Den svala morgonluften smekte älven. Kondensen i tältet vittnade om en kall natt med varma tunga andningar som orsak. Som vanligt låg Tobbe kvar i tältet när jag masade mig upp och förde ner fötterna i de fuktiga Lundhagskängorna. Jag drömde mig tillbaks till dagen innan, med det fantastiska fisket. Glädjen fann sig i bröstet med ens och jag satte av ner till matplatsen på udden för att köra igång stormköket. Snart kokade gröten och mitt sedvanliga morgonrop ljöd över älven...
- Tobbe, frukost...!!!
Efter gröten diskade Tobbe, sin vana trogen. Vi rev lägret, packade våra pontoner och gjorde oss färdiga för avfärd.
Älven låg lika vacker som dagen innan. Solen sken och frukost vankas på udden bortanför pontonerna.
Solen träffade kurvan av älven och värmde oss gott. En liten fisk vakade längst strandsidan och jag ville prova att fiska på den innan vi satte av. I samma veva som jag fångade fisken, och vi lite irriterat konstaterade att det var en sik och ingen ädlare ädelfisk, hörde vi ljudet av en motor som närmade sig. Det var tydligt att ljudet kom från en utombordsmotor. Upp längst älven kom en forseka i vit plast farandes i maklig takt. Vi kunde skönja fyra personer i ekan två små i fören och två större mitt på och i aktern. Mannen som körde skutan saktade ner motorn ett tiotal meter från oss och började veva på rullen som satt på hans haspelspö. Med van hand drillade han det han hade på kroken. Efter någon minut hade han dragit en fin fisk över relingen. Han hejade till oss på ett typiskt norrlänskt vis, med en huvud nick bakåt, samtidigt som ett svagt utdraget H-väsande ljud sjöng över hans läppar...
- Heeeee, lät det ungefär.
Vi hejade tillbaks. De övriga i båten norrlandshejade också på oss innan mannen förklarade att de var en familj från Haparanda med sina två barn. De hade tydligen en sommarstuga i Kaitum by och fiskade ofta här i älven.
- Vill ni ha fisk, frågade den vänliga mannen och höll upp den fina nyfångade öringen på styva 1.5 kg.
Både jag och Tobbe hade nu blivit lite mätta på fisksmaken och såg fram mot den pyttipanna som jag tänkte laga på rimmat sidfläsk, potatis och falukorv. Vi tackade vänligt men bestämt nej till gåvan och fisken åkte i älven igen.
- Fin fisk, sa jag.
- Ja, hela kurvan här och ett par hundra meter framöver är den bästa fiskesträckan på den här delen av älven, sa han och svepte nedströms med armen.
Både mitt och Tobbes ansikten sprack upp i ett stort leende. Vi berättade att dagens etapp skulle ta oss till vårt slutmål på hela denna veckas resa, platsen Aranjarga platån. Mannen berättade att de hade sitt basläger där vi skulle slå läger och att de bara skulle uppströms och fiska lite. Vi konstaterade att vi förmodligen skulle ses lite senare och vinkade adjö.
Kort efter mötet satt vi åter i våra pontoner. Samma sköna känsla infann sig med ens när stenarna passerade under pontonerna och nya mål låg i sikte. Redan efter ett par meter vakade det ute i det klara vattnet och både jag och Tobbe fiskade frenetiskt då vi gled över platsen, utan resultat. Det mannen sa tidigare var att "detta ställe var det bästa fiskestället på hela sträckan." (Förra gången 2009 när vi passerade denna plats åskade det ordentligt vilket gjorde att vi knappast fiskade över huvud taget.)
Vi gled längst fjällbjörksidorna ytterligare 200 meter. Jag hörde ett stort vak intill strandkanten. Vakringarna som expanderade under en uthängande björkgren visade på ett jaktställe för en stor fisk. Jag paddlade mig i position med mina simfenor och började kasta på fisken men även denna gång utan resultat. Ute i strömmen hände något samtidigt. Tobbe fick på en fin harr som han kämpade lite med. Vi befann oss i en kurva där det flöt på lite starkare än tidigare och en tendens till fors kunde skönjas. Tobbe ropade att han tyckte vi skulle stanna och fiska av området då botten under honom såg ut som ett perfekt ställe för fisk. Stora stenbumlingar, ganska glest placerade med en meters mellanrum gjorde platsen idealisk för harr. Den övriga botten var täckt av fin sand vilket inte gjorde saken sämre. Vi hade visserligen bara färdats ett par hundra meter utför älven men vi hade heller ingen lång sträcka att transportera oss denna dag. Vi gled in till land och parkerade våra pontoner. Nu kunde även jag skönja platsens magiska vibrationer. Ett litet V-format vattenstryk med tydliga bakvatten, perfekt för fisk.
Parkerade pontoner uppströms i strömkanten.
Tobbe satte omedelbart av ner mot stenbanken där älvfåran gick ihop. Jag tog det lungt, knöt på en stor fluga (Europea 12) på min tafs och begav mig något uppströms. Jag vadade försiktigt fram. Stenbumlingarna var en dryg meter stora i omkrets och vattnet gick till knähöjd när jag stod på dem. Mellan stenarna var de sålunda en och en halv meter djupt och vattnet gick högt upp på bröstet, precis så högt som mina vadarbyxor kunde klara av. Jag hittade en sten tretio meter ovanför Tobbes placering. Jag kastade ut flugan över älven. I första kastet drog jag linan över vattenytan, så som jag gjort så många gånger tidigare denna resa. Hugget kom från ingenstans. Det var hårt, det var stort och det plaskade rejält. Det som tagit min fluga visade tydligt att den inte ville byta plats. Det stångades och frustades nere under ytan. Fisken ville inte flytta sig från stenen där den hörde hemma. Jag jobbade och slet för att inte tafsen skulle nötas av mot något. Dödläget kvarstod fortfarande efter någon minut och hur jag en drog ville den rackaren som huggit inte förflytta sig. För en stund trodde jag att linan kanske hade fastnat i någon stock eller lindats runt en sten. Jag chansade och släpte efter lite så att linan slackade. I vanliga fall är det förbjudet att slacka linan eftersom fisken då kan komma loss. Om hullingen inte satt sig kommer fisken garanterat att komma loss. Denna gång fungerade mitt taktiska drag. Fisken kände att jag släpte på trycket och försökte förmodligen fly. Den satte av över älvfåran som en raket. Jag tittade på spöt, det bågnade. Jag förstod att fisken var stor. Allt eftersom jag lyckdes veva den närmare verkade det som om den mattades av. Jag fick in fisken bakom mig. En liten djävel i mig ville fånga detta moment på bild och jag tog fram min lilla pocketkamera. Precis som jag sklle ta en bild på mitt spö med Tobbe nedanför mig hoppade fisken upp ur vattnet, jag tryckte på knappen. Kameran åkte ned i fickan och jag kämpade vidare med fisken. Ryggfenan var enorm, något jag kunde konstatera när den trötta harren slutligen fångades. Tobbe hade satt av upp till mig och förevigade mig med min rekordharr. 1.2 kg löd mitt nya rekord.
Bilden på fisken.. Haha... inte mycket Tobbe för den delen heller.
Andra bilden något bättre.
Bilden på min då stundande rekordharr 1.2 kg.
Efter att jag återsatt fisken i älven blåste jag flugan ren och satte muntert igång att kasta igen. Efter ett par kast gjorde jag samma manöver som vid det första hugget, drog hem flugan över vattenytan. Precis på samma ställe högg det igen. Fisken, som denna gång tagit flugan, var inte alls lika omöjlig till en början. Jag vevade in linan och den följde snällt med. Inte förens det var dags att håva rackaren såg jag den enorma ryggfenan. Jag insåg att detta också var en bjässe. Fisken såg plötsligt min siluet och rusade ut i strömmen igen. Denna gång var det inte lika lätt att veva hem den. Efter ytterligare ett par kortare turer för fisken lyckades jag med ett bestämt grepp få tag över ryggen, den var kraftig. Med vågen i högsta hugg kunde jag konstatera att denna harr vägde 1.3 kg, ytterligare "en putsning" av rekordet som man hade uttryckt det i idrottstermer. Tobbe vadade åter upp för att ta en bild på mig och min fisk, denna gång med resultatet att han nästan druttade i. Fisken sattes varsamt tillbaks. Efter denna rekordfisk upprepades det omöjliga vid ytterligare två tillfällen och fyra harrar över kilot fångades på samma ställe under en timme. Samtidigt som detta skedde hade min vän Tobias fiskat av forsen lite här och var men inte känt en enda fisk på kroken. Jag måste ha hittat en harrhåla. Jag log med hela kroppen. Efter denna fångsfest började jag bli hungrig på annat en fisk och vi gjorde lunch. Varmvatten i en matpåse från REAL på en sten i strömmen var ett naturligt sätt att fira fiskarna.
Mitt nya rekord 1.3 kg
Tobbe, en vadande fotograf som nästan plurrade i när han satte ner foten mellan stenarna i klivet efter bilden. Allt för konsten!
Lunchbordet är dukat.
När vi slukat vår mat satt vi och tittade på platsen som vi stannat på. Vi utbytte tankar om lyckan över att vi inte bara gled förbi denna gång. Det kändes däremot konstigt att jag fått fyra stora harrar och Tobbe inte en enda. Jag kikade upp mot kanten av älven. Jag såg en liten stig smita in mellan några videbuskar. Nyfiket gick jag och Tobbe iväg för att se om det fanns något av intresse där bakom slyt. I samma stund som jag klev upp på land såg vi den typiska ringen efter en tältkåteplats. En liten bit bort stod även en lappkåta av fast modell. Vi gjorde en liten inspektion. Dörren på kåtan stod halvöppen men av omgivningen att dömma hade ingen varit där på flera år. Vi kikade in och kunde konstatera att det hängde lite stumpor i taket och ett par bortförmultnande stövlar stod på jordgolvet lika så en sönderrostad järnkamin. Lite här och var fanns det urdruckna spritflaskor, gamla talrikar och bestick. Jag skulle säga att ingen hade varit på stället åtminstonde på 10 år. Det var inte konstigt att samerna använt detta ställe som ett sommarviste med den mängd fisk som jag dragit på mindre än en timme. Jag kunde dock inte låta bli att fundera på vad som gjort att det inte längre användes. Kunde det vara så att ägaren dött eller hade mängden fisk minskat.
Samekåtan och Tobbe, lite som ur sagorna om PLUPP. (Tog inga foton inne i kåtan med respekt för eventuell ägare)
Jag och kurvan där vi startade vår dagsfärd, längst upp i den vänstra passagen.
Min rekordplats till höger om pontonerna, ett paradis för flugfiskare (hit vill jag återvända).
Vi vadade ut i strömmen igen. Det var nu min tanke dök upp. Jag kände mig någorlunda mätt på fiske medan Tobbe inte känt någon fisk mer en den lilla harren i pontonen.
- Du får fiska på min plats om du vill, sa jag och visade med handen var jag stod.
- Gärna sa Tobbe och sken upp som en sol. Du é en riktig kompis kläckte han ur sig och letade sig upp till platsen där jag stod innan lunch.
Jag gick ut på stenskravlet nedanför honom och kastade ut min fluga. Kort efter att Tobbe kastat ut flugan, på samma ställe som jag hade fiskat på tidigare, fick han hugg. En ordentlig kamp utspelade sig innan Tobbe glatt lyfte upp en harr på över kilot. Efter ytterligare ett par minuter tog han nästa kilosbit. Efter en halvtimmes fiskande var resultatet nästan det omvända Jag inga fiskar, Tobbe två. Det var en harrhåla som jag hade hittat, en enorm harrhåla.
Det mulnade på fort och jag kund skönja ett åskmuller i fjärran. Kylan kom krypande och de sista femton minuterna var allt dött. Inga storharrar visade överhuvudtaget något intresse. Det började blåsa och vi bestämde oss för att åka vidare. Vi han precis kliva upp i pontonerna innan regnet kom. Och som det kom. Regndropparna var som fotbollar som slog ner i ytan. Regnkläderna blev som resonanslådor. Jag kunde höra ljudet av en motor en bit bort. Jag förstod att det var familjen som var påväg till sitt basläger. De kom ikapp oss efter ett par minuter och fortsatte förbi och ner till lägret. Vi gled med älven. Tobbe fortsatte att fiska men jag kände mig nöjd. Jag gillar inte åska och ville inte hålla något spö i luften. Sträckan som vi färdades den sista kilometern var totalt fri från vak när vi körde där vid förra resan så jag ville bara komma fram till vår lägerplats. Efter en timmes ytterligare flytande såg jag höjden ovanför forsen där vi förra resan stannade och blev hänförda. Värmen spred sig och jag kände en viss glädje. Nedanför platån låg den vita ekan förtöjd och en liten slingrandes hemtrevlig rökpelare reste sig från kullen... Där skulle vi också slå läger...
Regndroppskrig.
Framme vis slutmålet och den branta sidan upp till lägerplatsen.
Efter en stund kom Tobbe glidandes. Vi konstaterade att vi skulle bli upplockade av helikoptern först nästa dag vid lunch och att vi nu hade hela eftermiddagen, kvällen och förmiddagen på oss för att fiska. Båda två var trötta på pontonerna och ville stuva undan dem innan det blev kväll, så att vi slapp det momentet på morgonen nästa dag. Platsen vi ville sätta upp tältet på låg längst upp i forsen och platsen för upphämntning längst ner. För att slippa bära pontonerna paddlade vi ner dem till den öppna gläntan vid myren packade ihop dem och gjorde klart för deras avfärd. Sedan gick vi upp till den gudomliga lägerplatsen...
I NÄSTA, den sista delen, kommer lägerplatsernas lägerplats tas i besittning och en fantastisk fisk att fångas. Resan tillbaks med helikoptern blir något utöver det vanliga...
Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta :-)
Positioneringen gäller lappkåtan
Vill du se bilder på samma platser från 2009 års resa, klicka här för att se motsvarande berättelse t.ex. 2009 års rekordharr.
Alla delar från denna resa och hela den förra turen kan följas på följande sida: http://www.utsidan.se/trips/list.htm?author=57787
Om du inte sett 2011 års magiska resan på film ännu finner du den på: http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/0/qU84CTlRRnw
Ha en underbar vinter
Joakim
Det är lika intressant varje gång jag inser att barn inte behöver stora äventyr för att slukas upp totalt. Friluftsfämjandet hade en artikel om barn i natur där Renat Chlumska och ytterligare en person uttalade sig om barnens behållning av naturen. Kort sammanfattat kan man säga att ingen av dem tycker att man skall dra iväg med sina barn på för långa och strapatslika vandringar/äventyr då det finns en stor risk att man snarare tar avstånd från vandringar och dylikt när det varit krävande som barn. Låter logiskt tycker jag. Gå snarare ut 10 gånger till kyrkogården och lek äventyrare än en gång till Nikkaluokta med jobbiga vandringar bara för att föräldern skall bli tillfredställd. Detta tog jag fasta på.
Maja testar repbanan.
Under sensommaren satte jag min plan i verket. Den gamla sälgdungen, som vikt sig ut över tomten och tagit över en stor del av gräsmattan, fick sig en omgång. Planen var att spara ett par strategiska sälgträd och den stora björken som under år fått kämpa för sin överlevna. Det blev en ordentlig grenhög av de 20-30 st. sälgar som jag fällde. På de kvarvarande stubbarna spikade jag fast de grövre fällda sälgarna i olika former av hinder, spänger och stegar. Runt ett par Småbjörkar samt den nu frodandes storbjörken band jag repoch skapade en liten repbana. Repen fäste jag med knopar som expanderar, vilket gör att de inte kommer att skada träden då de växer.
Nu mer finns äventyrsbanan ca 20 meter från huset, avskilt men mitt i vardagen. Det är ingen snack om att det blev en succé. Min dotter Maja kastade sig runt ett par varv jublandes... Banans konstruktion var så pass god att även jag svingade mig runt utan att något bröts itu eller gick sönder.
Har ni barn... Bygg en naturhinderbana.
Jag spänner upp repbanan. I vuxnas fall krävs det att man spänner repen med någon typ av utväxling, men för barn räcker till och med mina späda armar. Till vänster om Maja är det först en tunnare dubbelstockbalansgång som går över i en enkelstock.
Innan repbanan ligger dubbelstockar som går isär. Till höger om björken en liggande stege i kilform.
Tomten består nu mer av eldplats (mitt i bilden) avskiljd från husen av två granar. Uppe i högra bildkanten syns Majas röda jacka, hon står vid den nya äventyrsbanan. Det är mycket man kan göra i form av äventyr i sin närhet.
Väl mött
Jocke
Jag kunde inte låta bli att slänga in en blänkare. Nu har jag gjort mig ett glatt fynd. Texten nedan beskriver mitt senaste kap från en auktionssida. 200 kr betalade jag för detta par raritetetsskidor... eller raketskidor...
Nu kan jag glatt slänga på mig mina lundhagskängor som brukligt används till långfärdsskridskorna och pulsa iväg.
.. Äldre
"MOON" - LÄNGDSKIDOR
..till SOMMARTRÄNING
"EDSBYN"
-COMET- / Medium
"Made in Sweden"
Snön lyser med sin frånvaro men jag är laddad och när den sedan kommer är jag fulltränad... :-)
Gång efter annan petar jag upp ett stycke av min sommarhändelse i skrift här på bloggen. Del fogas till del och en ganska så angenäm bild av ett fiske och fjälläventyr tränger fram. En bild av en roddresa på pontonbåt som fyllt mig med glädje och energi och som fått min arma kropp att stärkas. Många är ni som kommenterat och hejat på, önskat läsa nästa del osv. En del förfrågningar om pontonpaddling och hur man skall hanskas med rutten har också dykt upp. Då och då har jag brutit skriften för att förmedla bild och även ibland film från resan.
Nu kommer ytterligare en film från Kaitumäventyret. Denna film kommer endast uppsakattas av ett fåtal läsare. Men för er som har behov av och känner en glädje över att se Kaitumälven från luften kan under 5 minuter studera älven, och i den mån det går, planera er färd efter denna. Precis så gjorde vi innan vår första pontonresa 2009. Jag kikade på en film från en helikopterresa över kaitumälen, sedan spanade jag på satelitbilder från googelmaps.
Denna flygning, som filmen visar, är samma sträcka som vi paddlade nu 2011, men vi flyger uppströms.
Här är filmen.
Om någon skulle vara intresserad om mer information är det bara att höra av sig.
Läs om äventuren på min tursida:
http://www.utsidan.se/trips/view.htm?ID=365
Positioneringen gäller starten av flygningen uppströms.
Nu kan snön få komma
Joakim
Med kroppen inbakad i sovsäcken, likt den varma fyllningen i en Calzone, vaknade jag och kände hur det hade börjat trycka på. Blåstömningen var ett ofrånkomligt måste. Jag kom plötsligt att tänka på dagens äventyr, en oförglömlig upplevelse. Jag klev ut i den ljusa natten. Kylan friskade mina sinnen och doften av fuktig fjällnatur sveptes in i mig med varje andetag. Jag gick ut mot älven, där blev jag stående. Älvorna dansade ner för vattnet i en segerdans. De vittnade om den fantastiska dag som jag fått uppleva på Kaitumälvens ginklara vatten.
Älvornas segerdans i S-kurvan, kl 03.40.
Det började uppe vid renvaktarstugan tidigare samma morgon. Vinden som härjat de senaste dagarna var borta. Solen värmde och myggorna surrade åter omkring oss. Innan pontornerna sattes i vattnat bad jag Tobbe om att föreviga mig vid den plats där jag kvällen innan varit med om en av de mest fantastiska fiskeupplevelser någonsin. Föga visste jag vad som väntade i framtiden, den snara framtiden. Efter en snabb frukost och en ordentlig stuvning av material på våra pontoner satte vi av nedströms.
Tydlig markering om vart öringarna högg kvällen innan.
Tobbe funderar över packningen.
Med en lätt pyspunka kräver det att man packar rätt sak på rätt plats, pumpen överst.
Den vackra Katumälven och kommande forsar kräver en ordentlig fastsättning av all material.
Strandpiparen spelade vackert sin melodi där den strök vattenytan och kastade sig in i älvbankens håliga sidor. Tobbe gled iväg som första ekipage i det glittrande vattnet. Vi gled bredvid varandra ner mot den kilometerlånga fors som vi förra resan fick slita med. Den gången fick vi leda pontonerna i rep 1/5 del av sträckningen på grund av skummande valsar och lömska stenar. Denna gång undrade vi om det skulle vara stor skillnad efter som gårdagen visat på att de tidigare knepiga forsarna nu bara var att passera över. En sak som jag lagt märket till var att vi vid vår första resa 2009 tydligt kunde höra forsarna långt innan vi var framme vid dem. Med en viss spänning närmade man sig den skummande nedförsbacken, undrandes hur den skulle se ut. Denna resa la vi knappt märket till att forsarna dånade. Detta fenomen måste bero på att vi denna gång visste hur forsarna såg ut och vart de fanns i terrängen, intressant iaktagelse dock.
Tobbe på det glittrande morgonälvsvattnet med fjällbjörkarna i majestätiskt givakt längst sidorna..
En sak gick det dock inte ta miste på, vattnet ökade i intensitet. Man kände hur kraften i vattnet blev allt starkare för varje meter man färdades. Efter ett par hundra meter var vi så framme vid Kilometerforsen "Pattokkuoika". Bilden som träffade min näthinna var precis den som jag förväntat och längtat efter. Ett skummande virrvarr av valsar klädde älven. Solen spelade sin reflexmelodi i det krusande vattnet. Jag kände hur livet sköt ut i varje del av kroppen. Med ett par roddtag låg jag i inflygningsposition. Jag landade mjukt på vänster sida, precis som förra gången. Vi parkerade våra farkoster och gicka av för att reka.
Kilometerforsens nacke i sin prakt.
Solen sken och vattnet gnistrade uppströms där vi kommit farandes.
Vår parkeringsplats, vackrare blir den inte.
Det kan nog nte bli för många bilder att detta ljuvliga ställe.
Det var lika vackert uppströms som nedströms och jag satte mig i slänten för att ta in platsen. Tydliga var hönsbärets vita blad där de bredde ut sig bredvid mig. Jag såg att Tobbe stod och rotade i sin packning och gjorde loss sitt fiskespö. Han klev ut på stenarna vid forsnacken och svingade sin lina i en harmonisk rörelse över vattenytan. Flugan fick landa och glida ned strömmen. Ingen fisk. Platsen skrek "FISKA MIG!" Tobbe fortsatte en stund men la sedan av och kom bort till mig för en kopp kaffe och en kort andhämntning.
Tobbe spanar in strömmen samtidigt som jag tar in hela platsen.
Hönsbärets vita kronblad.
Tobbes fluglina skjuter ut över vattnet.
Mäktig plats med superklart vatten...
En bild till mäktar man med när det är så vackert... :-)
Efter en stunds eftertänksamhet var det min tur att pröva fiskelyckan på nacken. Jag kilade ner till vattnet, klev försiktigt ut på de hala stenarna och vadade mig fram till min ponton. Jag plockade noggrant fram en svart streamer som skulle få ändra dagens fångstsumma från summan noll. Jag klev ut på samma ställe som Tobbe tidigare fiskat och satte igång och kasta. Jag kastade, kastade och kastade med samma klena resultat som Tobbe, ingen fisk.
Jag knyter på en svart streamer.
Ett träget kastande utan resultat.
Eftersom vi inte hade bestämt vart vi skulle slå läger denna dag vill vi inte bli kvar för länge på denna plats. Vi bestämde oss för att ro vidare. Forsen rekades med karta och ögon innan vi gav oss av. Det visade sig, precis som vid alla andra forsar denna resa, att detta vatten gick att ro. Visserligen var detta en fors som är klassad efter internationell praxis till klass 3 men med det rådande vattenflödet var det inga större problem. Med ett stort leende smetat över hela ansiktet tog jag mig ner för hela kilometerforsen utan att stanna en ända gång. Ibland var det gropigt och vattnet sköljde över oss men det var en ren njutning. Väl nere vände jag mig om. Den tidvis riviga forsen såg ut som ett snällt barn där den låg uppströms. Man kan aldrig bedömma en fors nerifrån, slår det mig varje gång.
Fallhöjdskarta för forsränning i Kaitumälven. Den kilometerlånga forsen är "Pattokkuoika"
Forsarnas svårigheter är bedömda efter internationell Praxis i 6 klasser. Klass 3 nivån på "Pattokkuoika"
Tobbe sätter av nedströms för en underbar, kilometerlång pontonrafting.
Nerifrån ser forsarna alltid snälla ut.
Efter att ha glidit ut från den sista skummande valsen gick vi i land på udden längst ner, där vi förra resan gjorde en hemsk upptäckt. Vi slog läger på udden 2009 och upptäckte till vår fasa att den vackert placerade platsen hade hyst ett gäng med fiskare som bott i tältkåta. Uppe i fjällbjörkskogen bara ett par meter från lägret kunde jag den gången lätt räkna till över 50 st olika vita kullar skapade av toalettpapper. Det äcklade oss den gången och nu hade vi bestämt att vi inte ville slå läger där. Jag kunde dock inte låta bli att gå iland för att se hur det såg ut denna gång. Det är fantastiskt hur naturen "tar tillbaka". Lägerplatsen såg överväxt ut. Eldstaden i mitten av tältkåteringen var igenväxt. Ingen verkade ha tältat här sedan vi var där förra gången. Inga toaettpapper sytes till och ett par stockar som vi lämnat som ved 2009 låg kvar på sin plats.
(Här är filmat råmaterial när vi tar oss ner för forsen, mot slutet av filmen är den hårdaste passagen med små valsar och skummande vatten)
Här kan du läsa om forsen och den äckliga udden från 2009 års resa:
http://www.utsidan.se/blogs/minnatur/1000-meter-brolande-fors-ett-riktigt_16292.htm
Tobbe satt i sin ponton, spottade och svor över hur de förra gänget från 2009 borde kölhalas. Mitt i Tobbes fräsande upptäckte jag att det gled ett par dagsländor på ytan ute i strömmen. Vi hade ju inte haft tid att fiska så mycket denna dag och jag steg omgående ner från "Bajsudden", som vi döpt den till. Jag knöt på en fluga som var gångbar i Kaitumälven. Klinkhammerflugan ven ett par gånger i luften innan den damp ner på vattenyten. Myggorna var energiska och ville inte låta mitt ansikte vara. Mitt kombinerade myggnät med polariserande glasögon var en skön lösning när jag trädde det över min vita keps. Det vakade plötsligt i närheten av mittfåran. Med en liten rotering av pontonen kunde jag lätt nå stället med min fluga. Jag siktade ett par meter ovanför vaket och träffade. Flugan dansade längst älven. När den var framme vid den tänkta huggplatsen skedde det som jag önskat. Med ett litet nätt surplande försvann min klinkhammer från ytan. Plötsligt stångades mitt spö med en motståndare. Min första tanke var, HARR. Det måsta vara en harr eftersom den tog på en klinkhammer. Jag har nästan bara fått harr på klinkhammer i Kaitumälven, vilket det även borde ha varit denna gång. Det var en ordentlig kamp. Jag såg fisken vid ett par tillfällen. Den verkade inte stor. Den lille rackaren ville, trots sin ringa kropp, inte ge sig utan stack iväg som en raket. Det var i ett av alla små fisksprång som jag plötsligt upptäckte att det var en öring jag hade på kroken. En viss oro kröp plötsligt i kroppen. Jag ville gärna fånga öringen så att vi även denna kväll kunde få äta färsk fisk. Jag hoppades att kroken satt ordentligt. Efter någon minut var kampen trots allt avgjord och jag utgick som segrare. Det var en otroligt fin öring, kring halvkilot, som glupskt hade slukat min fluga. Det fanns ingen risk att denna krabat skulle ha slitit sig. Den fisken blev till matfisk.
Öringen har huggit och drillas utanför "Bajsudden"..
En klinkhammer slukad och omöjlig att skaka sig loss från.
Matöring och nöjd fiskare med myggnät.
Efter denna uppiggande händelse var den äckliga udden snart ett minne blott och vi gled åter fram längst älven. Vi visste fortfarande inte var vi skulle slå läger men hade en idé om ett ställe där vi båda mindes att det var vackert förra gången vi rodde sträckan. Det var en bit kvar men vi hade ingen brådska. Det kraxade lät i björkarna en bit framför oss. Med eleganta vingslag lättade fem svarta korpar och satte av över älven mot andra sidan. Plötsligt lättade något från björkarna på den sidan. En fågel av den dubbla storleken som korparna jobbade sig upp i fart. De fem svarta såg plötsligt ut som en attackflygbrigad som körde likt kamikazepiloter mot den stora brunmörka fågeln. Upp och ner i luften gick jakten. Jag kunde tydligt se att det var en Kungsörn de jagade. Med enorma vingslag forsatte örnen, med hela gänget bakom sig, ner för älven och försvann. Möten som dessa får mig alltid att känna att naturen vill berätta något för mig. Jag satt i min ponton och funderade. Vilken grej, vad betyder detta? Tobbe väckte mig ur mina funderingar med ett glatt rop.
