Artiklar > Vandring Smygehuk - Ytterhogdal

Vandring Smygehuk - Ytterhogdal

Av: Newlin

En vandring från Smygehuk till Ytterhogdal. Vandringen tog tre månader och vi startade den 3 januari 2004.

Det är en kylig morgon. Temperaturen ligger runt nollan men vi huttrar lika mycket av nervositet som av kylan. I dag är det dags. Vi stiger ur bilen och kramar om Daniels föräldrar och så börjar det projekt som vi planerat under så lång tid, ett projekt som skall ta oss från Smygehuk till Treriksröset till fots.

Detta är vår första långvandring om med osedvanligt tunga ryggsäckar gör vi oss redo. Klockan är runt 9 och Smygehamn börjar så sakteliga vakna till liv denna 3 januari. Morgonpromenerande hussar och mattar rastar sina hundar längs strandkanten och de frågar stilla vart vi är på väg. Treriksröset svarar vi glatt medan vi traskar vidare i det kylslagna landskapet. Det känns lite overkligt men nu är vi verkligen på väg!

Under sex månader har vi planerat att vara borta, lägenheten är uthyrd i andra hand, Daniels säsongs arbete är precis avslutat och Emelies vikariat har precis tagit slut. Bilen är såld. Väskorna är packade och månader av ryggsäcksbärande och fysträning  samt några kilos viktökning (för att ha lite mer att ta av) skall nu få visa vilken utdelning det gjort. Vi väljer att vandra inlandet norrut och planen är sedan att styra kosan västerut för att kunna ta fjällkedjan mot Treriksröset. Detta är en dröm Daniel burit med sig i många år och när han introducerande den för mig strax efter att vi blivit tillsammans så överensstämde den relativt bra med tanken som jag haft att med häst ta sig land och rike runt. Nu är ju inte Daniel någon hästmänniska så det fick bli apostlahästarna helt enkelt. Varför  vi valt att lägga vandringen under vinterhalvåret har förbryllat många men det handlar heltenkelt om att det tidsmässigt föll bra in i vår planering. Vissa praktiska detaljer följer med som ex vis att det är enklare att reglera kroppstemperaturen under vintern, det finns vatten i stort sätt överallt i form av snö och det kändes som ett bra sätt att inleda 2004 med.

Skåne är ett fruset landskap. Här slipper vi metervis av snö men inte kälen. Det är tufft att slå ner tältspiken därför ansluter vi till Skåneleden för här finns gott om vindskydd att nyttja. Det är skönt att gå längs led. Naturen är fantastisk och oftast har leden en bra balans mellan skog och samhälle så vi kan hela tiden fylla på vårat redan överfulla matförråd. Våra väskor är fulla av frystorkat. Men färsk mat är alltid godare. Att dessutom komma fram till ett vindskydd med ved och färdigt tak över huvudet efter en lång dag är inte helt fel!

Det finns så många vänliga människor, så egentligen skulle man vilja skriva bara om dem. Lennart med hustru och hund i Romhult är några av dem. Vi tänkte fylla på vatten hos dem och blev kvar länge. De bjöd på frukost och diskuterade lumpartider och skoskav innan vi fick tacka för oss och vandra vidare.”

”Vi gav oss av mot Löberöd där vi handlade korv, korvbröd mm. Vi passade även på att ringa hem till våra kära. Så skönt att höra deras röster trots att min mors var något kraxig…
Det område vi sedan kom in i heter Rövarekulan kan inte annat än beskrivas som ett Robin Hood landskap. Här vilar det frid. Här träffar vi även Fru Sieper som trots hennes erfarenhet av vandrare är föga positiv faller för vår charm och ger oss litervis med vatten
.”

De första två veckorna handlade mest om att komma in i vandringslunken och att bearbeta de krämpor vi ganska på en gång lyckades dra på oss. Mycket tack vare tyngden på säckarna. Vi utvecklade ett system där vi graderade smärtan från 1-10 och på så sätt kunde vi hålla koll på hur den andre mådde. Krämporna handlade om allt i från ömmande axlar, belastningsblåsor på fötter samt onda knän men lindrades med stödförband och compeed samt en regält pannben. I Hässleholm fick vi vår första längre vila. Här beslutade vi oss för att stanna i tre dagar dels för att  låta kropparna återhämta sig och dels för att komplettera men även göra av med en del packning. Daniels föräldrar kom på besök och de hade med sig pastasallad. Färska grönsaker!!! Vi tog in på vandrarhem här och vi fick ett gigantiskt rum. Det kändes fantastiskt skönt att få duscha men det var svårt att sova inomhus, alldeles för varmt och tyst. Vi såg till att avklara det första regäla grälet och sedan vandrade vi vidare upp mot Göingeskogarna.

