Friluftskedjan -Din länk till naturen-

Den stora "lilla vandringen"

Ryggsäcken knirrade lätt i sina plastspännen. Det frasade krispigt i den torra mossan under mina skor där jag gick. Det var den 5 juni och det var nu det kunde hända. Ett sting av förhoppning om att det ändå var för tidigt fanns i min tanke.

Vattenspegeln låg där, näst intill blank, sånär på en då och då fläktande liten bris. Det var när dagen övergick i kväll och solen la sina mjuka strålar på vattenytan som stillheten skulle komma. Så hade det varit de två sista dagarna i Dalarna och så skulle säkert ske även denna kväll.

Jag vandrade längst kanten till den lilla sjön Yxen. Överallt manade naturen till stillsamhet. Jag kände hur kroppen gick ner i varv och intog samma läge av ro som omgivningen. Det var ljummet i luften. Det luktade furuskog.

Jag i den lugna vårkvällen.

Sjön lägger sig och bildar sin spegel.

Frasig mossa.

Plötsligt ryckte jag till. Inte långt ifrån mig, ett par tallar bort, ljöd gökens kraftiga skall. Det är häftigt att vara nära göken när den låter. Det karaktäristiska ljudet KO KO förändras till ett KO KO med ett väsande innan. Jag tittade länge upp i tallkronorna för att få en skymt av fågeln men utan resultat. Inte förrens jag gick vidare lyckas jag se den. Den flaxade då iväg över myren bakom mig.

Jag gick i maklig takt. Sjön låg där den låg och tänkte inte flytta på sig, så varför jäkta. Den ondulerade terrängen gick en upp, en ner och jag rörde mig följsamt med den. Tallarnas rotsystem sökte sig ner till sjön och bildade på vissa ställen förädiska håligheter vilka man inte vill trampa ner fötterna i. Blicken riktad strax framför mig, för att slippa benbrott. Jag rundade en liten viks innersta vrå och fortsatte ut mot en udde. Platsen för udden är den som sist släpper solen vid dess nedgång. Eller nedgång, varför heter det så? Solen går ju inte ner, det är ju faktiskt jorden som roterar!? Struntsamma, solen värmer längst på udden, PUNKT.

Strax innan udden finns en gammal stol placerad. Den har stått där så länge jag har vandrat i detta område. En förmodad kvarleva av något fiskarfänge skulle jag tro. Här har man suttit och spanat ut över sjön för att se när öringen börjat vaka. Kanske har man ropat hejarop till fiskevänner som drillat sina fiskar. Stolen är rostig men fortfarande intakt. Ibland kan jag få en känsla av att även konstruerade saker kan ha sin plats i naturen. De förefaller nästan vara en del av omgivningen och på något vis naturliga. Denna stol har en sån känsla för mig, för andra upplevs den säkert som skrot.

Udden på andra sidan vattnet.

Innersta viken med underbart klart vatten.

Jag i den gamla stålstolen på andra sidan ligger udden.

Försommarsolen värmde gott. Inne mellan tallarna var det helt vitt. Skvattram stod i full blom. Det var vackert som alltid, nästan som om det låg ett snötäcke på marken. Jag gick närmare. Ett betraktande av blommorna visade att det som såg ut som vita bollar, egentligen var massvis av blommor samlade till en boll. En humla kom surrande i luften. Den gick in för landning. Klumpigt satte den sig på en skvattramblomma och började kalasa. Efter en stund satte den av lite vingligt över heden. Skvattram är en fantastisk myggbortjagare när den gnids mot huden. Jag gjorde ett test. Det luktade lite citrus på huden där jag gnuggat. Inga mygg i luften denna kväll.

Skvattram i vackar blomning.

Vinglig humla i matbutiken.

Perfekt myggmedel.

Jag vandrade vidare ut på udden. Först passerade jag en hed med blåbärsris. Sista biten gick genom meterhög vide. Väl ute på udden var det trollskt. Tallarna stod stadiga på sina platser. Solen föll på dess stammar och skapade långa skuggor in över land. Här på udden ligger mitt absoluta drömläger. Jag har fiskat här otalet gånger och alltid fått fisk. Solen ligger på och värmer länge innan den doppar bakom träden. Denna gång hade jag inte med mig någon fiskeutrustning och som jag skrev i början så bävade jag för att något skulle ske denna kväll. Det jag var rädd för var att jag skulle få se hur det började kläcka stora sländor, så kallade Danicor. När detta händer (ofta i början av juni) blir öringarna som tokiga och hugger som galningar, då vill man fiska.

Blåbärsris

Meterhög djungelvide, ibland svårforserad... :-)

Mer djungel

Långa skuggor med favoritlägerplats hitom stenen...

Eldplatsen med två trädstockar redo för bål. Min funderarklippa nere vi vattnet.

Jag satte mig på den stora stenen nere vi vattnet, Min så kallade funderarklippa låg i den gassande solen. Jag tittade ut över vattnet med fötterna i solglittret. Det var magiskt. Här brukar jag sitta och ta mig en funderare över saker som måste funderas på. Jag tog fram min termos och hälde upp en ordentlig kopp svart kaffe. Jag smuttade försiktigt för att inte bränna mig och få en sån bränntunga som känns inne i munnen. På en annan sten en bit bort satte sig en fågel, en sädesärla. Det var den första jag sett för säsongen och det värmde mitt hjärta. Den satt där med sin stjärt guppandes upp och ner. Kameran som jag hade med fick jobba på digitalzoom och bilden av fågeln blev inte toppen.

Med fötterna i guldskimret på funderarstenen.

Sädesärlan, en välkommen gäst.

Känslan av att naturen visade upp sig var påtaglig. Jag tycker om moment när det känns som om någon vill berätta något för mig. Nästan som en Andlig känsla. Plötsligt såg jag ett mycket träffsäkert tecken. Ute över sjön flög en fiskmås nära ytan. Den flög ryckigt och stack med jämna mellanrum ner sin näbb i vattnet. Detta beteende uppvisar fågeln när "SLÄNDORNA KLÄCKER". Vid en viss vattentemperatur flyter nymfen av Danicasländan upp till ytan och vecklar ut sina vingar. Men i stället för att bli irriterad över att fiskeutrustningen inte var med kände jag en glädje över att verkligen få följa naturens spel på nära håll. Jag kikade ner i vattnet nedanför mig och mycket riktigt kunde jag där se flera slädor som stod på vattenspegeln och torkade sina vingar. Ute på sjön började öringen att förstå vad som hänt. Hela sjön exploderade i ett matkalas. En roddbåt var påväg ut på sjön och efter bara ett par minuter kunde jag se hur personen stod med spänd fiskelina. (En liten avundsjuka kunde jag trots allt konstatera.)

En mås i ryckig färd över vattenytan är ett säkert tecken.

En slända ger vibrationsringar på vattenyten. Öringen är på väg.

En Danica, som en oxfile för oss!!

Jag vet inte hur länge jag betraktade det fantastiska skådespelet som utspelade sig. Överallt plaskade det i vattnet av fiskar som hoppade i ytan efter mat. Efter någon timme vandrade jag vidare tillbaks mot bilen. Fiskaren i båten stod åter igen med böjt spö. När jag vandrat tillbaks genom videdjungeln, saxat genom den snöklädda skvattram och försiktigt tagit mig över tallrotsfällorna möttes jag av en ändå vackrare syn. Ute på myren vid sjöns ena ände var det också vitt. Jag förstod att det var nu som sommaren gjort sitt slutgiltiga framsteg och marscherat in i 2011. Ute på myren stod hjortronen i full blom. Som grädde på moset så bjöd sländorna upp till sin karaktäristisk dans i kvällningen. Lyckan övera att få vara med om detta gjorde mig varm

Detta måste räknas som en stor liten vandring. 5 juni då sommaren kom till Dalarna.

Hjortronblomning.

En vacker skapelse som snart bär guld i sin krona.

Sländorna bjuder upp till dans.

Tack för att du läste, snart är 5 juni där igen men först ett par veckor av smällkall vinter...

Positionering gäller UDDEN

Joakim

"Död åt dom jävlarna" ljöd över nejden...

