta av oss i fjällen av samma anledning – att njuta och att uppleva!

0002c_packning

Annars var det nog mest mina skor som drog till sig mest uppmärksamhet. I år hade jag valt ett par mer robustare trailskor (Inov-8 Mudclaw 300) jämfört med de lättare Inov-8 X-talon 212 som jag använt i fjällen alla tidigare år. Jag ser bara fördelar med trailskor. De är lätta, de torkar snabbt och även om det är blött trampar du ur vattnet snabbt. Jag använde bara tunna ullstrumpor första dagen sedan använde jag mina tunna vadhöga vattentäta Sealskinz-strumpor, som dessutom är merinofodrade och värmer. Tyvärr är den vattentäta livslängden kort och fuktigt inuti blir det ändå. Denna kombination är klockren vid alla vad som ska korsas då jag bara drar på mig regnbyxorna (dragkedjor på bensidorna) och sedan spänner kardborrband runt vristen över regnbyxan för att hindra att vatten tränger upp. Jag blev aldrig nerkyld eller kall om fötter eller ben trots flera långa och kritiska vad. Sedan är det ju så att tunga kängor förbrukar mer energi än ett par betydligt lättare trailskor. Två gånger fick jag höra att kängor är mycket bättre för att de ger ett fast stöd kring fotleden. Jag svarar oftast: ”Det finns en anledning till att vi har en rörlig fotled!” Men jag frågade dem inte om de går på dans i kängor? Med starka fotleder kommer man långt!

0002e_packning

Kan varmt rekommendera 5 Military Rucking Rules Every Backpacker Should Know där två av punkterna handlar om just tunga kängor, vad de (teoretiskt sett) motsvarar i extra vikt och energiförbrukning jämfört med lättare skor, exempelvis hiking- eller trailskor.

Det är två saker i fjällen jag har stor respekt för och det är vad och snöfält. I år tog jag med mig microspikes för att trä på skorna vid branta snöfält, särskilt vid tänkta toppturer. Nu vart det ju inga toppturer men jag fick åndå användning av dem på snöfälten kring Sulitelmamassivet.

För att runda av detta med packning och vikt väljer jag de kloka orden signerade Jörgen Johansson, författaren till böckerna om fjäderlätt vandring: ”Var och en bär vikten av sina egna val.”

Dag-för-dag med foton

15/8 – Änonjálmme-Vaisaluokta-Boalnotjåhkkå, 15,7 km
170815a

Flyg från Arlanda till Gällivare klockan 09:15. Har flugit upp till Gällivare de senaste åren och hem därifrån. På vårkanten kan man boka Sverigebiljetten med Nextjet och den kostar 1000-lappen T&R. Kanske inte det miljövänligaste valet men jag spar tid och tåget är tyvärr alltför opålitligt. Nytt för i år var dock att bussen från Gällivare till Ritsem avgick en timma tidigare. Fördelen är att man hinner med kvällsbåten från Ritsem till Änonjálmme. Nackdelen är att man har kort tid på sig från det att man landat på Lapland Airport till bussavgången, särskilt om man behöver inhandla gas och andra förnödenheter. Jag beställde därför en delad taxi för 170 kronor. Vågar inte chansa att det finns gas i Stora Sjöfallet eller på Ritsem fjällstation. På Intersport i Gällivare hade de bara vintergas på 230- gramsbehållare. Jag köpte en och deras sista 100-gramsbehållare. Hann glida in på Konsum och köpa färdkost till bussen. Fylla magen med så mycket som möjligt innan fjälläventyrets omöjliga ekvation av energiintag.

Solen sken och molnen blev färre ju längre västerut vi kom. Passade på att ta en sista gofika under stoppet i Stora Sjöfallet. Väl i Ritsem hoppade jag och ett 10-tal vandrare av nere vid båten. En skön sommarkväll. Talade med kapten på M/S Storlule som berättade att dagen innan hade båten varit inställd på grund av att det blåste 18 m/s och Áhkkás toppar hade pudrats med nysnö. På båtturen över till Änonjálmme pratade jag en hel del med en trevlig fiskare vid namn Jerry som redan varit ute en månad och flugfiskat i fjällen och nu skulle avsluta med fiske kring Kutjaure (Rödingsjön). Väl i land axlade jag min lilla rygga och min bag med mat och styrde kosan mot Vaisaluokta. Ingen tid att förlora. Ljuvlig kväll och stigen till Vaisaluokta var fin. Det är bara de sista 2 km till STF-stugan som överjävlig och stenig. Kom fram till stugan och stugvärden Inga-Lena tog emot. Förklarade att jag skulle lämna en bag där med tre dagars proviant. Hängde in bagen i förrådet. Inga-Lena skulle vara snäll och sätta en lapp med mitt namn på den och informera den nya stugvärden som skulle ersätta henne någon dag innan jag skulle anlända nästa gång.

Ingen tid att förlora. Jag hade ursprungligen tänkt springa tillbaka till Änonjálmme för att ta den gudomligt fina springvänliga stigen mot Kisurisstugan och eventuellt vika av mot Ruothesvágge mellan broarna. Men nu var det en så fin kväll att jag istället bestämde mig för att ta Nordkalottleden upp från Vaisaluokta och sedan lämna stigen och fortsätta upp på Boalnotjåhkkås bergsås för att få uppleva en fin kväll med varmt rött släpljus över topparna i Sarek och Lapplands drottning, Áhkká. Det blev en kamp mot klockan men jag njöt hela tiden medan vemodiga ljungpipare gjorde sig hörda. Kom inte så högt som jag önskade men det bjöds på fantastiska vyer åt nästan alla håll och jag kunde till och med urskilja Kebnekaisemassivet i norr. Áhkká och Sareks norra kedja av toppar tornade vackert upp sig. Tystnaden. Tystnaden som omfamnade mig. Detta är livet. Eller åtminstone värt att leva för, att få uppleva. Klockan tio på kvällen slog jag upp tältet. Skönt kyligt. En vacker plats och enstaka mygg. Jag somnade snabbt och sov som en lycklig prins. Behövs inga drömmar när man befinner sig i den bästa av drömmar, som råkar vara verklig.

170815_karta170815b 170815c 170815d 170815e 170815f 170815g 170815h 170815i 170815j 170815k 170815l 170815m 170815n 170815o

16/8 – Boalnotjåhkkå-Sáluhávrre-Gisuris-Ruothesvágge, 45,5 km
170816a

Vaknade tidigt. Vid sexsnåret faktiskt. Solen hade stigit upp över de närliggande topparna och det var oväntat varmt i luften. Valde att stiga upp och laga grötfrukosten utanför tältet medan jag avnjöt vyerna i morgonljuset. Även myggen njöt av min närvaro. Första lagret av den exklusiva parfymen Djungel Oil ströks på. Det skulle bli många lager de närmaste 11 dagarna tills första duschen i Ritsem.

Packade snabbt ihop allt och ner i ryggan. Skickade ett sista livstecken till Kerstin innan Telias täckning upphörde och meddelade att jag skippade Basstavágge. Beslöt att vandra hela bergryggen av Boalnotjåhkkå söderut och sedan snedda ner till Nordkalottleden via Kutjaurestugan och vidare mot broarna vid Sáluhávrre. Njöt av utsikten och vyerna. Sprang på en flock med sju fjällpipare, både gamla och unga fåglar. Grymt! Det blev också de enda fjällpiparna på hela äventyret. Moln började torna upp sig och ner mot Kutjaurestugan kom de första dropparna, men inget som störde. Kom ut på de vidsträckta vidderna mot Sáluhávrre. Fin stig och långa partier med härliga spänger. Jag sprang inte utan vandrade snabbt med stavarnas hjälp och plötsligt vek sig ena staven. Men vad fan! Jag har ju knappt använt dessa snordyra kolfiberstavar från Black Diamond. Det visade sig att kolfibret gett vika vid själva snäpplåset. Tack och lov visade det sig att skadan inte skulle påverka användandet av den som tältstolpe. Jag var ju beroende av stavarna som tältstolpar för mitt tält. En stav skulle förhoppningsvis funka för kommande vad. (Väl hemma reklamerade jag staven hos MestUte som fick ett snabbt svar från Black Diamond att det var ett känt fel. Jag skulle få en ny stav men valde att vänta och få ett par av den nya modellen med en stålsko vid låset som förstärkning. Tack!).

Regnet började dugga tätt och stundtals ihärdigt strilande. Det var dags att dra på mig regnbyxor och byta från den tunna regnsmocken (Berghaus) till den robustare LIM3-jackan från Haglöfs. Sedan var det bara att rulla på. Enstaka blåhakar fladdrade förbi i videsnåren liksom en och annan lövsångare. Mötte några vandrare vid broarna och vi hejade men det var inte väder för samtal. Jag vek sedan av norrut på den fantastiska stigen av Padjelantaleden som slingrar sig över de läckra grusåsarna och kullarna. Trots regnet var det härligt att befinna sig just där och jag såg fram emot lite matlagning i Kisurisstugan. Strax innan Kutjaures sameviste mötte jag en kille på spängerna som presenterade sig som Mats och stugvärd på Kisurisstugan. Det blev ett trevligt och kvartslångt samtal. Han skulle vidare till Kutjaurestugan och frågade om jag tänkt handla något i Kisuris och svarade att det var tänkt så. ”Niklas, du verkar vara en pålitlig kille så du får nyckeln till förrådet. Välj det du behöver och lägg pengar och nyckel under banankartongen i soprummet.” Ett sådant förtroende gör en glad och aldrig att jag skulle komma på tanken att missbruka det. En väldigt vänlig gest. Strax innan fjällstugan träffade jag Jerry, fiskaren. Han såg sliten ut och berättade att han var lite orolig för paret från Österrike som vandrat in i Sarek. Jag lugnade honom med att stigen genom Ruothesvágge var precis lika gångvänlig som Padjelantaleden. Jag önskade honom god fiskelycka och fortsatte till stugan. Jag handlade en burk köttbullar och ett par extra snickers. La pengar och nyckel på avtalad plats. Lånade köket och lagade snabbt mat. Pratade med ett par trevliga damer som var med på bussen och båten. De skulle vandra hela Padjelantaleden till Kvikkjokk. De var där för att uppleva och njuta. De hade helt rätt inställning.

Mätt och belåten axlade jag ryggan och begav mig iväg. Fasligt mycket mygg vid Kisurisstugan! Korsade bron över Sjpietjavjåhkå och tog en av stigarna österut mot mynningen av Ruothesvágge och med Nijak som gott riktmärke och med mäktiga Gisuris på höger hand. Det låg bara någon molntuss och klängde vid Nijaks topp. För sent för en topptur denna dag men jag beslöt mig för att hitta en hyfsad tältplats nära Nijak och hoppas på en bra morgondag med molnfria toppar. Regnet började tillta men jag nötte på. Fick njuta av en stenfalk på nära håll och som satte sig på ett stort stenblock och iakttog mig vaksamt. Jag hejade glatt på den och tackade för mötet. Snart övergick regnet till hällregn. Hittade en bra tältplats nära en liten bäck. Snabbt upp med tältet och in med övernattningskitet. Jag är så otroligt glad över att till slut ha hittat tältet (Tarptent Notch) som slår alla andra lätta enmanstält jag prövat genom åren. Stabilt året-om-tält, snabbuppslaget och grymt rymligt vad gäller sitthöjd och båda sidors absider, vilket är välkommet när regnet öser ner. Tog hand om mina skrynkliga fötter och pudrade in dem rikligt med talk innan jag stoppade ner dem i nattstrumporna. Var mätt sedan middagen i Kisuris så det räckte med en kopp te och en påse nötter till kvällsmat. Somnade utan problem, men vaknade senare på kvällen av att det var alldeles för varmt i sovsäcken. Fick öppna upp över axlarna och släppa in sval luft. Sov sedan skönt trots regnsmatter hela natten.

