En kvällspromenad runt Låddebakte i Sarek

Det är söndagen den 23 augusti. Dagen har börjat med mulet väder och regn. Jag har mitt ärevördiga gamla fjälltält på Pielaslätten (Bielavárásj). Hit kom jag igår, tillsammans med Anders A som jag träffade på norrlandståget. Vi kände inte varandra sedan tidigare, men vi har nu gått Pastavagge tillsammans i två dagar. Idag ska vi snart gå åt skilda håll. Vi har trivs mycket bra ihop och kämpat tillsammans genom dimma, regn och flera rejäla vad.

Min plan för denna dag har varit att ta en dagstur till Snávvávágge, därefter vidare ner i Jilávágge och slutligen runt Låddebákte tillbaka till tältet (se fotot på mitt ärevördiga tält här nedan). Turen är relativt lång, ca 20 km. Allteftersom regnet fortsätter ser jag chanserna krympa att göra hela denna tur.

På förmiddagen kommer en dansk medelålders man förbi våra tält på Bielavárásj. Vi pratar lite om våra respektive vandringar, om fåglar vi sett, med mera. Han berättar att han är på väg till sluttningen Sjielmágiedde och ner i övre Rapadalen för att därefter fortsätta runt Låddebákte från norr.

Han frågar också om vi vet var Tielmavadet finns, och om det är användbart för tillfället. Jag delger honom min åsikt att det efter de senaste dagarnas regn troligen är alldeles för mycket vatten för att man ska kunna gå över där nu. Han säger att det inte gör så mycket. Eftersom han en gång tidigare gått genom Snávvávágge vill han ändå välja att gå nere vid älvstranden.

När klockan passerar 12 mitt på dagen har jag i princip gett upp planerna på att gå runt Låddebákte. Men strax därefter upphör regnet, och det ser i alla fall lovande ut att gå till Snávvávágge och kanske ända bort till Jilávágge. Därefter räknar jag med gå samma väg tillbaka, vilket skulle innebära en lugn dagstur på ca 14 km. Precis lagom för att hinna tillbaka i god tid innan skymningen ca kl 21.

Jag packar ner mat, regnkläder och annat. Vandringen börjar bra. Stigen på Bielavárásj mot Snávvávágge går såpass nära sluttningen att man lätt kan få utsikt ner till Ráhpajåhkå. Jag ser dansken gå nere vid strandkanten, och det ser så härligt ut: människans litenhet i denna storslagna natur. Jag känner starkt att jag också hade velat gå där.

Jag tar foton utefter Ráhpaädnos lopp söderut (fotot här ovan) och mot nordväst, dvs från det håll jag nyss har kommit (nedan).

Innan man kommer till Snávvávágge måste man skråa förbi ett brant och stenigt parti på Bielatjåhkkås västsida. Stigen ringlar fram, och man måste gå koncentrerat och försiktigt. Utsikten åt väster är förstås fantastisk, och jag passar på att ta pauser ibland för att fotografera och bara njuta. Man blir varm av att gå i detta parti, särskilt om man som jag har regnbyxor på för de våta videbuskarnas skull.

När jag kommer nästan upp i höjd med jokken Alep Snávvájågåsj pausar jag för att ta lunch vid stigen. Utsikten mot Oalgásj (Ålkatj) är storslagen, och jag minns den tur upp till Kanalberget som jag och min gode vän Anders G gjorde i juni i år. Berget är nu dolt av moln, och det är lite oroande att molnen tycks öka. Kommer det att bli regn igen? 

Vid pausen kommer ett tyskt par förbi. De frågar om vaden över jokkarna i Basstavágge, och dem kan jag beskriva ordentligt eftersom jag och Anders gick där igår och i förrgår. Jag berättar också att jag har planer på att gå runt Låddebákte (för dessa planer har nämligen dykt upp i mina tankar igen). De avråder mig och säger att ett par vandrare som tagit den vägen (samma väg som den danske mannen) hade ägnat hela 12 (tolv!) timmar att ta sig fram till leden vid Skårkistugan. De hade varit mycket medtagna efter att ha kämpat mot snårskog, myrmark, videsnår samt djupa kanaler som tvingat dem att ta omvägar. De hade också varit ganska ilskna på den person som inspirerat dem till välja detta alternativ.