Jag låg i mitt tält, glad åt att kroppen var nästan naken. Utanför tältet var det 28 grader och vadarbyxorna hade i timmar klibbat mot kroppen. Pausen var välbehövlig. Min panna var prickig av bulor orsakade av knott och mygg. I samma stund som jag fyllde kroppen med iskall klart vatten ur en flaska ekade ett avgrundsvrål genom dalen... I det andra ekot kunde jag skönja vad som vrålats.

- Död åt dom djävlarna, orden klingade ut gradvis. Sedan kikade ett mulet ansikte in i tältabsidern...

-Jag hatar myggor, sa min vän med förakt.

Finns det någon ända berättelse som inte på något sätt lägger en negativ värdering kring MYGGANS/KONTTENS varande när det gäller vandring, paddling eller annat friluftsutövande... :-)

Hur många berättelser om friluftsliv (norr om Ronneby) passerar utan att en ända rad påpekar hur enormt mycket mygg som man stött på under resan. Vilken äventyrsberättelse jämför inte myggan med motordrivna flygfarkoster. När beskrivs myggan som en underbar varelse som är efterlängtad. Jag har under åren umgåtts med massvis med flugfiskare som borde älska myggan då den är en naturlig kost för ädelfisken. Aldrig har jag hört någon lovorda den.

Jag kan själv konstatera att jag flitigt använder myggan som en typ av svårighetsgradering . Om en tur har varit helt underbar och enkel, berättar jag gärna om hur stora myggorna var.

Här är några korta utdrag ur mina texter:

Utdrag ur: Pontonrodd och flugfiske i Kaitumälven.

"Drop off" Kaitum

Rotorbladen skar knivskarpt genom luften. I ett ögonblink lättade Helikoptern och sköt iväg som en kanonkula mot horisonten. drygt Tio sekunder varade tystnaden, sedan kom Myggorna...

Doften av fjäll smög sig in genom tältets myggnät. Det var underbart att ligga och lyssna på älvens dansande vattenvirvlar samtidigt som svala kvällspustar svepte in i tältet och smekte mitt ansiktet. På andra sidan myggnätet där satt myggorna och knotten, de var inte lika härliga. Varje tur är likadan. Stålsättning mot mygg är jobbig i början av äventyret mot slutet märker man de knappt. 

Utdrag ur: På gröna bananer utför forsarna.

Vi lossadepackningen från pontonerna bar in de i stugan och började packa upp. Det tog inte många sekunder för myggorna att upptäcka deras nya gäster. Det kryllade av mygg. Stugan var stekhet av sommarsolen och så fort vi öppnade för att vädra vällde det in mygg. Jag hittade myggsipralerna i en av packväskorna och satte fyr på en bit. De är effektiva, de där myggsiralerna, men gör oftast att man själv inte vill vara kvar i närheten av dem. Ett kort överslag mellan mig och Tobbe och saken var klar. Utanför huset fanns det en mjuk mossbädd efter en lappkåta... Vi bestämde oss för att slå upp tältet, denna frihetsborg mot mygg.

Utdrag ur: RÖDINGFLUGFISKE I LAPPLAND...

Den blodröda helikopterkroppen gungade intensivare i takt med att hastigheten på den trebladade lyftanordningen ökade. Med vinden rivandes i videbuskarna och med ett öronbedövande dån lättade flygfarkosten och försvann i horisonten. Under ett par sekunder var tystnaden total, sedan kom myggorna. Det var dags för TV inspelning i Lappland.

Utdrag ur: Vildmarken från Kanot, vargen kommer!?

Någonting hade lyft från marken och rörde sig i ritning uppåt, mot mig. Precis som det är med cykling eller att gå för den delen, (har man en gång lärt sig kan man det) precis likadant är det med "slå ihjäl mygg" reflexen. På bråkdelen av en sekund hade mina handflator tagit far och sammanfogats mot varandra i en vid båge. Med ett ljudligt smack förpassade de myggan till en annan värld. R.I.P. Sommaren var här...

Utdrag ur: Öringjakt... Stiltje på tjärnen... harmoni...