- Har du sett vad mycket insekter det är i luften, ropade han.
Mycket riktigt. Runt omkring mig dansade dag och nattsländor i luften. Inte en, inte två utan hundratusentals. Från ingen stans hade det börja kläckas insekter. Kunde fåglarnas uppenbarelse varit ett tecken på att något skulle hända? Jag skrattade. Det slog mig att det var på exakt detta ställe som jag förra resan 2009, satte mitt nu rådande Harrekord, en stadig bit över kilot.
Det var inte många flygfän hade vi sett i varken luft eller på vatten denna resa sedan vi släptes av för två dagar sedan och nu var där drösvis. Jag öppnade en kall folköl och klunkade i mig ett par rejäla klunkar. Jag satt sedan och betraktade skådespelet för en stund. Efter ett par minuter gick det dock inte att hålla sig still längre. Lika fort som det börjat kläcka insäkter började det nu vaka stora tunga vak. Överallt kalasade fiskar på det överfyllda smörgåsbordet.
Om du klickar upp bilden så ser du att det ser ut som en massa små vita prickar på vattenytan, det är sländor överallt. Tobbe börjar fiska.
Överallt stora tunga vakringar som den till vänster på bilden.
Jag betraktar skådespelet för en stund med en kall.
Jag funderade på hur jag skulle gå till väga. Om det var så otroligt mycket sländor på ytan gällde det att välja rätt fluga. Sannorlikheten att en fisk skulle se just min fluga bland hundratusentals andra var extremt liten. Jag såg att det var både dag och nattsländor på ytfilmen och tyckte mig i ögonvrån kunna se hur en fisk slukade något som jag tyckte liknade en nattslända. Jag bestämde mig för att chansa. Jag knöt på en stor nattsländeimitation på min lina. Den fluga jag hade var väsentligt mycket större än de som flöt på älven. Jag hoppades att någon glupsk rackare skulle finna denna energibomb lockande och hugga in. Tobbe ropade att han såg hur det vakade ca 40 meter nedanför mig i strömmens riktning. Han hade själv passerat stället och var oförmögen att kasta på fisken. Jag såg de kvarvarande vakringarna glida ner längst med älvvattnet. Jag kastade ut och placerade mig i position. Jag och den abnorma flugan gled mot huggplatsen. Jag hann knappt uppfatta vad som hände. Med en enorm kraft revs linan ur rullen. Något stort hade svalt min fluga och gjorde allt för att komma loss. Jag vred till slirbromsen för att fisken skulle få jobba med linan. Tafsen var ganska tunn och jag vågade inte dra åt för hårt med risk för linbrott. Fisken jobbade sig ut i strömfåran och fick kraft i det syrerika vattnet. Flugspöt bugade betänkligt. Kraften i fisken var enorm. Den homogena vattenmassan i den v-formade mittfåran gjorde trycket på fisken ändå större. flera gånger stack den iväg på långa kraftfulla rusningar. Varje gång lika metiodiskt invevad till pontonen av mig. Efter ca tio minuter var även denna kamp över. Tobbe hade haft den goda smaken att paddla och ro sig uppströms, för att om vid behov vara behjälplig. Nu när jag med en lättnadens suck håvade en enormt vacker öringen på dryga kilot var jag glad att han kunde föreviga mig. Detta fick också bli en del av kvällens måltid. Åter igen kraxade korparna när de passerade över oss för att flyga tillbaks till sin boplats utan Kungsörn. Åter igen vakade det runt omkring oss. Vi kastade ut våra flugor igen. Efter ca 20 sekunder högg det åter igen på min monsterfluga. Denna fisk kändes ändå större. Jag skrattade och krampade på samma gång. Fisken var tung och den jobbade på precis som den innan. Ut i mittfåran ner i tungvattnet. När jag efter den tredja rusningen vevade in linan kunde jag se fisken. Den såg ordentligt stor ut. Lika fort som den huggit lika fort var den borta. Med ett snäpp brast linan och fisken gick fri. Jag kunde snopet konstatera att linan gått av i knuten som sitter i flugan. Jag borde ha kontrollerat om den tagit skada efter min förra kamp. Åh vad jag grämde mig. Hur stor kunde den ha varit? 1.5- 2 kg kanske, vem vet?
Lyckan går knappast att ta miste på. Underbar prickig öring.
Färden fortsatte längst älven och jag kände mig som Karl-Bertil Jonsson när han gjorde sin triumffärd längst gatorna på julafton. Jag sprudlade av glädje och kunde knappt sitta still i pontonen.
Vi hade varit på älven en bra stund och det började skymma. Ungefär samtidigt tittade jag och Tobbe mot varandra. Vi gled in i något som vi kände igen.
- Här är det, ropade vi nästan i kör.