170816_karta
170816b 170816c 170816d 170816e 170816f 170816g 170816h 170816i 170816j 170816k 170816l 170816m 170816n 170816o 170816p

17/8 – Ruothesvágge-Skárja, 23 km
170817a

Vaknade tidigt. Det duggade svagt mot tältduken. Tittade ut och till min besvikelse hängde molnen lågt, riktigt lågt och av topparna som jag visste fanns där i molnen såg jag intet. Drog ner dragkedjan, goade in mig i dunsäcken och somnade om. Vaknade igen någon gång vid nio. Lagade frukost i tältet. Packade sedan ihop lägret och ner i ryggan. Bytte ut mina tunna smartwoolstrumpor till mina vadhöga tunna Sealskinz då några vad var att vänta. Det blev som så att jag körde med mina sealskinz resten av hela äventyret. Många vad var förvisso oproblematiska och vattenflödena relativt låga men det var väldigt blött i markerna.

Jaha, så fick jag ge upp en topptur till Nijak ännu en gång. Kan inte vänta och hoppas på vädergudarnas magi om moln som upplöses och efterföljande inbjudan från bergens andar. Jag började vandra på den fina stigen genom Ruothesvágge. Mötte efter några kilometer tre män, en yngre mig och två äldre herrar. Vi stannade och pratade. Det var en skön trio även om de frusit under natten. De hade startat i Staloluokta och vandrat in i Álggavágge. Målet var egentligen Saltoluokta men de valde istället mer lättvandrade Ruothesvágge och Ritsem som slutmål då de låg efter i tidsschemat. Det blev lite av en frågestund kring min lätta packning och val av skor. De var inte på något sätt nedlåtande och ifrågasättande utan tvärtom glatt nyfikna. En härligt glad trio som gav mig själslig energi. Jag fick av dem lite tips gällande Álggavágge. Långt ifrån de två vandrare som jag mötte vid sommarbron ovanför Kutjaurestugan dagen innan, som tittade på mig, min packning och mina skor som om de just sett en utomjording.

Vi tog farväl och jag fortsatte med ett leende. Skön morgonboost. Korsade ett par oproblematiska vad. Mötte ett tyskt par med sin dotter på nio tio år. Blir glad när jag möter människor med sina barn i fjällen. Den lilla tjejen hejade glatt medan föräldrarna mer drog på smilbanden. Noterade några snösparvar och de allestädes närvarande ängspiplärkorna. Snart blev det dags för ett smått obehagligt vad med många förgreningar av grumligt smältvatten från glaciären Oarjep Ruothesjiegna. Kom ner i en djup fåra och fick backa snabbt från det kraftiga flödet. Svårt med glaciärvatten då man inte ser hur djupt det är eller hur botten ser ut. Hittade snart en bredare och mindre djup plats. Jag har ingen brådska utan lägger hellre tid att rätt plats för mina vad. Är det något jag har respekt för i fjällen så är det just vad och snöfält.

Till min glädje började molnen spricka upp. Blå himmel och värmande sol. Molnen höjde sig från topparna. Vädergudarna var uppenbarligen på retsamt humör. Man kunden nästan höra hur de skrattade åt mig medan de slog kullerbyttor bland molnen. Eller var det bara Smájlajjåhkås forsande brus som ekade bland bergväggarna. Där låg de… Kantberget, Gavelberget och Gávabákte, inbjudande vackra molnfria kammar, men jag, ja jag befann mig på fel sida av den oöverkomliga strida Smájlajjåhkå. Nåja, det var ju alla fall fint väder och vackra är de även om jag inte tilläts bestiga dem denna gång. Mötte en ensamvandrare och vi pratade en stund. Kom till slut till Skárjá i skön eftermiddagssol och tänkte att jag ändå kanske skulle ta mig till vackra sjön Bierikjávrre men det var så sumpigt att jag vände tillbaka och beslöt att slå läger vid Skárjá. En kort dag på 23 kilometer. Slog upp tältet och hängde lite prylar på tork och begav mig sedan på upptäcktsfärd längs sluttningarna upp mot Skárjátjåhkkå. Insöp vyerna mot Sarektjåhkkåmassivet och dess krona av 2000-meterstoppar och Svarta spetsen, den vackra dalen med deltat som nog kan sägas vara början på Rapadalen och som svängde bort mot Bielatjåhkkå och Låddebákte med det höga passet Snávvávágge mellan sig. Skrämde upp några fjällripor medan ett par ljungpipare hade koll på mig medan de utstötte sina vemodigt djupa visslingar. Det blev en vacker kväll där dalgångar möts och Smájlajjåhkås dånande brus aldrig mattades. Middagen smakade synnerligen gott och få var myggen som såg mig som kvällsmål. Att få somna i ett tält mitt i allt detta är ett privilegium!

170817_karta
170817b 170817c 170817d 170817e 170817f 170817g 170817h 170817i 170817j 170817k 170817l 170817m 170817n 170817o 170817p

18/8 – Skárja-Álggavágge-Álájávrre, 36 km
170818a

Vaknade av flyktiga solglimtar genom tältduken. Efter sedvanliga morgonbestyr tog jag sikte mot Skárjátjåhkkås branta sluttningar istället för den upptrampade stigen längs med forsen och dalgången. Hade på kvällen tidigare noterat att det såg blött ut med en del videsnår i de lägre regionerna längs den ordinarie stigen. Det var betydligt mer lättvandrat upp mot höjderna som ju även bjöd på fina vyer. Sedan var det bara att falla ner mot dalen där den delar sig i två: Guohpervágge och Álggavágge. Vadade över Guohperjåhkå, brett vad men utan dramatik. Därefter var det bara att träda in i den ödsliga men häftiga U-dalen Álggavágge. Till en början en deltaaktig dalbotten som så småningom övergick till en fantastisk ”gräsmatta” som en gång benämndes ”världens största fotbollsplan”, som ger läsaren en hint om vad som väntar. Jag hade till en början en grym motvind men som upphörde när U-dalen svängde och jag närmade mig de frodiga sydsluttningarna och sjön Álggjávrre. Strax innan videt tog vid mötte jag ensamvandraren Alvin som varit ute på en tvåveckorstur i Sarek. Hans första tur och han låg före sitt planerade schema och hade som avslutande mål att försöka sig på en topptur till Áhkkás nordosttopp om vädergudarna var vänligt sinnade. Han var nöjd med sitt äventyr och tyckte väl att ensamheten stundtals varit den svåraste utmaningen. Det var en trevlig pratstund och vi önskade varandra ”God tur!”.

Jag hade läst någonstans att det fanns en stig högre upp längs sluttningen för att slippa den genom det värsta videträsket. Det blev en färdväg som verkade vara en mix av stig och renstigar. Det kändes bekant att följa dessa trådar av renstigar, ja, som fårstigarna uppe i bergen i engelska Lake District. Korsade ett halvknepigt vad. Vinkade åt ett par vandrare på avstånd som korsat jokken högre upp. Nådde till slut det gamla återuppbyggda kapellet som låg fint ovanför Álggjávrre. Åt en sen lunch intill ena kapellväggen. Därefter blev det tre roddturer för att korsa utloppet av Miellädno. Den fallfärdiga bron nedströms var inte aktuellt. Eftersom det bara finns två båtar måste man hämta den andra och lämna den på stranden man först kom till. Förmodligen fjällvärlden kortaste roddled.

Kom upp på höjden av av Nuortap Rissávárre och bjöds på fina vyer inåt Sarek och Álggavágge. Det började bli kväll. Luften var skön och solen sken försiktigt genom tunna disiga moln. Vemodiga ljungpipare hördes bland ljudet av porlande bäckar annars var det ljuvligt tyst. Dessutom en tydlig kontrast att stiga ur Sarek och dess mäktiga berg och plötsligt befinna sig i det höga landet Padjelanta med sina vyer och böljande former. Jag hade egentligen planerat att ta mig till Tuottarstugorna och därifrån den underbara stigen till Staloluokta. Men tur i oturen var Rissájåhkå alldeles för strid för att jag skulle våga mig på ett vad så jag la om planen och tog en ren västlig kurs längs Álájávrres avlånga norra strand. Ett vägval jag är riktigt glad över och nedanför Álátjåhkås runda toppar på en hög udde vid Álájávrres strand hittade jag äventyrets vackraste tältplats. Och vilken kväll. En gammal havsörn lyfte från stranden en bit bort och tog några lovar innan den flög västerut. Ett par korpar höll låda i branterna uppåt bergryggen. Kvällsljuset var så läckert. Jag njöt av varje andetag. Det är sådana här stunder som är värda en hel dags vandring, ja, tio dagars vandring. Ögonblick att minnas!

170818_karta
170818b 170818c 170818d 170818e 170818f 170818g 170818h 170818i 170818j 170818k 170818l 170818m 170818n 170818o 170818p 170818q 170818r 170818s 170818t 170818u 170818v 170818w 170818x

19/8 – Álájávrre-Staloluokta-Staddajåkkå-Hádditjåhkå, 44,9 km
170819a

För första gången (och enda gången) på äventyret vaknade jag av att solen sken och värmde härligt genom tältduken. Den underbara tältplatsen till trots hade jag sovit rätt dåligt, beroende på att sovsäcken var alldeles för varm. Så oskönt att vakna svettig mitt i natten. Nå, kanske hellre det än att frysa. Det blev en soft morgon med lång frukost och öppen absider. Vackert. Bedårande vackert!

Packade ihop allt och styrde kosan västerut. Kände mig halvgroggy av den dåliga sömnen men kom snart in i lunken och bortåt Álájávrres västra ände och renvaktarstugan såg jag ett rött tält. Solen sken och när jag kom fram till tältet stannade jag givetvis till för att hälsa. Mannen visade sig heta Bengt och hade ett sådant där ödmjukt ansikte, väderbitet och med vänligt blå ögon. Han hade vandrat upp från Arasluokta. Liksom jag var han lite besviken att Álátjåhkås toppar var inbäddade i moln. En vädermässigt märklig förmiddag. Fint väder men alla toppar vida omkring hade en tjock mössa av moln. Vi samtalade i solskenet och han var väldigt nyfiken på min lätta packning. Han skulle vidare ner till Sulitelma och sedan flyga hem till Östersund från Bodö. Jag förutspådde att vi skulle träffas igen och sedan tog vi farväl.

Jag njöt av varje steg och det blev en del kartläsning för att pricka rätt mellan ett antal sjöar. Siktade på att komma på den gamla sträckningen av Padjelantaleden som går längs ostsluttningen av Stuor Dijdder. Noterade flera lappsparvar, blåhakar, lövsångare, ljungpipare, bergfinkar och rödvingetrastar. De små dalgångarna var oerhört frodiga med små blomsterängar i härligt solsken och plötsligt var det högsommar. Var jag verkligen i fjällen? Padjelanta o ljuva Padjelanta!

Efter en del sumpiga partier och någon kilometer genom djungellik björkskog nådde jag sluttningarna ner mot Staloluokta. Parfas kiosk hade middagsstängt så jag valde att fortsätta några kilometer innan jag stannade vid ett stort flyttblock som erbjöd lä och sol. Där åt jag min lunch av potatismos och torkat kött. Avrundade med god kopp kaffe.

