All denna ensamhet!

[ödemark]

Efter att ha läst på forumet några år så är det en sak som ideligen dyker upp. Nämligen det att människor söker ensamhet!

Antingen det handlar om att vandra, cykla eller att tälta på någon "obebyggt" ställe, antingen veckor, månader eller i extrema fall år (ett).

Vad är det som gör att vi dras så till naturen att vi är beredda att "kasta" trygghetssamhället åt skogen (ni ser ironin

Är naturmänniskor speciellt dragna till det "obekväma"? Eller är vi lite speciella som personer, någon form av diagnos vi ännu inte fått!

För visst drar det i utenerven när man läser eller ser något man själv skulle vilja göra/vara. Eller är det bara jag?

Vad tror ni, varför?

 

[seobserver]

Det är väl det där med att bortom nästa berg finns en grönare dal.
Inte finns den.

Tilltron till den stora individuella resan är en massmedial produkt. Solo är det svårare att finna föda, skydd och eld.

Mer frekvent än längtan till sololivet är klagomålen på att uppe i bergen finns ingen mobiltäckning till 100%, o dåliga samhälle!

Utmanar man ödet och skadar sig så skall det dyka upp en räddningsorganisation med helikopter och bergsräddare på nolltid! Men har man valt ödemarken, kommer det där att ta tid, precis som att gå ut ur ödemarksdrömmen.

Vi människor är och förblir sociala varelser, även om reklamen, medierna och marknaden vill att vi skall vara solister, klart som korvspad då kan man sälja mer till fler.

Trevligaste turerna gör man i valt sällskap.
go tur

 

[-Patric-]

Trevligaste turerna gör man i valt sällskap.
go tur

jag tvåar denna, jag uppskattar umgänge med andra.. en delad tystnad framför en öppen eld är bland det finaste man kan dela..

 

[avslutad201208]

Tilltron till den stora individuella resan är en massmedial produkt...
Trevligaste turerna gör man i valt sällskap.
go tur

Som vanligt går det inte att generalisera.. Jag har sedan barnsben varit lite av en ensamvarg, i jobbet är jag mycket social men min ledighet föredrar jag att spendera mestadels själv.

Mina trevligaste och mest minnesvärda resor har jag gjort ensam.

 

[supergeten]

Håller med - har väldigt mycket folk inpå mig i jobbet - ensamheten blir meditativ och snudd på overklig när man får chansen att ge sig ut i buskaget.
Även om det är trevligt med sällskap så klart också.

 

[Teknikern]

Jag har alltid valt ensamhet och känner mig inte trygg med att ha andra människor med som jag kan tvingas ta ansvar för då jag sett alldeles för mycket klanterier genom åren. Att vara solist innebär för mig att jag aldrig har nån tid att passa, ingen given färdväg att ta, ger mig inte ut på "äventyr" och äventyrar min egen säkerhet mm.
Jag har kontakt med människor kanske en gång i veckan året runt (kan vara lite mer sommartid) och för mig räcker det så bra så. Om vintern kan det gå 2 veckor utan att jag träffar en enda människa.

Att leva och bo som jag lever skapar en trygg människa som vet sina gränser och aldrig tar några risker, därav mitt tjat om torrdräktens förträfflighet vid alla vattenaktiviteter.

 

[-Patric-]

det är kul att vi är så olika.. mitt arbete är extremt socialt och jag kan helt enkelt inte få nog av människor, jag tar mycket korta pauser(det handlar om minuter) innan jag är social igen.. mycket handlar nog om att jag är fullkomligt orädd i alla situationer och en obotlig optimist.. jag tror att vi växer med och av varandra.. man kan inte låta enskilda individer eller händelser påverka.. det viktigaste är egentligen inte vem som har eller gör rätt utan att man gör det som känns bra..

 

[seobserver]

Varje gång det blivt språng i kulturen och tekniken har det varit en intergation mellan olika individer från olika områden med olika erfarenheter.
Social till vardags och gärna på fritiden med. Tilltro och optimist men inte aningslöst. Sån tur att vi är olika.

 

[Kal-P-Dal]

Det är inte alltid ett fritt val att färdas ensam.

Det är inte så lätt att få med sig dom personerna man vill ha med sig på tur. Det är banne mig inte så lätt att få med någon alls. Folk är bokade så långt i förväg och har så mycket att göra, så att föreslå en veckotur är ju bara korkat.
Oftast är det en absolut förutsättning för att något verkligen ska bli av, att man från början är beredd att göra det själv.
Sen kan man signalera till kompisarna vad man tänker göra och hugade får väl hänga på.

thomas

 

[Ayrin]

En ensamvandring kan vara trevligt, och ska jag bara ut på nån dagstur ids jag inte dra ihop ett sällskap, men det är klart att det är trevligare att vara ute med rätt personer .

 

[-Patric-]

Tilltro och optimist men inte aningslöst. Sån tur att vi är olika.

det blir helt enkelt roligare då!

 

[-Patric-]

man frågade en gång jan guillou om vem han skulle ta med sig på en öde ö.. han svarade en kustjägare, en fallskärmsjägare och en nobelpristagare.. kustjägaren till att bygga vindskydd, fallskärmsjägaren till elden och nobelpristagaren att prata med.. till o med jan guillou gillar sällskap.. men hur många kan man egentligen vara på en öde ö utan att den blir befolkad?