Vi hade kommit till det ställe som vi förra gången passerat utan att hinna stanna. Platsen var idealisk för fiske. Älven vred sig i en S-form genom landskapet. Under oss på botten låg stora stenbumlingar och sandbotten. Här stod det fisk var vi övertygade om. Vi började bli hungriga och vi bestämde oss för att slå läger på platsen.
Älven kommer uppe från vänster och försvinner till höger i en S-formation. Vi slår läger på en magisk plats.
Jag såg till att tältet kom på plats. Solen glittrade i S-kurvan och jag njöt av att finnas till. Tobbe hade sin vana trogen, börjat plocka fram matgrejerna. Jag samlade ved och rensade fisken, han späckade den med kryddor och purjolök och satte fyr på bålet. Solen vilade mot bergskedjan i horisonten och jag var tvungen att skicka av ett par bildserier med min kamera. Tobbe satt på udden och bakade in mina två underbara fiskar i folie när det gyllengula kvällsljuset bäddade in kurvan och vår matplats i ett magiskt sken. Denna plats och bild är en av mina finaste naturminnen någonsin.
Topp 1 av naturminnen. Fiskar i folie, eld i bålet. kl. 23.20
S-kurvan i solnedgång, Tobbe fyrar på.
Noggrannhet är en dygd. Alla kryddor, smör och lök skall på plats.
Tobbe foliepaketerar den lilla fisken.
- Jocke kom, ropade Tobbe.
- Vad är det, sa jag och knatade ner mot matplatsen.
- Du får äran att lägga på fiskarna på glöden, det är ändå du som fångat dem sa min gode vän och räckte mig det stora halstret.
Innan fisken smakade på glödbädden fick även jag, och en mygga som valt att sticka mig i pannan, förevigas på ett flertal bilder.
- Vi skiter i potatismoset idag, sa jag och kikade på de två stora fiskpaketen.
- Ja, svarade Tobbe samtidigt som jag la fiskarna på glöden. Det här räcker till ett helt kompani.
Den stora öringen i halster. Jag har den äran.
Jag med storöringen och myggan i pannan, mycket stolt. :-)
Vi hade varit igång under väldigt många timmar denna dag men bestämmde oss ändå för att köra lite nattfiske efter måltiden. Bara ett par meter utanför vår matplats vakade det plötsligt aggresivt. Jag hämtade mitt spö. Jag knöt på en fiskliknande svart streamer. Det började bli kallt efter som att solen hade doppat sin kropp bakom bergen. En tjock rutig skjorta åkte på sedan kastade jag ut min fluga och lät den glida fram till platsen där det vakat tidigare. Ingen reaktion. Ett kast till. Hugget som kom var våldsamt. Fisken satte av ned för strömmen. Det ryckte och slet brutalt i linan.
- Det är en baddare, ropade jag till Tobbe när jag såg fisken gå upp i ytan för ett språng.
Jag slet för att få in fisken i lite lugnare vatten. Jag var övertygad om att den måste vara på över två kilo. Den såg stor ut. Döm till min förvåning när den stora besten visade sig vara en gädda.
- Faan, en gädda svor jag och tittade på Tobbe.
- Upp med fanskapet, gastade han tillbaks.
Gäddan klubbades och fick bli mat till andra djur.
Gäddan som jag för en stund trodde var en stor öring.
Vi gjorde loss och rodde våra pontoner över till andra sidan älven. Natten hade lagt sig på allvar när vi vandrade upp i S-kurvan. Det var en fröjd att stå med vattnet forsande kring benen se linan sträcka ut och flugan glida på älven. Det blev kallare och vi bestämde oss snart för att ge upp för dagen och gå och lägga oss. Jag blev stående i flera minuter där jag bara betraktade omgivningen och njöt av att var där.
Några sista nattkast på denna långa fantastiska dag.
Ett stilla betraktande av den fantastiska omgivningen.
Solen har vänt och är påväg upp över bergskammen när vi glider de 50 metrarna ner till tältet som väntar med sina gosiga sovsäckar. Kl. 01.30
Efter ett par timmars sömn tryckte det så på och jag var tvungen att ta mig ut ur tältet för att kissa. Jag gick ut mot älven, där blev jag stående. Jag såg hur älvorna dansade ner för älven i en segerdans. MIN SEGERDANS! Men det kanske jag redan har berättat.
Älvorna på denna fantastiska plats.
Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta :-)
Positioneringen gäller Matlagningsplatsen i S-kurvan
Vill du se bilder på samma platser från 2009 års resa, klicka här för att se motsvarande berättelse t.ex. 2009 års rekordharr.
Alla delar från denna resa och hela den förra turen kan följas på följande sida: http://www.utsidan.se/member/triplist.htm?ID=57787
Om du inte sett 2011 års magiska resan på film ännu finner du den på: http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/0/qU84CTlRRnw
I nästa del: Det fantastiska mötet med S-kurvan fortsätter och jag sätter ett nytt fantastiskt rekord.
Ha en underbar höst
Joakim