Jag hade nu ätit ur en del mat och energi ur packningen och kunde jogga merparten av sträckan med fin stig mellan Staloluokta och Staddajåkkåstugorna. Hade hoppats att molnen skulle lätta och skingras och bjuda in till en topptur upp på Jiegnáffos läckra kam och topp på 1836 meter. Däruppe växer den sällsynta raggfingerörten. Vore ett grymt X på listan. Men men… istället mulnade det på, molnen sjönk ner längs bergssidorna och ett svagt dis som gränsade till lätt duggren färgade resten av dagen och dolde allt vad läckra toppar och massiv heter. Tog en sväng in till Staddajåkkåstugorna och hälsade på stugvärden Andreas och fick en liten pratstund. Misstänkte att det skulle bli tunnsått med möten på Sulitelma-runt-turen.

Lät mig förundras av det läckra ”trappstegsfallet” med Stáddájåhkås vilt forsande vatten innan jag fortsatte klättringen upp och in i dalgången Gájlávágge. Även det en läcker U-dal men avsevärt mycket kargare och sterilare än Álggavágge. De låga gråtunga molnen gjorde att det kändes som om det var sent på kvällen. Inte vad jag kallar njutfärd och mitt mål var att korsa vadet vid Hádditjåhkå som kan vara rätt problematiskt och sedan slå upp tältet. Vadningen gick bra och på andra sidan jokken var det en kanonfin tältplats men jäkligt mycket mygg. Snabbt upp med tältet och matlagning i tältet. Det började regna men jag sov som en prins och minns att drömde en massa goa drömmar.

170819_karta170819b 170819c 170819d 170819e 170819f 170819g 170819h 170819i 170819j 170819k 170819l 170819m 170819n 170819o 170819p 170819q 170819r 170819s 170819t 170819u 170819v 170819w 170819x

20/8 – Hádditjåhkå-Pieskehaure-Ny-Sulitelma, 41,7 km
170820a

Vaknade till och från på morgonen. Alltsedan första dagen tittade jag aldrig på klockan på morgonen utan det fick bli den tid det blev. Först när det dags för avfärd på mornarna och jag satte på GPS-klockan blev jag varse tiden. Denna morgon regnade det till och från så jag somnade om. Till slut skrek dock magen efter frukost och sovit gott hade jag gjort.

Fördelen med att färdas med lätt packning är att man har minimalt med prylar att hålla reda på. All utrustning har sin särskilda drybag. Vad vore fjällvandring utan ultratunna drybags på 1, 2 och 4 liter? Det duggade utanför och jag bestämde mig för att göra ett litet experiment och på tid: Hur lång tid skulle det ta att ta mig ur sovsäcken, packa ihop det mesta i tältet, slå ihop tältet, allt ner i ryggan på sina givna platser, axla ryggan och redo för avfärd.  Jag skulle inte göra testet överdrivet snabbt men ändå lite snabbare än normalt. Det tog mig totalt 17 minuter! Sedan var jag på väg. Stackars mygg, de hann aldrig fatta vad som hände. Å andra sidan blev jag grymt snopen när jag kom förbi renvaktarstugan på kullen. Vad?! Ja, just det, vad! Det stod inget i litteraturen att det var två vad. Framför mig hade jag ett lika brett vad och något djupare i form av Gállojåhkå. Jaja, det var bara att dra på regnbyxorna och så kardborrbanden längst ner på byxorna och ge sig ut i strömmen med den enda hela staven. Det gick fint. Molnen hängde fortsatt tungt och lågt med dis och lätt duggregn i luften. Av Sulitelmamassivet såg jag intet, vilket var riktigt trist.

När jag är ute på sådana här äventyr i ödslig och vacker vildmark får jag ofta en känsla som vore jag en trapper. Alla sinnen är påkopplade. Kartan alltid till hands fastklämd i höftbältet. Karta är en förenkling som ska översättas och synkas med verkligheten omkring, men kartan säger rätt lite om själva terrängen så det gäller att lära sig att läsa den, samla på sig erfarenhet om hur pass olika slags terräng är farbar och hitta egna bättre stiglösa passager. Jag lär mig hela tiden och för varje år blir jag bättre på att göra goda vägval och beräkna en ungefärlig tidsåtgång för olika sträckor.

Efter att ha passerat vadet såg jag då och då färska spår på stigen där jorden var blöt och geggig. Hur var det möjligt? Det hade regnat hela natten och mig veterligen hade ingen passerat vadet över Hádditjåhkå där jag tältat, men jag kan ju ha sovit ovanligt hårt tidigt på morgonen. Appropå trapperkänslan. Nåväl, snart skymtade jag två silhuetter i det disiga och böljande landskapet. Kom ifatt dem innan första bron och det blev en trevlig pratstund. De körde Sulitelma runt och hade ett par dagar tidigare mött en löpare som sprungit från Ritsem och skulle till byn Sulitelma. Föga förvånande kom vi in på utrustning. Jag vet inte om det är min minimala utrustning som väcker samtalsämnet till liv eller om detta är vardagsmat bland fjällvandrare. Nåja, vi tog farväl och önskade varandra fortsatt god tur. Regnet tilltog och det blev regnbyxor på och byte till Haglöfsjackan. Regnkläderna behölls på hela dagen lång.

Passerade många små broar av olika slag längs stigen (Nordkalottleden). Böljande fint landskap med små sjöar men av de omgivande bergen såg jag inte mycket. Kom till Pieskehaure och vid stigkorset nere vid sjön tog jag höger mot Muorkihytta. Såg ingen anledning att besöka Pieskehaurestugorna och det tråkigaste beslutet var nog att skippa besöket till Sveriges största glaciär Sálajiegna och den mindre använda stigen norr om sjöarna fram till Ny-Sulitelma. Istället valde jag stigen via Muorkihytta och söder om sjöarna Muorkkejávrre och Låmivatnet. Bergssluttningen ner mot Pieskehaure mellan broarna var väldigt frodig och gick på höjden. Här träffade jag på en vacker rödräv men som fick syn på mig i samma ögonblick som jag fick upp kameran. Räven spurtade uppför sluttningen och stannade först flera hundra meter upp och blickade ner mot mig. Imponerande sprint i rejält motlut! Regnet kom och gick. Markerna var sumpiga och blöta. Vyerna var ändå fina. På höjden vid bron och stigförgreningen mötte jag två unga italienare som tog et lunchstopp och vädrade fötterna. De var också på väg till Ny-Sulitelma. Efter en kort pratstund fortsatte jag min färd. Jag fick korsa många snöfält som sträckte sig ända ner till sjöarnas stränder. Hade mina microspikes framme och de kom till användning vid några branta snöfält. Det var vackert men det hade varit ännu vackrare och njutbarare upplevelse om det varit höga moln med lite sol istället för regn som piskade ansiktet. Sista biten tog jag faktiskt den anlagda grusvägen eftersom regnet drev på horisontellt, det var kyligt och tät dimma. Sämsta kombinationen. Och precis då fanns det täckning på min ultralätta Nokia med Teliaabonnemang. Plingade hej vilt. Jag visst ju inte om täckningen var tillfällig så jag fick trycka mig mot en klippvägg och dra iväg ett livstecken till Bernt och Kerstin. Sedan fortsatte jag springandes för att få upp värmen genom tät dimma och piskande regn. Jag passerade en fin tältplats (man blir till slut expert på att hitta fina tältplatser med allt som det innebär) men jag längtade nog till hyttan och efter några kilometer var jag framme. Hyttan i Ny-Sulitelma var supermysig och det var bara en danska (Pia) och en norska (som jag aldrig såg) där. Otroligt mysig hytta! Med alla bekvämligheter: fullt utrustat kök, varmvatten, torkskåp, el och mobiltäckning. Valde att messa Bernt och Kerstin sedan kopplade jag på flygplansläge och pratade med Pia resten av kvällen. De två italienska killarna fullkomligen stapplade in vid kvart över nio på kvällen, fyra timmar efter mig. Slutkörda. Som karta hade de en fet bilatlas. Jag fick ett rum helt för mig själv och sov förstås gott.

170820_karta
170820b 170820c 170820d 170820e 170820f 170820g 170820h 170820i 170820j 170820k 170820l 170820m 170820n 170820o 170820p 170820q 170820r

21/8 - Ny-Sulitelma-Sorjus- Stáddájåhkå-Staloluokta, 42,9 km
170821a

Vaknade på morgon och tittade snabbt ut genom fönstret. Skit, fortfarande tät dimma i dalen. Steg upp och ut i köket för att fixa frukost. Pia var redan uppe. Packade i ordning och avnjöt frukosten med utsikt genom vad som borde ha varit en dal. Glädjande nog lättade dimman till och från, ja, till och med solen sken igenom. Med tanke på hur vädret tedde sig under gårdagen utgick jag ifrån att dimman var lokal just i dalen. Kom iväg först vid 10-snåret och började med en lång klättring.

Sträckan mellan Ny-Sulitelma och Sorjushyttan var verkligen karg utan särskilt mycket växtlighet. Dimman försvann mycket riktigt när jag kom upp ur dalen men det var verkligen en kylig vind som drog genom bergen. Snöfälten var både stora och många. En av sjöarna var nästan helt istäckt. Det var som att stiga in i en annan årstid. Tidig vår i fjällen typ. Det var en spännande upplevelse och samtidigt vacker på sitt sätt. Jag fick återigen användning av mina microspikes som jag trädde på skorna när det blev brant lutning på snöfälten. Skönt med grymt fäste!

Efter några vad och en mängd snöfält kom jag fram till Sorjushyttan som låg underbart vackert på en liten kulle vid Bajep Sårjåsjávrre. En strömstare gladde mig vid stranden och äventyrets enda noterade fjällvråk blev mobbad av en fiskmås. Ingen bra sommar för rovdjur, fjällabb och rovfåglar. Såg inte en enda fjällämmel eller gråsiding under hela fjällturen. Nåja, storhyttan var låst medan den mindre var öppen så jag bestämde mig för äta lunch i lillstugan. Medan jag väntade på att vattnet skulle koka upp tittade jag i liggaren. Drog på smilbanden när jag såg att Markus Torgeby (löparen och författaren till den läsvärda boken Löparens hjärta) stannat över natten i stugan några dagar tidigare. Även om jag bara åt lunch i stugan så satte jag mitt namn under hans. Kommer aldrig få den chansen igen, tänkte jag och smålog.

När jag var klar och just på väg att lämna stugan kom en dam (vid namn Yvonne) vandrande och det blev förstås en liten pratstund. Hon hade vandrat där tidigare och kunde berätta om en italienare som glidit ner från ett av snöfälten nära hyttan och förolyckats liksom att storhyttan sopats bort av en mindre lavin. Den stod väl på botten av sjön får man förmoda. Mitt delmål var först den långa norska hängbron över den breda glaciärjokken utan namn på kartan. Där tar man nämligen av om man vill göra en topptur till Sulitelmas svenska stortopp med sina 1875 m.ö.h. och vidunderliga utsikt, när sikten är fri från moln vill säga. Halvvägs dit träffade jag en tysk som vandrat hela vägen från Hellemobotn, så jag fick lite färsk förstahandsinfo. Den förgrenade glaciärjokken var alldeles för strid att vada så det fick bli en lov för att ta mig över den långa hängbron i trä. Sulitelma var fortfarande inbäddad i låga täta moln så en topptur fick helt enkelt vänta till ett annat år. Men där vid bron träffade jag Bengt än en gång. Det vart förstås en längre pratstund. Han hade varit uppe och rekat kring berget Hammaren för en framtida topptur. Jag berättade då att Hammaren var väldigt likt mitt favoritberg Great Gable i engelska Lake District (som jag även har som omslagsbild på FB). Bengt skulle fixa lite lunch och jag hade som mål att komma fram till Staloluokta innan Parfas kiosk stängde klockan åtta på kvällen. Vi tog farväl med glada miner. En skön snubbe den där Bengt!