12 timmar låter tokigt i mina öron. Sträckan de gick borde ju inte vara längre än omkring 9 km. De måste ha gjort okloka vägval, resonerar jag. Tyskarna tycker fortfarande att min idé inte är lyckad. Klockan har ju trots allt hunnit bli nästan 17.

Jag fortsätter sedan genom Snávvávágge. Dalen känns avskild från Rapadalen och har en egen atmosfär, rofylld. Partier av gröna gräsområden livar upp det annars ganska karga och steniga landskapet. Det går fint att tälta här om man skulle vilja det.

Jag går ganska raskt fram till högsta punkten 1066, och är mycket förväntansfull inför utsikten ner mot Bielloriehppe. Berget Stuor Skoarkki dyker upp i synfältet, insvept i moln och dimma. En mäktig syn. Men ner till Rapadalen är sikten sämre. Det börjar dessutom regna, och jag är tvungen att stoppa ner kikare och kamera i ryggsäcken.

Jag har nu kommit ner en bit i Jilávágge, och klockan närmar sig 18. Nu är det dags att besluta om jag ska återvända till min lägerplats. Då får jag en idé. Om jag lämnar stigen och tar en "genväg" åt sydväst på Låddebáktes sluttning har jag nästan lika lång väg hem som om jag bara vänder tillbaka i mina egna fotspår. Tanken är oemotståndlig: jag inser nu att jag verkligen vill gå hela vägen runt berget. Dessutom finns det ju en viss chans att regnet kommer att upphöra.

Jag går över den lilla bäcken som kommer från sjön nedanför 1066. Nästan genast känner jag skillnaden: det här är vildmark! Björkskogen står tät, och stenar, snår och frodiga örter finns överallt. Ingen stig att följa, men jag ser en del viltspår här och var. En del av dem följer jag eftersom det blir lite enklare väg då.

Beslutet är alltså taget, nu ska promenaden genomföras! Trots att det regnar hela tiden njuter jag av att bana mig fram i snårskogen. Men det ska erkännas: det är lite besvärande med allt regnande. Glasögonen immar så mycket att jag stoppar ner dem i ryggsäcken, och alla varma regnkläder gör mig rejält svettig.

Några få stunder gör regnet korta "5-minutersuppehåll", och då passar jag på att fotografera. Bielloriehppe är verkligen ett vilt och ståtligt berg. Vackert med björkar i förgrunden. Någon kilometer längre ner skymtar jag Ráhpaädnos förgreningar.

Min plan är också att besöka Tielmavadet och fotografera det. Förra gången jag var här var år 2002, och då vadade jag och mina två vänner över strax efter midnatt. Ingen av oss hade haft tid eller ork att ta några foton.

Jag fortsätter min väg genom den täta växtligheten. Här och var finns dessutom myrmark och blockterräng som måste forceras. Det är ganska ansträngande, och regnet, svetten och den genomvåta skogen gör mig dyngsur. Knappt något plagg jag har på kroppen är torrt längre. Ändå ångrar jag mig inte. I denna del av Sarek - där Sarvesvágge förenas med Rapadalen - känner jag verkligen att nationalparkens hjärta bultar. Här är det vilda Sarek, där skogen står tät och där älgar och björnar vandrar och finner föda (i den mån de får leva, för tyvärr skjuts björnar i Sarek).

Naturen vid stränderna häromkring är som den är. Stenig, snårig och svårforcerad. Norr om Sarvesjåhkå, på Dielmáskájdde, är sluttningen fårad av en mängd små jokkraviner som är bevuxna med tät björkskog. Där tar man sig fram ytterst långsamt. Närmare Sarvesjåhkås strand är det så mycket vide att Sarekpionjären Axel Hamberg drog slutsatsen att det inte gick att förflytta sig där överhuvudtaget. Då hade han visserligen ett följe av bärare och lastrenar som skulle fram, men ändå.