Det blev en del medial uppmärksamhet de första veckorna och det kändes oerhört märkligt att tidningar och tv var intresserade av oss. Vi förstod det inte riktigt men ganska snart insåg vi att det vara av godo. Folk kände igen oss och det gjorde att det var enklare att få tag på färskvatten och ibland fick vi även tillgång till sovplats. Dessutom resulterade detta i många oförglömliga möten med underbara och hjälpsamma människor. Ni finns i våra hjärtan!

”Snön den bara vräker ner… Under natten kom det närmare två decimeter och det har fortsatt att snöa hela dagen. Vi vaknade i ett snötäckt tält och morgonbestyren gick riktigt bra. Vi kom iväg i bra tid och knatade i uppför. Mötande skakade på huvudet åt vår snöiga och blöta framfärd. Efter ca: 2km träffade vi Leif och Kerstin som bjöd på smörgås och te. Där blev vi kvar i dryga två timmar… Nästa utmaning blev att ta oss ut på vägen mot Axatorp. Vi pulsade djupsnö och gled sedan nedför en brant och landade på vägen och vårt delmål blev således närmare. Det har kräkt ner snö hela dagen  och nu är vi slagit läger strax innan Månsaryd kan vi inte annat än konstatera att vi troligen kommer att ha ett blött tält i morgon. Nu är det sovdax!!!”

Den riktiga kylan kom i slutet på januari. Från att ha legat runt relativt behagliga nollan trillade kvicksilvret ner och lade sig runt 18 minus. Luften blev klarare och landskapet fantastiskt vackert. Vi passerade in i Småland och det kändes som en milstolpe att ha lämnat ett landskap bakom oss. Nu låg Sverige för våra fötter.. Det var smidigt att vandra längs R1. Ingen trafik, relativt mycket ”raka vägen”, och framförallt så passerade den rakt igenom alla byar vilket medförde färsk mat och socialt umgänge.

Att under så lång tid umgås bara med en enda människa kan tära på vilket förhållande som helst. Vi levde i vårat tremanna tält på 4,5 kvadrat ( The North Face VE25) under vad som om att bli drygt tre månader och vi var hela tiden tvungna att förlita sig på den andre. Vi känner varandra väl,  och faktum är att vi under vandringen hade väldigt lite konflikter. Vi föll in i ett mönster där vi hade våra uppgifter som var tvungna att göras och vi gav varandra utrymme för ”egentid” i form av att vi vissa dagar faktiskt inte pratade med varandra. Vissa dagar gick vi långt efter varandra medan andra gick vi nära, skrattade, tramsade oss och hade hur roligt som helst. Den här kombinationen fungerade väldigt väl och vi hade som regel att om det var något som vi störde oss på så tog vi inte upp det direkt ( såvida det inte handlade om något som var direkt skadligt ) utan väntade några dagar. Störde vi oss fortfarande på en händelse eller ett beteende så tog vi upp det då, annars fick det vara. På så sätt undvek vi onödiga konflikter. Av någon anledning så var vi aldrig ”nere” båda två samtidigt utan en av oss kunde hela tiden peppa den andre vilket gav en mycket bra dynamik.

”Kan man tänka sig, 30 dagar… Vi vaknade med en vy som inte annat går att beskriva som fantastisk. Daniel utropade sig på nytt född, och jag var tvungen att hålla med. Att han dessutom klart hade problem att hålla sig på fötter under förmiddagen gjorde mig övertygad. Vi blev inbjudna på våffler hos Byalaget som hade tipsrunda. Detta var ett härligt gäng som förgyllde mycket av vår dag. Solen lös på oss under hela dagen och förhållandena har varit ultimata. Har slagit läger nu och fått vatten av ett trevligt par som nu är på väg till Thailand.. Vissa har det bra. Trötta  i kropp och själ ska vi nu sova. Det är tunga dagar nu även om vi är lättare på ryggen men vi har massa snö att tampas med. Sedan känns det som dagarna går så fort, man hinner inte så mycket.”