Jag tassade på längs Sårjåsjávrres långa strand. Ibland vek jag av från Nordkalottleden för att ta lite höjd och undvika blöta sträckor. Molnen var relativt höga och ibland anade man blå himmel. Inget regn på hela dagen men bortåt Stalo såg det ut som draperier av regn. Jag kunde jogga större delen av sträckan från Konsul Persson stuga till Staloluokta. Småkuperat men ändå springvänlig stig, särskilt mellan Stáddajåkkå och Stalo, som är läcker med sina gamla renhagar och grusåsar och kullar. Längtade efter rökt sik och glödkaka, inte minst när det började småstrila och dugga.

Kom fram till Staloluokta strax efter sex och joggade målmedvetet direkt till familjen Parfas hus och lilla kiosk. Tryckte på klockan och Ronny kom traskande. ”Nä, jag är ledsen  men både glödkakorna och fisken är slut. Du vet, det är söndag. Näten ligger ute och vi tar upp dem imorgon.” Jag kunde förstås boka både glödkaka och rökt fisk till måndagen, men först framåt 12. Så länge ville jag dock inte stanna i Stalo utan satte mitt hopp till Låddejåkkåstugorna där danskan Pia berättade att hon köpt rökt sik och glödkaka. Köpte dock en burk med köttbullar, ballerinakex och en liten burk pringles. Slog upp tältet bortanför jokken och gick sedan till Stalostugan, betalade dagavgift och kunde laga mat och njuta av värmen därinne. Lagom mycket folk och ingen trängsel i köket. Studerade kartan för de närmaste dagarnas upplägg. En liten uppfräschning av minnet. Inga konstigheter. Sträckan till Vaisaluokta kunde jag men ett par sträckor skulle bli nya då jag för två år sedan sprang en gammal sträckning av Padjelantaleden och på en annan del tog jag en omväg för en underbar topptur. Ja, lite nytt skulle det allt bli!

170821_karta
170821b 170821c 170821d 170821e 170821f 170821g 170821h 170821i 170821j 170821k 170821l 170821m 170821n 170821o 170821p 170821q

22/8 – Staloluokta-Padjelantaleden-Sáluhávrre-Kutjaure, 44,7 km
170822a

Morgonen var riktigt kylig då en kall nordvästan legat på hela natten. Endast ett par plusgrader max. Kände mig riktigt hungrig trots gårdagens megaportion av köttbullar i gräddsås och ett berg av potatismos. Hade ju en frystorkad middag tillgodo och om en och en halv dag skulle jag vara i Vaisaluokta och mitt väntade paket med tre dagars proviant för fortsättningen. Det blev frukost bestående av kryddig jägmästargryta!

Jag kom inte iväg förrän vid 11-snåret. Jag låg bra till i tidsschemat och det fanns ingen som helst anledning till brådska. Dessutom tenderade molnen att skingras alltmer, men vinden var fortsatt bitande kall och det skulle bli mer eller mindre motvind hela vägen till hur långt jag nu kom. Hoppades på att passera Kutjaurestugan i alla fall, ja, kanske hinna till den lilla Kårsåjaurestugan med två bäddar, om jag inte fann en väldigt tilltalande tältplats.

Så bar det iväg på Padjelantaleden från Stalo och även om det var sent på säsongen var det ändå markant fler vandrare på denna led jämfört med de få mötena på Nordkalottleden. Nå, det är alltid trevligt med möten även om man inte behöver stanna varje gång och prata. Det var härligt att få komma upp på höjden av Stuor Dijdders sluttning med vidsträckt utsikt över Virihaure och bergen i väst mot Norge till. Några kilometer innan Arasluokta kom jag ifatt två tjejer som kämpade genom ett sumpigt videträsk och jag hostade lite artigt för att inte skrämma dem och sa att jag inte var en björn och att jag inte ens heter Björn. Vi log åt varandra och jag önskade dem en fortsatt god tur. Jag sprang förbi Arasluoktastugorna, upp på höjden och vidare. Kom plötsligt förbi den plats där jag tältade utan innertält för två år sedan. Den veckan då det var klarblå himmel och varmt i dagarna sju. Mindes med ett stelt leende några hundra mygg som satt i tälttaket den gången. Jag hade lyckligtvis myggnät över huvudet och var duktigt insmord med djungelolja. Vad gör man inte för att experimentera med lätt packning?

Solen sken när jag tog bron över Miellädno. En vacker plats med hypnotisk fors och fina vyer nedströms och uppströms mot Sarek. Började sedan den långa klättringen upp mot passet. Med lätt packning en trevlig klättring, men med tung… Pust! Ett speciellt och rätt prövande pass, oavsett åt vilket håll man färdas, så blir även vandringen utför prövande för knäna om packningen väger 20-25 kg. Ett fint pass och sydsluttningarna är täckta med smörbollar och längre upp fina bestånd av fjällsippor. Mellan bron och Arasluokta mötte jag säkert 20-25 vandrare och kom ifatt två på den långa helt underbara utförslöpan ned till Arasluoktastugan där jag till slut blev bönhörd. Knackade på hos stugvärden och Karin från Vásstenjávrres sameviste öppnade och hon hade både rökt sikt och glödkaka till försäljning. Det blev en liten pratstund om min färd, Sarek, hennes sameviste och så kände hon ju Laila. Hon var förundrad över att jag varit i Sarek ”med de där skorna” och nickade åt mina röda dansskor. Men jag förklarar mer än gärna fördelarna med trailskor, som överväger, jämfört med vandringskängor. Det blev en efterlängtad god och sen lunch. Ett besök i Padjelanta utan glödkaka och rökt sik är som latte utan mjölk. Det går inte.

Sträckan mellan Arasluokta och Sálujávrre blev en ny bekantskap och en njutbar vacker sådan. För två år sedan tog jag den gamla sträckningen från Kisurisstugorna vidare över Njierek mot Arasluokta, som dessutom är 5-6 km kortare. Jag måste erkänna att sträckan jag nu tog var ett strå vackrare med vyerna åt väst och samevistena längs Vásstenjávrre och Sálujávrre, som låg så fint i kvällens röda släpljus med ljungpiparnas vemodiga läten i den annars ljuva fjälltystnaden. Ett ögonblick som inte kan köpas för pengar. Ett ögonblick som inte kommer igen, likt moln på himlen.

Mötte en skön kille uppe på krönet innan leden slingrar sig ned mot broarna vid Sálujávrre. Han hade vandrat en hel del i fjällen och varit med fjällräddningen många år och drog några sköna historier. Man blir glad i hjärtat av sådana möten. I fjällen existerar inga titlar, där är det du och jag och ensamheten.

Det var en fin kväll och när jag passerade Kutjaurestugan förstod jag att jag inte skulle hinna till Kårsåjaurestugan och den ligger rätt tråkigt i dalgången. Bättre att välja en tältplats med vy och vem vet, kanske skulle solen på morgonen skina igenom tältduken och värma sådär skönt. Hursomhelst blev det en vacker kväll från tältet och middagen smakade extra gott!

170822_karta170822b 170822c 170822d 170822e 170822f 170822g 170822h 170822i 170822j 170822k 170822l 170822m 170822n 170822o 170822p

23/8 – Kutjaure-Vaisaluokta, 16,3 km
170823a
Ännu en kall morgon med bara någon plusgrad. Gråtunga och låga moln. Snabb frukost och ihop med all packning. Axla ryggan och iväg sista biten till Vaisaluokta. Fick flashback till förra året då jag sprang samma sträcka fast i solsken. Då var det sannerligen en kamp mot klockan för att hinna med båten till Ritsem och dalgången kändes som om den aldrig skulle ta slut. När jag väl kom fram till STF-stugan exakt på klockslaget och helt slut visade det sig att båten var inställd. Så kan det gå. Nu skulle jag inte passa någon båt, bara hämta mat. Joggade på längs Nordkalottleden och njöt av spegelblanka vatten. I Kårsåjaure simmade en smålom. Enstaka kvardröjande blåhakar fladdrade förbi bland videsnåren. Deras karaktäristiska stjärtteckning i rostrött och brunt avslöjade dem. Här och där hördes lövsångares mjuka lockläte och gråsiskors metalliska kontaktläte.

Snart nådde jag krönet av dalgången och den långa slingrande utförslöpan ned till Vaisaluokta sameviste som väntade. Mötte en del vandrare som förmodligen kommit med morgonbåten från Ritsem. Från stigkorsningen i Vaisaluokta väntade de två överjävliga kilometerna på stenig stig fram till STF:s Vaisaluoktastuga. Det var bara att försöka njuta av omgivningen, men med ena ögat på stigen. Väl framme steg jag in i stugan och den nyainrättade stugvärdinnan kom mig till mötes och presenterade sig som Inga. Jag förklarade att jag skulle hämta ett paket med mat i förrådet. Inga undrade om jag ville ha lite kaffe. Äkta välsmakande kokkaffe kunde jag inte tacka nej till. Det var bara vi i stugan. Så härligt tyst och utsikten från fönstret som vette ut mot Akkajaure, en konstgjord sjö som många häruppe istället benämner Suorvadammen. Vi började prata och efter en kvart började det ösregna. Som sagt, jag låg bra till och räknade med att den 11 mil långa öglan från Vaisaluokta västerut till Hellemobotn sedan norrut mot Röysvatn och sedan österut på Gränsleden till Ritsem skulle ta max två till två och en halv dag, beroende på terräng och väder. Jag hade läst en del om Nordkalottleden mellan Vaisaluokta till Hellemobotn, men resten var ett blankt kort. På min karta (1:100) från Calazo stod det inte Gränsleden utan ”led under byggnad” medan det på min tillklippta Outdoorkarta (1:75) stod Gränsleden med en bro utsatt över en älv, vilket inte var fallet på Calazokartan. Inga hade dock alla tänkbara kartor på sin padda så vi dubbelcheckade och på samtliga fanns bron utsatt. Skönt, då var nerverna lugna och orosmolnen inombords skingrade. Meddelade Inga att jag förmodligen stannade i stugan över natten om regnet fortsatte. Väderprognosen för torsdagen såg däremot väldigt bra ut.

Det blev ett par timmars samtal med Inga och det visade sig att vi träffat på varandra redan för två år sedan när jag sprang förbi Njunjesstugan i Tarradalen och glatt hejade på två damer. En av dem var Inga. Hon var även stugvärd i Njunjes nu i somras när en bekant bröt foten uppe på fjället och till slut hittades av räddningstjänsten. Hon kände Laila från Rinim väl och kunde området bra då hon varit en hel del häruppe då hennes far arbetat för Vattenfall. Världen är bra liten. Eller så är den inte det, men det handlar nog mycket om att stanna upp, lyssna och ta tillvara ögonblickets möte. Men vi är alla olika… Vi pratade om allt möjligt som låg i bådas intressesfär så att säga. Innan det var läggdags gick jag ut i vedbon och högg upp en del ved åt Inga. Kan väl nämna att jag höll på att elda upp min sovsäck som hängde på tork alldeles för nära kaminen. Yttertyget är otroligt tunt och syntetiskt så det blev flera hål i huvan men Inga hade med sig ett grymt självhäftande tygtejp just för sådana situationer. Tog nästan allt hon hade. Kände mig smått skamsen, så att hugga ved var det minsta jag kunde göra som tack.