På Bielloriehppes nordostsluttning - här på Utsidan populärt kallad "The Dark side" - växer den täta skogen över en mängd stenblock som gör sluttningen svår och tålamodsprövande att passera. Och Låddebáktes västsida, dar jag nu går, innehåller lite av alltihop. En underbar terräng som ska upplevas med alla sinnen öppna - men bråttom ska man inte ha. Det går helt enkelt inte. 

Axel Hamberg hade inte så mycket gott att säga om denna del. Han skrev: "Lappstigen nere i dalen är egentligen högst miserabel och bär ofta antingen över stenig mark eller blöta myrhål, omgivna av tröstlösa, hart när ogenomträngliga videsnår. Man bör såvitt möjligt tillse att hålla rätt väg." Jag tycker nog att han överdrev. Så illa som han skrev är det egentligen inte. Möjligen om man har bråttom.

När jag närmar mig vadstället är klockan över halv åtta. Det är åter en liten paus i regnandet, och jag kan använda mina glasögon igen. Jag tar foton av både vadet och den nya stuga som ligger på Dielmáskájdde. Denna stuga är - vad jag vet - uppsatt av Länsstyrelsen. Tyvärr är den ett förfulande och malplacerat inslag i terrängen. Den hör inte hemma här. Jag har ingen aning om varför man valt att placera den på detta ställe.

När det gäller vadet är den stora ön mitt i strömmen ett riktmärke som syns på ganska långt håll och gör platsen lätt att hitta. År 2002 vadade jag och mina vänner norr om ön, men jag skulle tro att det finns de som vadat söder om den istället. Fotot nedan är taget norr om, dvs uppströms. Vattnet rinner åt vänster i bild. Det ser definitivt för djupt och ovadbart ut just för tillfället.

Det blir åtskilliga foton av älven, men regnet återkommer ibland och - vad värre är - skymningen faller snabbt nu. Min GPS visar att jag har ca 6,5 km till mitt tält uppe på slätten - fågelvägen. Det är hög tid att gå norrut.

Vid stranden finns det bitvis en otydlig stig. Enligt Hamberg är det alltså en gammal samestig. Ibland gör den sig osynlig och försvinner när man bäst behöver den för t ex en smidig passage genom ett videsnår.

Ca kl 21 når jag mittemot utflödet från jokken som kommer från Jågåsjgaskajiegna. Här finns stora släta partier av sand- och hedmark utmed vattnet, utmärkta att tälta på. Utsikten åt alla håll är hänförande, och det finns en stark atmosfär av avskildhet och vildhet. Här skulle jag vilja bo en natt någon gång! Nu tar jag mina sista foton - med höga ISO-tal - och packar sedan ner kameran. Det har blivit för mörkt.

Jag kan fortfarande se tillräckligt för att orientera mig genom skogen ännu en stund. Men det är ju en dryg halvmil kvar, och det blir allt svårare att se för varje kvart. Himlen är dessutom mulen, vilket gör att jag inte kommer att få något bonusljus.

Svårast är det inne i tät skog där det plötsligt kan dyka upp små jokkraviner. Dessa kan vara både djupa, steniga, halkiga och fyllda med vatten. Många av dem är bevuxna med tjockt vide. När jag stöter på sådant besvärligt vide som hindrar min passage av en jokkravin har jag följande standardmetod: Jag går genast uppströms fem till tio meter eller mer. Om det då skymtar något som liknar en stig åt rätt håll tar jag den. Annars går jag vidare tills jag hittar tecken på att en älg tagit sig fram. Man ser det på att växterna böjts lite och därigenom bildar ett "streck" genom terrängen. Om det finns ett sådant "streck" är saken klar: där går det vanligtvis att komma igenom. (Älgar är duktiga på det här med snår och vet vad de gör.)

