På stigen söderifrån mot Ikesjavrre skrattar plötsligt en dalriptupp till och flaxar iväg en bit. Vi (jag och kompis T) stannar förstås till och tittar efter den. Sedan tar vi några steg och plötsligt blir vi nästan överfallna av en modig, ilsken och rädd dalriphöna. Den flaxar alldeles framför våra ansikten och spelar sedan skadad strax framför våra fötter. När vi tittar rakt ner rör sig plötsligt marken. Ett tiotal ungar kryper åt alla håll. Alla utom en...