Långtur i Lapplandsfjällen - sista och femte delen

Anekdoter, redogörelser, tankar och reflektioner. Samt en fundering.

Reflektion kring ett berg

Kebnekaise. Sverges högsta punkt. Jag har aldrig varit där förut. 

Det var långt att gå dit upp. Och brant var det. Och konstruktören av berget var en elak en, för när man klättrat uppför, ännu mera uppför och sen jättemycket uppför gick det jättemycket nedför. Och sen ännumer uppför. Fast längre. 

Men det är värt det. Det vet ju ni som varit upp redan. Hade turen att ha riktigt bra väder med full sikt åt alla håll. Häftigt. På riktigt. Där uppe. I övrigt en rätt trist dag. Mest jobbigt gående liksom. 

Jag var uppe med tuppen och höll väl ett rät bra tempo så jag mötte de flesta andra toppbestigarna på väg ner igen. Det är häftigt att se variationen av männskor som ändå företar sig detta lilla äventyr.

Litet och litet. Nog så stort för somliga. All heder åt alla de som timmar efter timmar släpar sig upp och ner för sluttningarna! Satt bredvid några damer i 50 årsåldern igår som hade tagit 18 timmar på sig upp och ner. Och för er som inte testat så kan jag berätta att det är skitjobbigt att gå i 18 timmar! På riktigt riktigt jobbigt. Men ändå satt de där och skrattade, åt och drack gott efter sin trekvartsdygnspromenad. Älskar sånt. Visst rastar man bort all tid är det kanske inte jättejobbigt men annars är jobbigheten ju lite mer en produkt av tiden än sträckan, även om det givetvis finns ett sambsnd däremellan.

Ja, jag vet att jag tjatat om sånt här förut, men det är viktigt för mig så ni får stå ut med lite till :-) Hur som, ovanför öppna spisen i Alesjaurestugornas reception satt en trätavla med ett Dag Hammarsköld citat:

"för var och en efter sin förmåga"

Och om själva kärnan i friluftslivet i sig är naturen så är väl kärnan i själva utövandet just det som citatet ger uttryck för. 

Anekdot från sydtoppen
Hade just ätit lunch; en blå bandspåse, vid nya nödstugan precis nedanför toppen. Mätt och belåten packade jag ihop thermos ochskräp, tog några efterrättskakor och satte fart igen. Bara några hundra meter kvar. Inte ens jobbigt ju!över det sista platta snöfältet och sen bara slutlutningen kvar. Det är några där uppe som håller på med nåt. Trist. Jag hade velat få vara där uppe nån minut för mig själv. Jaja. Det blir säkert bra ändå.
Upp. Kommer närmare. Figurerna verkar bekanta på nära håll. Jaha. Såklart. -Tjena! Läget?
Mina två fd kollegor kikar förvånat upp från varsin grop de håller på att skotta. Världen är rätt liten ibland.
De höll på att sätta snöankare för rep inför efterföljande dags evenemang då ett 80 tal personer skulle upp mer eller mindre samtidigt. Utöver det normala antalet besökare. Så ett rep på slutet var nog ingen dum ide, för det kunde nog bli svårgått i snön när solen fått ligga på lite.
Hur som helst var det väldigt trevligt att träffa S och L däruppe och tjata lite. Och dessutom hade de ärende en bit ner på sluttningen efter en stund så jag fick några minuter för mig själv där uppe ändå.

"... å då tänkte ja fäl söm så, hä ä bäst te å blötte på, För strupen törkar fortare än kläna gör ändå!" 

Anekdot från Kebnekaise fjällstation
Söndag, vilodag
Sitter i servicehuset på Keb fjällstation och äter en sen lunch bestående av nudelsoppa och bröd. Har vilodag. Är nästan ensam i köket. Sitter och kikar på kartan och funderar på hur jag ska lägga upp resten av turen. Har ju ingen egentlig plan. Det som jag skulle vilja få med innan jag går över till väster om Kungsleden är Tarfala, Nallo och Kebs sydtopp. Ser svårt ut att få ihop, åtminstone Nallo, om man inte ska gå en massa fram och tillbaka. Om man nu inte kan fortsätta över passet från Kaskevaggi till Unna Räitastugan. Tveksamt. Då skulle det ju ha funnits en föreslagen färdväg där. Och det gör det inte. Misströstar.
In kommer ett sällskap på två äldre lite grånade herrar och en kille i yngre tonåren. Gamla fjällrävar. Det ser man ju på långt håll. Närmare 60, god fysisk form och praktisk om än bitvis lite ålderstigen utrustning. Som vart med förr.
Börjar småprata lite om vart vi vart och vart vi ska sådär som man gör. Mycket riktigt; den ena av herrarna har varit i stort sett överallt i fjällvärlden och dessutom stugvärd på ett antal platser. När jag beskriver ungefär vad jag tänkt mig och min undran om det går att gå över passet till Unna Räitas skiner han upp och utbrister:
-Jojoleden! Visst går det. Den fanns med på gamla kartor men är borttagen. Den gick över en glaciär då, men den är borta nu.
Hahaha. Jojoleden…. Ja, vad säger man… jo att den måste jag ju gå. Såklart ;-)

Redogörelse för färden längs Jojoleden
Tisdag, Keb-Tarfala-Guobirvaggi-Kaskevagge
Upp till Tarfala går fort. Lättgånget. Inte mycket att säga om vägen upp. Inget särskilt i de nedre delarna om ni frågar mig. En massa sten, lite grönt, lite berg på sidorna och en led.

Det är det i och för sig uppe vid stugan med, med undantag för det gröna som helt saknas, men där är det riktigt vackert. Bergen på tre sidor. Sjön. Glaciären. Jo det är en vacker plats.

Pratade lite med stugvärden och gosade lite med hennes släthåriga Vorsthee. Supermjuka öron. Hunden alltså. Inte stugvärden. Eller det kanske hon också hade men jag kände alltså inte... ähh ni fattar. Hunden. Öron. Ja. Mjuka! 

Den här jojofärden börjar med utrullad lina så man får sätta spinn på sig själv rejält för att uppbåda energi nog att komma upp…

Väl uppe når man det alla kallar Svartsjön. Gaskkajavri heter den på samiska. Kanske betyder det Svartsjön. Vad vet jag. Vackert var det i alla fall. Om möjligt ännu kargare än nere i Tarfala. Men häftigare.

Traskade vidare och stötte på en gäng grabbar i gymnasieåldern från Gävle. De var ute på dagstur och hade basen nere i Tarfalastugan. De bjöd på kaffe så jag tog en paus fast jag just rastat borta vid sjön, bara 500m därifrån. Kul att träffa folk på fjället och få språka lite. Jag framstod nog som ett urtidsdjur för de här killarna när jag berättade om mina första turer på fjället på tidigt nittiotal. Fast lite cool tror jag nog de tyckte att jag var.
Sen vidare över en massa stenskravel och snart var jag framme vid kanten till nästa dalgång. Hela sluttningen var ett enda stort snöfält. Till vänster om mig med en rejäl bäck som brutit igenom här och var. Snöfält är luriga. Gillar dem inte, trotts att de är relativt lättgångna både upp och nedför. Nåja. Läser man terrängen runt om och tänker efter lite så är det inte så farligt. Tror jag. Men av spåren att döma är det inte alla som förhåller sig så till dem… Hugaligen vilka vägval endel har gjort…

Jaja. Eller jojo. För nu gick det nerför. Ner till ett till 90% snötäckt Guobirvaggi. Det var egentligen bara en bit högst upp i nordöstra delen av sjön som var barmark plus nån liten fläck här och där.
Mötte ett par som där nere gjorde samma tur som jag fast omvänt. Vi utbytte lite information om kommande väg och möjliga tältplatser innan förden fortsatte. Uppför. Uppför. Uppför. Huga vad jobbigt. Och sen nedför igen.. Kaskevagge var betydligt mer snöfri men bestod i övrigt mest av sten. Några tältplatser fanns dock och snart stod mitt fina röda Enantält där och maten puttrade i köket..

