Bloggar > Padjelantas gränstrakter.

Padjelantas gränstrakter.

Gömda Dalen Placerad på karta

2:a augusti 2019.

Mellan gränsbergen Guovddelistjåhkkå och Snøtoppen - som beskrevs i de två senaste inläggen - ligger en namnlös undangömd dal som är ovanligt otillgänglig. I öster ligger sjön Guovddelisjávrásj som sträcker sig tvärs över dalen och kantas av tvärbranta sidor i norr och söder. Man måste vara ovanligt motiverad för att försöka ta sig förbi sjön på norra sidan där passagen är mindre riskfylld än på den södra sidan. I väster vaktas dalen av en 200 meter hög klump av bergarten syenitoid-granit.

Vy från Snøtoppen mot Gömda Dalen och Guovddelistjåhkkå.Vy från Snøtoppen mot Gömda Dalen och Guovddelistjåhkkå.

Namnet Gömda Dalen står inte på kartorna och kommer inte att godkännas av Lantmäteriet då namn i området ska skrivas på lulesamiska och ha en förankring i den samiska kulturen. Det bästa man kan hoppas på är att Lantmäteriet kontaktar Sametinget för att ta reda på om det har funnits ett namn på dalen tidigare.

Jag hade varit här tidigare, åren 2003 och 2017. Då det är tidskrävande att ta sig fram i området hade jag ännu inte hunnit med att undersöka det ingående. Idag var det dags att ändra på det förhållandet.

Vy mot dalen mellan Snøtoppen och Guovddelistjåhkkå.Vy mot dalen mellan Snøtoppen och Guovddelistjåhkkå.

Mitt tält stod nära slukrännan genom vilken jokken som avvattnar Guovddelisjávrásj flyter. Det var bara att följa jokken 1300 meter åt väster och ta sig förbi det branta partiet norr om sjön, så skulle jag hamna i den Gömda Dalen.

Vattnet i rännan är kristallklart och vattendjupet verkar vara upp till 4 meter på något ställe. Klippväggen på södra sidan av slukrännan har rester av jättegrytor från tidigare istider. Slukrännan bildades under en senare istid som eroderade bort det mesta av jättegrytorna.

Storleksjämförelse mellan jättegryta och människa.Storleksjämförelse mellan jättegryta och människa.

Större delen av sträckan fram till Guovddelisjávrásj är lättframkomlig och man förundras över hur istiderna påverkat landskapet.

Snøtoppen till vänster och stoppklossen 903 till höger.Snøtoppen till vänster och stoppklossen 903 till höger.

Närmare Guovddelisjávrásj blir norra sidan av kanalen ibland besvärligt brant och man får gå högre upp. Men det är inga problem att ta sig fram förrän man kommer till nordvästra hörnet av sjön. Där tvingas man att ta sig upp några meter på en mycket brant sluttning och jag var tvungen att ta hjälp av videbuskar. Sedan går man en kort bit på en hylla varefter det blir brant nedför några meter. Skärper man bara till sig så ska det inte vara några problem.

Nordisk stormhatt och torta vid den branta norra sidan av Guovddelisjávrásj.Nordisk stormhatt och torta vid den branta norra sidan av Guovddelisjávrásj.

Nu har man kommit till Gömda Dalen. Landskapet ser här ut som ett stormigt hav av klippor och stup. Norra sidan där man hamnat ligger högre och mot söder är ett brant stup som man får följa till dess man hittar en nedgång.

Gömda Dalen direkt väster om Guovddelisjávrásj.Gömda Dalen direkt väster om Guovddelisjávrásj.

En 600 meter lång sjö ligger tvärs över dalen, men den kan rundas på södra sidan. Sjöns utlopp rinner ner i innersta Trolldalen och är ett biflöde till norska Trolldalselva. En hel del tid går åt till att hitta nedgångar från branta klippor, men det har man igen vid nästa besök om man memorerat det framkomliga vägvalet.

Den 600 meter långa sjön med Guovddelistjåhkkå i bakgrunden.Den 600 meter långa sjön med Guovddelistjåhkkå i bakgrunden.