Att nå Vättern var ett stort delmål. Vi valde den västra sidan av sjön och det var härligt att få se vatten igen. I Jönköping var vi tvungna att ta tag i ett av de största problemen vi haft under vandringen och det var våra skor. Våra Haglöfs Lupis kängor släppte i sömmarna redan tidigt under vandringen vilket medförde att vi gått med limmade sömmar. Med tanke på snömängd och kyla har detta varit rena katastrofen för våra fötter och vi var tvungna att inhandla nya kängor. Det blev ett varsitt par Scarpa och de visade sig hålla för utmaningen.

Nu byttes den värsta snön ut mot stormbyar och med våra breda packningar fick Daniel vissa dagar ha ett rejält tag om mig för att jag inte skulle blåsa av vägarna. Det var så illa! Men samtidigt var detta mycket roande. Vi kiknade av skratt varje gång vinden slet tag i oss och försökta sopa oss av banan. Temperaturen är betydligt mildare och vissa dagar har vi faktiskt nästan plusgrader. Men det är mulet och grått. Den nionde februari vandrar vi in i Askersund efter 36 dagars vandring. Vi har vid det här laget passerat många historiska platser,  tex Karlsborg, träffat mycket speciella människor och sovit i stuga på husvagnscamping. I Askersund traskar Daniel in på Hotell Norra Vättern för att fixa en hotellnatt. Det är min födelsedag och han vill att det ska bli lite speciellt. Vi får en natt i hotellsviten med jacuzzi och kabel-tv och vi somnar gott.

I Örebro har Daniel en stor del av sin släkt så hit känner vi att vi har lite bråttom. Vandringens längsta etapp blir in till staden då mormors köttsoppa med klimp hägrar. Det blir en fem mil lång etapp och det är fyra mycket trötta ben som rasar in i mormors lägenhet sent på natten. De fem milen vandrades på ren vilja. Med ungefär en och en halv mil kvar viker sig Emelies knä under henne och hon kan inte längre stödja på det. Något är trasigt men med ett regält stödförband linkar vi så sakteliga in mot staden. Efter en stund känns kropparna bättre och vi ökar tempot något. Dagen efter kan vi knappt röra oss. Ett problem med att komma inomhus är att bakteriefloran är en helt annan. Efter att ha levt i ett kylskåp i över en månad visar sig dagisbakterier vara extra aggressiva och vi åker på en rejäl förkylning. Det blir ett par veckors vila och under den här tiden införskaffar vi oss något som kom att bli ovärderligt. Snöskor!

Kilsbergen bjöd på en härlig utmaning. Snö i kombination med vandringsled gjorde att våra snöskor blev ovärderliga. Det blev en något långsammare vandring innan tekniken satt men i utbyte fick vi ta del av en fantastisk natur. Otroligt vackert!!!  Utan snöskor nådde snön oss bitvis upp på halva låret så som sagt, snöskorna var nödvändiga.  Vi passerade insjöar, vandrade längs kraftledningsgator fann guldkorn både här och där. Vi slet men njöt och så småningom passerade vi skylten in i Dalarna. Det kändes väldigt högtidligt att passera dalaporten in i Grängesberg. Vi firade intåget med att sitta en stund vid vägkanten och titta på bilarna som passerade. Det började sjunka in att vi faktiskt gått till den punkt där vi när vi bilar upp till Emelies föräldrar börjar känna att vi lämnat södern.

Plötsligt står vi inför ett val. Våren börjar komma och med den värme, smältande isar och tösnö. Vår tanke om att gå mot Grövelsjön för att ta fjällkedjan har helt plötsligt förändrats något. Mycket på grund av att Emelie har ett knä som inte fungerar tillfredsställande dessutom börjar det slita på hennes psyke. Allt oftare börjar hon gråta okontrollerbart och hela hennes kropp verkar vara ur balans.  Alternativet finns att fortsätta rakt norrut för att fortsätta att gå inlandet upp mot hennes föräldrar och helt plötsligt blir det så. Den sociala biten förändras något nu när det är längre mellan samhällena men viljan att hjälpa till finns fortfarande. Titt som tätt blir vi stoppade av bilar som frågar vad vi håller på med och vart vi är på väg. Dessutom har vi lite kontakter som tar hand om oss med jämna mellanrum. Problemet med att komma in kvarstår dock, så fort vi träffar andra människor åker vi på förkylningar som inte vill släppa. Särskilt påtagligt blir detta när vi träffar familjer med barn, även om dessa oftast är de som ger oss energi att vandra vidare.