Onsdag, Kaskevaggi – Unna Räitastugan -Nallo
Fram till Kaskevaggi finns Jojoleden utmärkt som möjlig färdväg på kartan. Här nere i dalen viker de röda prickarna dock av ner längs dalgången mot Kungsleden. Jag skulle ju nu inte dit utan till Unna Räitastugan. Således bar det av uppåt passet mellan Knivkammen och Pyramiden. Vägen bestod i snöfält uppblandat med långa moränsträngar. Jag antar att den östligaste glaciären nedanför Knivkammen förr bredde ut sig över hela eller delar av passet.

Nu har den i alla fall krympt ihop i sin lilla skål i bergssidan. Sorgligt. 10 000 åriga isar som smälter. Nåt fel är det.
Väl uppe i passet var utsikten givetvis magnifik. Precis som i de tidigare passen. Fast kanske lite coolare här eftersom man här såg den mäktiga nivåskillnaden vid vattenfallet vid Unna Räitasstugan. Nästan 200 meter tycker jag det ser ut som på kartan.

Själva stugan var i mycket ledsamt skick även om det går att bo där. Men lite handpåläggning och kärlek skulle den definitivt må bra av. Jag åt lunch och kokade kaffe utanför i solen. Vädret var mycket fint. Ett nytt stort lass ved var uppkört till stugan och jag drog mitt strå till STF stackengenom att hugga lite tändved och riva näver som jag lade in i stugan. När det gäller ved så har STF ett litet problem som jag ser det. Eftersom det är självhushållningsprincipen som gäller så eldar alla med sur ved. Den hinner nämligen inte torka när det jag huggit upp ska användas av nästa gäst. Visst. Tillslut efter lite pill och tålamod brukar det gå. Men jag skulle tro att många har gett upp sina försök att få en mysig brasa i kaminerna. Dessutom börjar det ju bli lite si och så med eldningskunskaperna bland befolkningen numera… Nåja. Nån lösning på problemet har jag inte så vi får väl fortsätta elda surt. (I Sitasjaure finns eller har funnits en 'vedoman' som stugvärd, så där är det ordning och torr ved!!!)
När jag höll på att packa ihop mig för fortsatt färd kom två killar från Nallohållet fram till stugan. Så jag gjorde lite mer kaffe och språkade lite med dem innan jag begav mig. Trevliga grabbar med gedigen fjällvana tycktes det mig. Fast den enas ryggsäck var väldigt blöt och de mumlade nåt om en vadincident…
Några timmar senare efter en behaglig promenad anlände jag till Nallostugan. Varför ville jag så gärna hit? Jo, jag har två stycken Hillebergstält av modell Nallo… så jag har länge velat besöka platsen de är uppkallade efter. Utomordentliga tält om ni frågar mig.

Över stugan tronar det mäktiga Nallo!

Reflektion kring en led
Jojoleden då? Jo den gör skäl för namnet och den bjuder storslagna vyer. Och framkallar en del svett. För den är jobbig. Inte överjävlig på nåt sätt, men jobbig. Men har du ont i ett knä, känningar i en vrist eller dålig balans kanske du ska vänta till en annan gång. För det är stenskravel och backar hela tiden! Och var försiktig på snöfälten om det är sådana!

Är man frisk och i någorlunda kondition är det dock inga problem. Då är den värd all möda och jag tycker absolut man ska ta den. Kanske lägga några dagar till på den till och med bara för att det är fint och trevligt. Men har man bråtton är det faktiskt fullt genomförbart att gå hela sträckan Tarafala -Unna Räitas på en dag om man ligger på lite.

Redogörelse för sträckan Nallo – Sälkastugorna-Nordkalottleden
Torsdag
Jag sov naturligtvis i stugan nu när jag var här. Vi var inte så många gäster. Var och en hade en hel alkov för sig själv. Kvällen innan bjöd en av de andra gästerna på vaniljkräm och vi var tre som satt och pratade nån timme innan det var sovdags. Mycket trevligt.
Kom iväg i hyfsad tid neråt Sälkastugorna. Lättgånget och jag kom påmig själv med att ha ett tok högt tempo. Tramsigt. Slog av på takten och satt mig ner och kokade kaffe. Traskade vidare i betydligt beskedligare tempo och nådde Sälka efter knappt tre och en halv timme. Storhandling. Sista chansen att proviantera innan Ritsem. Duktiga jag hade tänkt till och gjort en inköpslista kvällen innan. Kalaset gick på en tusenlapp. Huga. Det är dyrt i fjällen. Och ryggan blev två-tre kilo tyngre också. Men de hade ägg! Älskar äggröra till frukost på fjället.
Vid lunchen kom jag i samspråk med två yngre killar som skulle upp den väg jag just kommit från Nallo. Den ena var gymnasielärare och den andre visade sig vara kollega med S. Världen är rätt liten ibland.
När jag var klar vid Sälka traskade jag söderut längs Kungsleden i några kilometer. Första gången någonsin på Kungsleden för mig tror jag. Några kilometer neröver går Nordkalottleden iväg västerut och så gjorde även jag.

Uppe vid de första sjöarna kände jag att det fick vara färdiggått för dagen och jag började leta tältplats.

-Nämen! Ligger du här alldeles ensammen!?! Vill du följa med upp till tältet och titta på mina etsningar?

Efter tvagning och middag testade jag mitt nya flugspö i någon timme. Har aldrig flugfiskat förut. Det var svårt, men jag fick ut lina i alla fall. Kanske inte så långt och på så graciöst sätt som andra kan, men ändå. Det kommer väl om jag får träna lite.

Reflektion över lycka

Fredag
Idag är det vilodag. Allt, eller nästan allt, är packat. För jag har beslutat mig att gå ett par tre kilometer ändå. Byta dalgång och vinna lite höjd. Nu är jag vid Vuolimus Cuhcajavris västra ände (ruta N35E34)och tänker gå upp till förlängningen av Neasketvaggi, närmare bestämt sjöarna omedelbart norr om Unnar Ruskkas.
Med lite tur blåser det lite mer där uppe så man slipper myggen. Det senaste dygnet har de varit svåra.

Nu ligger jag i solen och dricker kaffe och kikar på fiskarna som just fick napp lite längre ner i dalen. Är inne på påtåren. Så skönt att bara sitta och inte göra någonting. Annat än att vifta undan lite mygg och lyssna på forsens brus.
Vet ni vad lycka är? Det är att hitta en kaka till när man trodde de var slut!

Nu ska jag packa ihop det sista och börja dagens etapp med ett vad i änden av sjön här. Får nog ta av byxorna också den här gången…

Förslag på en annan tur
Jag antar att många som hänger här på Utsidan är sådana som ”frigår” när de är i fjällen, dvs inte nödvändigtvis alltid håller sig till de större lederna. Men jag tänker ändå slå ett slagför att ni som ev inte gör det ska våga lämna Kungsleden och göra någon avstickare. Det blir ju en helt annan upplevelse att ha en hel dalgång för sig själv! Ok, en del kanske känner att de inte ”kan”. Många jag pratat med under turen nu uttrycker någon obestämd rädsla för att inte hitta vägen. Onödig farhåga. Man går ju i nio fall av tio i dalgångar så nog kommer man rätt allt. Och led/ stig finns ofta också.
Hur som helst: här är ett enkelt förslag:
Dag 1: Nikkaloukta- Keb fjällstation
Dag 2: Keb fj stn- Singisstugorna – sov väster om bron 2 km norr därom.
Dag 3: Neasketvaggi -sjöarna norr om Unnar Ruskkas
Dag 4a: Gå norrut till tex vadet i västra änden av Gasskamus Cuhcajavri- fortsätt Österut mot Kungsleden, ev upp till Sälkastugorna eller ner till Singi igen.
Dag 5a: Fortsätt upp mot Abisko eller ut mot Nikka igen
Dag 4b: fortsätt ut till broarna söder om Hukesjaurestugan- välj norrut till stugan och sen tillbaka mot Kungsleden enligt ovan fast meden övernattning på nåt trevligt ställe eller söderut och åk hem från Ritsem med två-tre övernattningar på vägen ner.
Jag tror att många skulle uppskatta att komma bort från fjällmotorvägen lite. De vet bara inte om det än.