När man närmar sig 903 tar växtligheten tvärt slut och marken övergår i ren granit på vilken inget annat än skorplavar växer.

Ännu en sjö. I mitten 903 omgiven av Snøtoppen och Guovddelistjåhkkå.Ännu en sjö. I mitten 903 omgiven av Snøtoppen och Guovddelistjåhkkå.

Vid ett vattenfall passar jag på att ta en fikapaus och larva mig lite framför kameran.

Exempel på stup och larvig fotograf.Exempel på stup och larvig fotograf.

Efter pausen tog graniten över. Det är spännande att ta sig fram och det bär nu av uppför på allvar.

Granitlabyrint vid foten av 903.Granitlabyrint vid foten av 903.

Till slut står man framför stoppklossen i väster. Berget saknar namn men kallas för 903 efter höjdangivelsen på fjällkartan (efter senaste mätningen har den justerats till 900 m). Berget är inte svårt att gå upp på, men på västra sidan stupar det tvärbrant ner mot Trolldalen i Norge med en fallhöjd på 450 meter.

Nästa bild visar hur 903 ser ut nerifrån den svårtillgängliga Trolldalen i Norge. På avstånd ser klippan ut som huvudet på ett troll med två stora ögon - trollet gråter sten, sägs det.

Från Trolldalen är 903 en 450 meter hög klippvägg.  Fotograf: Stefan Biderman.Från Trolldalen är 903 en 450 meter hög klippvägg.
Fotograf: Stefan Biderman.

Teoretiskt skulle man kunna ta sig förbi denna vaktpost på norra eller södra sidan, men på norra sidan är det klättring med rep som gäller ner till svenska Trolldalen som ligger 200 meter nedanför bergets fot.

Berget 903 agerar stoppkloss i dalens västra ände. Vy från östra sidan.Berget 903 agerar stoppkloss i dalens västra ände. Vy från östra sidan

Det har debatterats bland “fjäll-nördar” - dit jag räknar mig själv - om det är möjligt att från Trolldalen ta sig upp till fots till Gömda Dalen, på de mycket branta klipphällarna på södra sidan av 903. Nivåskillnaden är där 340 meter. En förutsättning är att hällarna inte är blöta av smältvatten eller regn då de blir såphala av de alger som finns på klipporna.

Nästa bild togs från toppen av 903 två år tidigare.

Uppe på toppen av 903. Snøtoppen i bakgrunden. 2017-08-03.Uppe på toppen av 903. Snøtoppen i bakgrunden. 2017-08-03.

Det här året avstod jag från att gå upp på toppen då jag redan gjort det 2 gånger, för att få tid att titta ner i Trolldalen från “passet” mellan 903 och Snøtoppen.

På väg upp i passet mellan Snøtoppen och 903.På väg upp i passet mellan Snøtoppen och 903.

Det var enkelt att ta sig upp i passet och att gå ner en bit på andra sidan för att titta ner i Trolldalen. Det är branta hällar att ta sig uppför om man tänkt gå från Trolldalen till Gömda Dalen. Tiden skulle inte räcka för att försöka gå ner och sedan upp igen.

Jag fick intrycket att det skulle vara möjligt att ta sig upp med bra skor om klipporna var torra, men säker kan man inte vara förrän man provat. Säkrast är nog att avstå.

Trolldalen 340 meter nedanför passet mellan Snøtoppen och 903.Trolldalen 340 meter nedanför passet mellan Snøtoppen och 903.

Vandrade tillbaka längs södra sidan av dalen där terrängen inte var så kuperad och det gick snabbare att ta sig fram. Tittade närmare på Guovddelisjávrásj södra sida som såg ännu brantare och besvärligare ut än den norra sidan. Min avsikt var att försöka ta mig fram där, men man måste först passera en besvärlig rasbrant med stora stenblock med snö emellan som kanske inte skulle hålla att gå på. Min risk- och konsekvensanalys sa mig att jag borde avstå då jag även började bli trött efter 8 timmars utflykt.