Jag ställde klockan på sex och somnade. Sov som en prins i den tystaste av stugor.

170823_karta 170823b 170823c 170823f

24/8 – Vaisaluokta-Hellemobotn-Rikkek, 59,7 km
170824a

Vaknade pigg klockan sex på torsdag morgon. Himlen var i det närmaste klarblå. Stilla. Termometern visade dock tre plus. Fixade frukost och unnade mig två koppar kaffe. Strax innan jag skulle ge mig av kom en nyvaken Inga utstapplande. Hade skrivit några rader på en papperslapp men nu fick jag tillfälle att ge henne en avskedskram. Hon tog några foton på mig för att dokumentera min lätta outfit.

En riktigt skön morgon med sol och höst i luften. Jag var orolig att leden genom björkskogen de närmaste två milen skulle bestå av stenig jävlig stig såsom kilometerna från stigförgreningen i Vaisaluokta till STF-stugan. Min oro var ogrundad! Även om jag helst vill ha öppna vyer var Nordkalottleden bort till Hellemobotn fantastisk. Den kommer jag att springa/vandra igen och mest troligt fram och tillbaka då vi alla vet att en stig upplevs som nästan två helt olika beroende på vilket håll man springer/vandrar den. De första två milen gick den fina stigen genom björkskog, i början tät och frodig men efterhand glesnade den ut med mer fin rismark som golv. Det var väldigt gott om fågel denna morgon med blåhakar, rödvinge-, tal- och björktrastar, lövsångare och flockar med bergfink. Leden gick även över flera myrar men med spänger. En myr var helt fantastisk och jag fick en blixtsnabb flashback till min barndoms somrar hos mormor i Moskosel och ett år när det var gott om hjortron. Men tro inte att jag älskade att plocka hjortron när jag var ung grabb, jag ville fiska. Den myr jag nu stod vid var översållad med hjortron men som skulle behöva en veckas sol till för att mogna. Så fantastiskt vackert och med bergen i bakgrunden. Varm poesi!

Den lilla stugan vid Rávddajávrre är liksom stugan vid Kårsåjaure öppen för allmänheten och erbjuder två britsar + plats på golvet för ytterligare två. Blev bara ett kort stopp innan jag fortsatte och snart började stigen klättra på höjden. Stigen höll sig sedan på runt 600 meters höjd längs med det långsträckta berget Rávdoajvve med härliga vyer över hela dalen norröver och dess mosaik av vattenspeglar och den ringlande silvertråden Valldajåhkå. Passerade över fina rishedar, vad korsades och broar fanns utplacerade på flera platser. Strax innan den norska gränsen mötte jag dagens första människor. Den manliga parten av de två hälsade inte ens. Trist attityd.

Det var grymt läckert att träda in i landskapet och alla små vattendrag i anslutning till norska gränsen. Jag hade inte för avsikt att sticka ner till själva byn Hellemobotn vid Hellemofjordens strand utan ville främst uppleva alla svahällar, ravinerna, den omtalade kanjonen och den utstickande klippavsatsen. En gammal havsörn lättade från en klippa och drog flera lovar över mig innan den sakta skruvade sig uppåt. Tog en avstickare till den idylliska gröna grytan Nuortakrågge där det finns två torvkåtor (eller gammer som det heter på norska) för övernattning. Jag var minst sagt sugen på att övernatta där men jag visste ingenting om hur fortsättningen av Nordkalottleden norrut såg ut och därefter Gränsleden samt att moln rullade in från öster och väster, hur nu det går till. Ostadigt helt enkelt. Grymt läckert område med hisnande stup och dramatiska vyer och likafullt vackert. Ett stenfalkspar höll låda och jagade varande bland klipporna. Jag njöt av vyn med bergen i fjärran. Hela området går helt enkelt inte att fånga på bild. Känns bara platt och smått. Det ska upplevas i verkligheten!

Snart var det dags att fortsätta min färd norröver mot Röysvatn och korsningen där Gränsleden ansluter, några kilometer innan Röysvatn. Tog dock ett försenat lunchbreak i solen för att ladda med ett lass rejäl energi för att kunna fortsätta några timmar till. Denna sträcka av Nordkalottleden var rätt tuff. Knappt någon stig att tala om. Att hela tiden vara fokuserad på små rösen i ett stenigt och kargt landskap i dovt kvällsljus tar på krafterna. Jag fick ta fram GPS:en ett flertal gånger bara för att vara säker samtidigt som jag hade koll på kartan, som dock inte var heltäckande. Äventyrets tuffaste sträcka mentalt och jag hade ju ett antal mil i benen redan. Flera snöfält korsades och ett halvknepigt vad. Regn kom och gick liksom en hagelskur fick mig att vakna till liv ordentligt. Men i allt detta bjöds det också på läckra vyer och ljusfenomen. En dubbel regnbåge som tog form och efter en halvtimma var helt fullbordad men fick inte plats i kamerans bildfält. Det bjöds på ytterligare en havsörn, ett par stenfalkar, snösparvar och en strömstare. Efter nästan sex mil hittade jag en perfekt tältplats på en liten plan höjd intill en bäck med läcker vy i dalen österut. Skönt att få i sig en middag och bara glida iväg in i drömmarnas värld i en varm dunsäck till ljudet av en porlande bäck.

170824_karta 170824b 170824c 170824d 170824e 170824f 170824g 170824h 170824i 170824j 170824k 170824l 170824m 170824n 170824o 170824p 170824q 170824r 170824s 170824t 170824u 170824v 170824w 170824x 170824y 170824z 170824zz 170824zzz

25/8 – Rikkek-Gränsleden-Sievgoktjavelk, 34,9 km
170825a

Ny dag som började med grötfrukost och kaffe. Minns inte vilken tid jag mig av. Molnigt och friska västvindar. Inget regn dock. Bara några kilometer till jag skulle nå stigkorsningen (som jag hoppas skulle vara uppmärkt på något sätt) för att ta Gränsleden österut. Men innan jag var där behövde jag korsa två vad. Det första var inga större problem men det andra var faktiskt det svåraste och obehagligaste på hela äventyret. Som sagt, för vad och snöfält har jag stor respekt. Det vad var som sagt svårt. Strid ström och stora klippblock. Min användbara stav kändes löjligt klen i sammanhanget. Stod där och rekade jokken upp åt och nedåt. Såg att på min sida låg två långa metallstolpar som härrörde från rengärdet på andra sidan jokken. Misstänkte att ett par vandrare använt dessa för att komma över. Jag tog en av dess stolpar och hittade en tänkt linje genom den strida jokken. Stolpen gav verkligen en trygg stabilitet och sakta men säkert avancerade jag och efter två pirriga passager hade jag till slut fast mark under mina fötter. Pust! Hade vattenflödet varit högre vet jag faktiskt inte om jag vågat mig över, åtminstone hade jag fått leta nedströms efter någon lämpligare plats. Och det var just sådana här eventualiteter som gjorde att kört på så långt under gårdagen. Om jag var tvungen att vända skulle jag hinna tillbaka till Vaisaluokta utan alltför stor press och ta båten till Ritsem. Nå, nu gick det bra även om det var obehagligt.

Snart kom jag till den efterlängtade stigkorsningen och befann mig strax på Gränsleden österut. Låga moln med draperier av regn flöt fram genom dalen västerifrån. Tack och lov hade jag medvind och stördes inte alltför mycket av den friska vinden. Jag nötte på och var väl inte direkt exalterad av Gränsleden. Den var rösad och där det fanns björkskog hängde färgglada träbitar och närmare Ritsem även rödmarkerade träd. Stundtals var dock markeringarna dåliga och eftersom stigen på GPS-kartan låg fel var det bara köra karta och kompass och läsa av terrängen. Inga större problem. I övrigt var Gränsleden en rätt blöt och sumpig historia med märkliga dragningar. Inga spänger alls över blötområden. Men så är det ibland med oprövade kort och Gränsleden nådde inte alls upp till den parallella sträckan på andra sidan dalen mellan Vaisaluokta och Hellemobotn. Sedan var rådande väder inte det mysigaste, så jag ska inte döma ut leden helt, som ju ändå var ett trevligt alternativ.

Jag skulle förvisso hunnit fram till Ritsem på redan till kvällen men vad skulle jag där och göra i två nätter. Fanns inga roliga berg i närheten och Ritsem är knappast synonymt med något som kan liknas vid mysfaktor. Nä, en sista natt i tält vid någon trevlig plats vore det absolut bästa. Regnet tilltog och eftersom bäckarna i björkskogen var få siktade på att hitta något vid en samling små sjöar. Jag var rätt trött, kall och hungrig när jag väl hittade en liten sänka bland björkarna intill en av sjöarna i Sievgoktjavelk. Som gjord för mitt enmanstält. Slog upp det snabbt. Hämtade vatten nere vid sjön. Klockan var bara strax efter sex när jag slutligen kröp in i tältet. Så underbart att få dra på sig nattdressen i tunn merino och krypa ner i dunsäcken och sakta känna värmen alstras medan middagen anrättades. Underlagsmässigt var denna tältplats som skräddarsydd för min kropp och den absolut bästa på hela turen. När middagen var intagen låg jag där i en varm puffig sovsäck, tittade på myggen som trampade omkring på utsidan av myggnätstaket, vindens kastbyar som slet tag i tältet och enstaka smatter från regn. Detta är livet! Och sedan blev det fågelljudkonsert. En duell av ensliga klaganden eller snarare balanserar mellan glädje och vemod. Lyssnaren får själv välja. Helt fantastiskt att lyssna till dessa ljud som kom och gick hela kvällen. Jag hade aldrig hört dessa läten tidigare men kom snart fram till att det måste vara ett par smålommar i sjön. Oftast hör man deras gåslika kackel när de flyger mellan sin lilla häcksjö och sjöarna där de fiskar. Men dessa läten var något helt annat. Svårt att beskriva så jag föreslår att ni själva lyssnar till vad jag hörde en hel kväll och vaknade till följande morgon. Ljuvligt, eller hur?!

Kommer aldrig glömma kvällen där i tältet vid sjön. Bara ligga där och fundera. Smälta dagarna som gått och njuta av smålommarnas rop. Kontemplativt. Och en rismatta som var formad och följsam. Bästa natten sömnmässigt.

170825_karta 170825b 170825c 170825d 170825e 170825f 170825g 170825h 170825i 170825j

26/8 – Sievgoktjavelk-Ritsem, 15,7 km
170826a

Vaknade glad och utsövd till smålommarnas rop. Hade ingen brådska alls med att laga frukost då jag räknade med att det max var 15 kilometer kvar till Ritsem och det första acklimatiserande mötet med civilisationen. Snart inne i ekorrhjulet igen. Visst njöt av de 15 kilometerna ned till Ritsem och mot slutet hade någon vänlig själ målat rösena med röda hjärtan, inte bara smackat på röd färg. Det fick en att le och känna sig sedd. Någon hade tänkt till, med hjärtat.

Väl i Ritsem blev det dusch och bastu. Tvättade upp kläder och hängde i torkrummet. Inte många människor där när jag kom vid lunch. De flesta hade åkt med 10-bussen mot Gällivare medan eftermiddagsbåten från Änonjálmme och Vaisaluokta ännu inte kommit in. Fixade mat och kopplade upp mig mot nätet. Messade Kerstin och Bernt. Slog en signal till mamma som blev överlycklig, mammor är sådana.

På eftermiddagen ramlade det in en hel del människor och bland annat de två tjejerna som jag sprang om innan Arasluokta. Jag skojade och frågade om det sett några björnar på Padjelantaleden och då fattade de. De hette Susanne och Annelie. Två väldigt trevliga kvinnor som jag sällskapade med ända till Gällivare på söndagen. Det var trots allt rätt skönt att få ett dygn i Ritsem som en slags övergångsfas innan det inte alls efterlängtade steget in i vardagen med alla ljud och människor.

170826_karta 170826b 170826c 170826d 170826e 170826f 170826g 170826h

27/8 – Hemfärd

Valde liksom Annelie och Susanne att tälta utanför fjällstationen och det blev den kallaste natten hitintills. Inte för att jag frös men ansiktet var kallt och det var nästan så att jag väntade mig frost eller snö när jag drog upp dragkedjan på yttertältet. Hade beställt frukost på stationen och jag längtade efter yoghurt, ägg och vanliga hederliga mackor. Klockan 10:15 avgick bussen mot Gällivare. Blev ett kort stopp i Stora Sjöfallet innan vår buss gick direkt till Gällivare utan att åka ner till Kebnats. Väl i Gällivare sken solen och jag hade sett fram emot en gofika på ”Alla tiders café” men det var stängt. Snopet. Gick till en grill och tog en hamburgertallrik sedan till hotellet vid stationen för en latte. Hade beställt en delad taxi från stationen till flygplatsen. Vid stationen kom en vandrare emot mig och sa ”Visst är det väl du som är Niklas? Du som skrivit om Sörmlandsleden men sprang vilse i höstas.” med ett leende. Då trillade polletten ned. ”Javisst, och du heter väl Mats har jag för mig, eller?” Och så var det. Jag sprang mellan ”Nyfors och Flemingsberg” och missade en 90-graderssväng av leden då jag tänkte på annat. Så kan det gå. Det blev ett trevligt samtal med Mats och hans (flick)vän Agneta där vid stationen och på flygplatsen. Det var kul at få höra om deras äventyr, både detta och tidigare turer i Sarek. Dela erfarenheter och lite tips. Ett klart trevligt avslut på äventyret och där väljer jag också att avsluta denna berättelse. Nå, kanske inte riktigt. Eftersom jag är fågelskådare kan jag berätta att jag noterade 48 fågelarter och roligast av dess var förstås flocken med fjällpipare, flera ringtrastar, 3-4 strömstarar, flera havsörnar, stenfalkar och en stor falk i Ruohtesvágge som jag utan kikare inte säkert kunde bestämma till endera pilgrims- eller jaktfalk samt två småspovar på en av de fina myrarna mellan Vaisaluokta och Hellemobotn. I övrigt blev jag väldigt glad över att få se både polar- och alphumla, som var nya för mig. Fjällhumla har jag sett tidigare och noterade många även denna gång. En rödräv och en älg var en bonus bland däggdjuren.

På återseende och ha en fortsatt skön höst!

/Niklas

170827a 170827b 170827c

Postat 2017-09-09 05:59 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Fem år och 500 mil på Sörmlandsleden

Nicke
Idag (21/4 2017) är det på dagen fem år sedan jag satte mig på tåget från Eskilstuna för att tjugo minuter senare stiga av på den öde perrongen i Hälleforsnäs och springa de fem milen tillbaka till Eskilstuna på en orangemarkerad led. Den 21 april 2012 blev således starten på en passionerad och förmodligen livslång resa av kär lek mellan mig och Sörmlandsledens slingrande stigar genom mestadels fantastisk natur. Jag visste det inte då, rent intellektuellt, men som alltid vid en groende kärleksrelation så var kroppen och hjärtat med på noterna redan från dag ett. Jag minns så väl den dagen och den pirriga känslan av ett förestående äventyr. Den egenmodifierade ryggsäcken skulle få bekänna färg. Jag hade valt sträckan Hälleforsnäs-Vilsta som mäter 50-53 km, beroende på hur man väljer att springa den avslutande delen i Vilsta. Två gånger tidigare i mitt liv hade jag sprungit fem mil i ett svep, Lidingö Ultra och SUM (Sörmland Ultra Maraton), båda under 2011. Men detta var något nytt. Bara stig, ingen support i form av vätskestationer med tillgång till vatten och energi. Idag är detta inga konstigheter, men då, dagen för fem år sedan var det annorlunda och långt ifrån självklart. Jag har full förståelse för de som idag är i färd att sätta av på sin pirrande jungfrutur längs okända stigar med tanken ”Tänk om jag springer vilse?” Vi har alla varit där!

Den dagen för fem år sedan var härligt vårlik som det ofta kan vara i slutet av april, men morgonen började gråmulen. Jag hade aldrig varit i Hälleforsnäs tidigare och jag minns den smått surrealistiska känslan, som att befinna mig i en scen hämtad från någon ödesmättad film av Wim Wenders. Stationshuset i Hälleforsnäs var sedan något år rivet och borta, fick jag lära mig senare. Där var bara en perrong. När tåget åkt sin väg var det bara perrongen och jag omgiven av en tyst ödslighet. En stillhet som i ett svartvitt fotografi från förr. Jag klev ur bilden, satte på GPS-klockan, började småjogga och följde de orangea markeringarna. När jag kom till bruksdammarna och den vidsträckta myren med vacker mosaik av klarvattenytor stod jag som förtrollad. Och i en av dessa gled en vacker storlom fram genom vattnet. Redan där började förälskelsens frö att gro. Sinnet lätt, hjärtat glatt. Sedan följde ett par blöta partier och jag skuttade fram som en patetisk primadonna på de små tuvorna. Jag hatade att bli blöt om fötterna på den tiden. Men det ofrånkomliga var snart oundvikligt och blöt om fötterna blev jag, trots vackert trippande. Jag formligen flöt fram över härliga hällmarker med luftig tallskog som kantades av vackra mossar och skogsmyrar. Kilometer för kilometer. Korpars läten genljöd skogarna, trastars sång och tofsmesars karaktäristiska rullande läte gladde mig stort. Till min stora glädje fick jag även se tjäder. Den härliga sträckningen längs Näshultasjön bjöd på fin variation, från gammelskog till strandnära stig förbi en gigantisk bäverhydda och när jag kom till Kvarntorps naturreservat stod ett ståtligt tranpar på fälten medan trädlärkans melodiskt dalande sång fyllde luftrummet. Eufori! Fortsättningen bjöd på gammelskog, blöta partier, (lång)tråkig asfalt förbi Lundby säteri och slutligen den fina men tuffa avslutningen i Vilsta. Ursprungstanken var att springa sista kilometrarna till Eskilstuna och ta bussen hem till Torshälla men efter ett snabbstopp på McDonalds kände jag bara ”Nå, har jag sprungit så här långt och fortfarande kan springa utan problem kan jag lika gärna fortsätta de sista åtta hem också.” Sagt och gjort, med hjärnan full av intryck och stramande lår joggade jag hem hela vägen på cykelbanan. Distansrekord 60,76 km. Den som är intresserad kan läsa den korta storyn i sin helhet här.

Idag, den 21 april 2017, på dagen fem år senare gav jag mig av för att springa jubileumssträckan mellan Hälleforsnäs och Vilsta. För tionde gången dessutom och i gott sällskap av Kerstin Rosenqvist. Bara lugn, jag ska inte upprepa vad jag redan skrivit ovan. Sträckan är fortfarande lika underbar och opåverkad av människan. Kerstin och jag möttes upp på tåget. Tjugo minuter senare klev vi av på perrongen i Hälleforsnäs. Klarblå himmel, skön temperatur men lite småkylig nordvästvind. Hursomhelst var det kortbyxeväder och det räckte gott med en (uppkavlad) långärmad. Det blev självklart ett njutstopp vid myren utanför Hälleforsnäs. Underbart. Dagens första höjdpunkt kom efter bara 6,5 km i den härliga och luftiga tallskogen med ljuva mossklädda hällmarker. En tjädertupp lyfte framför oss och strax efter ett par hönor. Vi stannade och nere i en sänka spatserade en spelande tjädertupp med hela stjärtpartiet utbredd som en svart solfjäder. Snart lyfte ännu en höna och strax därpå även tuppen. Så häftigt! Första gången vi springer på en spelplats med 5-6 tjädrar, även om vi haft tjäder i området nästan varje gång vi sprungit där. Några kilometer längre fram stötte vi ännu en tjädertupp. Och precis som för fem år sedan sjöng flera arter trast, tofsmesar och kungsfåglar hälsade på oss. Ett korppar flög över våra huvuden och sedan kunde vi glädjas åt ett vackert nötskrikepar som för ovanlighetens skull var rätt orädda och de utbringade sitt fina jamande läte, inte det höga skräniga lätet som man oftast hör. Så vackra de är. Vi njöt av stigarna och avhandlade vardag och livet medan vi lät oss fyllas av skogens förtrollande energi. Vid Kvarntorps naturreservat slog vi oss ner i en solgassande slänt och avnjöt kaffe och varsin alptopp. Sedan vart det tröskeltempo till Bälgviken då Kerstin skulle hinna med bussen till Eskilstuna och sedan vidare hem till Västerås för att arbeta med sin avhandling. Vi tog farväl för denna gång. Lite synd att hon inte kunde fortsätta de sista två milen eller i alla fall ytterligare 2,5 km till den helt underbara gammelskogen där det bjöds på dagens absoluta överraskning och höjdpunkt: Järpe! Den flög iväg framför mig och bortåt. Satte sig i en tall. Jag följde sakta efter och plötsligt lyfter en till från ett annat träd (det ses ju nästan alltid parvis eller familjevis). De flyger små etapper och jag följer dem i hopp om att få se dem närmare och kanske få ett foto på skönheterna. Samtidigt låter de höra sina fina höga strofer som dalar, inte alls olik kungsfågel i ton. Fina sirliga toner som man inte alls förknippar med skogshöns. Följde dem bort från leden tills jag kom till en djup och fuktig sprickdal med fantastisk skog och förstod varför här fanns järpe. Jag har faktiskt aldrig sett eller hör järpe i Sörmland tidigare och enda gången jag noterat järpe på ett löpäventyr var på Bergslagsleden i höstas. Jag lämnade dem ifred och återvände till leden. Rullade på och sista milen avslutades vädermässigt på engelskt vis med sol, regn och hagel om vartannat. Precis innan jag kom fram till Vilsta efter 51 km slog det till med drivande hällregn. Vilken tajming. Slank in på restaurangen och avnjöt kaffe och köttbullsmacka. När regnet upphört och solens strålar letade sig fram var det bara att springa sista kilometrarna till stationen och cykeln för transport hemåt. Vilken grym jubileumsdag!

