Vi hade kommit norrifrån genom Ruohtesvagge. Under de tre första vandringsdagarna hade vi inte varit ur våra regnkläder många minuter. Och denna dag - den fjärde - var än blötare. Men så - när vi närmade oss Bielavallda - kunde vi plötsligt ana något ljusare fläckar i det låga, blågrå taket. Inför våra häpna ögon öppnade sig plötsligt en liten, liten glipa i det tjocka täcket. Några få solstrålar letade sig igenom och skapade en fullständigt magisk regnbåge vars ena ände landade rakt på Pielastugan. Trots att glipan var så liten höll den öppet i närmare 30 minuter. Vi stod som hypnotiserade i det strilande regnet.