Tveksamt om det går att ta sig fram längs södra sidan av Guovddelisjávrásj.Tveksamt om det går att ta sig fram längs södra sidan av Guovddelisjávrásj.

Gick därför tillbaka norr om sjön samma väg som jag kommit. Tillbaka vid tältet lagade jag en sen middag medan solen sänkte sig över Gömda Dalen.

Kvällsvy mot Gömda Dalen.Kvällsvy mot Gömda Dalen.

Med tanke på de begränsade möjligheterna att ta sig in i och ut ur området, så är nog antalet besökare mycket få. Därför borde namnet Gömda Dalen eller Stängda Dalen (lulesamiska: Dahppotvágge) passa bra. Man har ju möjlighet att tycka, även om det inte har någon som helst betydelse för vad som står på kartan.

Karta.Karta.

Postat 2020-07-18 10:56 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Snøtoppen Placerad på karta

6:e augusti 2019

De som vandrat Padjelantaleden norr om Stáloluokta har säkert sett gränsbergen i västra Padjelanta på andra sidan Virihávrre, och möjligen undrat vad de heter.

Gränsberg i västra Padjelanta. 2016-07-11Gränsberg i västra Padjelanta. 2016-07-11

Snøtoppen är ett av dessa berg. Jag använder det namn som står på norska kartor då svenskt namn saknas. Bergets topp ligger 1204 m ö.h. och befinner sig på den svenska sidan av gränsen. Riksröse 242A ligger några hundra meter åt väster på en lägre hylla.

Gränsfjällen Snøtoppen (t.v.) och Guovddelistjåhkkå.Gränsfjällen Snøtoppen (t.v.) och Guovddelistjåhkkå.

Dagen innan hade jag satt upp tältet vid södra sidan av Rastesjávrásj som ligger vid bergets fot.

Snøtoppen - karta.Snøtoppen - karta.

De senaste tre dagarna har alla börjat med dimma och låga moln som skingrats först sent på förmiddagen, men i dag bjöds det på en klarblå himmel direkt från soluppgången. En perfekt dag för en topptur till Snøtoppen - den enda större topp i västra Padjelanta som jag inte varit upp på. Berget har alltid fascinerat mig med sin karga utstrålning och kantiga profil. En uppstigning kräver lite mer planering än för andra berg i området, då det inte bara är att gå rakt uppför från öster mot väster. Ett antal stora "trappsteg" uppe på bergsryggen kan utgöra besvärliga hinder.

Därför bestämde jag mig för att följa passet mellan Snøtoppen och 974 till dess jag passerat det sista trappsteget och först därefter gå upp mot toppen. Nackdelen med min strategi är att det blir betydligt brantare under första hälften av uppstigningen. Det är inga problem så länge man kan undvika blöta klipphällar.

Snøtoppen och lägret vid Rástesjávrásj.Snøtoppen och lägret vid Rástesjávrásj.

Jag kommer iväg strax före 9 med fotoutrustning, regnkläder, torr tröja, dunjacka, handskar, vindtät mössa, kåsa, vätskeersättning (pulver), solkräm och nötter i ryggsäcken.

Möts av en grupp italienare som är ute på en guidad tur. De startade vid Lakshol och har gått genom Rago. Ett uppiggande samtal efter 8 dagar utan mänskliga möten. I början av 2000-talet kunde jag vandra i 14 dagar genom västra Padjelanta utan att se en människa, men nu kan det hända ett par gånger att man möter andra vandrare.

Jag forsätter vidare västerut genom passet och går därefter i riktning mot den namnlösa sjön cirka 750 m ö.h. På östra sidan har sjön en mycket hög och tvärbrant kant som man inte kan ta sig förbi om man inte vill förlora höjd och gå söder om sjön. Jag spanar upp mot Snøtoppen för att hitta en framkomlig väg utan småstup och "trappsteg" och tycker mig se en möjlig väg. Mellan 800 och 1000 meter är det rätt brant men inga problem annat än att man får stanna och vila rätt ofta. 

Den namnlösa sjön cirka 750 möh. Ráhkotjåhkkå i bakgrunden.Den namnlösa sjön cirka 750 möh. Ráhkotjåhkkå i bakgrunden.