Anekdoten om ripan

Plötsligt kacklade det till och små dunbollar for iväg åt alla håll och åt ytterligare ett håll for en riphöna iväg. Hon slog med vingarna och burrade upp sig så mycket hon kunde. Och kacklade. Och sprang. Allt för att dra till sig en ev predators uppmärksamhet. Bort från ungarna. Hon for som en stolle i sick-sack mönster framför mig åt det håll jag gick, vilket var bort från redet där kycklingarna varit. Nu ville det sig att min färdväg var mellan en sjö och en klippvägg, kanske 50 meter brett och den duma fågeln fortsatte springa framför mig. Nu mindre kacklande och flaxande men hon höll noga koll på mig. Jag försökte bli av med henne för jag tänkte att hon borde gå hem och samla ihop barnaskaran istället. Jag stannande och stod still. Jag böt riktning. Fösökte springa om henne. Men icke. Det dumma fjäderfät skulle gå 7-8 m snett framför mig. När vi var 300 meter hemifrån och en stor sten kom emellan oss försökte jag igen. Satte mig på en annan sten och satt blick stilla. Ingenting. Ingenting. Och … en riphöna kikar upp över kanten på den stora stenen och spänner sitt ena öga i mig. (Som de flesta djur som inte äter andra djur har ripan ögonen på varsin sida av huvudet och måste vrida sidan till för att fokusera)
Jag satt blickstilla. Ripan med. Hon vickade lite på huvudet och fortsatte titta på mig. Det såg ut ungefär som hon tänkte: -”Det var en enfaldig jävla fjällvandrare som tror att han kan gömma sig sådär sittandes på en sten mitt på ljusa dan…”
Efter en stund tröttnade hon på den uppenbart korkade vandraren och gick hem.

Funderingar kring en låt
Igår kväll unnade jag mig en liten musikstund. Har bara två spellistor för offline-bruk på telefonen men det räckte gott till lite tältmys med country och whisky.
Resultatetblev dock att jag idag har gått och nynnat på en och samma låt i tid och otid. Ni vet mär den fastnar i hjärnan sådär.
Den är himla bra så det gjorde väl inte så mycket men jag har funderat mycket på texten. Den är genialisk och jag skulle så gärna ha velat vara den som skrev den…
”I heard the Buritos out in California could fly, higher then the Byrds/ birds.
Roger McGuinn had a 12 string guitarr, it was like nothing I’d never heard.
The Eagles flew in from the west cost. Like the Byrds/ birds they were trying to be free, while in Texas the tugs turn into Outlaws, like Willie, Waylon and me.”
Nu är det ju inte jag som skrivit den utan det är det ju David Allan Coe som har. Men. Det jag funderar på är om båda gångerna jag skrivit Byrds/ birds är en hänvisning till musikgruppen The Byrds. Eller om det bara är första gången. Eller bara andra. Eller ingen!?! Nä, att det inte skulle vara nån gång tror jag inte på. Resten är för fyndigt för att det inte skall vara en hänvisning till dem. Men att bygga två ordvitsar så nära inpå varann på samma grupp… nä det känns inte heller rätt. Så. Alltså borde det vara nåt av de andra alternativen. Och nog var de säkert rätt höga till och från, killarna i the Byrds. Det låter i alla fall så om man lyssnar på deras musik. Så det skulle alltså kunna stämma in på det första potentiella Byrds. Men med samma resonemang även på den andra…
Ja, sånt här upptar vandringsmannens tankar en dag när han traskar fram över det flacka lågfjällslandskapet västan om solen och östan om evigheten på väg mot nästa tältplats neråt Sitasjaure till.

Bjuder på vers två med. För den är nästan lika bra.
”They say that the Beatles was just the beginning of everything music could be,
Just like the Stones I was rolling along, like a ship lost out at the sea,
And Joplin would die for the future, and Dylan would write poetry,
While out in Texas the tugs turned into Outlaws, just like Willie, Waylon and me.”

Reflektion kring vädret
Klockan är halv sex på morgonen. Ligger i sovsäcken och lyssnar på regnet som smattrer mot tältduken för första gången på över en vecka. Det är ett lätt regn. Ett regn som befinner sig i gränslandet mellan duggregn och vanligt regn. Tältduken rör sig inte alls; det ät är nästan helt vindstilla.
Senast det regnade var när vi gick högst upp i Vistasvaggi. Sedan dess har det varit mer eller mindre strålande sol hela tiden.
Uppe i Tarfala böt jag om till shorts för att det var så varmt. Glömde dock att smörja benen med solkräm vilket resulterade i illröda svidande vader...
Nu har regnet avtagit lite. Det hörs knappt längre.
Stannar nog här i sovsäcken ett tag till ändå. Har ju inte bråttom nånstans!
---
Somnade om efter frukosten. Nu är klockan halv tio och det regnar lite mer ordentligt. Och blåser. Huga! Men man kanske ska packa ihop sig och släntra ner mot Sitasjaure ändå.

Tankar i Sitasjaure
Undrar hur man ska förhålla sig till det här med staviningen av samiska ord. Jag har här på bloggen varit fullständigt inkonsekvent och blandat hej vilt. Ska jag vara ärlig harjag oftast skrivit av detsom står på kartan. Och den är ju inte heller konsekvent. Jaja. Fördelen med svensk stavning är att det ger i alla fall en liten hum om hur nåt uttalas.
Nu sitter jag i alla fall här i Sitasjaurestugan.

Eldar i kaminen. Regnet har tilltagit och det smattrar rejält mot plåttaken. Stugvärden är i Ritsem över dagen stod det på en lapp. Kåsans kant hag gått sönder ännu mer och kakorna är slut.

Ligger några dagar före tidsschemat. Här hade det räckt att jag var på tisdag. Nu är det söndag. Den 16:e dagen. Klart jag hade kunnat disponerat tiden annorlunda, men nu är det som det är. Visste om att det skulle bli busväder fram på söndagen. Frågan är nu vad jag ska göra. 22 km grusväg till Ritsem. Regn. Mysig stuga här. Ombokningsbara tågbiljetter.
Tja om det här vädret håller i sig så tror jag nog att jag stannar här inatt. Och kör en snabbmarsch ner till Ritsem imorgon förmiddag. Borde fixa den sträckan på dryga fyra timmar utan problem. Innebär att jag kan vara där klockan tolv. Klockan 14 går bussen till Gällivare. Om jag nu lyckas boka om. Annars får jag väl ta en lyxnatt på fjällstationen i Ritsem. Eller i värsta fall på campingen.
För jag tänker så här: efter 16 dagar varav mer än hälften i mer eller mindre strålande sol; vad kan två och en halv dag till i spöregn i lågfjällsområdet härikring tillföra? Inte mycket. Nä, så får det bli.

Tankar om att njuta kontra bita ihop
Ibland är det ju rätt jobbigt rent fysiskt det här med friluftsliv. Keb var jobbigt. De dryga två milen på väg ner till Ritsem var jobbiga åt fötterna. Och att brotta sig fram genom snårskogen på sluttningen ovanför Aliseatnu med 29 kg på ryggen var jobbigt. Och så vidare.
Även om jag har det skitjobbigt just för stunden här och nu brukar jag trösta mig med att det aldrig är det värsta jag gjort. Och i nästan alla fall är det helt sant och i de fåtal fall det ev inte är det så kommer man ändå ihåg det där andra jobbiga som så jäkla jobbigt att det nog ändå måste vara värre. Så där tänker jag för att hålla mig igång när det tar på. Fysiskt och mentalt. Och om det inte räcker så brukar jag ta till andras prestationer; det finns alltid nån annan som har det jävligare utan att lipa för det. Förresten, lipa, det är mitt jämförelsekriterium för om nåt är jobbigare än mitt jobbigaste. För den gången grät jag mig till sömns insmord hela jag i tigerbalsam med en kropp som värkte från topp till tå, det var dat jobbigaste jag gjort. Med 37 blåmärken som jag själv kunde räkna och det var bara torsdag första veckan av tre… Då höll jag på riktigt på att ge upp och sluta. Men gjorde som tur var inte det. Det gjorde ju lite mindre ont på morgonen efter…  Så, intill dess att jag inte gråter mig till sömns vet jag att jag gjort värre saker. Och trygg i den vetskapen är det bara att bita ihop och gneta på lite till.
Sen måste man naturligtvis vara vaksam på gränsen för när man riskerar att gå sönder på riktigt. Men det är skillnad på bli trasig och att ha ont. Fast det kräver naturligtvis erfarenhet och självkännedom att se den gränsen. Än så länge har jag lyckats hålla mig på rätt sida som tur är. Och jag är djupt tacksam för alla de möjligheter jag haft att utmana mig själv till det yttersta, oftast på jobbet. Så jag tror mig ha rätt god koll på vad jag kan och inte kan så vissa saker behöver jag inte testa på då jag har klart för mig att skaderisken är för stor helt enkelt. Och ”living on the edge” är inte riktigt nåt för mig.
Men nu var det ju inte självförhärligande det här skulle avhandla även om jag ju är en sjutusan till hårding…(hahaha) Nä, poängen tror jag skulle vara att även om alla klarar lite mer än man tror så handlar ju friluftslivet för de flesta av oss om att njuta, eller hur. Och då måste vi ju hitta den där balansen mellan utmaning och reellt goda chanser att lyckas njuta. För att nå dit tror jag att man ärligt måste värdera sin egen förmåga kontinuerligt. Och man måste planera och förbereda sig så man får rätt förutsättningar att lyckas. Som till exempel att gå in kängorna ordentligt innan man lägger semesterkassan på en fjälltur. Eller testar om ens knän klarar att bära ryggsäck 10-12 km. Tejpa fötterna för att inte få skavsår istället för att tejpa när de uppstått för att lindra smärtan. Och kanske planera in lite mer luft i programmet när man är på fjällsemester. Det är ju rätt gott att bara vara. Eller att inte behöva ringa fjällräddningen.
Nåja. Det finns många sätt att gå i fjällen på. Och på 16 dagar hinner man se många olika sätt. Fast alla sätt är bra, utom de dåliga. ”för var och en efter egen förmåga..” eller vad han nu sa, den däringa Hammarsköld ;-)

 Epilog

Hur blev det då? 

Inte som jag bestämde i Sitasjaurestugan i alla fall. Fick ett infall och lite svajjiga väderunderrättelser och blev impulsiv. Hastade iväg och gick ner till Ritsem på sena eftermiddagen istället för att sova i stugan. Det var jobbigt att gå 22 km på grusväg  märktes att man vant sig med mjukare underlag.

Fjällstationens reception hade stängt när jag kom fram. Bastun var avslagen och låst. Så det hela framstod som en rätt dålig ide. Kände mig duktigt snopen. 

Men som alltid ordnar det sig. Vid receptionen låg en tavla som på äkta STF-maner förklarade att det var stängt men fanns lediga sängar i rum 6 och att det bara var att göra sig hemmastadd. Så jag gjorde det. Och det kändes rätt bra ändå tillslut. Somnade sött strax efter tio. Och vaknade när fyra finnar i samma situation som jag nyss var i, klampade in i rummet strax före klockan ett på natten. I fyra-bäddsrummet. Som tur var hade jag sett extramadrassförrådet tidigare på kvällen, så det fixade vi snabbt.

Och nu har jag ätit burgare på Susie Q i Boden i väntan på tåget hem. Ska bli skönt att komma hem. Är mycket nöjd med min tur i fjällen,även om den nog inte riktigt får kallas långtur längre. 16 dagar är inte långtur. Möjligen kan den passera som en ganska lång tur. Men inte långtur. Vilket 19 dagar kan. Men, men då har jag ju långturen kvar till en annan gång!! :-)

Till dess: god tur på er, kort som lång! Turen alltså. Eller ja, oavsett om ni råkar vara korta eller långa också. Eller mittemellan med för den delen. Lika mycket god tur till alla!

Långtur i Lapplandsfjällen, del 3 & 4

Del 3:

Denna del är ett gästinlägg från Fjällvaranen och supermatfixaren S. 

/ Nyingen

---

Det blev jag, S, som fick ansvaret för middagsmaten på långturen.

I våra rutiner så ingår frukost, ett mellanmål, frystorkad påslunch och egenlagad middag. Plus snacks i form av choklad, nötter och torkad frukt och smågodis.

Jag gjorde en grundplanering (se meny nedan) och sedan började vi torka det som lämpar sig att torka.

Detta torkades som råvaror:
Morötter
Palsternacka
Tomater
Paprika
Champinjoner
Lökblast
Tonfisk
Kålrot
Rotselleri

Detta tillagades innan torkning:
Köttfärssås med tomatpure och kryddor.

Middagarna packades prydligt i paket med mestadels egentorkad mat.

3 port i varje påse. Varierat med olika kolhydrater, grönsaker och protein. Några rätter kompletteras med färska råvaror med god hållbarhet.
Ambitiöst? Ja!
Men det blir så mycket godare än färdigrätterna som man köper på påse och bara rör ned vatten i och väntar 10 min. Färdig påsmat kör vi till luncherna när vi vill ha något enkelt och mättande. I kvällslägret finns mer tid att steka och koka. Maten är ju en viktig del av upplevelsen tycker vi, och vi bär med oss mycket och god mat (men tappar ändå alla i vikt när vi är ute mer än 4 dagar).

Cous cous, oliver, tomater, ölkorv och halloumi  serveras med ett spanskt rödvin från Systemets PET-flaskesortement. Observera det gamla fina STF-porslinet i Vistasstugan!

I planeringen var detta en ren tälttur med en rutt som inte passerade fjällstugor eller fjällstationer, utan all mat bars med. Tur att det i allafall finns en stark bärare.

Vår middagslista denna gång:
- Bönpasta, halloumi, oliver, ölkorv/ påläggskorv
- Ris, tonfisk, morot, tomat, sambal olek och soya.
- Veg tacosås (såsen köps färdig, finns i tacohyllan) majstortillias (lagades i stuga, annars hade det blivit pasta till) Tortilliasen lagades som stekpannebröd på majs-, durumvete- och vetemjöl.
- Couscos, ölkorv, tomater, oliver, halloumi
- Rotsakssoppa med purjo, bröd och pannkaka
- Potatismos med rotsaker, korv (påläggstyp) (korven kan gärna bytas mot sidfläsk)
- Köttfärssås med torkad svamp och grönsaker, pasta och pinjenötter
- Ris, viltgryta (wildchips, trattisar, morot, palsternacka, kantarellsås (färdig torrvarupåse))

Menyn ovan är grundplaneringen, sedan tillkommer förstås kryddor och div smakhöjare. Där tipsar jag om mjukost, messmör, socker, parmesanost, tomatpure, buljongpulver, olivolja...

Alla middagar var goda och det är svårt att peka ut en favorit. Men nästa gång ska jag nog försöka få till några asiatiska rätter.

Riktigt allt ovan är inte torkat (tex halloumi, korv, sidfläsk...), men det förhöjer verkligen matupplevelsen med en del färskmat, om man orkar bära.

Halloumi och korv.... mmmmmmmmm :-)

Mycket av den torkade maten blir bäst om man blöter upp den under eftermiddagen (t ex köttfärsen och tonfisken). Vi tar en eller två vattenflaskor med vid öppning och fyller till hälften med vatten och sedan i med det torkade. Se bara till att inte proppa fullt, det sväller mycket...

Köttfärssås i blötläggning. 

Rotsakssoppans grönsaker efter blötläggning

Vid mellanmålet gör vi alltid dryck (varm eller kall) och ofta tar vi kex eller en bit bröd. Dryck blandas lätt iordning i flaskan som var och en har. Våra rymmer knappt 5 dl.
Ofta behövs något varmt och det är bra att få i sig både salt och kolhydrater i någon form för att ha en OK balans i kroppen.

Dryckeslista mellanmål
- Varma koppen finns i ett tämligen stort antal smaker, både matiga och söta.
- Misosoppa (portionspåsar finns i asiathyllan)
- Buljongpulver
- Icetea (ljummet är mkt gott)
- Energidryck (ljummet är mkt gott)
- Resorb (helst variant i påse, inte brustablett)
- Nyponsoppa / blåbärssoppa (jag har pulver i en liten flaska)

Frukostar
- Äggröra, bröd och nypon-/blåbärssoppa
- Gröt i ett par olika varianter
- Nyponsoppa med biskvier och bröd
- Pannkaka (lagades i stuga eftersom det går åt mycket gas). Smör och socker/kanelblandning istället för sylt. Pannkakssmet av färdig köpeblandning.

Det blev efterrättspankisar en dag på Trangiat också...

Ägg går utmärkt att ta med på turen i hårdplastförpackning för ägg. Nästa år ska jag dock torka eget äggpulver att ta med.

Grötrecept till 3 pers: 3 dl fiberhavregryn, 2 msk chiafrön, 3-4 msk mjölkpulver, 2 msk socker, lite salt. Om man vill smaksätta så är det gott med 1 msk kakao. 

Vi använde torkade jordgubbar som topping och även "barnmatsklämmis" med fruktpure. En klämmis var lagom för tre pers.

Barnmatsklämmis

/S

Del 4: 

Äventyret fortsätter

Vad vore väl ett äventyr utan motgångar? Inte lika mycket äventyr i alla fall. Sen är det väl så att de flesta av oss föredrar  så få och ofarliga motgångar som möjligt. Åtminstone under genomförandet. (Efteråt däremot, om allt gått bra, så får ju motgångarna gärna vara av gigantiska proportioner så det blir en bra historia av det hela som man kan berätta i eldens sken vid nån skogstjärn i höstmörkret.)

Motgång ett den här gången kom redan en vecka innan avfärd mot Norrland. Mitt vandringssällskap för sista delen av vandringen var klok och vuxen nog att ställa in pga trasig axel. Klokt men supertråkigt :-(

Eller ställa in och ställa in. Skjuta upp bestämde vi oss för. Till en annan gång. Fjällen finns ju kvar som tur är. Det gäller att välja att se saker från det positiva hållet :-)

Hur som helst hade jag lämnat en dryg veckas hemmagjord middagsmat, av typen som beskrivs i del 3 ovan, till henne som hon skulle ta med när hon andlöt. Nu skulle det ju inte bli nåt med det så det fick bli ett uppskickat paket istället. J, som hon heter, halverade portionerna och packade om, handlde lite kompletteringar och kollade med Nikkaloukta Sarri hur man skickar paket dit. Perfekt!

Så i förrgår, torsdags kväll, när vi kom till vandringens sista lägerplats på fjällsluttningen ovan Nikka hade viju telefontäckning igen. Och därmed blev motgång två uppenbart.  När jag slog på telefonen och det plingade i alla apparna på samma gång och en veckas olika aviseringar rasslade in kom även en sms-avisering från Postnord som sa att jag hade ett paket att hämta på Coop i Kiruna... Åh nej. Dålig magkänsla. Hoppet överger en ju som bekant sist så ett tag tänkte jag att adressen som stod i smset var den officiella adressen till ett Coop i Nikka. Det ligger ju i Kiruna kommun. Fast J hade ju skickat till Sarri, inte Coop. Kartappen upplyste dock känslokallt om att det var 67 km till det Coop som mitt paket fanns på :-(

Blääää. Surade lite och började fundera på vad detta skulle innebära för den fortsatta turen. Efter att den första besvikelsen lagt sig såinsåg jag att det ju finns mer mat här i världen än min förberedda och att effekten på det hela taget inte skulle bli större än någon mer handling på stationer och stugor. Och det kan man ju leva med. 

Lite mat fanns kvar från turens första del och det var ju i treportionsförpackningar, så den middagen till exempel innebär ju tre middagar för mig. Och det fanns ju mat att handla i Nikka med :-)

Så, efter att vinkat av familjen och softat lite med en utsökt samisk slowfood lunch bestående av sik och potatis så var det dags att göra sig iordning och gå någonstans. 

Exakt vart detta någonstans låg hade jag inte bestämt. Men är man i Nikka så blir det väl allt som oftast Dag Hammarsköldsleden upp mot Keb. Så och för mig. Jag hade ju som delmål att gå upp på själva Keb så varför inte. Men jag kände att jag var i stort behov av en vilodag. Hade ju gått i 9 dagar nu totalt. 103 kartkilometer räknade sonen ut. (Vad det nu kan bli i verkliga...) och burit tungt hade jag. Slutvikt på min rygga i Nikka var 23,5 kg (Startvikt 29kg i Abisko).

Så: Vila. Proviantera. Komma upp mot Keb. Lyxa lite?

Bestämde mig för att gå till båtläget vid Laddjujavri och ta båten. De fem och en halv km dit tog en timme. Synnerligen lättgånget. Sen 6 km båt för 350kr. Väl värt för trötta ben som dessutom inlett dagen med 7 km ner till Nikka på morgonen från senaste lägerplatsen. 

När båten släppt iland oss igen vid skylten "Keb fjällstation 8 km" var det bara att börja gå igen. Ryggan vägde 19,3 kg när jag lämnade Nikka. Dvs avsevärt lättare än tidigare. Och i de dryga 19 kilona ingick nu mat för fyra-fem dagar. Kanske inte lika lyxig som planerat och utan både vin och pankaksmix. Men men. Det ska väl en karl överleva...

Nu var ju frågan hur långt jag skulle gå. Sträckan Nikka-Keb fjällstation är ju inte särskilt vacker om ni frågar mig och jag ser det enbart som en tråkig transportsträcka. Vid Tarfalajokki börjar fjällen igen efter att ha varit 17 km trök. 

Regnet låg hela tiden och lurade runt fjälltopparna och det var allmänt grått. Och jag var lite trött och less. Så jag traskade på. Tänkte att jag borde fixa de dryga 8 km på två timmar om jag "tog det långa steget före". Sagt och gjort. Jag ångade på. 1:57 tog det från ryggsäck på till ryggsäck av. 

Klev in på fjällstationen. 1 miljad människor. Utanför började det regna. Åhhh nej. Jag orkar inte. Vill ju bara vila upp mig. Men jag testar. Visst fick jag en "nödbädd". 705 kr. Absolut. Dyrt men vafan. Jag har ju semester. Mat, bastu och nån pilsner. Skönt. Det rycktades om att stationen tagit emot dubbelt så många gäster som man trott skulle komma den dagen...

Hur som helst, en god natts sömn efter drygt 21 km vandring blev det. 

Söndagen fick bli slödag. Vilodag. Det var svårt att ta det beslutet eftersom det var blå himmel och antagligen perfekt topptursväder, men... jag är ju sååå förståndig och principfast... (hahaha... not). Vilodag fick det bli. Ängnade mig åt lite utrustningsvård och fikande. 

Kaffe och nybakta kardemummabullar är gott. Även på fjällstationer. 

Utrustningsvården bestod i lite tvätt av svettiga vandringskläder och limning av kängsula. Som tur var hade S upptäckt att hennes kängsula släppt lite på ett förn innan vi åkte upp och limmat denna med epoxy. För säkerhets skull fick limmet följa med upp på fjället. Just in case. Väl på fjället när jag satt och smorde mina kängor en dag upptäckte jag att mina sulor också börjat släppa lite. Bara några mm längst fram.

Men jag kommer ju ihåg Fovves blogginlägg från Sarek med trasig känga och tänkte att han har ju redan provat och konstaterat att det var så där, och jag litar fullt och fast på hans omdömme, så Inriktningen måste vara att inte hamna där. Dock så behövde ju kängan vara helt torr när den limmades så reparationen fick vänta till vilodagen. Dvs den här dagen. Skrapade rent. Sköljde. Soltorkade. Gjorde rent med lite T-sprit och sen dit med lite epoxy :-) 

I övrigt har jag hunnit med att hjälpa andra bekymrade vandrare med lite tips för skavsårsomhändertagande och tryckande känga. Det första genom att ge bort min lilla skummgummikudde med lite instruktioner om tejpningoch nyttjande av den och det senare genom att visa ett alternativt sätt att snöra kängan. Snörningen gav genast effekt och kvinnan gav sig glatt iväg på dagstur. Om skummkuddarna hjälper får fotägaren väl reda på imorgon när hon skulle höra topptur. Det där med tejpning och sånt kanske får bli ett eget inlägg nån gång. Tror mig ha hyfsad erfarenhet på området och kanske hjälper det någon till en trevliare tur nån gång.

För trevliga turer ska vi ha! De är alltid bättre än de otrevliga.

Nu blir det några dagar utan täckning så ha det gott och god tur tills nästa gång!

Långtur i Lapplandsfjällen - del 2

Ligger vid de två små sjöarna ca 7 km väst-nord-väst om Nikkaloukta när jag sammanställer veckans anteckniingar till det här inlägget. Imorgon går vi ner så S och B kan ta bussen till Kiruna och vandringens del två startar för mig.

Dag 0: Funderingar på ett tåg.

Nedre Norrland svishar förbi utanför fönstret. Nattågen har några år på nacken. Påminner om ett svunnet Sverige. De såg ju lika ut på tidigt 90-tal. Och det är ju ändå 20-25 år sedan nu. Eller ett kvarts sekel om man vill uttrycka sig mer poetiskt. Det har tillkommit en vertikal ramp med eluttag i huvudändan på britsarna, annars intet nytt. Hustrun säger att de ska renovera nattågen. Är nog en bra ide.

Under den lilla hatthyllan vid fönstret hängde en ensam galge i plast. Kom att tänka på att då, på 90-talet, när jag började åka tåg i lite större omfattning, fanns det alltid sex stycken galgar i sovkupeerna. I trä. Endel fortfarande med SJ eller klassikern ”Tillhör Statsverket” tryckt på.
Jag tycker det är kul med de där små detaljerna som skiljer. Nu och då. Det är de som vittnar om tidsandan på nåt vis. Tror inte det var bättre för. Bara annorlunda. Eller rättare sagt; jag är övertygad om att det inte var bättre för. Fast endel saker var lite trevligare. Som sex stycken klädgalgar till exempel. Det trista med dem var att de alltid slog mot varandra i takt med tågets rörelser med ett ljud till följd som gjorde en vansinnig…. Alltså: inte bättre förr… ;-)

På de gamla hederliga tågen går det också att dra ner fönstren på och kika ut på världen utanför. Kunde inte låta bli att sticka ut huvudet lite, men bara lite, och känna fartvinden i ansiktet. Det var längesen jag gjorde det senast. Mycket längesen. Men det var lika härligt fortfarande!

Dag 1: Abisko – ut på fjället
Klockan är strax före fem på eftermiddagen. Regnet smattrar friskt mot tältduken. Vi ligger i sovsäckarna, tar en eftermiddagslur och torkar kläder. Sonen börjar precis snarka lite lätt när jag skriver det här.
Tåget upp var närapå en timme försenat och vi klev av vid Abisko turiststation strax innan tolv. Först en kort visit in på fjällstationen för att handla ett märke till Bs rygga. Han tycker det är lite kul och coolt med dem. Och så åt vi lunch när vi ändå var där. En Chili con carne som verkligen var utsökt. Lagom mycket tomatsmak och en varm rund fyllighet. Smaskens!
Sen gav vi oss iväg. Från tågstationsparkeringens östra kortsida går en stig skyltad mot Poddas. Den tog vi uppför genom björkskogen. Ett lätt regn föll hela tiden och vi gick alla i regnkläder. Blöt blir man ju ändå men naturligtvis inte lika mycket som utan.
Vårt första etappmål på den här turen var att ta oss upp ovan trädgränsen där våran stig möter Nissonvaggi. Till stigkorsningen i ruta N81E59 (sweref99). Helst skulle vi velat nån kilometer till åt öster, kanske bort mot renvaktarstugan men vädret skulle få avgöra. Prognosen sade tilltagande regn vid fyrasnåret och vi tänkte oss att gå till dess.

Alldeles i början på vår färd passerade vi ett förevisnings-sameviste, eller vad man nu ska kalla det. Det föranledde i alla fall ett litet vandringssamtal om minoritetsfolk, kultur och exploatering av gammal kulturmiljöer. Sonen har insiktsfulla tankar trots att han ”bara” är 13 år. Det är i alla fall kniviga frågor det där, utan enkla lösningar. Tycker i alla fall jag.
Väderprognosen slog in och regnet tilltog rätt mycket klockan fyra. Och vi var framme vid stigkorsningarna. Så det var bara att leta tältplats och rinnande vatten. Vi hittade båda tämligen omgående och snart satt vi i tältet och drack varsin varm soppa.

Dag 2: Nissonvaggi

13 km var det. 13 km gick vi.
Vattenståndet i bäckarna var rätt högt och vi var lite oroliga för hur det skulle gå att ta sig över Nissonvaggitjåkko. Planen var att korsa bäcken högst upp i dalgången vid vattendelaren; vattnet rinner norrut norr om northing 73 linjen ungefär och sydöstut söder därom. Rimligen är det minst vatten i det området. Mycket riktigt. Precis nordväst om den långsmala sjön i ruta N72E62 var bäcken ett vackert deltalanskap som vi gick i stort sett torrskodda över.
Fram till dess var vandringen i övrigt ok. Det var lite för blött i marken och bitvis för mycket sälgbuskar för att det skulle kunna betraktas som riktigt lättgånget. Men som sagt: helt ok. 
Nattläger slog vi några hundra meter rakt väster om ledkorset där Nissonvaggi möter Bessesvaggi.

Dag 3: Söder Bahkkabahokchohkka
Efter en vacker och solig morgon begav vi oss av snett ner i sydvästlig riktning mot leden som går runt Bahkkabahokchohkka.

Planen var att följa denna fram till bron över Aliseatnu och en bit upp längs leden mot Mårmastugan. De första två marschpassen fram till bäcken Bahkkabahoknjira var trevliga och helt ok lättgångna. Vi såg ett par jagande Tornfalkar och en Kungsörn när vi rastade.
Marschpassen brukar bli lite för långa oftast när vi går. Upp mot 90 minuter. Det funkar ett tag men sen blir det en miljon kortraster istället och vi kommer ingenstans. Så den här dagen var ambitionen att korta ner passen till ca 50 minuter och en kort 10 minuters rast. Denna rutin höll vi i stort sett hela dagen och det funkade riktigt bra. Fast det visste jag ju egentligen sen innan, men har bara varit för lat för att hålla den. Givetvis hade vi lite längre fika och lunchraster efter två-tre marschpass. Men på det hela taget så funkade det här bättre än att bara pressa på tills man blir för trött.

Resten av dagen var rent ut sagt ett litet helvete. Leden försvann i vegetationen gång på gång och terrängen var på riktigt fruktansvärd med sälgbuskar, fjäll- och dvärgbjörk och backar överallt. Och så var det blött. Riktigt riktigt tröstlöst var det och jag är väldigt imponerad av vandringssällskapet; de bet ihop och kämpade tappert på trots umbärandena. Det är på det hela taget väldigt roligt och lätt att gå i fjällen med S och B. De är proffsiga som få!
På det hela tagen måste jag nog å det bestämdaste avråda från det här vägvalet. Det var i särklass en av de sämsta vandringsdagarna jag någonsin haft i fjällen!

Dag 4: Söder om sjöarna
En av de trevliga sakerna med att vara till fjälls är att man liksom anpassar sin dagscykel till omständigheterna mer än annars. Vi sov till halv åtta; ett tydligt tecken på att gårdagen varit ansträngande. I synnerhet S vaknar annars tidigt och sitter och filosoferar en halvtimme innan hon väcker mig.
Det småduggade när vi vaknade och jag bestämde mig för att köra på regnbyxa-och-underställsalternativ för dagen. Dvs skippa de normala vandringsbyxorna. Egentligen skulle jag vilja ha ett par tunna tights till det där men några sådana kom inte med den här gången. Synd. För ska man vara ute 19 dagar som jag skulle kan man faktiskt tillåta sig nåt extraplagg tycker jag. Klädmässigt kör jag annars med följande:
Att gå i:
Korta tights
2par strumpor
Långärmad merinoulls t-shirt
Keb byxor
Lundhagskängor
Keps
Ombyte vid marsch:
Merinoulls t-shirt
2par srumpor
Extra sulor
Förstärkningsplagg:
Ylletröja
Goretexjacka
Goretexbyxor
Tunn vindjacka
Handskar , 2 par
Toppluva
Läger och sovkläder:
Merinoullspolotröja
Kalsonger
Strumpor
Underställsbyxor

Ursprungsplanen den här dagen var att gå upp till Mårmastugan och sen fortsätta över till Vistasvaggi pådag fem (tisdagen). När vi tittade upp i passet nerifrån vårt nattläger så bestämde vi oss för att skippa den vägen. Snöläget såg ut att vara lite för besvärligt helt enkelt. Upp till stugan skulle säkert gå, men sen då…?
Hur som helst traskade vi vidare västerut längs Aliseatnu istället. Äntligen var det hyfsat lättgånget, även om bäcken från Suorijarvi beredde oss ordentliga problem. Vi vågade helt inte vada där leden korsade den. Istället hittade vi ett ställe fem hundra meter längre upp där vi kunde gå över på stenar. Bäcken Biegganija krävde ett vad men det var odramatiskt i knädjupt om än ganska strömt vatten i dubbla fåror. Dock fick vi stanna strax efter för att värma fötter som inte riktigt kom igång i fuktiga kängor.

Men några minuter i armhålan och torra strumpor gör susen!

Kvällsläger slog vi klockan åtta vidhalvön mellan och Miesakjarvi. Och då hade det småregnat till och från hela dagen, så vi var rejält trötta. Väder och vind tar på bra…

Vid dåligt väder slår vi upp tältet vid lunchrasten och tar loss halva innertältet, så vi kan sitta i den dåmera jättestora absidern...

Dag 5: Ahppasjarvi- Alisjarvi
Regnet slår mot tältet varje gång jag vaknar under natten, vilket jag normalt gör sådär fyra-fem gånger när jag sover ute. Och regnet slår mot tältet på morgonen också. Blä. Det tar emot att börja dagen i regn. Men det är ju bara att bita ihop. Så vi gjorde oss iordning som vi brukar och kom iväg efter två timmar ungefär. Klockan var då elva  Vi valde att somna om ett par ggr extra pga regnet. Kanske skulle det gå över om vi sov lite till. Men icke. Nu var det ju inget hiskeligt regn utan bara lätt duggregn. Men temperaturen var strax under fem grader och motvinden 8-10 m/s så det tog på krafterna ändå. Efter första marschpasset bestämde vi oss för att inte vika in i Vistasvagge som planerat när vi kom dit utan istället gå till Alesjaurestugorna och bo inomhus en natt och få saker torkade. Alla blev vi uppiggade av beslutet och vi traskade glatt på. En bit in på eftermiddagen upphörde dessutom regnet och då blev allt genast mycket roligare.

Alesjaurestugornas lilla kafe

S fick ont i knät de sista kilometrarna så B och jag tog lite extra packning för att underlätta. Vid det här laget skulle jag tro att B bar ungefär 14 kg, S 17-18 kg och jag 26-27 kg.
Väl vid stugorna som vi nådde kl sex på kvällen välkomnade stugvärden oss som brukligt är med varm saft. Sen blev det middag och bastu efter att vi tagit hand om vår utrustning.

Dag 6 Vistasvagge

Högst upp i Vistasvagge. En oerhört vacker dalgång! 

Underdimentionerat torkrum och förmiddagsregn gjorde att vi tog det lugnt på morgonen. Egenhändigt uppsatt torklina over kaminen i stugan gjorde dock susen för det som inte riktigt torkat under natten.
Upptäckte att en söm på min ryggsäck gått sönder. Märk väl att det var en fabrikssöm, inte en av mina ;-). Åtgärdades snabbt med en läderrem.

Det här var min första natt på fjällstuga någonsin. Spännande med alla olika människor. Några glada, några sura, några konstiga, andra roliga, vissa speciella och de flesta precis som folk är mest. Och många stilar och typer av vandrare finns det. Fjällvärlden har blivit väldigt tillgänglig för många människor på sistone. Det är i huvudsak bra. En hög grad av medvetenhet hos många människor borgar för att vi får ha de här värdena kvar även i framtiden.

Vi kom iväg sent. Halv tolv. Men vad gör väl det när ens största bekymmer är mat, torra strumpor och att få sova när man är trött!?!
Vistasvagge är fantastiskt vackert! Och kommer man från Alesjaure lutar det dessutom åt rätt håll 
Vi höll god fart och klockan åtta nådde vi Vistasstugan. Vilket litet paradis!!!! Vi beslöt att bo i stuga en natt till bara för att det var så mysigt. Och för att vila upp oss lite extra inför sluttampen på den första delen av turen.

Litet, enkelt och supermysigt!

Bastu är skönt!

Likaså att doppa sig i bäcken...

Pratade en del med stugvärden T om stugvärdskapet. Jag har sökt stugvärdskurs två ggr nu utan att bli antagen. Men skam den som ger sig :-)

Middag bestående av Cous cous, torkade (blötlagda sen eftermiddagsfikat) morötter, tomater och oliver med stekt halloumi och ölkorv. Till det ett spansk Vin. Mmmm…och så en bastu på det sen. Utomordentligt fantastiskt.

Dag 6: Upp mot Kaskevaggi och vidare mot Cievrralahku
Slömorgon i stugan. Gott om utrymme hade vi då vi var enda stuggästerna. Strålande sol och morgonkaffe på förstukvisten i trevligt samtal med stugvärden. Så småningom kom vi oss i alla fall iväg. Först fem km ner i Vistasvagge till bron och sen en km fram till foten av Njunni.

Sedan uppför uppför uppför. 400 höjdmeter. Målet för dagen var sjön 1127 SV om Vardu (N43E53) och vid åttasnåret var vi där. 13 km och en sådär en 950 höjdmeter (varav 700 uppför) avverkades under dagen.

