Friluftskedjan -Din länk till naturen-

På gröna bananer utför forsarna... eller flugfiske i vitskummande vatten... Kaitumälven - Del 6

(...6:e delen ur berättelsen om pontonpaddel och flugfiskeäventyret i Kaitum sommaren 2009)

Pontonpaddlingen

...Jag rodde och rodde, ville inte in i den stora stenen vid slutet av forsen...

Solen stod högt på himlen och vadarna klibbade mot huden. Jag hade tagit mig ut i strömfåran strax innan den pressade ihop sig i sitt karraktäristiska "V". Tobbe, som tog den här forsen innan mig gick enlig mitt tycke in i forsen för nära högra kanten. Resultatet blev en bump in i den stora stenen längst ner. Jag sög tag i årorna, kikade en sista gång på packningen, den satt fast. Jag ryckte lite i flugfiskespöt, som var inkilat mellan sätet och packningen, det pekade bakåt och satt också fast. Innan jag viste ordet av det satte jag av utför forsen...

I perfekt slagläge mitt i V:et på forsnacken

Ror motstöms i sidled för att styra ekipaget

Undviker den stora stenen... SKÖNT!

...efter forsen satt jag stilla med ett fjantigt leende på läpparna. Vi gled sakta vidare nedströms mot nästa utmaning.

- Tänk att vi var påväg, tänkte jag. Att fiske kunde vara så mycket mer än bara fiske. Jag storlog för mig själv där i sitsen på pontonen...

Avfärden

Morgonen för avfärd hade följt sin dagliga rutin. Jag upp först, drack kaffe, Tobbe upp till frukostgröten. Jag gjorde morgontoalett, Tobbe åt gröt, Jag åt gröt, Tobbe diskade osv. Efter avslutat morgonbestyr gick Tobbe iväg för att titta till Pontonbåten som vi lagat kvällen innan. Han var snart tillbaka med ett leende på läpparna.

- Pontonen är hel, sa han glatt. Jag kan inte se att någon luft har pyst ur den.

Vi fyllde våra termosar med varmt vatten innan vi packade ihop köket. REAL (frystorkad mat) stuvades ner i packfickorna på pontonerna så att de lätt kunde tas fram och fyllas med varmvatten. Vi stuvade om packningen så att saker som skulle behövas under turen låg lättåtkomligt. Vi riggade spänband runt den bakre delen på pontonen och skapade på så sätt en flakliknande tingest. Lägret revs och packades ner i vattentäta säckar. Säckarna surrade vi fast bakom sätet med ytterligare spännband. Tobbe fick ta maten på sin ponton, jag tog tältet. Vi hade aldrig provat pontonerna med packning i vatten så det kändes lite spännande hur dom skulle bete sig. Vi hade ca 25 kg vardera.

Innan vi gav oss iväg studerade vi kartan noggrant (Fjällkarta BD4) och bestämde oss för en ungefärlig dagsrutt. Det fanns en Renvaktarstuga ett par timmar nedströms dit vi skulle ta oss om det skulle flyta på som vi trodde. Efter som vi aldrig provat varken ponton eller annat flytetyg på denna sträcka av Kaitum gav vi oss ett par alternativa lägerplatser också. Det var dags för avfärd. Tobbe i först för att testa hur det kändes, jag hade ju redan provrott min ponton opackad dagen innan.

Fokuserade första roddtag.

Tobbe lägger ut med packningen surrad. Vit låda i Plastpåse är matförådet.

Min ponton stadig som en fura. Lite blåst höll myggen borta.

Pontonerna visade sig vara hur stabila som helst. Vi hade stuvat undan flugspöna bakom oss för att till en början ta oss nedströms helt fokuserade på älven. Redan från början gick rodden som en dans. Jag gled ovanpå forsen. Snart var jag ute på flatstryket som kommer efter enfors. Stenarna på botten försvann under mej i det klara vattnet där jag sköts fram. Det tog inte många sekunder innan jag började pilla på flugspöt. Jag drog ut lite lina och knyckte med handleden ett par gånger. Flugan landade och låg fint på ytan, den flöt i samma takt som jag och min ponton. Vi flöt förbi platsen där vi kvällen innan tagit fisk med hjälp av Holländarna. De hade brutit upp sitt läger och flugit hem med helikoptern på morgonen, de hade vi hört. På fötterna hade jag simfötter. Genom att använda dessa i vattnet kunde jag stoppa upp tempot något. Det var bara att köra med lite bensparkar så kunda jag både styra och förflytta mig utan att behöva släppa spöt. Jag kunde sturnta i att använda årorna. Ljudet av en ny brusande fors mötte mig. Jag gled fort. Långt framför mig kunde jag se hur Tobbe hade tagit in sin lina och nu rodde in i strömfåran. Jag hade precis bestämt mig för att göra det samma när det vakade ett par meter nedströms min fluga. Flugan låg perfekt, som ett stritsflygplan som gick in för landning på ett hangarfartyg. Jag omvärderade mitt beslut om att ta hem linan och lät flugan glida vidare...

Simhud mellan tårna och kommande fors med Tobbe i strax innan vaket.

...Utan att blinka tittade jag på flugan medans vi gled den sista metern mot vaktplatsen. Hugget kom. Efter att ha krokat ett par fiskar kvällen innan hade lugnet infunnits och med perfekt tajming gjorde jag nu mothugg. Den satt! Jag drillade fisken en liten stund innan jag kikade upp. Det var kört. Forsen var nu så nära att jag var tvungen att följa med ner. Med ett par sparktag i vattnet var jag i rätt possition för forsen. Jag gled snabbt och lätt genom den med Flugspöt i ena handen. Efter den relativt korta forsen styrde jag in i bakvattnet. 

- Vad gör du, ropade Tobbe.

- Det högg precis innan forsnacken, svarade jag

- Sitter den kvar? frågade han nyfiket.

Jag kände efter. Jag kunde inte känna något och linan låg ihopringlad på ytan. Jag vevade in lite. Det tog stopp. Det skrek till i rullen och linan stack iväg.

- Den sitter ropade jag och började drilla.

Det gick ganska snabbt att få in fisken nära. Men det var som om pontonens skuggor skrämde fisken. Varje gång jag skulle föra in linan och fisken mellan pontonerna för att håva den så stack den iväg på en enorm rusning. Linan ville gärna trassla in sig i packning  och andra lösa detaljer på min ponton. Efter en stunds trocklande landade jag fisken. Min första pontonfångade fisk var en harr!

Fisken satt kvar efter forsen.

Efter ett antal rusningar var det dax att ta fram håven. (Jag har kilat fast fötterna mellan två stenar för att inte driva iväg)

Min första pononfångade fisk, en harr på 0.8 kg

Vi rodde vidare. Det var underbart att driva med strömmen. När jag tittade mot land kunde se att vi rörde oss snabbt men eftersom ögonen mestadels var fokuserade på vattnet omkring pontonen kändes det som om man satt stilla, en märklig upplevelse. Jag tog fram min REAL matpåse (kurrykyckling) och hälde i varmvatten från termosen. Påsen var bara att tillsluta sedan handlade det om att ha tålamod att vänta i 5 minuter innan man kunde äta. Det var rena lyxen att äta från pontonbåten. Att sakta flyta fram med flugan 10 meter ifrån sig flytandes i samma takt som en själv, matpåsen i knät och kåsan fylld med superklart fjällvatten fångad direkt mellan benen var obeskrivbart. Måltiden avslutades med lite pulverkaffe och chrunch.

Det hördes åter igen ett brus. Denna gång åkte årorna i vattnet i tid. Enligt kartan skulle det här vara en ordentlig fors. Vi hade bestämt att stora forsar skuller "rekas" ordentligt innan dom eventuellt färdades alternativt forserades på annat sätt. Vi gled fram mot forsens översta högra sida och lade till. Det var skönt att kliva av och sträcka på benen. Vi gick längst hela forsen och noterade vilken väg vi skulle ta ner. Vi såg att det fanns en stor sten i slutet av forsen, den var det enda egentliga hindret. Vi satte av utför forsarna efter 30 minuters paus...

En bensträckare innan rekogniseringen av första ordentliga forsen.

P-plats Kaitum, ohyggligt vackert.

Den kommande forsen med stenen i slutet... 

Ja hur det sedan gick i forsen kunde du ju läsa i början av den här berättelsen så det är bara att skrolla upp och läsa inledningen igen... :-)

I nästa del kommer vi fram till vår första lägerplats längst älven. Den visade visade sig vara en av de vackraste platser jag har belägrat i fiskesammanhang med öring, regnbåge, renstuga och finskt finbesök...

Det finns 5 tidigare delar från det här äventyret att läsa under TURER på min sida...

Med 60 000 kr mellan benen och hjärtat i halsgropen kastade vi oss utför...

Downhill Säfsen

I helgen som gick löste jag in det handskrivna värdebeviset undertecknat min syster och hennes familj. Peter (min svåger) ställde snällt upp som lekpartner på det som kommer att beskrivas som mitt roligaste äventyr, på andra sidan 40-års sträcket, ett bra tag framöver. Downhill i Säfsen...

Vi rasslade iväg i Peters firmabil (en skåpbil) till Säfsen i Dalarna tidigt på lördagmorgonen. Det verkade som om det skulle bli växlande väder under dagen så i packningen fanns alla tänkbara klädesplagg. Förstahandsvalet för cyklingen var egentligen Gesundabacken men ett sent beslut om aktivitetsdag resulterade i att alla cyklar var uppbokade just den helgen.

Glada killar innan vilsekörningen...

Det var ordentligt skyltat till Säfsens skidanläggning i Hedemora, men sedan tog det slut. Vi rullade på i ordentlig fart med det gamla skåpet. Inte en enda skylt vittnade om backe eller cykel längst den resterande vägen på dryga 5 mil. Ett par felkörningar (ca 10 mil) gjorde att vi stod på parkeringen vid Säfsens Värdshus kl 11.00, en timme efter planerad tid. Vi dividerade om hur vida det skulle spela någon roll eftersom backen ändå var öppen till 16.00 och vi förmodligen skulle trilla av cyklarna pga tröthet långt innan det. Vi hämtade ut vår utrustning bestående av Hjälm, armbågsskydd, knäskydd och den livsviktiga ryggplattan... Sedan var det dax...

Cyckeln som jag fick tilldelat mig var ingen gamal Rex eller Cresent med bockstyre, det var ett monster. TREK session 88  DH, Pris i katalogen... 59 995 kr...

Peter lyfter andaktsfyllt ut min Downhillkompis.

Jag med mitt hyrda ekipage... TREK session 88 DH Pris i katalogen... 59 995 kr... Hur kan en cykel kosta så mycket?

Spänningen var på topp. Både jag och Peter har cyklat en hel del i våra liv men aldrig provat på detta. Vi konstaterade att regnet nog hade sett till att göra förhållandena perfekta. Även om det skulle gå sådär med åkningen så var det garanterat att vi skulle ha lera i ansiktet när vi var klara, det var en sporre nog så god. Vi tog oss fram till liften. Vi var nästan ensamma i backen sånär som på två andra åkare. Liftpersonalen var supertrevliga och hjälpte till med såväl tips om nedfarter samt att lasta på cyklarna i liftkorgen bakom oss.

Ensamma i liften.

Tunga regnmåln blandat med klarblå himmel, det växlade hela dagen.

Liften gick långsamt och vi var ivriga att komma iväg på vårt första åk. Väl uppe, efter något som kändes som en evighet i liften, var det dags att välja nedfart. Vi började med en som var klassad som "lätt", den var mer eller mindre en grusväg ner till liften. Efter den första repan var vi tveksamma om detta var något att hänga i julgranen. Var det inte mer än såhär. Vi konstaterade att det nog ändå var bra att vi fick testa bromsar och dämpning m.m. på cyklarna under detta lite löjliga åk.

Upp i liften igen. Nytt val av nedfart.

- Vi tar Sheriffen sa jag.

Vi rullade fram till sheriffen. (Bildkollage nedan beskriver förhoppningsvis känslan när jag för första gången på mycket länge log så mycket efter en aktivitet att jag höll på att spräcka mungiporna.)

Peter strax innan det magiska åket.

Påväg mot Sheriffen droppet

Peter landar med tryckta framdämpare.

Jag kommer strax efter. Et kittlar skönt i maggropen.

Efter första delen av backen stannar vi och pustar ut. Vilken känsla. Alla tvivel på att det skall bli den givand dag är borta. Vi fortsätter ner för backen nu i en mer zick zack form. Vi kryssar fram och tillbaks över backen. vissa partier är ordentligt branta. Jag kör först och det går riktigt bra. Jag vänder mig för att se hur det går för peter som ligger strax bakom. Plötsligt fastnar han med framhjulet och voltar rakt över styret. Han landar på huvudet och faller framåt. Jag springer fram till honom för att se hur det gick. När jag ser honom står han på benen och lutar sig frmåt. jag ser hjälmen, den är röd.

- Hur gick det, frågar jag. Blöder du? Du är röd på hjälmen.

- Nej jag blöder inte men jag landade med huvudet i en LINGONPLANTA.

VI skrattade gott

Vi fortsatte ner och tog oss igenom målhanget som mer eller midre kunde liknas vid vällingsörja. Tjejen i liften frågade vilket som blev vårt första riktiga åk. Vi svarade sheriffen. Hon skrattade och sa att det är den svåraste nedfarten vi har.  Vi satte av upp i liften igen.

Peter fotograferad en meter innan han voltar framåt.

Lervälling på upploppet

Röda lingonmärken kvar på Peters hjälm.

I liften konstaterade vi att det kändes som om den gick fortare. Men det var nog bara att man var trött och det var skönt att vila.

Då var det dags för nästa åk. Rollercoaster hette nedfarten och var Säfsens huvudattraktion. Den korta sträckan fram till starten gick via en lite lekpark med vippbrädor och träbroar.

Vippbrädan med ett rejält skutt.

Skön landning.

Vi framme vid Roller-coaster. Säfsens stolthet visade sig svara på alla mina förväntningar. Efter att ha satt av in i den i skogen utskurna banan bjöds vi hopp, velodromer, dropp och allt annat skönt downhillsgodis. Peter tog över kameran efter att jag förevigat honom vid starten. Jag satte av... Vilket åk det blev.. Bergochdalbana är bara en lätt beskrivning.

Peter ger sig av in i skogen.

Jag tar kurvan i hög fart ,mitt första velodrom åk.

Jag siktar in mig på droppet mitt i backen.

Tungan rätt i munnen...

Jag laddar på...

... och fluger, Vilken luftfärd... uiiihh... Grym känsla!

Perfekt landning och en underbar känsla i kroppen.

Efter avslutad repa började det plötsligt hällregna. Perfekt för en lunchpaus. Pannkakor, Coca cola, tunnbröd och baconost på tub sveps med god aptit. Redan nu börjar det kännas ordentligt i händerna av alla gupp och hopp... Vi sitter i bakluckan på Skåpbilen och pratar om hur vi ska lägga upp resten av dagen. Det är två timmar kvar och vi känner ingen stress. Vi är båda förvånade över att det är så jobbigt som det är. Lika fort som regnet kom försvan det samma. Vi flyttade ut och fortsatte lunchen.

Peter myser i bakluckan på lunchen.

Jag fyller på depåerna.

Efter lunchen fortsatte vi med stor aptit. Vi körde ytterligare i två timmar. Mot slutet var vi ensamma i backarna och vi blev mer och mer varma i kläderna. Solen sken.

En fantastisk farttjusning i solen.

Efter ytterligare en överrumplande regnskur med tillhörande klädbyte (regnkläder) så hade tiden tagit ut sin rätt Händerna värkte så till den milda grad att det inte gick att åka längre. Jag kunde knappt trycka in bromshandtagen. Vi lyckades trots allt tima in handvärken med det sista åket upp med Liften 16.00... Sista åket blev doch bara en pina i att ta sig ner. Händerna var krämpande...

Trött men oerhört lycklig.

Vi återvände till uthyrningen. Cyklarna tvättade vi rena och fina med vattenslang bakom byggnaden. Övrig utrustning fick sig också en dusch för att bli av med all lera.

Jag konstaterar att dagen varit en av de bästa. Valet att åka till Säfsen istället för Gesunda var perfekt. Mannen bakom disken i uthyrningen berättade att det var Säfsens första säsong som downhilldestination. Nästa år skulle dom satsa ännu mer på just downhill. Priset att hyra cykel och liftkort (1600kr för 2 personer) var bra mycket lägre än i Gesunda och cykeln jag fick var den bästa som finns att få tag på i downhillvärlden. Detta faktum tillsammans med konstaterandet att vi var mer eller mindre ensamma i backen utan liftkö gjorde allt PERFEKT!

Jag tänker absolut göra detta igen.

TACK, PETER, ANNA OCH EMIL för presenten!

För den som gillar denna berättelse finns en annan att följa på följande länk:

http://www.utsidan.se/trips/view.htm?ID=197

Trevligt att du läste denna... Kommentera gärna.