Halleforsnas
Kerstin2

Fem år och 500 mil
Ni förstår själva att det är stört omöjligt att sammanfatta fem år på Sörmlandsleden på ett rättvist sätt i en kortfattad reflektion som denna. Det är inte heller meningen med denna lilla återblick. Jag har – som inbiten kalenderbitare – givetvis fört en lista (som tidigare låg på Internet) på alla turer jag gjort på leden sedan den 21 april 2012 med distans, sträckning/etapper, datum och länkar till GPS-rutt och eventuella blogginlägg med en mängd fotografier, vilka numera återfinns under springasormlandsleden.se. Jag har aldrig brytt mig om att summera distansen på alla mina äventyr men i och med att det är femårsjubileum roade jag mig med att sammanställa lite statistik, mer som kuriosa än någonting annat. I och med dagens jubileumsträcka Hälleforsnäs-Vilsta har jag sprungit hela 539 mil på leden och det var tionde gången jag sprang just denna sträcka. Nå, nu bör jag förstås vara korrekt och räkna bort ett antal mil som avnjutits på alternativa stigar som till exempel gruvrundorna och Blå stigen utanför Järna/Mölnbo, Ulvaspåret, Marviksleden, alternativstigarna i Tyresta nationalpark, gamla dragningar, den vackra och längre sträckningen över Galtviksberget och Mödalsbergen på Tunaberghalvön. Med dessa borträknade landar fem års totaldistans ändå på över 500 mil, vilket gör i snitt 100+ mil om året, som ju är Sörmlandsledens totala längd. Vidare fördelar sig dessa mil på totalt 138 halv- eller heldagar ute på leden, vilket gör en snittdistans på 39 km per dagspass. Den kortaste sträckan jag sprungit under en dag är på 10 km (Brannäs, 44:3) men som i en del av flera satelliter den dagen medan den längsta på en dag landar på 67 km, då jag sprang från Stavsjö till Fada utanför Nyköping. När det kommer till orterna längs leden framstår Hälleforsnäs som en central knutpunkt, i alla fall om man som jag bor i Eskilstuna, och 25 gånger har jag stigit av på den alltid lika öde perrongen i allt från gråmulen gryning om vintern till gassande sol på sommaren. Malmköping är en annan metropol för mina äventyr på leden med totalt 24 besök, med avslut i klar majoritet. Äventyren har varit fördelade på årets alla månader men sett till årstider ser man faktiskt en nedgång under sommaren, vilket till viss del beror på tävlingar och äventyr på annat håll.

Paradiset

Inte att förglömma är alla de människor – ingen nämnd ingen glömd - som jag delat äventyren tillsammans med och bland dem har min goda vän och bästa löparkompis Kerstin Rosenqvist utgjort ett härligt sällskap på säkert hälften av alla turerna under de senaste åren, endagars som flerdagars. Vidare har det varit kul och inspirerande att bjuda in nyfikna löpare och redan stigfrälsta till endagarsturer på leden, för även om det finns en bok om att springa på Sörmlandsleden verkar många ha svårt att ta sig ut. Ibland behövs bara en tur på leden i gott sällskap för att beroendet ska slå rot.

Den som är intresserad hittar listan i sin helhet här>>

ETK_2014
Kerstin

Favoritsträckor
Under årens lopp har det av naturliga skäl blivit så att jag föredrar vissa områden och sträckningar mer än andra. Jag älskar hällmarker, trixiga och tekniska stigar, kuperad terräng, platser med fina vyer, stigar som går längs sjöar och myrar och slutligen att sträckan erbjuder så mycket orörd skog som möjligt med den hett efterlängtade vildmarkskänslan. Vilka krav jag har?! Sträckan Hälleforsnäs-Vilsta är en favorit av flera anledningar; enkel logistik, jag springer hem, varierad och bra distans för en dagstur. Faktum är att sträckan knappt har påverkats under fem år, tänker då på gallringar och avverkningar. Bara ett par tre gallringar på hela sträckan! Tillsammans med denna sträcka är det två sträckningar till som ligger mig varmt om hjärtat och man kan nog kalla dem för bassträckor:

Djupvik-Koppartorp (etapperna 30-41)

Järna-Malmköping (etapperna 11-20)

Nu är dessa två sträckor inte alls så statiska såsom Hälleforsnäs-Vilsta, utan de utgör för mig basen för flera olika varianter på upplägg beroende på logistik och hur många dagar jag vill lägga på ett stiglöparäventyr. För den förstnämnda sträckningen har jag några gånger valt Stavsjö som startpunkt, ibland med övernattning på Stavsjö vandrarhem för att komma iväg tidigt mot Nävekvarn och övernattning där. Sedan fortsätta till Nyköping dag två. Det har blivit några två- och tredagarsturer på denna fantastiska sträcka genom åren. Andra gånger har det blivit en eller två dagar på Tunaberghalvön med den så kallade Tunabergsrundan som en klar favorit på en dag, även den med ett flertal varianter. Dock undviker jag helst den östra sträckningen (etapp 42-44) mellan Koppartorp och Nyköping utan springer hellre den betydligt vackrare sträckningen norrut via södra Nävsjön och vidare på Gälkhytteleden (36:1-3 + 44) till Nyköping. Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att tröttna på den helt fantastiska sträckan mellan Nävekvarn klint vidare österut längs Bråviken och den alternativa sträckningen över Mödalsbergen och Galtviksberget med de ljuvliga partierna över Dragsberget och Simonberget fram till Koppartorp. Att springa denna tuffa och tekniska sträckning under olika årstider, med- eller motsols och i olika typer av väderlek är likställt med tidlös poesi. Vidare har jag anordnat två trailläger där basen och boendet varit Stavsjö vandrarhem och därifrån sprungit de finaste etapperna i Kolmården. En fika på det gamla genuina Säterdalens Café efter den krävande men härliga sträckan i gott sällskap längs med Bråviken är som en skänk från ovan en het och solig sommardag.

ETK_Kolmarden
Februari_2014

När det kommer till bassträckan Järna-Malmköping så är det utan tvekan den sträcka – och allehanda varianter på den – som jag sprungit särklass allra flest gånger och med Marvikarna som stigarnas hjärta. Räknade snabbt ut att jag passerat eller sprungit specifikt kring Marvikarna totalt 34 gånger. Hela sju gånger har jag sprungit den synnerligen vackra och tuffa sträckan mellan Läggesta och Malmköping på en dag, ofta tillsammans med Kerstin. Den mäter 60+ km (liksom Stavsjö-Nävekvarn) och är sannerligen en prövning samtidigt som den bjuder på härlig vildmark och väldigt lite bebyggelse. Vi har oftast sprungit mot Malmköping och de avslutande 15 kilometerna från Bågberget är alltid lika tuffa och tre gånger har jag fått en rejäl energidipp mot slutet. Minns så väl när jag sprang sträckan första gången den 7 juli 2012. Blev så barnsligt häpen när jag hittade hjortron vid sjön Älskaren. Trodde faktiskt inte det fanns hjortron i Sörmland. Det var en varm dag och jag fick ett jäkla skav i grenen men så ljuvligt att få ta ett dopp i Hosjön vid framkomsten. Det mystiska med denna sträcka är att den alltid varierar i distans och att det känns som om man aldrig kommer fram till Malmköping den sista fjärdedelen.

Hjortron

Detta är ju inte direkt en sträcka man bjuder in andra till stiglöpning, då den är lång och tuff samt att det inte finns några platser man kan ”stiga av” och ta en buss hem. Det är allt eller inget. Men så seglade en ny favorit upp, då Kerstin och jag insåg att man som alternativ kunde göra den nästan tio mil långa sträckan Järna-Malmköping till en skön tvådagarstur med övernattning på underbara Lilla Vasskärr B&B eller omvänt starta i Malmköping och avsluta i Gnesta/Mölnbo/Järna/Läggesta. Bara under senaste året har vi sprungit Järna-Malmköping med övernattning på Lilla Vasskärr tre gånger och självklart med de fantastiska gruvrundorna utanför Järna invävda. Vore oförlåtligt att exkludera dem (precis som den alternativa sträckan på Tunabergsrundan). Vi har även gjort en tredagars med start i Flen och övernattat i Malmköping och på Lilla Vasskärr. Fördelen med att övernatta på Lilla Vasskärr, om man är ett mindre sällskap som tänkt prova på en tvådagars, är att man kan välja att korta ner sträckan dag två. Oavsett man startar i Järna eller Malmköping kan man – dag två – alltid välja att springa på de fina stigarna vid Marvikarna och sedan ta sig till Läggesta station för hemfärd. Alltid skönt med alternativ om det skulle hända något oförutsett. Trots enstaka nytillkomna hyggen och gallringar under åren består sträckan ändå av så mycket fin orörd natur med vildmarksfeeling och jag kan omöjligen tröttna på den, oavsett årstid.

Middag_vasskarr
Malmkoping_okt16

Andra högt rankade favoriter är Nynäsrundan (söder om Trosa), Tyresta- och Hanvedsrundorna, Marvikarna som område och den nyligen anlagda anslutningen (etapp 16:1) från Åkers styckebruk till etapp 16 är helt sagolik. Etapp 16:1 är verkligen ett lyft då den gör det möjligt för olika upplägg (stora och lilla Åkerrundan på 30 respektive 40 km) samtidigt som den är så vacker och härligt dragen. Jag har hunnit njuta av sträckan sju gånger senaste halvåret. De etappansvarigas arbete på denna sträcka är beundransvärt. Faktum är, om jag bodde i en liten stuga i Åkers bergslag skulle jag vara nöjd för resten av livet när det kommer till natur och stigar. OK, åka till jobbet några dagar i veckan men annars bara uppleva och utforska naturen i Åkers bergslag. Nä, jag skojar inte. Känner ni till ett litet hus för uthyrning får ni gärna tipsa mig! Lyckan finns i det enkla, inte sällan runt hörnet…

Fornborgen
Marvikarna3

Möten på leden
När det kommer till möten på leden tänker jag i första hand på naturens egna invånare som alltid funnits där och förgyllt min färd från dag ett och alla dagar därefter. Jag har aldrig känt mig ensam när jag sprungit på egen hand längs slingrande stigar genom naturen. Jag trivs i mitt eget sällskap och även om det är en disig novemberdag eller svidande kall januaridag, ja, nog blir jag hälsad av någon kungsfågel, småpratande tofsmes, ljudliga korpar eller bara några rådjur som stirrar på en innan de elegant studsar iväg bland träden. Att springa året om och möta årstiderna och alla dess skiftningar är ett sant nöje. Alla årstider har sin charm! Just nu är det vår och för mig som är fågelskådare sedan barnsben är de anländande vårfåglarna något alldeles extra. I jämn takt fylls det på nya fågelarter vecka efter vecka till de sista anländer i slutet av maj. Och eftersom jag springer är upplevelsen av den omgivande fågelvärlden nästan uteslutande auditiv och det är med hjälp hörseln jag hittar och ser dem. Så var fallet när jag bokstavligen sprang på en kull med utflugna sparvuggleungar vid Marvikarna i juli förra sommaren. Jag har skådat fågel i över 40 år och besökt uggletät vildmark men aldrig sett denna ugglevärldens lilla dvärg så nära och fint. Once in a lifetime!

sparvuggla
tjader
stromstare
havsorn

Lycka är att kunna springa på stigar och förundras över naturen i vilken jag är en besökare men ibland hittar jag den där nedärvda känslan av samhörighet och samklang, långt bort ifrån sociala medier och designad tomhet. Ja, det är ett privilegium att bara arbeta fyra dagar i veckan och bo strategiskt med närheten till många delar av Sörmlandsleden. Naturen och alla dess invånare är verkligen en källa till glädje och är den viktigaste anledningen till att jag väljer att tillbringa så mycket tid i den. Där mår jag som bäst och tänk att man kan bli så skitglad över en hög med bajs på stigarna kring Mölnbo, det närmaste jag kommit varg på mina äventyr. Ja, mina ben är transportmedlet och eftersom jag har förmågan att kunna springa gör jag det mycket hellre än att vandra, även om rörelsen är densamma, en fot framför den andra och sedan bara repetera rörelsen tills man är framme vid målet.

vargbajs
alg
Tyke
sorgmantel
ko
Visst är mina springturer förenat med många minnesvärda möten med människor som delar samma glädje som jag själv, men som gör det utifrån egna förutsättningar, orsaker och smak. Det märkliga är dock att det var väldigt sällan jag stötte ihop med någon på leden de första två tre åren. Sedan hände något och de senaste två åren blir jag nästan förvånad om jag inte träffar någon vandrare under en längre dagstur på leden. Sedan är det förstås så att vissa sträckor är mer tillgängliga och självklart mer frekvent besökta än andra. I skrivande stund är det många möten som passerar i revy och som genererar ett brett leende men av förklarliga skäl kan jag inte återge dem alla här och nu. En del möten är nästan som hämtade ur en bok av Paul Auster. Sammanträffandets mästare. Ta bara den dagen för några år sedan då jag kom springande efter en tuff dag på leden längs cykelbanan från Trosa mot Vagnhärad och plötsligt får syn på stora vepor med Inov-8, en fot och namnet Art of Running samt annat som är förknippat med stiglöpning. ”Vad? Det där fanns inte när jag sprang förbi här för en månad sedan.” Jag kunde bara inte springa vidare och låta det bero. Det är ögonblicken man ska ta till vara på, de kommer aldrig igen! Jag tänkte bara ”Det går fler tåg mot Stockholm” så jag vek av och gick in i butiken och det var så Anders Nordström och jag möttes. En vänskap som består än idag! Eller som när Kerstin och jag sprang mellan Järna och Läggesta i slutet av februari i år och passerade ett par vandrare och vi hejade men som sedan ropade ”Härlig blogg du har Niklas!” Det var ju bara att vända tillbaka och vi hade ett trevligt samtal med Pia och Hans Johansson. När jag kom hem beställde jag deras dokumentärfilm ”Låt fjällvind blåsa hjärtat rent” och fick dokumentären ”Snön är alltid vit på Landsort” då jag berättade att ön var mitt andra hem som fågelskådare under många år på 70/80-talet. Ja, eller den dagen när jag sprang från Stavsjö till Nyköping men satt och fikade alldeles för länge med Pasha (ägaren till Stavsjö vandrarhem) och sedan satt och fikade för länge igen på genuina Säterdalens Café vid Kvarsebo färjeläge. Och som ni vet har vi ju inte midnattssol i Sörmland och det blev till att springa i mörkret utan pannlampa på etapp 36:3 med grymtande vildsvin i omgivning. Kom ut på vägen vid Fada och vid vattenfallet stannade jag till och pratade med en kille som väntade på sin fru som var på agilityträning med hunden. Jag sprang vidare i mörkret på asfaltvägen mot Nyköping och fem minuter senare stannade en bil till med nedvevad ruta: ”Vill du ha skjuts in till Nyköping?” Det var killen med fru och hund. Det visade sig att de visste en hel del om trail- och ultralöpning, då hon var kusin med en ultralöpare med förkärlek till fjällen och som en gång stöttat Miranda Kvist en del i uppstartskedet av Team Nordic Trail. Världen är bra liten ibland. De släppte av mig vid vandrarhemmet i Nyköping och dagen efter mötte Alexander ”Tailwind” Malmström upp. Första gången vi träffades och vi sprang tillsammans några mil på Sörmlandsleden norrut.

Ja, många är mötena på leden och stigarna leder givetvis till möten med likasinnade, antingen trevligt sällskap för dagen eller möten som leder till bestående vänskap. Livets stigar vävs samman med naturens stigar. Möten uppstår. Avskalat. Enkelt. Häftigt!

Anders_AoR
Marvikarna
Marvikarna2
lover

Det som inte längre finns
Sörmlandsleden bjuder som ni redan förstått på väldigt mycket glädje och är på många sätt så välgörande för mig. Jag älskar naturen som kantar stigarna men en skogsstig utan omgivande skog är en stig utan själ. Av den anledningen gör det så ont när jag kommer springande på en för mig gammal fin stig som är förenad med minnen och plötsligt möts av ett kalhygge eller oftast vad som kan liknas vid en hänsynslös skövling där spill är spritt över en stenåker som nyss var ett mossklätt skogsgolv. Jag kommer aldrig få uppleva den skogen igen och visst kommer det att planteras träd, men man kan inte plantera skog. Inte ens när det ska gallras kan det göras snyggt och hänsynsfullt utan det körs upp breda gator och nu senast intill och längs med hela underbara Dragsberget som lyckligtvis är biotopskyddat, men man blir smärtsamt påmind om det omgivande ingreppet. Jag kommer heller aldrig glömma hur oerhört ledsen jag blev när jag ordnat med ett trailläger och utlovat en vacker skogsdal på etapp 30 med välsmakande källvatten. Bara månaden innan hade jag och Kerstin passerat där och avnjutit den magiska platsen. Men när jag och mina stiglöparvänner så kom dit en het majdag 2014 var hela området avverkat. Den fuktiga ljuva skogsdalen med sin smala bäckfåra var kal och upptorkad. Det gjorde ont. Men minnen och fotografier kan ingen ta ifrån mig, men vad är det för natur och skog vi lämnar efter oss för framtida generationer? Livlösa åkrar med träd?

kallkallan_etapp30

Boenden längs leden
Under de fem åren med flerdagarsäventyr har det förstås blivit en del övernattningar längs leden särskilt på sträckor där logistiken kan vara problematisk att få till men å andra sidan är det så skönt att få vara ute i två tre dagar på stigarna och koppla bort vardagen. Det är verkligen något jag kan rekommendera för varje stiglöpare med äventyrslust och längtan efter välmående. Vandrare känner förstås redan till detta välgörande fenomen. Det fina med vandrarhem och B&B längs med leden är att det är så enkelt att sticka ut på ett tvådagarsäventyr oavsett tid på året, även om jag varvat med tältning på senare tid. Du färdas med lätt packning på ryggen. Och när det gäller boenden längs leden finns det både sunkiga sådana och så de med hög mysfaktor och grandios frukost. Lilla Vasskärr B&B på etapp 16 ett stenkast från Skottvångs gruva tillhör min absoluta favorit och jag mår så otroligt bra under och efter en vistelse där. Tror det blivit 7-8 övernattningar där de senaste två åren och otaliga spontana fikastunder med Per-Inge och Eddy som driver och bor på Lilla Vasskärr. Ett varmare och gästvänligare par är svårt att finna! Den tystnaden, de mysiga stugorna, sova-skönt-sängarna, frukost deluxe och deras fantastiska trädgård gör det till en oslagbar kombination. Sedan ligger Lilla Vasskärr B&B grymt strategiskt till med 200 meter från etapp 16.

Pinge_Eddy
frukost

Andra boenden som jag nyttjat flitigt och gillat är förstås Stavsjö vandrarhem med goa Pasha som ägare. Jag är mäkta imponerad över hans energi och hur han lyckats bygga om och bygga till hela vandrarhemmet. Flera övernattningar har det blivit där liksom två traillägerhelger med härliga människor. Ett annat trevligt boende med 4-5 övernattningar har varit Skeppsvik B&B ett stenkast från leden utanför Nävekvarn. Tyvärr bestämde sig det trevliga värdparet Björn och Kerstin för att sälja och flytta in till Nyköping hösten 2015. De var så goa och generösa. Jag kommer aldrig glömma arrangemanget när Kerstin och jag ställde bilen i Koppartorp och Björn hämtade upp oss och skjutsade oss till Stavsjö vandrarhem och tog med sig mat och annat tillbaka till stugan i Skeppsvik, som vi sprang till dagen efter och övernattade. Så det var ett vemodigt farväl när vi hösten 2015 övernattade sista gången innan de flyttade helgen därpå. Jag blev dock glad över att hitta ett nytt boende ett stenkast därifrån, Sjölyckan. En riktigt fräsch liten stuga men ibland är lyckan kort. När jag för några veckor sedan skulle fixa boende för en tvådagars på Tunaberghalvön 8-9 april ringde jag förstås Agneta på Sjölyckan men det visade att även de skulle sälja och flytta. Trist. Jag har tidigare försökt boka rum på Marinans Guesthouse i Nävekvarn men tre gånger har det varit fullbokat med arbetare eller annat löst folk. Fjärde gången gillt tänkte jag och ringde. Döm om min förvåning när det fanns rum för mig och Michael Sjöholm. Yippie. Riktigt ljus och fräscht boende med fullt utrustat kök. Ett annat boende som är grymt läckert med en fantastisk miljö är vandrarhemmet Bränneriet ett stenkast från Nynäs slott intill Rundbosjöns vatten.

SkeppsvikB&B
Skeppsvik

Boenden som Nyköpings vandrarhem och Malma camping funkar men det finns ingen som helst mysfaktor att tala om. När det gäller Malmköpings Wärdshus kommer jag aldrig någonsin boka boende hos dem igen. Jag och Kerstin hade dragit ihop ett gäng för en tvådagars på vintern och bokat boende på Malmköpings Wärdshus men när det väl var dags att ge sig iväg på äventyret var det bara Kerstin och jag som kom iväg. När vi kalla och blöta om fötterna till slut kom fram i mörkret i Malmköping var wärdshuset inte bemannat. Vi ringde och mailade men utan framgång. Vi fick ta bussen hem. Förtroendet förverkat även om de försökte blidka oss med gratis boende och middag.

Framöver lär det bli fler äventyr med tält för att få uppleva den där riktiga vildmarkskänslan. Hade siktat på en härlig tredagars genom Kolmården under den gångna påskhelgen för ett generalrepstest av den utrustning jag ska ha på äventyret i de engelska bergen (Lake District) i juni men ställde in på grund av lite väl kyliga och snöiga förhållanden.

talt

Stiglöpning utan fika…
… är som kärlek utan kyssar, som man brukar säga. Och det är faktiskt sant. Det är alltid lika trevligt att avsluta en dag på stigarna med en gofika eller rent av klämma in en extra fika halvvägs, om tillfälle ges. Högklassiga fik som Sultans Konditori i Katrineholm, gamla Kafé Ottilia i Malmköping, Plevnagårdens Afternoon Tea en lördag, fjällstugekänslan på Lida Värdshus eller genuina Säterdalens Café vid Bråviken en sommardag kan man aldrig få nog av. Det tidigare cafétäta Malmköping tycks ha gott in i en recession och vi håller tummarna för att fina Kafé Ottilia öppnar i ny regi snart igen. Att trilla in på en spontanfika hos Per-Inge och Eddy på Lilla Vasskärr, sommar som vinter, ger alltid dagen en fin guldkant. Sedan behöver det inte alltid vara högkvalitativa bakverk och finlatte. Konsum i Nävekvarn har alltid varit en ljuv oas ruggiga höst- och vinterdagar och det har blivit lite av en tradition att ta en fika där. Numera har jag börjat att ta med termos och mackor i ryggan, särskilt på vintern. En het väldoftande espresso och en lyxmacka en gnistrande vinterdag med utsikt över Marvikarna är lite av en föraning om himmelriket som väntar en gammal stiglöpare.

Saterdalen
Fika
fila

Mina fem år på leden har genererat tusentals med fotografier. En bråkdel noga utvalda bilder återfinns i boken Springa Sörmlandsleden medan många fler fått illustrera alla blogginlägg med berättelser från mina äventyr på leden, korta som långa. Här bjuder jag på ett litet hopkok.

Till sist hoppas jag att alla som finner intresse av att vandra, springa eller cykla på leden även stöttar Föreningen Sörmlandsleden genom att bli medlem för 200 kronor per år.

I år hoppas jag kunna besöka Sävö och avnjuta den för mig sista osprungna biten Sörmlandsled.

Ha en fortsatt skön vår på leden så kanske stigarna för oss samman!

Niklas

Nycklar

Postat 2017-04-23 10:08 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista