Kvikkjokk – Saltoluokta

Pappa och jag började vår tur i Kvikkjokk. Vi sov över en natt på fjällstationen, där vi var nästan helt ensamma. Tydligen hade de haft många avbokningar under säsongen. Något som inte förvånade oss speciellt mycket då vi blev tilldelade ett iskallt rum trots att vi bokat i förväg. Stället imponerar verkligen inte och för min del var det sista gången jag sov över där.

Dagen efter var det skönt att komma iväg. Vi startade tidigt och vädret var njutbart. Då det var dags för lunch drog pappa fram sitt senaste fynd från second hand i Borlänge; en enormt stor, tung och röd dunjacka, proppfull av logotyper från NHL. Man kan undra vem som har varit den lyckliga ägaren till en sådan fin jacka, före pappa fick den i sin ägo. Han såg ganska komiskt där han satt och fikade i en snödriva, mycket nöjd med sitt fynd. Men annars är ju dunjackor en fantastisk sak att ta med på vinterfjället. Så tanken var ju väldigt fin!

Då vi kom fram till Pårtestugan mötte vi av stugvärden Ulla. Hon kom åkandes på sina skidor och hade varit ute på en två mil lång dagstur. Ulla är 75 år gammal och en av de mest legendariska stugvärdarna i svenska fjällen. Hon lever för att vara till fjälls och när hon inte jobbar som stugvärd går hon på egna turer. Nu hade hon hoppat in för att den ordinarie stugvärden blivit sjuk - eller fått lappsjukan - eller hur det nu var. Tillfälligtvis befann hon sig i närheten och kunde åka upp på en dags varsel. När jag berättade för henne om min tur såg jag hur ögonen glimmade till. – Hade jag bara varit yngre, sa hon med längtan i rösten.

Nästa dag var den dagen som pappa gruvat sig lite för. Vi skulle nämligen åka 25 km - en ganska lång dagsetapp. Vädergudarna var på vår sida och solen strålade över oss. Mitt på dagen skulle vi korsa Tjaktjajaure. Det är ett regulerat vatten, vilket innebär att det tappats även efter att den första isen la sig. Så nu gick vi helt enkelt på en isbelagd sjöbotten. Det var mäktigt. Stenar sköt upp genom isen och såg nästan ut som kratrar. Ett riktigt månlandskap. Eftersom vädret var så vackert blev det många fotopauser, kanske lite för många. Men lagom till solnedgången gick vi äntligen över sjön mot Aktsestugan, med den fantastiska utsikt in mot Rapardalen och Sarek. En tunn stripa med dimma hade lagt sig över sjön och bildade en mäktig effekt. Vi kämpade den sista biten mot Aktsestugan och kom överens om att det fick bli en vilodag imorgon.

Framme i stugan träffade vi Lena och Jürgen från Tyskland. Hon var egentligen ryska, men de var bosatta strax utanför Berlin. Båda jobbade som läkare inom den vanliga sjukvården - men hade ett enormt intresse för alternativ medicin och hälsokost. Lena var dessutom yogainstruktör. De hade gått från Akkastugan och igenom Sarek. Blötsligt var vi inte längre två personer på tur, utan fyra. De tog sig an oss och vi blev inbjudna till en biodynamisk måltid under kvällen.

Dagen därpå vaknade jag till att stugvärden Kalle drog väderleksrapporten för pappa. Kommentarer som: - en toppendag - kanske det finaste vädret hittills, lockade mig upp ur sängvärmen. Pappa bestämde sig för att ta den lagom långa turen till en utsiktskulle, medan jag själv funderade på att ta turen upp på Skierffe. Minnet från sommarens topptur satt väldigt starkt och när vädret nu var så fint... Ganska snart började jag knata upp för den branta backen. Jackan åkte av och svetten rann. På kalfjället var det helt vindstilla och frihetskänslan var enorm. Nu hade jag ju varken pulka på släp eller en led att följa. Snart bestämde jag mig för att ta en fika i solen och slog mig därför ned vid offerplatsen ovanför Aktsestugan. Där satt jag sen och njöt stillheten. Jag kan inte låta bli att kommentera hur fascinerande vinterfjället kan vara. Ena dagen blåser det isande storm och sen blir det plötsligt flera dagar som är helt vindstilla med klarblå himmel. Det är inget tvivel om att vädret bestämmer vilken upplevelse man får.

När jag fikat någon timme kom stugvärden Kalle förbi. Han var på topptur med sina telemarkskidor och slog sig ned för att ta lunch tillsammans med mig. Jag blev utan problem sittandes en stund till. Snart insåg jag att det var skönare att bara slappna av i solen än att kämpa på upp mot toppen av Skierffe. Så jag blev kvar i solen.

När jag kom tillbaka till Aktsestugan såg jag att ett flertal pulkor hade anlänt. En av dem såg märkligt bekant ut och vid närmare inspektion såg jag att det ju var Charlottas pulka. Aha, tänkte jag, jag vet vilka som är här! Charlotta hade nämligen berättat att några klasskompisar på Malungs folkhögskola skulle på tur i Sarek. Nu satt de fyra killarna inne i stugan och hängde. Ett par av dem hade jag mött förut, så det var kul att återse bekanta ansikten! När jag berättade att det var mobiltäckning en bit ovanför stugan blev det full fart på dem. På med skidor och stighudar, så iväg. Efter en stund kom pappa tillbaka från sin dagstur.

Då Lena och Jürgen kom tillbaka gick manfolket ut för att hugga ved, medan Lena och jag gjorde solhälsningar i stugan. Ganska passande med tanke på det soliga vädret. Yoga var helt rätt för mig efter flera veckor på tur och ryggraden gav i från sig några efterlängtade knak. På kvällen blev vi än en gång inbjudna till middag. Den här gången var det både förrätt och varmrätt. Vad sägs om bläckfiskskopa med vitlök och risflingor, eller torrfisk i ärt- och potatismos? Tyskar är skumma typer! Men vi hade en mycket trevlig kväll och diskuterade diverse hälsokost. Lena berättade engagerat vilken mat man bör äta för att hålla sig frisk. Det var väldigt intressant, synd bara att all konversation skulle vara på tyska.

Dagen efter gick vi fyra tillsammans mot Sitojaure. Det var som vanligt tungt att dra pulkan i brant uppförsbacke. Jag tog av skidorna och gick, medan tyskarna hade tagit med snöskor. Vädret hade slagit om och blivit mer blåsigt, men det var ändå njutbart! Vi tog bara en kort lunchpaus och kom fram tidigt till stugan. Lars, en gammal militär, var stugvärd. Han var allt annat än munter. Direkt blev vi informerade att det bara var han som fick hugga ved. Speciellt damer skulle inte sätta sin fot i vedboden, då de mest ställde till med besvär. Glädje, ironi och humor bemöttes med en trumpen min. Lars var helt klart en parodi på sig själv! Och vi kom inte speciellt gott överens, Lars och jag. Han är nog den första jag träffat som sagt rakt ut att han tyckte det var en dålig idé att jag gick ensam på fjället om vintern. Jag blev lite provocerad och sa nog vad jag menade om den saken. 

Jag har sammanlagt varit ute på tur i lite mer än en månad och upplevt massor under den tiden. Bitvis har det varit väldigt krävande, men jag har också haft många fina uppleveser.Just nu känner jag mig helt tom på krafter. Jag har mycket att berätta, men får ta det om några dagar när jag är mig själv igen.

Det har varit en väldigt fin och avslappnad vecka i fjällen. Jag och mamma möttes i Storuman på onsdag morgon. Tillsammans tog vi bussen mot Hemavan. Vädret var först vitt (som vanligt) men när vi närmade oss blev det bättre och bättre. Framme i Hemavan var det knallblå himmel och vindstilla. Magiskt! Jag fick en stor (!) påse med mat av mamma och plötsligt var pulkan väldigt tung. Kanske skulle jag inte sagt till henne att ta med dubbla potioner av allt till mig.