Mars går mot sitt slut och vid det här laget börjar även snön smälta undan på sina ställen. Vi har under resans gång lärt oss att snö kan smaka väldigt olika beroende vart den fallit. Jag minns särskilt ett hygge söder om Dala Floda som hade utsökt snö. På samma hygge ägnade vi oss också åt den delikata konsten att poppa popcorn över en låga som kom från en egentillverkat spritkök i form av en coca-colaburk och rödsprit samt att vi hade en improviserad fest med fackförbundet kommunal i en fiskestuga.

Efter att ha vandrat genom vargtäta skogar där uppmaningen om att skjuta,gräva och tiga rungat tätt, passerat Sveriges mitt och träffat ännu flera kufar, spenderat en natt under bar  himmel i en granris koja, åker vi så plötsligt på ytterligare in ordentlig förkylning. Vi är inte långt ifrån Emelies föräldrar nu  och nu längtar vi dit. Vi vandrar ytterligare ett par dagar med kropparna skriker efter vila. Den 1:a april ringer vi så slutligen upp dem och ber dem komma att hämta oss. Vi måste bli friska. Det är inte värt att dra på sig något elände bara för att vi ska vara envisa. Tre månader har gått, vi har vandrat 130 mil.

Motivation är märkligt, när man har ett klart utsatt mål så strävar man hela tiden mot det, sätter upp små delmål längs vägen för att göra resan lite mera överskådlig och så plötsligt står man där och inser att Delmålet var målet… Så kände jag Emelie när vi kommit hem till mamma och pappa. Fast jag kände det inte direkt, det är jag för stolt för, men efter flera försök att få kroppen att samarbeta för att fortsätta vandra var jag tvungen att känna mig besegrad. Daniel var dock inte färdig och efter lite diskuterande kom vi fram till att vi skulle klara av att cykla sträckan i stället. Vi restaurerade några gamla damcyklar och gav oss med nya krafter i väg. Det kändes toppen!!! Efter två dagar längs vägen var vi på god väg mot Lappland och INGET kunde stoppa oss. Dagarna hade blivit längre, tempraturen varmare vi var friska och kände att nu skulle vi klara det. Så tar vi en fikapaus, allt svartnar…. Jag fattar ingenting förrän jag hör Daniel prata i telefonen och han säger att jag bara hyperventelerar, kräks och gråter… Någon slog mig med en stopp skylt i huvudet och jag kunde inte ta mig längre, JAG var färdig.

Daniel ville fortsätta men efter några försök lät han det bero. Det är vår genemsamma tur och den skall avslutas gemensamt. Målet blev inte Treriksröset MEN det blev Ytterhogdal!

Källa: www.inspirationaloutdoors.com

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2009-11-15 04:45   ohlinj
Betygsätt gärna: 4
Spännande vandring, ni verkar ha gjort många spännande resor tillsammans! Synd att kroppen/kropparna gav upp under den här, men det är väl tyvärr sånt man får räkna med ibland... Så här i efterhand kanske det hade varit bättre att vandra under sommaren? Tänker mest på det där ni sa om bakterierna, det hade kanske inte blivit samma chock när man kom inomhus då? Hur som havre, BRA JOBBAT!
 
2009-11-15 07:37   Newlin
Det var våran första längre tur tillsammans =)
Vi ville gå "out of season" för att se lite vad som fanns att se då... Brukar oftast bara resa runt på sommaren... så det va ett litet experiment.

Vandrade Karlskorna- Treriksröset mellan mars - juni... kommer en berättelse om det senare.
 
2015-02-20 23:16   skogsfia
Betygsätt gärna: 5
Missade detta när det publicerades men det är ju en enastående berättelse! Ni är så unga och så envisa och så oförtrutna. Gud, vad ni kämpade trots leder som inte riktigt höll och trötthet och kanske lite hemlängtan. Heder åt er och väl genomfört äventyr även om ni inte nådde dit ni siktade!
 
Svar 2015-02-21 07:41   Newlin
Tack
Det var en spännande och bra tur på många sätt.
Jag har en ny hemsida där jag lägger upp lite till och från.
www.danielvilhelmsson.se
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Kartan >Position