Jag känner mig tveksam över prospektet att gå ner samma väg då det kan vara svårare än att gå upp.

Det var bitvis rejält brant.Det var bitvis rejält brant.

Efter 1000 meter blir det mindre brant och man går på avrundade och välslipade klipphällar. Det är från det här hållet inte helt uppenbart var toppen befinner sig så jag går på känsla. Det dyker hela tiden upp nya och högre delar av berget som inte syntes längre ner.

Vy mot öster från drygt 1000 meters höjd. Tältet syns som en röd prick.Vy mot öster från drygt 1000 meters höjd. Tältet syns som en röd prick.

Får till slut syn på ett toppröse på en "klack" med en försänkning strax innan där jag får lä från den måttliga vinden och kan byta om till en torr tröja. Jag sätter även på mig dunjackan trots att det inte är speciellt kallt men den skyddar mot vinden. 

Äntligen fick jag syn på toppröset.Äntligen fick jag syn på toppröset.

Toppröset är ovanligt litet så jag gissar att inte många går upp på toppen. Nedanför röset ligger ett gammalt renhorn av ansenlig storlek.

Posering vid toppröset. Ser mer ansträngd ut än vad jag kände mig.Posering vid toppröset. Ser mer ansträngd ut än vad jag kände mig.

Vy mot Vásstenjávrre och Virihávrre.Vy mot Vásstenjávrre och Virihávrre.

Jag går mot sydvästra hörnet av berget för att få vyer mot Rago. Inspirerande att se sjöarna uppifrån som man passerat i Rago under tidigare vandringar - Storskogvatnet, Ragovatnan och Snøtoppvatnan bland andra.

Det vilda klipplandskapet i Rago nationalpark.Det vilda klipplandskapet i Rago nationalpark.

Jag bestämmer mig sedan för att försöka följa Snøtoppen längs dess höjdrygg - trots "klackarna" - i stället för att gå tillbaka samma branta väg som jag kom. Jag tyckte att den första klacken såg överkomlig ut på vägen upp.

När första smältvattensjokk dyker upp sätter jag mig och njuter av vätskeersättning och macadamianötter i solskenet. Solkräm med solskyddsfaktor 50 är nödvändig sådana här dagar.

Vilopaus med några macadamianötter en bit öster om toppen.Vilopaus med några macadamianötter en bit öster om toppen.

Bergskammen på Snøtoppen är rätt smal och det går snabbt att ta sig från södra till norra sidan där man får fina vyer mot området mellan 903 och Guovddelisjávrásj. Det är ett spännande och svåråtkomligt område då Guovddelisjávrásj spärrar av dalen med branta sidor både mot norr och söder. 

Vy mot Guovddelistjåhkkå.Vy mot Guovddelistjåhkkå.

De 4 första klackarna utgör inga problem att ta sig upp på när man kommer från väster och lättare kan se vart det går att ta sig fram. Den sista större klacken däremot är för brant och jag följer en renstig på södra sidan, men den leder ingenstans. Jag undersökte inte norra sidan av klacken utan rundar den i stället på södra sidan. När jag närmar mig Rástesjávrásj viker jag av ner mot sjön vilket kräver en del letande efter möjliga vägar då berget har många mindre stup och raviner (slukrännor) på någon meters höjd.

Slukrännor vid södra sidan av Snøtoppen.Slukrännor vid södra sidan av Snøtoppen.

Efter ett dopp i Rástesjávrásj och middag blev jag bjuden på en fin kväll utan mygg.

Snøtoppen är ett mycket intressant och annorlunda berg vilket tillsammans med det fina vädret gör det här till en av mina absolut finaste dagsturer.

Postat 2020-07-13 11:03 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Berget Guovddelistjåhkkå Placerad på karta

1:a augusti 2019

Guovddelistjåhkkå är ett fjäll i Padjelanta på riksgränsen mellan Sverige och Norge. Riksröse 242B står exakt på bergets högsta punkt. Toppen ligger 1327 m ö.h. vilket inte är speciellt högt, men det är 25 km till närmaste högre berg i Sverige. Utsikten är därför vidsträckt utom möjligen där det 1517 meter höga norska berget Gasskatjåhkkå ligger, 14 km mot norr.

