Planeringen för min junivandring är i full gång, och denna gång blir det Rapadalen med start i Aktse. Det var 8 år sedan jag var i Aktse, ska bli roligt att återse området.

Först hade jag tänkt att gå själv, men sedan gjorde sig min trogne följeslagare Anders sig fri från jobb och annat och såg till att han kommer med på samma tur (han är nog lite orolig för mig, tror jag).

Att planera sin resa - inte så enkelt! 

Detta avsnitt är inte det mest intresseväckande jag skrivit i min blogg, och läsaren tröttnar kanske på ett tidigt stadium ;-). Men planeringen av resan fram tills man står vid någon av fjällvärldens portar är ju en betydelsefull del av turen, och inte alltid så enkel. Det kan krävas både detektivarbete och en väldig massa envishet. Så har det blivit inför årets tur, och en bidragande orsak är att jag planerat en tidig fjälltur. Problemen med logistiken är inte helt lösta ännu.

Till att börja med jag ska närvara vid ett bröllop i Skellefteå, så jag reser ett dygn tidigare än Anders. Efter bröllopsfesten är det meningen att jag tidigt på söndagsmorgonen den 20 juni ska kliva på norrlandståget när det passerar antingen Jörn eller Bastuträsk.

Problemet är att det har visat sig svårt att med bekantas bekanta få skjuts till dessa två orter. Däremot fick jag ett fint erbjudande att komma till Vindeln - men det visar sig att där gör tåguslingen inget uppehåll! (Så långsamt som norrlandståget ibland sniglar fram borde det ju hinna göra ett stopp där, tycker man.)

Men förhoppningsvis löser det sig, jag har fått vissa löften. Så jag tror nog jag ska komma till Murjek. Därifrån blir det den vanliga bussen till Jokkmokk och Kvikkjokk.

Den vanliga bussen?! Här kommer nästa orosmoment: bussturen söndag morgon 20 juni. Från Murjek till Jokkmokk är det inga problem, den bussen ska gå (även om turlistorna är lurigt svårlästa). Men hur är det med sträckan Jokkmokk - Kvikkjokk då?

Sommarturlistan för linje 94 (Murjek - Jokkmokk - Kvikkjokk) börjar inte gälla förrän dagen därpå, alltså måndag 21 juni. Så den har man ingen hjälp av. Och i den gamla turlistan för linje 47 (Jokkmokk - Kvikkjokk) finns ingen söndagsbuss överhuvudtaget. 

Slutsats: jag och Anders är för tidigt ute i år igen. Nåväl, vi får hitta en annan lösning, kanske någon form av taxi. Förra gången vi hade detta problem fyllde vi en minibuss med vandrare, och det gick ju bra.

Nu är det bara sista problemet kvar: sträckan Tjåmåtis - Sitoälvsbron. Den brukar Harry Skarin köra, men han, liksom Lennart Läntha i Aktse, har aviserat att trappa ner sin verksamhet. Kanske kommer Harry på kort varsel vara beredd att köra, vi får se. Annars blir det en lång vandring till bron om det inte går att hitta någon annan som vill köra. Eller kanske någon vill hyra ut två cyklar? Kanske man kan få taxin från Jokkmokk att köra ända till bron?

Från Sitoälvsbron är det sedan en bit kvar till Aktse - får se om Lennart kör båttrafik. Om inte hotar mera fotvandring. Att gå ända från Tjåmåtis fram till Aktse är inget tilltalande perspektiv. 

Rapadalen i juni?

Förhoppningsvis når vi fram till Aktse (alternativt Sarekgränsen) utan att ha slitit ut fotsulorna redan i inledningen. Jag ser fram emot detta, att äntligen få se fjällvärlden igen.

Nu är vi som sagt tidigt ute på säsongen. Eftersom solen värmer bra på syd- och västsidor förväntar vi oss ingen besvärande snö nere i själva dalgången. Förra året spanade vi in i Rapadalen från Sarvesvágge vid ungefär samma tid, det såg helt grönt ut. Däremot får vi räkna med risk för stora vattenmängder i de stora jokkarna. Som aptitretare har jag läst om dessa jokkar i Hambergs och Grundstens sarekguider samt i boken Sarek av Svante Lundgren.

De jokkar som det gäller är framför allt Lulep och Alep Vássjájågåsj. Även Buovdájågåsj kan vara knepig vid högt vattenstånd. Vid övergången av sistnämnda jokk kan det enligt Grundsten krävas att man klär av sig för att vada (simma?) över den. Lundgren skriver bara att den vid högvatten kan vara "nog så besvärlig" men tillägger att man ej bör ge sig på Rapadalen vid högvatten. Tack för det rådet!

Därefter väntar Lulep-jokken. Grundsten varnar för att vadet kan bli problematiskt, Lundgren skriver "vid lågvatten är jokken lätt, vid högvatten mycket svår". Om Alep-jokken står inget direkt uppseendeväckande. Hamberg skriver att "i händelse av ihållande regn eller livlig snösmältning kan man ej komma över de större tvärbäckarna såsom Puotavaratjjokotj och Lulep Vassjajokk".

Anders och jag är inte rädda för jokkar, men visst har vi respekt för dem. Vi tror oss om att reda ut ganska svåra vad, men de omöjliga bekymrar vi oss naturligtvis för. Förhoppningsvis har snösmältningen kommit så långt att det mest omöjliga är förbi. Annars får man väl vänta till en tidig morgon för att vada då.

Runda Låddebákte

När jag frågade Anders om han tyckte vi skulle ta vägen över Snávvávágge (han har nämligen aldrig gått där) till Bielavallda så fnös han bara. Det enda alternativet för honom var att runda Låddebáktes västsida.

Detta passar mig bra. Visserligen läser jag nu att Lundgren skriver att man "bör ... under inga förhållanden gå runt Låddepakte, det är lika vackert som fruktansvärt svårframkomligt". Grundsten har en annan åsikt: "Sträckan har ett grundmurat rykte som svårforcerad. i Själva verket är den ett vägval som du inte behöver tveka inför. Snårigt, javisst, men man slipper göra en kraftig stigning...".

Jag tror att sanningen ligger någonstans däremellan, även om jag hyser sympati för Grundstens inställning. Inte minst efter den kvällspromenad jag själv gjorde där förra året (se min artikel www.utsidan.se/cldoc/en-kvallspromenad-runt-laddebakte-i-sarek_16022.htm ).

Vid denna promenad såg jag även en underbar plats att tälta på mitt i allt det vilda, och den planerar vi att utnyttja i år. Här ligger den (grön fyrkant):

Det är med förväntan vi ser fram emot årets äventyrligheter. Efter Rapadalen väntar Ähpár-massivet och Guhkesvágge. Om allt går enligt planerna ska en rapport från resan komma i bloggen senare i sommar.