Om boken Livsfilosofi av Arne Naess

Bok: Livsfilosofi

Författare: Arne Naess, norsk ekofilosof.

I boken beskriver Arne Naess människan som en mycket splittrad varelse. Att vara en människa i dagens samhälle är svårt. I boken diskuterar Naess om maskskapande; ” när ett litet barn klart förstår att det blir betraktat, iakttaget, observerat, bedömt, verkar det som att det är en naturlig reaktion att bli genererat”, vidare lägger han fram idén om att det är viktigt att bli något i samhället, inte främst för den person man är, utan vad man uträttar. På sidan 59 berättar han om ett exempel där en högt uppskattad man ägnade hela sitt liv åt botanik, skådespeleri och sång. Detta på ett passionerat och engagerat sätt. Men eftersom han inte validerade sina kunskaper genom akademin eller inte uppbar ett yrke där hans passion kunde uppskattas professionellt frågade sig Naess vilket värde den mannen hade haft i livet.

Att vara en medmänniska som förgyller andras vardag kanske inte räcker i dagens samhälle? Ett kännetecken för en medmänniska är förmågan att visa/använda känslospråket. Naess diskuterar ämnet känslor väl i denna bok. Ett citat som till viss del belyser vikten av känslor i Naess liv är taget från Spinoza; ” I ett tillstånd som inte är präglat av känslor, gör man inga som helst framsteg i något som är väsentligt för människan. (s. 19) Spinoza verkar ha präglat Naess syn på en rad ämnen i livet. Jag får stundtals känslan att Arne Naess är en förlängning eller utveckling av Spinozas verk och tankebanor. Tankebanor som tar med oss in i filosofin med ekologin som centrum. Förnuftet, som Spinoza kallar Ratio är en högt värderad funktion för oss människor. Förnuftsmässiga beslut med vetenskaplig grund anses vara det som samhället skall vara baserat på. Vad vi lägger för värdering på ordet förnuft är dock varierande. Det som Spinoza menade med Ratio (förnuft) verkar inte gälla i dagens samhälle. För mig har ordet (som samhället tolkar det) förnuft en klinisk, ren, objektiv smak i munnen som jag inte gärna använder mig av. Om jag istället själv definierar ordet förnuft ligger den Spinozas och även Arne Naess tolkning närmare. Jag väljer ett citat för att beskriva hur jag ser på ordet förnuft. ”Följ dit förnuft (ratio), låt alltså känslorna råda”, samt ”följ dina känslor, låt alltså förnuftet (ratio) råda.” (sid. 25) Den personliga reflektionen kring sambandet förnuft-känsla är att båda delarna är beroende av den varandra. ”Each feeds the other and each sets boundries for the other” som Donald Schön beskriver den inre reflektionsprocessen. Jag ser framför mig två ellipser som binds samman. Det är i den sammanbindande zonen goda, långsiktiga beslut tas. Där går min och Naess samsynighet i sär angående kopplingen känsla - förnuft. Naess tror att känslor i sig ej är förnuftiga och att förnuftet ej har känslor. ”Det är att sträcka sig för långt” som han skriver angående detta. För mig finns ett sådant samband. Eftersom de är så intimt förbundna med varandra och influerar varandra i allting vi gör ser jag det som en självklarhet. Detta är för mig något av en dualistisk grund, det ena kan aldrig vara 100%, det finns alltid en pol och en motpol och de är sammanbundna till varandra och interagerar som Schön beskriver ovan.

Arne Naess delar min syn på verkligheten då han beskriver sig som pluralist, possibilist och har en relationistisk syn på omgivningen. Hans sätt att beskriva Tvergastein, hans hem i naturen gav mig mycket; ”jag blir en del av omgivningarna och omgivningarna mer en del av mig. Kvar blir ett nätverk av mer eller mindre intima relationer.”, samt:”... allt blir mer levande här. En blå handduk från 1937 är full av hål, men den har tjänat mig mer än ett halvt århundrade och nästan blivit lite – levande. Eftersom det aldrig finns någon brådska här får sakerna tillfälle att tala till mig.” (sid.33). Här ser jag filosofen, människan och Naess som en del av Naturen, i alltet om jag kan kalla det vid det namnet. Med ovanstående citat kunde jag erfara något som funnits i mitt bakhuvud en längre tid, nämligen kopplingen mellan människa och natur. Likt en fors som varit fördämd en längre tid sprutade nu vattnet ut och skapade liv längs strandkanterna. Jag blev smått euforisk när associationsbanor formades mellan mina neuroner och kände att Naess genom hans bok talade med mig. När jag blickade tillbaka på ett par artiklar som jag skrivit insåg jag att jag benämnde ”döda ting” som vänner, som kompanjoner. Naturen beskriver jag som subjekt inte objekt. Klipporna talar till mig, med mig. Fjällräven berättade om hennes liv förra året när jag mötte henne en klar och solig vinterdag vid Helags fot. Jag kan erinra diskussioner jag haft med träd. Det har varit goda stunder då jag lärt mig mycket om mig själv som människa och om kopplingen mellan oss. Det har alltid funnits där, men Arne Naess, genom boken Livsfilosofi har nu lärt mig att medvetet se på de kopplingar jag har till min omgivning. Om de sedan är framönskade genom mitt sätt att se på yttervärlden, eller om fjällräven kan kommunicera med mig, det är mindre väsentligt för tillfället.