Med snabba tag sparkade jag mig hemmåt. Knotten tilltog i takt med att jag närmade mig land. När jag väl kommit upp ur vattnet, tömt överfull blåsa och packat ihop mina grejer var knotten som ett inferno. Det jag upplevde där var den värsta anstorming av knott i hela mitt liv. Mitt myggnät var fyllt av knott. det var som en vägg av flygande bestar i luften. Väl inpackad i bilen kunde jag slappna av (fortfarande med myggnät eftersom det svärmade inne i bilen)...

Och nu senast har jag skapat filmen

Myggburken är räddningen på tältvistelsen...

Läste för ett par år sedan ur boken Vildmark: en bok för små och stora äventyrare - Bobbo Nordenskiöld... hur han konstruerade en myggbortjagare av en ölburk och lite grejer.

Jag har själv gjort en som fungerar utmärkt, det tog ca 1.5- 2 minuter att skapa den och då kan man även räkna in tiden det tog för mig att dricka upp ölen... :-)

Myggbortjagaren fungerar fantastiskt!!!

Nu finns en muggburkbortjagarfilm som jag har gjort..

http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee

Nu hoppas jag att det blir en sommar utan mygg, där jag bara kan ligga på liggunderlaget vid en älv och känna värmen mjuka min själ... :-)

Och bilder har förevigat mygg och andra flygfän.

Sebastian med armador av Mygg under fiskefilminspelning i Lappland

Törved löser många myggångestsituationer

Törved även kallad... KÄRVED :-)

Åter Sebastian som det ansikte jag skådade i 2 veckor.

Med myggbortjagaren kan man njuta av ett myggfritt tält.

Här är filmen om myggborttagaren.

Joakim

Jag trodde aldrig jag skulle säga det... Jag sov riktigt gott i naturen!!!

Jag är en man som inte i onödan byter utrustning, speciellt inte till dyr onödig sådan. När jag den senaste tiden har sett Ola Skinnarmo göra reklam för ett liggunderlag har det känts aningen krystat. Skulle HAN, extremutövaren, bry sig annat än att tillfredställa sina sponsorer. Skulle en produkt verkligen kunna vara så bra som han säger?!

Efter att ha träffat en god vän som jag delat ett års friluftsutbildning med, och fått förklarat för mig att Ola använde detta märke innan det blev stort i Friluftsbutikerna, ändrade jag anfallsvinkel.

Från att ha tänkt..

- Jag har ju ett fantastikst upplåsbart liggunderlag från Thermarest, vad kan vara bättre än det.

Ändrade jag till...

- Okej, jag börja bli lite äldre och har rätt att sova ordentilgt i mitt tält och därmed få ett piggt friluftsutövande. Om det finns en så fantastisk produkt borde jag också ha rätt att få använda en.

När jag kom över ett exemplar av Exped Synmat 7 pump DLX till inköpspris slog jag till. Det kändes aningen slösaktigt då jag har ett väl fungerande Therm-a-rest ProLite 4 (680g) som har kamperat med mig under ett flertal år. När jag skaffade det beskrevs liggunderlaget som en revolution i sovegenskaper, jag upplevde aldrig riktigt det. Jag tycker att det fungerade väl men gav mig aldrig den riktiga sovkomforten. Många nätter har jag vridit och vänt på mig och vaknat med känning i ryggslut och axlar. Att sova på sidan har aldrig riktigt fungerat.

NU TILL REVULUTIONEN. Jag var ute på en paddeltur i helgen då jag invigde mitt nya liggunderlag från Exped... Snacka om sovkomfort. Det var som att ligga i en säng. Aldrig har jag sovit bättre i ett tält. Att ligga på sidan gick lika bra som at sova på rygg. Inte en tillstymmelse av underlaget petade på min kropp. Den smarta kuddlösningen gjorde att, med påsen knuten i öglorna och min tunna dunjacka som fyllning sov jag som med en vanlig dunkudde... (till på köpet är pumpen integrerad i mattan och lätt att pumpa upp...)

Det fantastiska sovmiraklet, vänd på liggunderlaget och tryck med båda händerna på det gråa området och det pumpas upp!

Madrass och kuddfodral. Är du lång kan du ha kudden som på bilden. Jag vek in min under madrassen och fick på så sätt en större kudde...

Smart infästning för fodralet som blir örngott...

Jag är INTE på något sätt sponsrad av ett företag för att skriva detta inlägg, däremot delar jag gärna med mig av tips som kan leda till ett bättre och skönare friluftsliv. DETTA ÄR DEFINITIVT ETT!!!

WOW!

Vikten (1085g) för att bära med sig detta liggunderlag överglänses av det faktum att jag vaknar utvilad och pigg efter fantastisk sömn...

Glad och totalt utvilad efter en underbar natt. Kuddens fyllning sitter nu på kroppen :-)

Njut av Naturen i sommar!!!

Joakim

Jag har rättfärdigat mig, den har betalat av sig... Yxan först ut...

Nu har det skett, berättigandet av mitt köp är nu uppfyllt...

Allt började med att jag helt och tydligt berättade för min sambo att jag verkligen behövde lägga ut nästan 9 000kr på en ny systemkamera trots att barn nr: 2 var i antågande. Hennes försök att få mig att köpa en lite billigare kamera misslyckades då jag berättade att jag skulle använda den nya till att FILMA med. Min tanke var att göra små filmer om friluftsliv samt att ta fantastiska bilder av våra barn förstås. Det sistnämnda har i och för sig redan det rättfärdigat köpet, men inom mig har en liten tagg suttit och ömmat...

...FÖR NÄR SKALL MAN HA TID ATT GÖRA SMÅ SÖTA FRILUFTSFILMER när man har ett spädbarn till och jobb...

Jag använder Yxan som sportredskap... Vandring Finnskogsleden 2004 Foto: Ridde, Simon eller Justin.

YXAN FÖRST UT... (SE filmen på länken längre ner...)

Jag hade bestämt mig för att göra en kortare film som jag lätt kunde klippa ihop utan några krussiduller. Redan när jag studerade friluftsliv och ledarskap kände jag, som storstadsbo, att jag ville lära mig baskunskaperna för friluftsliv. Jag ville veta hur man gör upp eld, renar vatten, bygger en lägerplats osv. Nu ville jag göra ett filmtest som skulle likna ett tänkt inslag och som kunde hjälpa andra till samma kunskap som jag själv fått. Denna kunskap ligger inte på en äventyrares nivå utan snarare en nybörjare.

Plötsligt dök ett film tillfälle upp. Vi hade begett oss till Kumla och svärföräldrarna. När vi är där ges alltid möjlighet för mig att sticka ut i skogen strosa. Barnen har kusiner och svärföräldrar som pockar på uppmärksamheten. Denna morgon var solig. Jag bestämde mig för att ta tillfället i akt och filma. Jag klädde mig i mina friluftsateraljer samt tog fram kamera och stativ. Objektiven ( ett 70-300mm och 18-55mm) packade jag ner i min ryggsäck tillsammans med termos, vattenflaska och mackor... sedan kom tanken...

- Vad skall jag filma?

Klockan var 09.30 och luchen var planerad till 13.00 så det fick gå undan om jag också skulle hinna njuta av skogen.

Jag kom på att min Yxa låg i bakluckan på bilen. Jag hade tidigare den veckan läst i Friluftsfrämjandets tidning om yxhantering och jag kom ihåg hur viktigt det var att inte skada sig när man är ute på tur. Läsningen var superintressant och påminde mig om hur man bör handskas med yxan. Jag har många timmar i skogen men det är alltid nyttigt att påminnas. När jag studerade friluftsliv och ledarskap var det en tjej som högg sig i tummen när vi gick på vinterskogstur på skidor. Vi var långt från civilisation och läkarvård. Turligt nog gick hennes tumme att plåstra ihop, men det kunde ha gått riktigt illa. Den gången var det bara trötthet och för lite mat som gjorde att hon inte orkade sätta sig till rätta och hugga. Hon chanshögg stående istället för att göra på rätt sätt...

Från ett vindskyddsläger på Friluftsutbildningen, Finnskogsleden. Yxan alltid närvarande... Foto: Ridde

Nu var jag på väg ut i skogen med min nya kamera. Fåglarna kvittrade och solen sken genom grenverken. Jag riggade min utrustning och satte igång att filma. Korta skärpedjup, närbilder, helbilder. Sittandes, pratandes och gåendes... Det kändes spännande att få sjösätta sitt lilla projekt och dra ut taggen... :-) Det hela gick förhållandevis smärtfritt och efter en dryg timme var filmningen klar.