Kort rast i vackert väder: man behöver inte förstärka klädseln och energi finns åt annat än att vila

Dag 7: Cievrralahku
Fantastisk morgon; strålande sol och bara lite små molntussar på himlen. Knappt någon vind. Och veckans i särklass mest lättgångna terräng. En fantastisk dag i fjällen. Bra att avsluta turer med bra förhållanden, så det är den känslan man kommer ihåg. Det blir ju lättare att ta sig ut nästa gång då.

Vi stannade flera gånger för att B skulle fotografera fåglar. Fjäll, Ljung- och större strandpipare har vi nog en miljon bilder på i kameran nu. Men han tycker det är kul att hela tiden komma lite närmre. Hela tiden försöka fa en lite bättre bild. Fast han har snart samma relation till strandpiparen som Kalle Anka har till den förtretliga hackspetten på julafton 

Slutligen kom vi fram till etappmålet där det här inlägget började. Den här gången redan klockan fyra. Det går snabbt när förhållandena är goda!

God tur på er till nästa gång!

Bonusbilder:

 Snygg va!?!

Väldigt jobbigt men väldigt vackert...

Koma-kalle rastar

Långtur i Lapplandsfjällen, del 1

Så blev det dags för sommarens stora långäventyr i fjällen. Upplägget i stort kan sammanfattas så här: 

1) Abisko- Nikkaloukta, östra delen av Keb-massivet, hela familjen, 8 vandringsdagar

2) Ensamtur i ytterligare 11 dagar, omfattandes:

a) Keb-massivet inkl topptur om vädret tillåter

b) Sälja -Ritsem

Resorna till och från med natttåg. Komplettering av mat sker i Nikka inför del två. Har skickat ett paket till mig själv dit som förhoppningsvis ska hinna fram på en vecka. 

På Linköpings tågstation. Från vänster: 20 kg, 16 kg och 29 kg. God mat är lite tyngre;-)

På tåget upp hade vi sällskap i kupen av tre avdra trevlia vandrare. En dansk som likt vi skulle till Abisko och ett ett Stockholmspar som skulle till Saltoloukta. Trevligt med friluftssnack och förväntningar.

vi får se hur många delinlägg det blir. Rimligen borde det kunna bli i Nikka nästa gång och kanske ett efter Keb samt såklart efter hela äventyret i Ritsem eller på tåget under vägen hem.

Hur som helst, hoppas ni har en bra friluftssommar och till nästa gång; god tur !

Mera ryggsäck...

Då var jag igång igen. Förr-förra inlägget har resulterat i ett nytt bärstsystemprojekt. Till en Skarja. Så det här är ett utrustningsnördinlägg. I kubik... :-)

En gammal stackars Haglöfs Shosho 60 som ändå bara låg oanvänd fick bidra med sitt avbärarbälte och axelremmar. 

Plattbanden var en aning styva (de blåa), annars var det inget fel på själva bärsystemet. Jag fick klippa sönder säcken för att få loss delarna så klart, men det gör inte så mycket. Väldigt mycket av själva säcken går att återanvända. Dels till det här projektet, och dels till nåt framtida.

Eftersom jag tycker att mitt eget avbärarbälte funkar bra rent fästmässigt så får det stå modell även för det nya. (Ska man hårddra det så är det samma grundkonstruktion som orginalet, men lite robustare och modernare.)

Mitt avbärarbälte

Den översta flärpen med de tre plattbanden på är själva fäststycket. Steg ett blev således att tillverka ett sådant.

Lite tyg som blev kvar från förra ryggsäcksprojektet hade bra tjocklek och därmed styvhet och hållfasthet och fick bli det nya fäststycket. Enkelt att sy på vanliga symaskinen.

Tada! Så blev det. Mellan öljetterna skall det vara en metallpinne, i det här fallet en 5 tums galvad spik med kapat huvud, och så skall tyget vikas just där så man kan se genom båda öljetterna. Spiken syddes in så den inte rymmer och samtidigt håller de sömmarna tyget vikt och i rätt position, vilket kan skymtas till höger på bilden nedan. 

Nästa steg var att sy fast fäststycket på själva avbärarbältet. Här stötte jag på patrull. För den vanliga symaskinen var det givetvis för tjockt. Men skomakarmaskinen borde ju funka! Nejdå. Såklart inte. Flera nålar hade jag av, svor gjorde jag och tråden gick av en miljard gånger däremellan.

Det visade sig att bältet hade en superseg gummikärna. Den gav givetvis väldigt bra stabilitet men var helt omöjlig att sy i. Men en vass skomakarkniv rådde bot på problemet. Jag skar helt enkelt bort en del av gummit och vips gick det att sy i bältet. Förhoppningsvis utan att stabiliteten fått ge för mycket avkall. Men det visar sig väl.

Sen var det bara att montera. 

Här med en provisorisk lösning med ett snöre. I och för sig är det säkert tillräckligt med snöre men tanken är att byta till en "wiresträckare".

Nästa steg var att få till något som påminde om det här axelremsystemet. Det jag hade att utgå från var två lösa axelremmar, så det som skulle till var den högra tvärgående delen.

Här gick det bra att återanvända motsvarande del från orginalavbärarbältet från min Skarja. Själva syendet var inte så avancerat förutom att det alltid är svårt att sy i gummerat material. Trådsträckningen muppar sig och man måste pröva sig fram en del.

Tvärdelen försågs med två nedåtgående plattband för att fästa i den nedre tvärstolpen i ramen. Det tvärgående fäststycket är här spännt med snöre men man skulle kunna använda en wiresträckare även här. Men här räcker det definitivt med snöre om man vill spara vikt.

En detalj som fanns på de tidiga Haglöfsprylarna är dessa spännen. 

Gjord av en lite utstansad plåtbit är det en fantastisk fästanordning. Och jag har svårt att tänka mig situationen när den går sönder. Trasiga plastspännen har jag därimot sett alldelens för många. 

Genom att trä tillbaka den lösa parten en gång till så är det helt och hållet omöjligt att bandet ska kunna glida upp an belstning från det andra parten av bandet:

Axelremmarna har givetvis spännband för att reglera ramens anliggningvinkel. Dessa har jag personligen fastsatta i översta ramdelen men kan de också sättas "en våning" ner så att säga. Allt utifrån kroppskonstruktion och hur man vill ha sin säck sittandes.

För övrigt uppmanar jag alla att köpa lite fallskärmslina och göra ett handtag eller förstärkning på befintligt sådan, på sin ryggsäck. Så har man ett par meter reservsnöre med sig. Coolare att knyta själv än att köpa ett armband om ni frågar mig. Det är jätteenkelt. Köp lina på nätet eller MÖP-affär (typ Terräng i Sthlm) och kika på instruktion på Youtube. Sök på "paracord".

Det roliga är att jag i stort sett bara använt material och delar från en annan Haglöfsrygga för det här projektet och tanken är att det ska sitta på just en Haglöfs Skarja. Haglöfs gör utmärkta prylar. Både nu och förut, det vill jag framhålla. Personligen tycker jag att deras tidigare produktion var bättre än den nutida, men det gäller för de flesta märken. Och det främsta skälet för denna åsikt är att målgrupp och ändamål ändrats för de flesta företag, inte att de egentligen gör sämre prylar. Företagslogik är ju att göra det som är tillräckligt bra och framförallt är efterfrågat. Det är därför jag skulle bli en usel företagare; jag skulle bara göra saker som helst aldrig gick sönder och inte efterfrågade av mer än en handfull entusiaster med mycket snäva kravställningar på sin utrustning. 

Hur som helst satte jag i alla fall dit en Rävling. Hade jag haft en brodyrmaskin skulle det ha stått "Modifierad av" ovanför Rävlingen. Men nån sån har jag inte så det får bara bli en Rävling. Så för att vara övertydlig: jag har gjort väldigt lite själv; nästan allt är Haglöfs orginal. Rävlingen har bara meckat ihop det hela på ett nytt sätt :-)

Basta ya och länge leve ramryggsäckarna!! 

:-p