Så håller jag på tills klockan är drygt halv tio och jag når Alep Snávvájågåsj. Här sätter jag mig ner och vilar och funderar igenom mina alternativ. 
Alternativen är två stycken:
1. Gå vidare tills jag kommer till tältet (ca 3,5 km). Tidsåtgång: okänt, men troligen mindre än 3 timmar.
2. Stanna här och övernatta tills ljuset återvänder. Väntetid: ca 5 timmar.
Alternativ 2 är väl det säkraste om jag vill minimera risken för kroppsskador. Jag har mat och kök med mig, så hungrig kommer jag inte bli. Men det känns inte så kul att sitta alldeles genomvåt i fem timmar utan att göra något vettigt. Det kan bli kallt dessutom. Jag beslutar att handla efter alternativ 1, trots viss risk att jag kan skada mig i mörkret.

Trots att jokken är liten tar jag det mycket lugnt. Jag ser ju knappt marken där jag sätter fötterna, och de våta stenarna är hala. Stavarna är till god hjälp nu, och i fortsättningen använder jag dem som känselspröt. Trots det halkar jag 2-3 gånger i osynliga jokkraviner och är tvungen att vara ännu mer försiktig.

På ett ställe kan jag gå ner på Ráhpaädnos sandstrand. Det är en härlig känsla att gå i nästan totalt mörker, med bergens krön nätt och jämnt synliga långt ovanför mig. Fortfarande är natthimlen något ljusare än skogen!

För det mesta undviker jag att gå för nära älven, trots att det ibland finns en stig precis vid kanten. Vattnet brusar med full kraft mot stranden, och jag vill inte riskera att falla i. Istället blir det vandring över blöta översilningsmarker som det finns mycket av. Och - naturligtvis - täta videsnår. Det skvalpar betänkligt i mina kängor vid det här laget.

Med orienteringen är det inga problem: jag vet ju var jag är och hur "fort" jag rör mig. Jag minns också att framför mig är det tvärbrant upp till Sjielmágiedde, så jag måste passera förbi denna brant innan jag kan ta mig uppför den ca 200 meter höga slänten.

Till slut tycker jag att jag borde kommit förbi branten och jag viker upp till höger, in i den starkt lutande skogen. Den är väldigt tät, och här finns inte tillstymmelse till viltstig. Och om det finns någon så skulle jag ändå inte kunna se den. Jag känner mig för med stavarna för att inte gå på något träd eller någon sten, men det är svårt att undvika. Meter för meter går det framåt, och björkarna ersätts av tjocka videsnår. Eftersom jag inte kan se var dessa snår börjar och slutar så är det bara att gå rakt fram. Jobbigt!

Stenar i betraktar jag nu som närmast livsfarliga i mörkret, dem kliver jag inte på. Det är runt om, eller ett stort kliv över, som gäller.

Till sist tar videsnåren slut, och jag står på hedmark. Och är det rentav en stig? Jag misstänker att jag är ganska nära tältet, men nu är det första gången jag inte vet åt vilket håll jag ska fortsätta. Jag tänder därför GPS:en för att få reda på riktningen (tältet är 350 meter från mig). Sedan är jag så bländad att jag inte ser något alls! Dessa 350 meter fram till mitt tält går nog långsammast av alla. Det är gropar och stenigheter jag är rädd för. Utan stavarna som känselspröt hade det nog inte gått.

Strax efter kl 23.30 når jag mitt tält. Vilken känsla! Och vilken upplevelse jag varit med om! Trött och mycket nöjd med min promenad kränger jag av mig alla sura kläder, tar på mig nattkläderna och lagar en enkel middag. Sedan sover jag gott ända till klockan 6 på morgonen. Jag äter frukost, tar det lugnt och torkar mina prylar. Vi lunchtid packar jag ihop och går vidare.

Resten av veckan är jag hur välartad och ordentlig som helst. Jag strosar genom Ruohtesvágge och Nijákskájdde och uppträder så som en ansvarsfull fjällvandrare förväntas göra. Jag har ju haft mitt lilla vildmarksäventyr och nöjer mig hädanefter med att njuta av naturen från en vältrampad stig.