Fikapaus, huvudpersonen "YXAN" och hans ständige vapendragare...

Väl hemma var det bara att lägga in scenerna i datorn och klippa ihop, 3 timmar senare var fimen klar.

Det jag egentligen ville kolla när jag filmade var om det gick att använda kameran som jag hade tänkt mig. Kunde jag ta snygga bilder med olika skärpedjup, skulle naturen göra sig bra i kameran och kunde 50 bildrutor per sekund skapa snygg slomotion osv. Det största problemet var att själv stå framför kameran och samtidigt hitta olika bildsnitt som klipper snyggt mot varandra. (Hatten av för ensamexpeditionsfilmare, det är inte lätt). Ibland satte jag ett utsnitt på kameeran och klev in i bilden, körde min grej. efteråt kikade jag på resultatet... haha... jag hade suttit utanför bild eller inzoomad i magen. Efter en stund kom jag dock på grejen och det började flyta i bilderna.

Resultatet denna gång var egentligen bara ett test men det blev så pass bra att jag faktiskt la ut den på Min Youtube kanal... OBSERVERA att innehåll och tips är min helt personliga åsikt om hur saker och ting bör hanteras i naturen, det finns säkert 100 åsikter om rätt och fel men på detta sätt är jag utbildad...

Min testfilm är helt självproducerad. Kameraljudet i Canon 550d har lite att önska men det skall bli en ordentlig microfon vad det lider. Nu i detta klipp susar det lite från omgivningarna och speakerljudet är inte toppen men ok... resultatet kan ses nedan på länken...

http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhum#p/u/0/jBhrUaO39zY

Om ni gillar det får ni gärna kommentera...Om ni ogillar det kan ni vara lite snälla, kom ihåg det finns massvis med tips som kan bli film, när barnen blivit stora :-)

Varma vår hälsningar

Joakim

Äventyret är nära... vagga fram... jädrans vilken SVAMP.....

Med Bäbis nr: 2  på gång, nästa månad, är friluftsäventyren i lätt avtagande för stunden...

Jag älskar att läsa andras bloggar, den ena vaggen här den andra vaggen där och jokkar överallt... Lite avundsjuk är jag nog... Men som sagt mitt fantastiska barnäventyr väntar runt hörnet... Därför är jag glad att kunna delge er att en liten ävetyrsrunda i Skogarna i Tyresta..

Med högt buren mage vaggade min kvinna upp mot platsen där Trattisarna brukar stå. Skaror av andra svampplockare damsög slänterna.. I vår familj är det alltid ett hopp på överraskningar som får livet att skjuta fart även i de dunklaste stunder. När jag vände mig om på vägen kunde jag räkna till inte mindre än 7 svampkorgar, med där tillhörande människor, som var näst intill tomma. Tyresta används flitigt av personer som vill ut i skogen men inte har någon större vana. Detta resulterar i att de, i stor utsträckning, använder de vanliga vandringsstråken.

Påväg bort från vandringsstråken...

Till vår fördel hör att vi kan lokalisera oss med klassisk kompass och att i Tyresta är mottagningen så dålig att Iphone gps:en fungerar dåligt. Så när vi vandrade ut till vår hemliga plats kände vi oss lite spända på om det kunde vara så att andra hade gått bet, på grund av de hållit sig för nära en led och att de idag endast använder moderna telefonkompasser.

Charlotte vaggar vidare, Maja springer längst en stig... Jag kommer efter...

Långsamt tog sig Charlotte fram till stället där "Trattisarna" skulle stå. Jag halkade efter något då jag höll reda på vår 3-åriga dotter. Plötsligt ett högt vääääsande i allt fågelkvitter...

- Jooooockeeeeee!!!

Jag kände genast igen ljudet. Charlotte har ett läte som hon tror att bara jag hör. Ett läte som innebär "Här finns det svamp men säg inget till någon annan"... haha.. Jag skyndade mig till undsättning. Uppe i skogen (sittandes på ett treben som jag införskaffade för 3 år sedan när Maja låg i magen) satt hon.

- Hääääär... dom finns här, väste hon.

Jag kikade upp mot Charlotte men kunde inte se något. Jag spanade, tänkte mig finna en matta av trattisar, men det var tomt.

- Hääär... Dom är inte så stora...

Jag gick fram till henne.. Jag började skratta...

Trattisarna fanns där precis som de brukade, precis som hon redogjort denna gång. (Senast vi var på detta ställe var när Charlotte var höggravid med Maja och då var marken täckt av trattisar...) Nu var det nålstora pinnar som stod där...

Där sitter hon på sitt treben...

Med ett tydligt finger pekar Charlotte på det bruna guldet...

Även från detta avstånd var det svårt att se vinsten...

Hahaha... det är min tumme... Härligt att finna ändå... Hon har örnblick...

Efter denna fantastiska svampupptäckt kom vi på att vi faktiskt var här samma dag som Maja var beräknad att födas 2007. Efter som vi gick 10 dagar över tiden den gången innebar det att vi var i skogen den 1 oktober... nu var det 1 september och det hade varit tort i markerna så trattisarna skulle inte vara färdiga... (Vi får se om vi kommer iväg om en månad och skörda...)

Den här bilden är från 2007, Charlotte på samma ställe..

...med bättre skörd 2007...

Och magen var härlig även den gången...

Nu var det 2010 och vi fortsatte in i skogen något. Jag kände till ett vattendrag som brukade hålla marken fuktig året om. Där brukade det kunna dyka upp ett och annat. Det första som vi la märket till när vi närmade oss var att myggen tilltog. Maja började tycka att det var måttligt roligt med bett i huvudet. Jag lånade henne min keps och vi fortsatte ner mot det fuktiga markområdet.

Inte skitkul med myggor...

Jag kilade före. Väl framme nere i svackan bredde mossan ut sig. Doften av fuktig skog hade tidigare varit frånvarande då skogen var torr. Här luktade det precis som det skulle göra i en fuktig svampskog. Det tog ungefär 5 minuter innan sökandet gav resultat. I den mörkgröna vitmossan sprängde den guldgula kantarellbuketten fram. Jag ropade på Maja som glad i hågen studsade fram och plockade svamparna.

Maja och jag vid guldskatten...

Jag och Maja glädjer oss åt skogsäventyret...

Efter en härlig fika med mackor och varm choklad satte jag och Maja iväg in i skogen igen. Charlotte, som vid det här laget var ganska slutkörd, gick längst en stig. Maja var helt klar på, att denna gång var det blåbär som var det eftertraktade bytet. Vi sneddade upp för en slänt. Min lilla ficka travade på som en erfaren vandrare. hon lyfte sina små ben över stock och sten. Plötslgt sa hon.

- Svamp pappa!!!

Jag kikade dit hon pekade.

- Ja, ser man på, härigt Maja, sa jag stolt.

Hon hade hittat en liten superfin Karl Johan. Vi plockade svampen och satte av mot blåbärsrisen lite högre upp. När vi kom fram till riset var det tömt på bär, precis som på de flesta ställena i skogen. Vi kikade mot ytterligare ett ställe med båbärsris. Vi tog sikte 50 meter bort och stegade på. Halvvägs stannade jag till. Jag trodde jag såg i syne. Där stod den största Karl Johan jag någonsin sett. Jag plockade den trots att den delvis var maskäten. Vilken svamp. Jag bubblade innombords. Jag och Maja fortsatte snart mot blåbärsriset och denna gång fick vi även jackpott där. Blåbär på var enda kvist... Glädjen var total.

Stor och liten Karl Johan...

Blåbär fanns kvar att spisa...

När vi vandrade tillbaks till utgångsplatsen för vandringen, längst grusvägen, var det många långa blickar både efter min enorma svamp men också efter Majas blåbärsblåa mun...

Hemma tillagade vi svampen och åts i en mumsig köttsoppa...

Nu håller vi tummarna för nästa skogsvandrare som kommer till oss i slutet av oktober...

Tack för att du läste detta, det uppskattas!!!

Jocke

Här får du gärna kika på lite härliga friluftbilder i lite olika album

http://www.utsidan.se/albums/viewmember.htm?ID=57787

Jag önskar en härlig höst!!!!