Jag var upp på toppen första gången år 2002 i fint väder. År 2004 började det regna precis när jag kommit upp. Sedan blev det inget besök förrän år 2019.

Tidigare under dagen hade jag vandrat 11 km, satt upp mitt tält vid bergets fot och ätit middag. Kom därför inte iväg förrän vid halv-sex tiden. Lite väl sent med tanke på att det är drygt 5 km till toppen och 700 meters stigning. Men det blir ju inte mörkt på natten den 1:a augusti norr om polcirkeln.

Lämnar tältet för att gå upp på toppen av Guovddelistjåhkkå.Lämnar tältet för att gå upp på toppen av Guovddelistjåhkkå.

Östra sidan är en lång uppförsbacke med måttlig stigning. Inlandsisarna tog här med sig allt löst ut till de norska fjordarna. Man går därför på rena urberget och högre upp på permanenta snölegor. Det fanns tidigare en glaciär på nordöstra sidan men den har smält bort någon gång efter 1960. Då kunde den fortfarande ses enligt flygfoton.

Landskapet är annorlunda med slukrännor och andra istidsformationer som ibland kräver omvägar. Redan på låg höjd breder snöfälten ut sig. Det är hårt packad snö som är lätt att gå på.

Redan 800 m ö.h. breder vidsträckta snöfält ut sig.Redan 800 m ö.h. breder vidsträckta snöfält ut sig.

Utsikten mot de stora sjöarna Vásstenjávrre och Virihávrre blir hela tiden bättre.

Vy mot Vásstenjávrre från 1200 m ö.h.Vy mot Vásstenjávrre från 1200 m ö.h.

Lutningen planar ut högre upp men det är ändå inte helt klart var toppen ligger och man får gå en bra bit till innan Riksröse 242B syns. Röset restes 1930 och toppstenen har nästan blåst omkull under vinterstormarna.

Riksröse 242B.Riksröse 242B.

Mot norr stupar berget drygt 700 meter brant ner mot sjön Guhkesjávrre. Sjön har inte klarat sig undan norrmännens utbyggnadsiver av mindre sjöar.

Noterade till min förvåning att även Giebmegáisi (Kebnekaise) syntes långt borta (109 km) vid horisonten. Men när luften är kall och klar blir sikten god.

Vy mot norr från toppen.Vy mot norr från toppen.

Mot väster skulle man ha kunnat se Atlanten bortanför topparna, men havet var täckt av moln. Avståndet dit är bara 60 till 70 km. Solen var på väg ner och lyste upp vattenångan i luften till ett dis som ökade med avståndet.

Vy mot väster från toppen.Vy mot väster från toppen.

I sydväst ligger den vilda och dramatiska norska nationalparken Rago där urberget regerar.

Rago nationalpark i Norge.Rago nationalpark i Norge.

Det fanns mycket mer att undersöka på Guovddelistjåhkkå, men det började bli väl sent och solen var på väg att försvinna.

På väg tillbaka i solnedgångsljus.På väg tillbaka i solnedgångsljus.

Det är en märklig känsla att kilometer efter kilometer traska på eviga snöfält medan ljuset blir svagare och rödare. Det skulle lika gärna ha kunnat vara en dröm.

Till sist kunde jag åter se tältet som en röd prick.

Snart tillbaka till tältet. I bakgrunden Snøtoppen.Snart tillbaka till tältet. I bakgrunden Snøtoppen.

Skymningens lugn härskade nu över landskapet - hjärnan hade inga tankar utan registrerade bara automatiskt var foten skulle placeras vid nästa steg.

Tillbaka vid tältet.Tillbaka vid tältet.

Är tillbaka vid tältet vid 23-tiden och kylan sänker sig snabbt. Kokar te för att ersätta vätskeförlusten vid uppstigningen, och somnar sedan. Det var bara någon enstaka plus-grad på morgonen.

Postat 2020-07-12 15:46 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera